Laphroaig Cask Strength eller 25 åringen

Okej, inte är det ofta jag har druckit 25-åringen men två gånger hittar jag i mina sporadiska anteckningar. Båda två gångerna har jag varit väldigt nöjd med upplevelsen. Jag har haft en flaska Laphroaig CS hemma så den har jag druckit många gånger. Att den tidigare nu finns på bolaget igen väger inte upp att CS är borta från Sverige. De cirka 550 kronor som den kostade var givetvis ett vrakpris men även om priset hos The Whiskey Exchange närmare sig 900 kronor så tror jag nog att det blir en sådan med hem i resväskan från London nu i februari. 2992 kronor är nämligen i högsta laget för vad man får hos 25-åringen och jag tror inte att den överträffar CS så mycket. CS är för övrigt den bästa Laphroaig som jag har smakat.

Vilken rökklassiker är bäst?

Givetvis borde jag har skrivit, vilken rökklassiker gillar jag bäst eller ännu mera korrekt,vilken gillade jag bäst idag? Rök är inte förbehållet Islay men det är definitivt det klassiska röknästet. Jag ställde upp standardbuteljeringen för fyra av kombattanterna Ardbeg 10, Lagavulin 14y, Laphroaig 10y och Caol Ila 12y och skred till verket.

Utseendet: delad första plats kammar Laphroaig och Lagavulin hem. Ardbeg är lite för blek och Caol Ilan har inte samma djup som de andra två. Färgen säger inte allt vidare mot de intressantare delarna av testet.

Lagavulin 16yAromen: Laphroaigen med sin tyngre sjögräs och tjäradoft ligger mig varmt om hjärtat sedan första gången jag köpte den men jag upplever Lagavulin som en mera harmonisk aromwhisky. Caol Ila orkar inte riktigt ifatt medan Ardbeg går i sitt egna kryddspår lite parallellt med de andra. Jämt lopp men Lagavulin får segern av mig.

Smaken är sannerligen ett kapitel för sig hos dessa fyra whiskysorter. Laphroaigen bjuder på lite blommighet och ostronkaraktär som komplement. Ardbeg döljer sig bakom en stor mjuk fyllighet och Caol Ila bjuder på massor av frukt. Lagavulin drar mera mot det nötiga och lite smörkola. Medicinaltoner finns hos alla fyra i olika grad, mest hos Laproaigen. Humm, god smaker rakt igenom, jag tror nog jag ger segern till Laphroaigen tack vara havskaraktären.

Eftersmaken är lättare, rökkicken som Ardbeg levererar är underbar även om Lagavulins längd känns bättre. Caol Ila är för mjuk och Laphroaig för torr jämfört med sin oljighet, sötma som smaken levererar. Ardbeg har klart bäst eftersmak

Balans. Allt handlar egentligen om balans. Hittills har Caol Ilan inte stått i nivå med de andra tre men plötsligt seglar den upp. Är det något denna whisky har så är det balans. Men detta är inte sorter som bygger på balans utan på kraft. Mest kraft upplever jag att Laphroaigen har så den får segern här.

Nu har jag inte givit poäng på dessa fyra och det finns anledningar till detta. Hela testet gjordes medan jag smet undan från Smartare än en femteklasser under förevändning att ta hand om disken. När jag summerar ihop i skallen så blir det till min förvåning Lagavulin som jag gillade bäst men det är hårfint, alla passar bra medan man diskar :-)

Äntligen tillbaka (Bödeln)

bodeln_webb_large

Det tog tid men nu fungerar det trådlösa nätverket på Döbelnsgatan igen. Inte är det enbart därför som det inte har hänt något på bloggen på länge nu, nejdå men en starkt bidragande orsak är det allt. Hur som helst fick jag det hela att rulla idag igen och det firade jag med att rätta matteböcker och för att motivera mig halvvägs igenom högen så tog jag en Bödeln från Hantverksbryggeriet. Normalt brukar jag säga att balans är enormt viktigt i en öl men detta undantag bekräftar regeln. Den är inte alls lika besk som sina koloniala kusiner från andra sidan atlanten men den har en tydligt markerad beska. Hela ölen känns fridfullt kantig och i all sin obalans tilltalar den mig rejält som en icke-matöl i syfte att jag vill inte ha denn till mat helt enkelt. I trädgården medan man grillar, som belöning på kvällen, när favoritlaget vunnit eller bara tillsammans med goda vänner men inte till mat. Mycket fruktig, karamellig mitt i humlearomerna. Kantigt besk men inte alls överdrivet besk. God öl som jag gärna skaffar mig ett par till av.

Medan jag nu skrev detta fyllde jag på med kraftfull balans i form av Laphraoig. Tioårig rökig lycka med massor av tunga aromer och smaker. Tjära, tång, lite sälta och en lenhet som för en vidare mot frid i sitt inre.

Var inte så djävla krånglig…

Vilket drag det blev till slut. Jag fanns på plats från klockan 18.00 i Hönshuset och ungefär kvart i åtta sålde jag den första ölen, Mariestad Export och jagkände en viss förtvivlan över de cirka 350 ölen ”av konstiga sorter” som jag hade lyckats få Henrik att beställa hem. En timme senare var snarare min förtvivlan riktad mot hur jag skulle kunna hinna med. Jag tog ett raskt beslut att inte släppa in mer Mariestad eller Staropramen i kylskåpet och därmed var det många som försökte sig på något nytt. Några gamla bekanta dök upp igen, Gustis testade Biskop Stefans Kalk, Lotta prövade Williams Red och EvaLis fick en Seven Giraff. Dessa visste jag skulle prova lite nytt men roligare var det med de som kom fram och prövade nytt. Sällskapet som promt skulle ha en ljus lager var och eftersom jag bara hade Mikkeller Tjekket Pilsner så fick det bli den. En stund senare kom en av dem tillbaka. Ge mig det mörkaste du har, svart som natten tack, för den där ljusa lagern var helt odrickbar. Vi enadess om en Traquair House Ale. Sedan ville han ha en tjejöl och då blev det Bath Gem. Å så vill jag ha två sådan däringa äckliga danska öl. Jag visste inte att jag umgicks med två smakblinda men de gillade den. Senare tog de två till och jag fick förklara hur en privatimport går till. Jag undrar om det blir en låda beställd till Falköping. Det var väldigt roligt med uppsynen hos vilka som beställde en stor stark vilket jag envist hävdade att jag inte hade. Nej jag säljer bara öl och maltwhisky. Några gick då från beställningen stor stark till Chimay Blå. Jag är dock tveksam till att de fick ut det mesta av ölen eftersom de halsade den. Jag undrar hur mycket de första klunkarna skummade? Om man summerar kväll så gick ganska mycket av ölen åt men största anledningen var att jag inte hade någon Mariestad i kylen. En annan sak som förvånade mig var mängden maltwhisky som såldes. Basisten i Sky Benders hittade Linkwood som ny favorit, Nicklas provade rökiga varianter och en aningen välfylld herre beställde två fyror (det gick inte mera i glasen) Laphroaig som han sedan halsade efter varandra och blev en aningen mera välfylld.

Det var nära att jag glömde

Hur kunde det gå så här? Nästan glömma Robert Burns Night! Anledningarna är flera, utdragen tand, frun borta på firmafest. Nåväl, jag kom ihåg mig så det blev att provsmaka Tormore för första gången. Mycket trevlig upplevelse. Spritig innan jag spädde ner den. Fatstyrka är alltid trevlig att känna förändringen på när man droppar i vattnet. Ganska rejält med vatten blev det och fram kom en frisk, blommig aptitretande whisky fram. Passade bra som kvällsdram men jag ska nog pröva den som apertif någon gång. Lättdrucken, fruktig whisky som jag gärna dricker mera av. 92 poäng kanske…

Sedan kompletterade jag med en skvätt Laphroaig 10y. Kan aldrig vara fel tror jag ;)