Mera höstöl Willams Brothers Black

Klassisk bild av höstölen, mörkare, murrigare, aningen sötare. Mera nötig, torkad frukt och sötma i smaken. Gärna stor kropp men fortfarande inte så värmande som en winter warmer. Svåra, för att inte säga omöjliga gränsdragningar. Framförallt kanske helt onödig gränsdragning. Det låter inte så väldigt annorlunda om jag ska beskriva skotska öl som 80/-

Williams Brothers Black har mycket bräda toner, maxat utan att vara i närheten av stout. Lätt kropp sina tunga smaker till trots. Riktig härlig låg beska, bara så mycket humle som sötman kräver för att balanseras. Mjuk munkänsla och inte alls mycket kolsyra. Underbar öl, synd att den inte finns kvar hos Systembolaget.

Williams Brothers Black Dark Mild Ale

En passande öl

Fullers Past Masters Double Stout
Visserligen fel Past Master men jag ville inte förstöra stämningen med att fotografera flaskan

Jag har svårt att tänka mig så mycket bättre öl att dricka idag än Fuller’s Past Master Strong X. Jag hade en hel del synpunkter när den kom på det faktum att Fuller’s hade valt att brygga den lite starkare än orginalet men idag är jag glad över detta för jag tror att de 7,3% är en viktig anledning till att ölen har klarat de tre åren i källaren fint. Jag var inte helt såld på ölen när jag prövade den i februari 2015 och flaska nummer två blev stående i källaren och när jag ”hittade” den i våras så bestämde jag mig för att spara den till just denna dagen.

Idag, 11 november 1918 klockan 11:00 så blåste eld upp hör i det som då kallades för The Great War men som vi senare har kallat Första Världskriget. Fuller’s bryggde den 2014 till minne av krigsutbrottet. Tanken var att man skulle känna lite av den känsla som trupperna som skeppades iväg hade, dela en öl med dem. Det är inte otroligt att för en del blev deras sista pint i England just en Fuller’s Strong X

Så med en bön om att världens folk börjar rösta fram ledare som har förstått att problem på lösningar finner man bäst i samspråk, utan hård retorik och utan prestige så dricker jag kvällens öl för alla de som dött i krig. Både soldater och civila. Direkt vid strider eller som konsekvens av de vedermödor som alltid följer kriget.

Jag skickar med texten till Ruben Nilsons sång. Jag tycker den passar bra idag.

Den okände soldaten

Här vilar jag, den okände soldaten,
inunder en triumfbåges vita marmorvalv.
Man hittade min kropp – nåja – åtminstone en halv,
och jag fick fin begravning utav staten.

Jag slets itu av tyskarnas granater.
Det var på sista tampen – sen blåstes »eld upphör»,
ty det ska vara tyst och lugnt när som en mänska dör
den regeln gäller även för soldater.

Jag plockades ihop utav kamrater
och lades i en kista, som var förfärligt fin.
Min vänstra arm har suttit på en jude från Berlin –
men sånt, det spelar inte nån teater.

Nu blir jag hyllad utav diplomater,
och en och annan furste han lägger ner en krans
och ber en bön för ruttet kött från landet »Ingenstans»
och pratar stort om mina hjältedater.

Här ligger jag, den sanne demokraten,
och skrattar ganska gott med min skalles döda flin.
Ett ben från Prag, en arm från Kiel och en ifrån Berlin,
det kallar dom Den okände soldaten.

Truman’s Hitchcook Mild – nu finns den på hyllorna

Bara utifall att någon har missat det. Nu finns Truman’s Hitchcook Mild på hyllan. Jag har beställt mina flaskor och hoppas hinna hämta ut dessa idag. Om jag hinner det så uppdaterar jag med bild. Mild, det nya tidens IPA? Nä, jag har inga belägg alls men det vore trevligt.

Få ölsorter triggar min nyfikenhet som en Mild. Jag vet ju knappt vad det smakar, men sakta och säkert så blir det fler och fler tillfällen att få smaka en. Ha en skön fredagskväll.

Trumans
Truman’s, ett klassisk bryggeri som rest sig ur askan likt fågel Fenix men det är en örn, Black Eagel heter nämligen bryggeriet som så. Truman’s varumärke köptes loss från S&N 2010 och initiallt kontraktsbrygdes ölen bland annat hos Nethergate men sedan september 2013 brygger man själva.

Sejdeln – det perfekta glaset för en Mild

(Detta inlägg är en recension av en ölsejdel som är ett varuprov från sejdelshoppen)

Kanske är det så att sejdeln är det perfekta glaset men knappast ur arom eller känsla av elegans. Fast Mild är inte en öltyp som utstrålar elegans i sin framtoning. En sejdel är ett robust glas som tål att tappas inne på puben, speciellt om man har halm utstrött på ett trägolv i en bakficka. Vän av ordning kanske nu vill påpeka att det inte är särskilt ofta man har halm på golvet inne på pubarna numera. Fast det är precis det som jag tycker stämmer med sejdeln. Den är lite av en tidsmaskin. Jag har några gånger druckit öl i sejdel men det var några år sedan. Mitt minne av sejdeln var att den kändes lite tung och klumpig.

Allt annat än en grinig gubbe
Sejdeln känns som ett naturligt val för denna gentleman att dricka sin öl i

Vad skulle jag pröva för öl nu i sejdeln? En öl som känns lika old school som sejdeln själv. En mörkare öl, låg alkoholhalt, gärna lite mindre med kolsyra som en cask brukar ha. Tyvärr hade jag ingen brittisk sådan hemma, det borde ju ha varit en Banks, HH eller dylikt I kylskåpet hade jag Frans Johan från Nya Victoria. Ölen dracks till en rådjursgryta med gräddsås, koktpotatis, okota grönsaker och inte minst vinbärsgelé.

Hur kändes den? Inte alls illa faktiskt. Det är absolut inte ett glas för det subtilla sniffandet eller för de eleganta ölen. Det är ett vardagsglas och ett ”firar”glas. Robust och tåligt så man kan skåla lite glatt med det om favoritlaget har vunnit rugbyn eller drämma lite dystert i bordet om något resultat har gått emot än. Det är tyngd i glaset men hänkeln (handtaget) ligger bra i handen. Den tjocka kanten på glaset gör inget för att framhäva någon elegans hos ölen. Detta är ett robust ölglas. Ett glas för byggjobbare som dricker Mild, bönder som sveper sin pilsner eller en skomakarlärling som tar en Helles. Jag kommer att använda glaset både nu och då när ölen passar. Jag ska pröva det med hustrun nästa gång vi dricker Fuller’s 1845.

sejdel-frans-johan-karlstroms-malt

Den här sejdeln kom alltså från Sejdelshoppen, länk direkt till glaset hittar du här.

En mild månad är slut

Maj är Mild Month enligt CAMRA. Själv hade jag en plan i vintras att jag skulle köpa lite olika milds. Tanken var att lära känna ölstilen mera. Frågan är om det finns en ölstil som spretar mer än Mild? Inte ens saison tror jag, eller kanske saison då.

På 90-talet var det enklare. Då var en mild, enligt M. Jackson, en ibland kopparfärgad öl men oftast mörkare. Kraftig kropp i relation till sina 3%. Dessa öl hade en image av att vara stapelvara för kroppsarbetare.

Numera kan en mild vara betydligt ljusare eller rent av svart. 3% är snarare undantag och det är bara någon månad sedan Buxtons Mild på 9,5% fanns på bolaget.
En öl då? Jag hade en flaska Tintagel Black Knight sedan i sommras i källaren. Hög tid att pröva den, idag i maj sista dag.
Black Knight är just svart i det närmaste. Sötma och relativt mycket kropp. Detta är ingen öl som man sitter och sniffar på, hinkabilitet är ordet. Mjuk, mild och mäktigt präktig. Passar väldigt bra in på bilden att Mild är en ölstil för äldre gentlemän i flat caps. Rostade toner och aningen brända toner. Eftersmaken är försiktig men bjuder på en dos choklad som passar riktigt fint och bidrar till känslan av en stillsam, enkel öl. Jag skulle gärna pröva den på cask, i Cornwall, i maj nästa år. Någon som ska med?

The Strong X 1914

Vi är hemma till jul! Så lär soldaterna ha ropat när de marscherade iväg till kriget. Krigsutbrottet blev den senaste Past Masterns år, Strong X 1914, en mild ale på hela 7,3% Okej, jag antar att man inte gör en specialbuteljering på runt 4% Det blir svårare att få ut bra betalt för den då. Vad har jag nu för förväntningar när jag slår mig ner vid brasan. En mild är alltid spännande men här pratar vi om alkohol. Huha, 7,3% mycket sötma, fruktig, torkade frukter, spännande. Spännande också för jag har börjat fundera mer och mer över socker i öl. Den här lär innehålla Invert No 3 vilket är en vanlig typ av ingrediens i brittisk öl under 1900-talet. Riktigt varför man började med den är jag inte helt på det klara med men jag har känslan av att de två krigen och ransoneringen av spannmål hör till delar av argumentationen men det känns lite haltande, varför skulle socker som logiskt behövde importeras vara en bra ersättning?

Varför är socker intressant då? Kanske är det så att min egna slutsats att ölen påverkas negativt av socker bara är en fördom. Kanske behövs det socker för att göra en intressant Mild? Läs mera om hur man gör sockret här

Fullers Past Masters Double StoutTill ölen då? En blank öl som är ett par steg ljusare än vad jag hade förväntat mig. Blekt kopparfärgad blir min slutliga formulering. Massor av sötma, torkad frukt och drag år tropisk frukt i aromen. Smaken har absolut mera med en belgisk dubbel att göra än en engelsk bitter. Jag antar att det är alkoholen och sötman som tillsammans med russin, torkade frukter och en låg beska som får mig att tänka däråt. Jag kan ha påverkats av att originalets Fuggle och Goldings kanske hade odlats i Belgien. Munkänslan är mjuk och följsam, lättdruken öl för oss som gillar sötma men utan den där twiaten som får den att lyfta.

Spännande öl från Fuller’s och jag är inte missnöjd över att ha en till i källaren men det blir inte flera inköpta. 6 poäng landar den på och det är alkoholhalten som drar ner det sista betyget. Den här typen av öl tycker jag inte ska ligga så högt för man vill gärna dricka stora klunkar av den och gärna i snabb takt. De här smakerna och under 4% spärren och ölen hade fått 8-9 poäng.

Det var lättare förr – Vad är en Mild Ale?

humleDet här med ölstilar är väldigt roligt tycker jag. Få saker inom ölvärlden rör upp så mycket känslor som just ölstilar. En del ser dem som ett hot mot kreativitet, andra som en självklarhet, några som en marknadsföringssak medan en del bara älskar att bryta mot dem. De flesta av oss blandar alla känslorna och så har vi en större återförsäljare i Sverige som delar upp i Ljus och Mörk Lager, Stout/Porter, Vete, Ale, Spontanjäst och så specialölen. Fast det är väl ingen som tycker att det är en särskilt informativ indelning. Hur som helst, det var bättre förr och med förr så menar jag här 1700-talets England. Om jag har förstått Ron Pattison rätt (köp inte hans böcker om ni inte vill gräva djupt in i ölets historia och då företrädesvis via en massa tabeller) i hans bok Mild! så fanns det på den tiden tre typer av malt. Pale Malt, Amber Malt och Brown Malt. Man delade in maltdryckerna i två distinkta kategorier. Ale var den äldre benämningen och syftade ursprungligen på helt ohumlad dryck. På 1700-talet var det fråga om en humlad öl men svagt humlad. Beer i sin tur har funnits med sedan 1500-talet och syftade nu på en välhumlad öl. Kombinerar vi dessa två egenskaper så får vi Pale Ale, Pale Beer, Amber Ale, Amber Beer, Brown Ale och Brown Beer. Dessutom bryggdes dessa i flera olika styrkor. Stout, common och table. Den senare och svagaste varianten bryggdes sällan som ale utan bara som mera humlerika Table Beer. Så här långt är vi med, eller? Två grundtyper utifrån humlen, fördelat i tre olika färger och så tre olika styrkor. Totalt 18 olika sorter. Var dock lugna, vi är inte klara ännu. Det finns ytterligare en parameter, lagringstiden. Mild eller Keeping (Stale är en synonym). De flesta ale såldes som mild men även som Keeping givetvis. Porter (en form av Brown Ale) såldes alltså både som keeping och mild. En Mild Ale som jag tänker brygga nästa fredag och så i alla fall för mig ger en hyfsad beskrivning av ölen sade då inte mycket alls. Den var färsk och den hade låg humlekaraktär men i övrigt kunde den ha vilken färg som helst och bryggas i vilken styrka som helst. Lättare att träffa rätt då, vi får väl se om jag gör en ovanlig Mild, Tabel, Brown, Ale. Något som verkar ha varit ovanligt då men som blev vanligare senare fast då hette det inte så längre.

Mill Green Brewery

Vi fortsätter med de gröna influensera och denna gången närmar vi oss Miljöpartiet, i alla fall idéologiskt. Jag har ingen aning om vad miljöpartiet anser om progressiv ölskatt. Green Mill skulle i så fall komma ifråga för den lägsta skattesatsen. Detta är ett bryggeri som inte har särskilt stor produktion. Har en egen pub och levererar stadigt till några andra pubar. Dessutom lite ströförsäljning. När vi talade med damen, kvinnan, flickan (nja, hon hade ju egen bil) bakom disken på White Horse som puben heter så hävdade hon att ”locals” hellre valde ljus eurolager (Beck’s Vier 4%) hellre än närproducerad real ale. Hellre Beck’s än Budweiser eftersom Buden är så alkoholstark.

All deras öl hamnar i casks och är så miljövänlig som möjligt. Vi hade inte lyckats få kontakt med bryggaren innan men väl på plats så blev det en trevlig guidad tur. Mill Green är enligt hemsidan välkänd för sina goda öl och för att vara ett miljövänligt bryggeri och vi fick träffa en bryggare som visst var stolt över sin öl men som var ännu mera stolt över sitt bryggeri. Det var solcellspaneler på taket, energieffektiv panna och eget vindkraftverk som visserligen inte var i drift för tillfället men det var bara tillfälligt. Det var egenodlat korn som mältats för hand i Sommerset (hur miljövänligt nu det är?). Största anledningen till att de körde sitt korn så långt var för att få vara säkra på att få tillbaka sitt korn efter mältning. Liten andel humle odlade de också. Äsk och lakvatten värmde i solcellspanelerna på taket medan vörten kokades med hjälp av vedpannan där de faktiskt eldade ekfat för tillfället. De brygger i ett ganska klassiskt ”five-barrel system” och använder sig av ett slags standardrecept som de justerar lite beroende på vilken sort de ska göra. Lite färgmalt, lite extra humle i aromen, lite maltextrakt för vörtstyrkans skull o.s.v. det senare är inte så ofta för de brygger nästan uteslutande öl under 5,5% och då räcker mäskkärlet till. De köper färdigkrossad malt och använder torrjäst.

Ölen

Mawkins Mild [2,9%]

Denna i min hjärna sägenliknande ölsort som ska vara som en fläkt från förr. Mild beskrivs i lite äldre litteratur som vardagsdryck för mestadels äldre (tjuriga?) gubbar som sitter på puben större delen av dagen. Den kan också beskrivas som en arbetardryck, något byggjobbarna tartill lunchen. Själv körde jag så en halv pint mild kändes helt rätt på alla vis. Mörk, nära svart i färgen, luktar syrligt, väldigt maltig i smaken och någon bismak i eftersmaken som jag inte riktigt kan placera. Lite dålig kondition på ölen men visst, mycket smak och karaktär för så alkoholsvag öl.

Loveleys Fair [4%]

Lite disig, citronsaftsfärgad. Mycket lättdrucken med en tydlig citruskaraktär på aromen. Lätt i kroppen, aningen torr och svag efterbeska.

White Horse Bitter [3,6%]

Här luktar det öl! Maltig med en humleton för balansens skull. Inte någon direkt smakbomb men en genuin bitter. Låg kolsyra och en lång eftersmak. Inte mycket till skum.