Bill Phil

Bill Phill är min första bekantskap med W.D. O’Connell. W.D. O’Connell är en oberoende buteljerare som hör hemma på södra Irland, nära kusten några mil väster om Waterford. De är alltså inget destilleri utan istället oberoende buteljerare. De köper råsprit och lagrar dessa i sitt egna lagerhus för att sedan blanda sina olika varianter. De har två ”standardserier” där en är orökt och en är rökig. De har även flera singel cask och ett cask share program som jag inte har satt mig in i.

Bill Phil

Doft

Försiktigt men tydliga rökiga toner, sädig, inte intensiv men väldigt frisk trots rökigheten som mattas allt eftersom

Smak

Päron, fruktig, men också viss rökighet, nötig

Avslut

Nu kommer nötigheten ännu mera, torr. Med en rökighet som återvänder.

Sammanfattning

Trevlig whisky som gladde mig storeligen för den smakade inte som Connemara utan gav Irländsk Whisky ytterligaren en dimension för mig. Trevlig torrhet i slutfinnishen gör att jag tror att denna whisky blir riktigt bra ihop med lax eller annan lite fetare fisk. Bara för mig att pröva.

Bruichladdich Cuvee-serien, del 1

Vad är sannolikheten att om jag blandar sex stycken sampleflaskor märkta A till F. Drar upp tre av dem och ställer i ordning från vänster till höger att jag får A – B – C? Strunta i att räkna ut det för det var det som skedde när jag provade de tre första i Bruichladdich serie. Jag vet inte om de har lanserats i Sverige, jag provade dem som samples men Bruichladdich har haft flera andra buteljeringar på bolaget.

Det är riktigt roligt att sitta med tre i grunden lika sorter som sedan har slutlagrats på vinfat från olika Bordeauproducenter. Min kunskap om vin är för dålig för att kunna säga något alls om vinet men jag gissar att det trotts allt är ganska liknande viner. Färg och karaktär på whiskyn skiljer sig inte åt lika mycket som till exempel Glenmorangies slutlagringar. En förklaring hade givetvis kunnat varit kontakttiden men jag tror att vi har betydligt mindre skillnad i faten här. När jag summerade ihop poängen så var det ganska lika men samtidigt en tydlig vinnare. Häng med.

Utseende: Alla tre är ganska lika i färgen med Cuvée C som lite ljusare bärnsten än de övriga. Tårarna är väldigt lika på alla tre men även här skiljer sig C lite genom att vara ett uns segare.
Doft: 19, 21 respektive 20 poäng
Cuvée A har en klassisk whiskydoft om jag nu får uttrycka mig så. Väl balanserad med ekkaraktär, lätt fruktig, doftar säd/gräs. En liten försiktig rökighet. B drar iväg mera och blandar oljigheten med lite mera smörkokta grönsaker än sädighet, fruktigheten finns där men här med en kaffetouch snarare än rök. B har mera karaktär definitivt än A och Cuvée C hamnar lite emellan. C har en något fylligare karaktär med mera citrusdrag på fruktigheten men vi drar oss tillbaka mot de klassiska whiskykomponenterna ek och vanilj.
Smak: 20, 22 respektive 20
En bestämd och distinkt smak hos A. Frukterna mörknar, lite torrare än jag hade väntat. B är riktigt trevlig i smaken med sötma, körsbär, moreller som kompletteras av en pepprighet. C är mera krämig än stram och det blir en liten missmatch som drar ner till 20 poäng. Inget större fel men den lyfter inte upp till Cuvée Bs höjder. Fruktig, lätt kryddig och ekkaraktär även här.
Eftersmak: 20, 20, 19
Lång härlig lång eftersmak hos alla tre. Cuvée A ligger på det klart torra stadiet och B skickar in en ocean av ekighet vilket blev lite för mycket för mig.
Sammantaget (Komplexitet): 19, 20, 19
Trevliga och intressant whiskys alla tre och jag ser redan fram mot att testa de övriga tre. Jag har försökt dra isär poängen något för att särskilja dem åt men det ska påpekas att det handlar verkligen om nyanser, inte mycket annat än nyanser. Jag dricker hellre någon av dessa varianter än standard Laddie 10 men jag vill nog inte gå mer än 50-80 kronor i pengar för att göra det.

Bruichladdich Cuvée A: Pauillac (Chateau Lafite) 16 yo, 46% – 78 poäng

Bruichladdich Cuvée B: Pauillac (Chateau Latour) 16 yo, 46% – 83 poäng

Bruichladdich Cuvée C: Margaux (Chateau Margaux) 16 yo, 46% – 78 poäng

 

Signatory Brackla

Signatory är en av de stora oberoende buteljeringarna i Skottland. När de första flaskorna kom ut på 1980-talet var tanken att de skulle ha en berömd person att signera varje ”variant”. Så blev det inte men man har behållit namnet och själva grundidén. Grundidén går ut på att välja bra fat och sedan buteljera dessa snyggt. Själv hade jag lite otur med min första buteljering från dem men det handlar om personlig smak och att det inte var något för mig med just det destilleriet mer än deras buteljeringar. Flera gånger senare har jag glatt mig åt saker de har släppt och nu har jag tre stycken att ge mig in på.

Stellan reser fatBrackla 17yo 43%
En ljust färgad whisky med drag åt halmstrå. Torrt halmstrå. Aromen är maltig, söt och fruktig. Mycket lätt men ändå helgjuten och massiv. Smaken har lite mörkare karaktär, inte riktigt karamelliserad men drag mot det. Tropiska frukter som följer med i eftersmaken och kompletteras, inte överväldigas av lite lätt kryddigt, medicinala toner. När jag summerade ihop poängen slogs jag av likheten mellan dessa lätta fruktiga maltwhiskysorter och alkoholsvaga lite stillsammare öl. Båda två typerna år gärna ett betyg lägre än de förtjänar. Betyget landar hur som helst på 88 poäng
Denna buteljerigen kom 2012 och vill man ha en Brackla via Systembolaget så har man två alternativ. Brackla Raw Cask 12 år för 901 kr eller den betydligt mera extravaganta Royal* Brackla 36 år för 3798 kr. Lite mycket för min del.

*Tillägget Royal är det bara Brackla och Lochnager som har rätt till.

Laphroaig Cask Strength eller 25 åringen

Okej, inte är det ofta jag har druckit 25-åringen men två gånger hittar jag i mina sporadiska anteckningar. Båda två gångerna har jag varit väldigt nöjd med upplevelsen. Jag har haft en flaska Laphroaig CS hemma så den har jag druckit många gånger. Att den tidigare nu finns på bolaget igen väger inte upp att CS är borta från Sverige. De cirka 550 kronor som den kostade var givetvis ett vrakpris men även om priset hos The Whiskey Exchange närmare sig 900 kronor så tror jag nog att det blir en sådan med hem i resväskan från London nu i februari. 2992 kronor är nämligen i högsta laget för vad man får hos 25-åringen och jag tror inte att den överträffar CS så mycket. CS är för övrigt den bästa Laphroaig som jag har smakat.

Jag är väl inte riktigt den vanlige målturisten kanske

The GlenlivetJag har inte varit på enormt många standardturer på destillerier och det ska direkt sägas att jag inte har varit hos Glenlivet men jag har ändå en känsla av att det har gjort sig förtjänta av utmärkelsen ”Best Visitor Attraction 2013” som delades ut av organisationen Visit Scotland. Från deras minsta rundtur som tar en dryg halvtimme och avslutas med ett glas Glenlivet (och som dess utom är föredömligt gratis) till deras tredagars whiskyskola så erbjuder de många möjligheter till bra val. Jag var på väg dit för några år sedan och det som lockade mig då var de vandringsleder som finns utmärkta i närheten. Jag gillar saker som att vandra i George Smith’s fotspår. Har man så mycket fantasi kvar som jag har så blir det lätt en underbar upplevelse även om det Skotska vädret skulle visa sig från sin sämre sida, solsken alltså.

40 000 besökare per år låter inte helt överbelastat heller. Utslaget på året blir det inte mycket mer än 110 personer per dag. Givetvis är det mera koncentrerat till sommardagarna men dessa kan man kanske undvika.

SMWS 33.74

Glas med whiskyA dirty dram for Mary Poppins står det på flaskan och om det är de gummitonerna jag hittade som jag hittade i aromen de syftar på och den lite smutsiga färgen vet jag inte? En SMWS buteljering av Ardbeg, det avslöjar talet 33. Ardbeg är något jag gillar och det är alltid lika roligt att pröva olika varianter av den. Det är spänande med en sherryfatslagring eftersom detta inte hör till vanligheterna hos Ardbeg. Gordafat enligt beskrivningen vilket innebär att det är ett 600 litersfat, stort fat alltså.

Utseende: Rödaktig bärnsten, breda, feta långsamma tårar
Arom: Vi har torr rökig, maltig vägg som sedan målas upp med sjögräs och anis.
Kropp: Fyllig och fet
Smak: Nu blir det en massiv rök, sötma, smörig och så kommer den långa härliga eftersmaken med vanilj och nötighet medan sjögräset försvinner.

91 poäng samlade den ihop

 

Old Pulteney Vertikal

Att få hålla föredrag om öl och whisky är något av det roligaste jag vet. Att bli kontaktad av några personer som har varit på provning med mig och som säger att det var så intressant att lyssna på dig. Kan inte du beställa en favoritprovning och komma hem till oss? Jag gav några förslag och de bestämde sig snabbt för en Old Pulteney vertikal. Kvällen inleddes med att försöka reda ut ett litet missförstånd där inte mindre en tre personer trodde att någon av de andra hade köpt en flaska av den 12-åriga. Nu saknades den inte mer än för formens skull då det fanns 17-årigen, 21-åringen och 30 åringen som kompletterades med två Travel retail uttryck WK 209 och WK 217.

Malcolm Waring
Malcolm Waring, destillerichef hos Pulteney. Jag erkänner, han är intressantare än mig att lyssna på.

Färgen varierar från 30-åringens vittvinsgula till bärnsten hos WK209 så där ser man ingen samhörighet. Om den mörkare färgen hos retailversionerna kommer sig av bara sherryfatslagringen eller om man tillsatt sockerfärg också vet jag inte. Båda består av 100% sherryfat men av olika ektyper.
När det gäller kropp och textur så spretar det inte riktigt lika mycket men en hel del. 21 åringen är en fyllig mässa medan de sherrytyngda är mera medium i kroppen. De tre åldersangivna är bättre whiskies rakt igenom men hade vi haft med tolvåringen så tror jag att både WK 209 och WK217 skulle ha rankats högre. Jag hällde upp och deltagarna fick chansen att prova halvblint. Med lite diskuterande sinsemellan så enades fem av de sex vilka sorter som var vilka medan den sjätte hade en klart avvikande åsikt och hatten av för Peter som faktiskt placerade alla rätt. Han gick nämligen på min beskrivning att 17åringen är godare än 21-åringen. Han ville dessutom vara lite bångstyrig och vände sonika på WK 209 och 217 vilket bara var gissningar hur som helst.

17-åringen regerar klart med sin friska arom, fylld av citrus som kompletteras av lite rödaktiga äpplen. Vaniljen kickar in i smaken och det söta övergår i en mera torr eftersmak som har härligt häng. Tre stycken hade den inte bara högre än 21-åringen utan även högre än 30-åringen och räknar man in pengarna så är det inget snack alls om vad jag skulle köpa. Old Pulteney bygger på kraft och det är för lite kraft i 30-åringen enligt mig.

Stort tack till Tomas för chansen att prata Old Pulteney, jag gör det ju med stor glädje och kul att ni satsade på 30-åringen också.

Mina egna poäng
Old Pulteney 17 yo (92 poäng)
Old Pulteney 21 yo (87 poäng)
Old Pulteney 30 yo (82 poäng)
WK 217 (82 poäng)
WK 209 (76 poäng)

 

Talisker Dark Storm

Man behöver inte vara Einstein för att inse varför man som destilleri inte väljer att sätta ut åldersbeteckning på fina alster. Talisker Storm har säkerligen mestadels vällagrad whisky i sig men en andel är nog inte mycket mer än tre, kanske tre och ett halvt år. Det är inget jag vet utan något jag gissar som den Einstein jag är.

Talisker Dark StormJag köpte flaskan på Heathrow här i höstas och det är på Travel Retail man hittar den. Den lär vara det rökigaste som Skye har att erbjuda men eftersom jag inte kommer ihåg vanliga Talisker så avstår jag från att uttala mig och konstaterar att det inte är någon rökbomb alls.

Utseende: Bärnstensfärgad med drag åt det mörka. Jag gissar att den är färgad. Breda, sega härliga tårar
Arom: Den öppnar upp fint med några rejäla droppar vatten., ingen sherry färgen till trots men där emot lite sälta, citrus och samtidigt lite mera mättade frukter också som stekta äpplen, kryddigt.
Smak: Rund, fyllig smak med en känsla av grillat mer än smak av grillat. Rökighet kommer i smaken. Karamell och nötighet.
Eftersmak: Det är inte den mest värmande men en massiv eftersmak med stort djup. Kryddigheten från aromen kommer igen och när man får tugga på den så infinner sig rökigheten också.

Sammanfattning: Trevlig whisky som inte gör mig besviken men som inte får mig i spin heller. Om detta är framtiden så kan den duga även om man börjar oroa sig över de sinande lagren i Skottland, tur att vi har flera Svenska projekt på gång. 84 poäng kom den upp till.

 

Nästa Octomore är på gång men det finns annat

PC 10Även om Octomore utan konkurrens är det mest prestigefyllda från Bruichladdich som lanseras nu i dagarna så är jag själv mera intresserad av PC 10 Heavilly Peated. Sedan 2006 släpps det en Port Charlottebuteljering och det är en milstolpe som nås i år när det är en tioåring som kommer. Hela 39 flaskor har tilldelats Sverige vilket tycks mig litet antal. Priset ska inte ligga på mer än 975 kronor. Jag klipper smaknoteringar direkt från Bibendums pressmeddelande ”Port Charlotte PC 10 Heavily Peated är en whisky med eld i själen och värme i hjärtat. Whiskyn bjuder på en stor och härlig rökighet på hela 40 ppm. Rökig doft med inslag av citronskal, svartpeppar, eukalyptus, kanel, ljung och mint med ett uns av havsbris från den vilda atlantkusten. I smaken framträder toner av både bourbon- och sherryfat i kombination med dadlar, apelsinchoklad, rökig malt, rostade valnötter och mörk toffee.” Jämför man med Octomore 06.1 som ligger på 167 ppm så är det inte mycket kraft i PC men ppm i malten säger inte mycket om slutprodukten. 1399 kr kostar Octomore och även om det finns 1200 flaskor så känns det som om den tar slut först.

Box-provning och det Svenska whiskyundret

Egentligen ska man givetvis inte lyssna på försäljare men Hasse Nilsson är underbart underhållande. Inte underligt att det går bra för Box! Det finns givetvis många faktorer att peka på här. Så många att det är svårt att veta var man ska börja. Varför inte börja vid det primära, spriten. Smakar den något bra. Själv har jag alldeles för liten erfarenhet av råsprit och ung whisky för att kunna avgöra om det kommer bli bra eller inte men med tanke på att något med bara runt två år i fat, må vara att det är små fat, som det vi smakade idag kan smaka så bra så vad ska det inte då bli av det?

Det blir väldigt spännande och man behöver faktiskt inte vänta. Så snart som Box släpper buteljeringar så kommer man att kunna njuta. De har sagt att de inte tänker ha för bråttom och släppa för tidiga buteljeringar. Inte heller kommer de att försöka ta ut orimliga priser. På samma sätt som målsättningen är att göra världens bästa whisky så vill man även vara whiskykonnäsörernas destilleri och då kan man inte ta ut överpriser, det vinner man inte förtroende på.

Om man tittar på några olika faktorer som faktiskt gör att Svensk whisky har chansen att etablera sig som ett riktigt världsalternativ på whiskymarknaden så är frågan om vädret eller kunskapen är den största tillgången. Box har i Roger Melander en otroligt kunnig och respekterad destillerichef som har hur mycket passion som helst men han är inte själv. Henric Molin är erkänt duktig kemist och lissensat med jäst som inriktning. Att han hjälper 140 destillerier världen över med utbildning av deras personal, felanalyser och receptutväckling säger väl en hel del. Per Caldenby skulle troligen vara en världskändis om han hade arbetat åt skottar. Det finns så mycket kunskap om whisky i Sverige. Detta gäller både i stort och smått. Rätt fascinerande att vi har över tusen whiskyklubbar i Sverige och ur djupet ur dessa klubbar har det växt fram en hel del whiskyskribenter. Henric Aflodal, Ingvar Ronde, Dag Lennartsson för att nämna några men inte minst Per Ellsberger och hans praktverk ”Skotsk Whisky – allt om maltwhisky”

Noss HeadEn annan faktor som gör att Sverige har stora möjligheter att skapa god whisky är vädret. När värmen stiger i ett lagerhus så expanderar vätskan och spriten tränger ut i faten. När det sedan blir svalare så minskar trycket och whiskyn sjunker ner i fatet igen. Nästa temperaturhöjning ger ny plats till mera sprit som tränger in i fatet igen och det är i fatet som många av de positiva kemiska reaktionerna sker. I Ådalen har man en årstemperaturskillnad på upp mot 60 grader och en senvintermorgon kan bjuda på minusgrader för att sedan se temperaturen stiga upp mot femton plus grader. Fast den viktigaste egenskapen som vädret erbjuder kan nog vara kylvattnet. Ångermansälven är givetvis som en våt dröm för skottarna som om inte torkan får dem att stänga på sommaren så är det många av destillerierna som oroligt tittar på temperaturerna. För lite kyleffekt ger orenare destilat än man vill uppnå.

En sista sak att ta upp är faten. Eftersom det handlar om små produktionsvolymer så har man råd att satsa mera på faten än om man tänker sig rena volymprodukter. Johan horslund är okrönt mästare, både i Sverige och utomlands, när det gäller faten. Han är dessutom själv whiskyfrälst vilket innebär att han har satsat sin tid på att lära sig vad faten bidrar med och vad som krävs. Ett Thorslundsfat är dyrt men värt sina pengar.

Okej, hur klarade sig då de två Box – Försmak? Jodå, på något vis så ringlar de sig fram. Lite smått kantiga men de visar på framtidsljust. Både Lagavulin DE och Old Pultney 17 år fick flera röster vid blindprovningen men t.ex. Glen Garioch, fatstark variant, destillerad 1999 fick färre röster. Spännande var det och den 13 december ska vi träffas i klubben för att bestämma vilka fat vi ska köpa in oss på och om det ska bli ett, två eller tre fat.