Ett bra avslut av lördagen– Jameson Round från Midleton

Vilken fantastisk lyx det är att få avnjuta en middag med glada vänner. Att samtala om lite av varje, blandat med skratt. Samma sak fast oftast lite stillsammare om det bara är jag, frun och barnen. Pricken över det berömda i-et kan ofta då bli en mjuk, rund avslutning iform av en latte och ett glas ekfatslagrad sprit i glaset. Ofta calvados men absolut vanligast är att det blir några centilitrar whiskey. Varför inte ett glas Jameson Round? Ja, varför inte det!
Eftersom detta är en flaska från travel retail så är det en liter och jag har inte mycket kvar i flaskan alltså ahr jag smakat den många gånger hittills. Jag koncentrerar mig inte särskillt mycket utan njuter glaset i sitt rätta element skulle man kunna säga. Avslappnad, lagom mätt, gott sällskap.

Jameson Round är en i en serie av tre nuteljeringar som var tänkta för travel retail ursprungligen där ”vanliga” Jameson skulle delas upp i olika beståndsdelar som sedan skulle framhävas. De andra två heter Bold och Lively. Bold ska framhäva mognadsgraden och man har använt ovanligt hög andel specialbuteljering.

Jameson Round, glas plus kartong och kaffe, Karlströms MaltSmördeg, vanilj, läder i aromen

Smörkola, vanilj, övermogna röda äpplen, lätt krydighet. Maltsötma.

Medium eftersmak, lätta toner av ingefära och nötighet

Trevlig whiskey, okomplicerad men saknar kanske det där sista för att den skulle ha blivit ett återkommande inköp om den nu inte hade varit en tillfällig produkt.

Ytterligare en triologi från Jameson

Jag har tidigare skrivit om Jamesons Triologi Round, Bold and Lively där man har plockat isär vanliga Jameson i tre beståndsdelar och förstärkt dessa i de olika buteljeringarna.

På mässan i Göteborg så hade de med ytterligare en triologi men nu är det inte beståndsdelarna i whiskeyn man lyfter fram utan tre yrkeskategorier. Destilatören, tunnbindaren och Master Blender. I The Whiskey Maker Serie som den heter så är det Brian Nation, Head Distiller på Midleton, som äras med Distiller’s Safe.

Distiller's Safe, Jameson, Karlströms MaltJag tar ett smakprov och rullar runt. Sköna,långsamma tårar rinner utmed sidorna på glaset.

Det luktar tydligt Jameson om detta. Det kändes eldigt och frisk men inte riktigt spritigt. Lite för eldig då. Väldigt subtila nyanser och om man inte koncentrerade sig riktigt duktigt så blev den lite platt och tråkig. Sure thing, den hade sina fördelar men jag känner nog att jag valde fel. Jag hoppas jag valde fel. Triologin säljs normalt bara i UK men en av buteljeringarna finns i USA också. Jag har dock glömt vilken.

Redbreast och chokladmouse

Några gånger har jag försökt med choklad och ölprovning. Det är inte helt lätt att hitta bra kombinationer. Med whiskey är det enormt mycket lättare. Vi hade en liten, liten portion chokladmouse kvar från nyårsmiddagen. Den bara stod där i kylskåpet och bad om att bli uppäten. Det var en riktig mouse, gjord på 65% choklad, ägg och grädde och med stor visdom. Alltså, inte gjord av mig. Till den drack jag några centiliter Redbreast 15y. Spritigheten skär genom det feta i mousegrädden, de fruktiga tonerna lyfts upp av de rostade tonerna i chokladen och man får en värmande känsla som sprider sig från magen och ut i hela kroppen. Underbart gott.

Powers Gold Label

Dags för lite whiskey. Denna gång en klassisk variant av irländsk whiskey. Det är en whiskey med lång historia bakåt om man nu kan prata så om en sort som ändrat sig så pass mycket genom åren. 1791 startades verksamheten av en värdshusvärd som såg en möjlighet att utöka sin verksamhet. 30 år senare har man flyttat till klassiska John’s Lane och företaget heter John Power & Son. Power’s var på den här tiden en Pot Stillwhiskey och man kokade sin sprit i en enstaka panna även om man hade två till ståendes i destilleriet. I slutet av 1800-talet var det betydligt större omfattning på tillverkningen. Ihop med John Jameson, William Jameson och George Roe så räknas de till The Big Four. Dessa fyra dominerar irländsk whiskeyindustri och därmed världswhiskyindustrin.

1886 börjar de buteljera sin egna whiskey. Låter inte så konstigt idag men då var praxis att man sålde fat till vinhandlare och sprithandlare som sedan buteljerade whiskeyn själva och sålde till kunderna.

Power's Golden Label, irländsk whiskey, Karlströms MaltVad smakar whiskeyn nu då?

Tunt guldfärgad.
Snabba och utdragna tårar på glaskanten

Sötma, fruktighet, sherrytoner, kryddighet

Lätt smakbild, inget tungt alls över den här whiskeyn. Smakar lite Pot Still över det hela. Fruktigheten breder ut sig och delar upp sig. Päron, persika, apelsin. Örtighet, smörkola och inte minst vanil.

Summering: Inte alls illa. Ingen helgjuten whiskey men till det priset så är det bra. Mjukare än en vanlig Jameson, rundare men lika tunn i eftersmkaen. Om jag hörde till dem som tog en dram av större storlek varje kväll så vore det nog en bra vardagswhiskey. Tar man bara någon enstaka centiliter lite nu och då så föreslår jag att man kliver upp lite i pris.

Jameson Ett bra ställe att starta whiskeyåret på, eller?

Kanske inte, för detta är inte en top notch whiskey. Wow, vilken skillnad, detta är spritigt och tunn kropp. Ganska svårdrucket faktiskt. Det finns glädjeämnen men de är inte så stora eller många. Blommig arom, viss pot-still känsla lite marmelad men det hela maskeras av spritighet. Vaniljsötman kommer mer mot slutet för att dominera eftersmaken. Nja, det här var inte riktigt kul. Den duger säkerligen till att blanda irish coffe på men den blir knappast min vardagswhiskey. Den här whiskeyn behöver en öl för att sköljas ner med. Tur att det fanns en liten flaska att köpa.

jameson-travel-retail-alla-tre-flaskorna-karlstroms-malt
Jag orkade inte bemöda mig med att ta ett kort på flaskan. Använde istället en bild på tre olika Jameson som fanns på flygplatsen i Köpenhamn. Kanske, kanske inte, tur att jag avstod från köp.

Lite irländsk whiskey kanske

Snart ett år av seriöst bloggande, i alla fall ambitionen att vara det börjar närma sig sitt slut och plötsligt öppnar sig en ny värld i form av den irländska dryckesscenen. Som en gåva eller uppenbarelse. Att fokusera på bara brittisk öl har varit ett bra grepp. Jag har känt att man kan greppa över utbudet som finns i Sverige och sedan har jag en förkärlek de brittiska öarna. Dessutom finns det en närhet för mig, mentalt, kulturellt, smakmässigt. Så har jag tänkt. Inte för att jag inte gillar annan öl, typ Westmalle Triple som jag hyllade hämningslöst här om dagen eller Schofferhofer Hefe som jag brukar anse världens bästa veteöl.

När jag nu börjat söka runt på nätet efter information om irländsk öl så har ett slumrande intresse vaknat, irländsk whiskey. För sådär en tre år sedan så skrev jag fortfarande om whisky och framförallt då maltwhisky här på bloggen. Då hade jag kanske 20-25 flaskor öppnade och allt för många samples stående och bestämde mig för att inte köpa ny whisky utan dricka ur den som jag har hemma. Nästan har jag uppfyllt den målsättningen, det finns lite samples kvar och det har blivit en flaska Writers Tears under tiden som påfyllning. Fast nu var det väldigt tomt på whiskyhyllan i spritförrådet och jag skulle köpa mig någon flaska och visserligen finns det knappt hälften antalet whiskyvarianter på Systembolaget om man jämför med antalet öl. Det är fortfarande ett enormt malthav att navigera sin ölflotte i. Min tanke är att jag precis som jag begränsat min intressesfär officiellt till brittisk öl så tänkte jag göra liknande med irländsk whiskey. Området är historiskt spännande, det innehåller samma dystra historiska gång som svensk öl med massammanslagning av bryggerier och en utblomning i full tillväxt.

Jättarna Irish Distillers, Bushmill och den relativa nykomlingen Cooley har fått sällskap av ett tiotalet projekt i olika grad av utveckling. Märkena Jameson, Tullamore, Paddy’s är storsäljare men dessa kompletteras med small batchen, speciallagringar och andra trevliga krumbukter.
Så som nystart drog jag till med det som jag tror är det bästa jag vet inom rimlig prisbild. Redbreast 15y. En sherrytungd arom med fruktig slagsida samtidigt som blommigheten blåser förbi. Inte så oljig som jag mindes den utan mera åt en torr, kryddig palette men som sedan bärs upp av ekens sötma, kanelton och en finstämd lång eftersmak. Trots sina ganska normala 46% så slår jag gärna i en bra skvätt vatten och tar ner den mot 30-35% och får en mjuk, följsam avslutning på en dag.

Sláinte

Redbreast 15y

Single Pot Still Irish Whiskey Tasteing

image

Jag har mest sampels hemma men just Redbreast har jag både 12y och 15y varianten i hel flaska. Vid mitt besök i London i höstas så passade jag på att köpa med mig hem en flaska Powers John’s Lane och jag har tänkt mig en sittning med alla tre men det har dröjt till nu. Om Pot Stil har jag skrivit tidigare och även vad jag tyckte om Redbreast 15y men idag gällde det tre SPS sida vid sida. Hustrun hade haft vänligheten att hälla upp så hela provningen kunde genomföras halvblint.

Redbreast 12 är ljust bärnstensfärgad med mycket sötma i aromen och smaken. Fyllig kropp även om smaken känns aningen enkel med en del  ekfatskaraktär. 79 poäng kom den upp till idag, kanske konkurrensen var för hög.

Redbreast 15y är även den ljust bärnsten med breda, långsamma tårar som glider nerför glasets kant. Ibland pratas det väldigt mycket att den ska vara bärig men jag hittar mest sötma, säd och oljighet. Be mig inte förklara hur oljighet luktar men munkänslan är definitvt oljig och det är en av de mera framträdande känslorna i RB 15. Mjuk, härlig, följsam whiskey som bjuder på fruktighet och lätt kryddighet som blir starkare i eftersmaken. 80 poäng plockade den hem idag och det är lite in underkant. Jag vet att jag sänkte den för jag inte gillade gräsigheten i eftersmaken. Typiskt irländskt men det är inte varje dag som jag gillar det.

Powers John’s Lane är, rätt gissat, ljust bärnstensfärgad. Jag hade inte kunnat sära på dessa tre bara genom att titta på dem. Den har liknande sötma som de andra två men mera fruktigt, päron i aromen. När man spädde den framkom det viss kryddighet. Den stora skillnaden var att John’s Lane känns som om den har mera kraft i sig snarare än mera smakvariation. Det vore intressant att veta om det skiljer sig något i maltkompositionen eller om det bara är utskärningen av hjärtat som variera. Smaken är mera kryddig än fruktig även om fruktigheten finns även här. Den har inget av det vegitativa som finns i Redbreast så något annorlunda har de sannerligen gjort. Oljigt torr munkänsla är det lilla minus jag har hos den. Hela 87 poäng gav jag den vilket kanske även det är väl försiktigt.

Sexrättersmiddag

Eller för att vara mera riktig i mina ögon, en herrans massa smårätter men kocken envisades med att säga att det var en sexrätters måltid. I Falköping skryter vi gärna med våra megalitgravar, våra fina tågförbindelser, Falbyggdens Ost och att vi har flera kor per invånare räknat än någon annan kommun var av det sista troligen inte ens är sant. Det finns en anledning att vi inte försöker skryta med att ha ett rikigt mat och dryckutbud. Det finns nämligen inte så mycket att skryta med. Pizzeriaresturanger står inte så högt i kurs. Tendenser till undantag har vi i form av Kurorten och Rantens Hotell men riktigt i klass med Qvänum Mat&Malt, Bjärttorp slott, Forshems Gästskiveri når vi inte och absolut inte till Sjömagasinet, Resturang 28+ eller Thörnströms Kök. Inte heller har vi något i närheten av Ölrepubliken, Tre Små Rum eller ens ett Bishop’s.

Välkomstsnittar med folkFör en kväll förändrades dock allt detta den 10 november. Då hade vi personalfest med mitt arbetslag och genom kontakter så hade vi fått erbjudandet att Josef Assio skulle laga mat. Josef driver resturang Dagny’s vanligen och det är en lunchresturang helt i linje med Falköpings övriga utbud om jag får säga så. Däremot har han ett starkt intresse för högklassig matlagning och har bland annat varit iväg till Barcelona och El Bulli och kurs med Ferran Adrià. Även Daniel Roos har han sammarbete med så nog kan killen laga mat. Vi hade träffats en gång tidigare och jag hade öppnat hans ögon för öl och alla de smaker drycken kan erbjuda, sedan hade vi haft lite kontakt men egentligen så visste jag inte alls vad maten skulle smakade. Det fick bli en hel del på känn och så lite öl i reserv. Dessutom måste man ha sällskapets preferenser i beräkning också. Till föröl hade jag Duvel och Sierra Nevade Torpedo och det blev mycket omtag på Duvelen men knappast på Torpeden, den var för besk helt enkelt. VälkomstsnittarSom tilltugg hade vi tre olika snittar. Knäckebröd med en kräftsill, en potatisterrin med lufttorkad serrano samt blinier med löjrom från Vänern/ rödlök/cremefraiche /dill

Sedan satte vi oss till bords och började ölmässigt i all enkelhet med Paulaner Hefe till en Västerbottenostcheesecake med syltade svampar innan vi gick på mera tunggung i form av en fantastisk jordärtskockscappucino som serverades med krispig rulle på lagradost o timjanbakad svamp. Till den lite nötiga, släta soppan hade jag valt Chimay Blå 2007 vilket jag var väldigt nöjd med. Den mjuka, avrundade Chimayen omslöts av den slätmixade soppan. Något av kvällens höjdare blev sedan den eldade kallrökta laxen som rullats runt en avokadorröra. Det hela smaksattes med sesam, soja, citrus och koriander. Inte helt givet vad man skulle välja. Jag prövade två olika vägare, rökt och lax är vi vana med i Sverige och Nils Oscars Rökporter kunde vara en väg tyckte jag och det fungerade okej men bäst blev det med ett glas Highland Park Thor. Nästan lika många gillande blickar efteråt som förvånade ögonbryn innan när jag presenterade dryckerna blev det.

Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel
Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel

Efter en snabb palettrensare i form av en sorbet så gick vi in på ankkorven. Här var tillbehören minst lika mycket med i skapelsen som själva korven. Ankkorven hade Josef laborerat med tryffel från Gotland, riven mandel och pumpa och jag svarade upp med Sigtunas Equilibrium. En bra balans är nyckeln och här byggde balansen på mycket av allt på något vis. Lyckad kombination enligt mig även om det var aningen för avancerad öl för flertalet av gäästerna. En av de mera oväntade sakerna i menyn var de svampfyllda kroppkakaorna som kohydrater till huvudrätten. Rådjurssdeln var perfekt tillagad, mör, lätt blodig och saftig. Som sagt, kroppkakorna stod för överraskningen och köttet för elegansen. Till detta plockade jag fran Traquair House Ale från 2006 samt Rochefort 8. Att jag valde åttan handlar rätt och slätt om personlig preferens för den gentemot tian. Traquair House Ale och vilt passar enormt bra ihop och den finstämda legenden om de stängda portarna gör inte upplevelsen mindre.

Nu börjar vi närma oss slutet av middagen och man börjar bli lite mätt på smakupplevelser och varken ostterrinnen i sig eller kombinationen päron, brieost och saison upplevde jag som lyckad. Dessto bättre blev det med cheesecaken. Den hade komponerats med hjortron i många varianter och då valde jag whisky som dryck igen. Denna gången drog vi oss till whiskyns hemland och en äkta Potstill. Tolvårig Redbreast blev det. Det var flera som uppskattade drycken fast kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig. Skönt att det inte blev mera öl, det är så mycket att dricka och en whisky är bara några få centiliter. Klenisar!

Öl var vi tillbaka på till avslutningen så till kaffet och pralinerna, damsugarna, brownisen och macroneer hade jag offrat en av mina två sista Carnegie Porter Jubileum. Det var med mycken tvekan jag tog en sådan, väldigt nöjd var jag dock efteråt då den passar fint till pralinen och browniesen. S:t Eriks God Jul från förra året gick med sin stora maltkropp bättre med kakorna.

En mäktig middag med massor av goda kombinationer. Enormt tack till Josef för chansen att få grotta ner sig i mat och dryck kombinationer. Kul att få sprida lite ölintresse och ett stort tack till mina trevliga arbetskamrater som i alla fall i början på kvällen orkade lyssna.
Hela dryckesmenyn

Stockholmsmässan del två, lördagen

Jag hade blivit varnad för lördagen, det är bara party men riktigt så upplevde jag inte det hela. Visst, mycket folk men inte knökfult och inte värre än fredagen. Mera berusade men å andra sidan tog det liksom slut innan det stängde. Fast enligt mera rutinerade så var det mindre med folk än andra år. Kan det vara så att vi som är där för smakupplevelsera och tickandet ser till att vara tidigare?

Lördagen började jag med ett besöks hos Monks. Där blev jag serverad av Viktor Hamnblad som jag ska återkomma till. Jag prövade deras trevliga SVEA Pale Ale som var en pale ale i ordets betydelse för så där 7-8 år sedan. Jag prövade även Robin Bruin vilken tävlar med Thornbridge Bracia om att vara min favorit vid mässan. En pratstund vid Jamesons, avsmakning av Midleton Barry Crockett Legacy rensade smaklökarna något innan jag gick och prövade Spendrups tre specialbrygder för mässan. Rickard Bengtsson har tagit en avstickare mot sina tyska bryggerirötter. Av dessa tre ska troligen en lanseras på bolaget senare. Tanken var att man skulle rösta och vinna någon handduk. Jag tror att jag helst skulle vilja ha Hellesvarianten.

Sedan lyckades jag snubbla in i SHBF-domarnas arbete med att utse Bästa Svenska Microöl. Roligt att få vara med, synd bara att jag hade så helt fel :-) Nej, skämt å sido, även om jag satte deras vinnare, Ängös Märzen sist i min rangordning så var det frågan om åtta mycket bra öl. Väl klar där var det dags för mat och då i form av Food pairing med Glenlivet. Tre rätter parades ihop med tre olika tappningar Glenlivet. Att para ihop mat och dryck är riktigt, riktigt roligt. Det är i sin kontext som drycken fullkomligen kan blomma ut. Sedan finns det givetvis drycker som mår bäst att spela solo men de flesta mår bra av lite stöd.

Även lördagen ägnade jag åt master classes, den första var med Karen Fullerton, Glenmorangie. Fulländat bländverk med god blandning av överentusiastiskt säljarprat och övertygande personlighet. Det var två saker som stack ut i hennes show. Dels att hon hade med ett casksampel av något som var undervisande snarare än bra, en överexponerad sherrybuteljering, för att visa att det blir bättre med en andra fatlagring istället för lagring hela tiden i t.ex. sherryfat. Den andra saken som lyfte hennes presentation var chokladen på slutet. Jag har vid ett par tillfällen använ mig av deras portfinnish-whisky till choklad men Signet var en underbar träff. Fabulous!

Jag försökte även få till en vertikalprovning med Slottskällan Imperial Stout men det får vänta. Jag fick nöja mig med att pröva den bourbounlagrade varianten och trösta mig med ett trevligt samtal med Anders Slotte. Provningen får bli en annan gång. Mera öl i form av Sigtunas Syndrome 2012, Imperial Vanilla Brown Ale, Equilibrum Scottish Strong Ale samt Princess of Darkness. Svaneke är ett favoritbryggeri och deras odödliga häst är underbar. En liten skvätt av en öl som hade fått medalj blev det också innan dagen mer eller mindre rundades av med två underbara tillställningar. Först Steve Grossmans master class där jag satt i en andäktig publik som i trans lyssnade på varje stavelse som uttalades längst fram och fick sedan prova Torpedo, Flipside samt Big Fot och ekfatslagrad Big Fot. Den andra fantastiska stunden var när Ray McIntosh serverade fram en provning med New make från grain, potstill och malt samt de tre varinaterna fast efter tre år i fat. Det är alltså av dessa tre beståndsdelar som man senare (typ efter 6-8 år) makar ihop Tullamore Dew.

Jag rundade av kvällen med en irish coffe samt ett par trevliga drams, runt och pratade med folk jag helt enkelt inte hade hunnit med Tomatin, Box nästanwhisky och Old Pulteney 17y skvallrar lite om vem det var. Det sista som jag hann med innan jag gick upp till pressrummet och upptäckte att min regnjacka hade blivit nedspydd var en snabb pratstund med Peter Allison från Innis&Gunn. Långt ifrån min favoritöl men en oekad I&G kunde jag inte tacka nej till.