Mitt i månaden nyheter

Så var det dags för februari månads specialsläpp. Denna gång kommer jag att handla… ingenting. Det är antingen för ointressant och dyrt eller bara för dyrt eller så bangar jag av annan anledning. Det finns dock tid att ändra sig. Jag är inte helt säker och jag kommer ändock att cykla ned med en beställningslista med annan öl så kanske blir det en eller två öl tillslut. Sedan vet man ju inte om jag får dom men om inte så överlever jag. Listan är som följer.

 

11688   Flying Dog Schwarz     USA Flaska 750 ml (242.66) 182.00 C

Här har vi alltså en svart lageröl som vore intressant nästa lördag när jag ska ha en lagerölsföreläsning men tyvärr avskräcker priset. Inte riktigt en Schwartzbier med sina 7,8% och inslag av rök. Detta är nog ölen jag är närmast att beställa.

 

11629   Nøgne Ø Dobbel India Pale Ale    Norge Flaska 500 ml (108.00) 54.00 C

DIPA – nej tack, jag håller mig till äkta vara. Jag har nämligen fått för mig att DIPA mest är att se som variant på Barley Wine.

 

11684   Sierra Nevada Harvest 2008   USA Flaska 710 ml (91.69) 65.10 C

Som skrivit har jag varit en tur till Skottland och där druckit en hel del öl med moderat beska för att inte säga låg och vilken glädje har varit för mig efter allt för mycket prövande av Amerikanska västkustöl under det senaste året. Nej tack, även om priset är synnerligen överkomligt och det är en intressant bakgrund till ölen genom att man använder färsk, otorkad humle till kryddningen. Humlen plockas samma dag som den hamnar i grytan hos Sierra Nevada. Kanske blir det en flaska men det hade känts mera rätt att få dricka den på hösten. Så mycket som de har kämpat att få i humleoljorna så ska den definitivt inte lagras, tror jag.

 

11565   Smoke Jumper Smoked Imperial Porter    USA Flaska 650 ml (122.76) 79.80 C

Left Hand lämnar mig sällan besviken men jag har drösavis med stout och porter i källaren. Dessutom vill jag inte riktigt att något ska slå min egna rökta porter J Fast, kanske ska jag köpa en, det kan ju hända att jag fortfarande gillar min porter bättre än deras Imperial Porter.

 

11682   XS Imperial Younger’s Special Bitter    USA Flaska 750 ml (184.93) 138.70 C

Flaskan är snygg, jag gillar Special Bitter, Rouge kan brygga öl… men nej. Inte denna gången. Flaskan hoppas jag få tag i senare i form av deras Imperial Stout och det får räcka.

 

Amerikanska öl – Gröna Husets Ölsällskaps novemberprovning

Den tredje lördagen i november träffades Gröna Husets Ölsällskap hemma hos Gröningen som tillsammans med Cuba stod som värd. Deras tema var USA och vi fick inte mindre än 13 jänkaröl plus Budweiser och Millers till maten. Maten var underbart goda hamburgare, rent nötkött, med alla tänkbara tillbehör. Man behövde två hamburgare för att kunna smaka av alla tillbehören. Gotti gott gott!!! Lagom till maten plockades alla glas bort och man anbefalldes att dricka ölen i flaska. Jag smakade pliktskyldigast på en Miller men det är verkligen inga öl jag gillar. Onödigt att slösa alkoholplats i kroppen på dylika blaskdrycker.

Ölen som testades under kvällen var följande (i ordning).

 

Samuel Adams Imperial Pilsner (6 p), Left Hand Oktoberfest (7 p) samt Brooklyn Oktoberfest beer (5 p)

Här kan man ha synpunkter direkt på ordningen och det hade jag så jag sparade undan SAIPen till senare tillfälle. En rolig detalj är att Left Hands är en ljus lager medan Brooklyn är en mörk lager. När vi tittade på färgen på dem så hade vi svårt att sära på dom. Kanske var Left Hand något mörkare. Vem bestämmer egentligen om en lager är ljus eller mörk? Systembolaget eller importören/producenten? Jag konstaterade även att jag har vänt på Left Hand och Brooklyn. I höstas tyckte jag att Brooklyn var godare… Tja, så är det med smaker och upplevelser.

 

Saranac Black Forest (6 p) och Left Hand Milk Stout (9 p)

Här kunde man få höra en del roliga kommentarer om Saranac att den inte var tillräckligt fylliga, kraftig o.s.v. jämfört med en stout. Visar lite på vikten av att veta lite om öltyper innan man sätter sig och bedömer. Nu ska jag inte sätta mig till doms över andras smaklökar. Saranac är för tunn, lite för syrlig och ganska tråkig för att tilltala mig. Left Hand Milk Stout kommer jag inte riktigt ihåg som en niopoängare men här fanns det arom värd att sitta och lukta på, fylliga smaker och inbrygd trevlighet. Jag vet inte om den kammade hem 9 poäng för att den provades ihop med det som den gjorde.

 

Samuel Adams Honey Porter (6 p), Anchor Porter (6 p)

Samuel Adams hade en väldigt kort eftersmak och först förstod jag inget om varfö rden hette Honey Porter men sedan kom det massor av honung. Både i smaken och i aromen. En sak som förvirrade mig var just honungssmaken. Enligt mina kunskaper om bryggning med honung så ska det inte ge direkta honungssmaker utan jästen jäser bort dessa. Hur det är med den saken får jag forska vidare i. Anchor Porter kom jag ihåg som obalanserad öl och det upplevde jag även denna gång men inte alls så kraftigt som senast. Jag tyckte även att den var lättare i kroppen och mindre bränd i smaken.

 

Liberty Ale (6 p) och Red Seal Ale (6 p)

Här blev det jämt lopp men för allt i världen drick inte en Red Seal för kall. Den var väldigt tråkig i de första klunkarna och kändes bara enkelriktat besk men i takt med värmen kom komplexiteten och den blommade ut. Liberty är enligt mig Anchors bästa öl och kanske borde jag ha satt ett högre betyg på den men nu började smaklökarna domna.

 

Brooklyn Brown Ale (8 p) och Anchor Steam Beer (5 p)

Här hade jag ofinheten att bara sippa lite på Anchor Steam Beer för att sedan njuta av Brooklyn Brown Ale. Farinsocker, lite brödig, aningen gräsig/grön och smörkola i lagom dos. Smaken är medeltorr och beskan balanserar fint (något mer än engelska varianter) och det finns lite kaffe och chokladsmak i det hela. Mkt bra öl innan kvällens avslutning.

 

Double Bastard Ale 2007 (8 p) och Sierra Nevada Anniversary Ale 2008 (6 p)

Double Bastard som jag hade hört så mycket väsen om. Kunde det verkligen vara något för mig. Jag tror att den Ska klassas som den dubbel IPA och jag har svårt redan med vanliga amerikanska IPA. Här blev det dock skillnad. Detta är en maltig, söt öl som inte är dränkt i grapefruktsstinkande humle. Beskan finns där och allt för mycket men kvaliteten i ölen kändes tydligt. Eftersom vi var sent gångna på kvällen och inte alla flaskorna gick åt så kunde jag få en med mig hem vilken jag ska spara undan i källaren till en trevlig februaridag 2010 Här började tankarna rinna iväg till problemen med ölstilsindelning. Är detta en DIPA? Vad skiljer då denna från en Imperial Pilsner. Jag vet att Bastard är överjäst och Lagern underjäst men smakmässigt så liknade dessa båda varandra. Dessutom hade jag knappast protesterat om man hade sagt att båda två var amerikanska versioner av Barley Wine.

 

Slutligen vill jag bara återigen ösa lite beröm över värdparet. Till efterrätt fick vi en smarrig Cheesecake som bara smälte i munnen ihop med resterna av Samuel Adams Imperial Pilsner och Double Bastard.

Oktoberöl är en förvirrad tillställning.

Nu har jag prövat ett antal oktoberöl och känner mig redo att avlämna dom och domen faller hårt över mig. Jag har inte blivit mycket klokare på något vis. Jag känner mig fortfarande inte helt säker på vad man ska/bör förvänta sig av en Oktoberfestöl. Låt mig citera från Svenska HembryggarFöreningens öltypsdefinitioner. Noterbart är att Öltypen återfinns bland mörka lager men den som har druckit en Paulaner, en Weltenburger eller en Hofbräu har nog väldigt svårt att förstå detta. Nåväl, citatet.

Denna kategori har inget att göra med de moderna oktoberfestöl som idag påminner mer om en standard ljus lager. Märzen är en utveckling av wienerölet med en lite högre vörtstyrka som gör den hållbar över sommaren.

Alltså är alla de tyska varianterna som jag druckit ”fel” medan de icke-tyska är mera rätt? Konstigt, kan det vara så, får det vara så? Nåväl

 

Följande har avsmakats. Inte alltid helt koncentrerat men hela tiden med stor nyfikenhet. Störst vikt har jag lagt vid de öl som jag tror liknar öltypsbeskrivningen bäst.

Stallhagen Oktoberfestbier

Delade denna ölen med två till medan det lagades mat, pratades och skrattades. Kommer ihåg knäckigheten och att jag tyckte att den stämde bra in med hembryggarföreningens definition. Drygt 60 kronor litern gör dock att den inte hittar in i mitt hus så ofta.

 

Slottskällans Oktoberfest

Fruktig, mörkare i färgen och, skulle det visa sig, inte alls så söt som bland annat sina amerikanska kollegor. Både aprikoser och lite citrusdoft aromen som är väldigt försiktig. Smaken bättre med en väl balanserad sötma. Detta är en helt annan öl än t.ex. Paulaner.

Min favorit. Alla dessa noteringar skriv ur minnet för jag drack den under stoj och glam vid den middag som tillagades ackompanjerad av Stallhagen. Mitt favoritöl bland årets oktoberfestöl.

 

En av fördelarna med att vara hemmapappa är att man kan dricka en öl till maten om man vet att man inte ska köra bil resten av dagen. Denna dag blev det både till middagen och till kvällsmaten. Två amerikanska varianter.

 

Brooklyn Oktoberfest

Kopparfärgad med ett medelskum som dör fort. Svag arom som dominerad av malt, liten ton humle, grapefruktaktig, kanske använder dom amerikansk humle, sötma.

Len beska även om den ligger oväntat högt. Mycket kolsyra, rejält söt, knäckig smak med en kort eftersmak. Mycket trevlig öl, härlig balans och prisvärd. Ganska lik en Hell tyckte jag. Dags för en provning de två kanske.

 

Left Hand Oktoberfest

Mörkt kopparfärgad med tunt skum som dör fort. Svag arom som baseras på humlen, låg sötma i doften.

Smaken är ren, karamellig utan att bli för söt. Enkla, klara smaker. Fin balans.

Eftersmaken är besvärlig, Till att börja med kommer klibbig sötma. Den fastnar i gommen och jag både längtar och inte längtar efter en ny klunk. Längtar för att få bort eftersmaken med en ny klunk men bävar för att jag vet att eftersmaken kommer igen. Nej tack, denna vill jag inte ha.

 

Paulaner, HB och Weltenburger

De tre tyska varianterna är alla klart ljusare även om Weltenburger inte är pilsnergul. De två förstnämnda är ganska lika och alla tre är helt olika de övriga oktoberölen. Här pratar vi ljus lager, fräsch humlearom, rejält med beska och i de två förstnämnda en nordtysk kantighet. Lite tråkiga och alldagliga öl som jag har svårt att se någon fest i. Närmare grillkväll eller rent av gräsklippning.

 

Ja visst ja, jag har även druckit Samuel Adams tolkning men den talar vi tyst om. Samuel Adams har ju gjort så mycket god öl…

Left Hand Milk Stout

En mjölkstout väl värd att smakas igen. Så kom jag ihåg att jag tyckte när jag drackden första gången. Den gången kom den som öl nummer elva i en svartölsprovning. Jag hade då, vid öl nummer elva, tröttnat i smaklökarna men kände att denna öl skulle jag smaka igen.

Färgen är svart som anstår en stout, aromen är försiktigt mjuk, brända toner givetvis men ganska mycket sötma.

Smaken är avrundad och enkel. Mjuk, nästan helt len, och med smaker av choklad, inte direkt bitter sådan och karamellmalt. Först i eftersmaken kommer beskan fram som ett balanserande moment.

Mycket välbryggd, inte alls ointressant och jag rekomenderar alla att prova den. Speciellt de som inte gillar Guinness för att den är för vass.

Mariestad regerar

Så var det äntligen dags. Eftersom det var torsdagskväll och vi bara var två så fick det bli en något mindre test än tänkte. Mariestad Porter, Left Hand Black Jack Porter och Shipyards Brewer’s Choice Honey Ale radades upp. Den alltid leende hustrun hällde upp åt oss så det skulle vara ett rent blindtest och sedan satte vi igång och sniffade. Viss enighet rådde och förundran över doften. Glas #2 doftade markant annorlunda, kunde det vara Honey-alen? När vi sedan smakade uppstod ännu större förvirring. Borde inte porter vara sötare?

Enade var vi om att Left Hand smakar annorlunda, att den säkerligen hade mått bra av att provas med andra öl. Ingen av oss gillade den starkt.

Mariestad Porter

Utseende: Helt stilenligt så är den snarare väldigt mörkt röd än svart. Fina färgtoner i jämförelse med berömda stouts. Skummet var en fröjd att titta på enligt hustrun som hälde upp.

Arom: Rostade toner dominerar, lite choklad i bakgrunden. Den aromatiska humlen som Spendrup skriver om pressar inte direkt på.

Smak: Torr, lätt syrlig?, smak. Lätt kropp med rostade toner, ingen choklad här inte. På det hela lite för tunn i smaken och på tok för torr för en fin porter. Eftersmaken är lång och rostad. Kommentar: En ganska väntad öl från Spendrups. Bra hantverk men inget som överraskar.

Brewer’s Choice Honey Porter

Utseende: Färgen är svart och det skummade kraftigt.

Arom: Rostade toner kompletteras av kakao, rostade nötter och lite humle.

Smak: Lite fruktig, torr, lite kaffetoner men mest rostad malt. Stor beska som är stillsam först men som biter tag i eftersmaken. Tunn på något vis. Lyfter inte riktigt.

Kommentar: Jag vet inte vilka smaker honung väntas ge men jag märkte inget ovanligt här så var finns honungen?

Left Hand Black Jack Porter

Den mest porterlika av de tre men den vi tyckte minst om. På flaskan står följande:: Left Hand Brewing Company takes pride in handcrafting premium beers of great distinction. Och nog har den great distinction i jämförelse med de andra två.

Utseende: Färgen är svart.

Arom: Inte bara brända toner, fruktighet, russin, kaffe och något mera odefinerat. Detta något som fick oss att gissa denna som Honey Porter

Smak: Beskan finns där, sötman också. Precis som en porter bör vara men allt är lite platt och tillknycklat. Medelfylligt, Väldigt kort eftersmak.

Kommentar: Left Hand Brewing är ett bryggeri som jag tror att jag har ratat tidigare.