Bäst bland de ljusa

Det ÄR roligt med blindprovningar men ibland faktiskt ännu roligare med halvblinda provningar eftersom man tydligare kan se sina egna fördomar/förutfattade meningar om öl. La Trapp, lite sämre, kan vara filtrerad öl, alltså är den ölen klar. Westmalle, lite kantigare, inte så god som jag skulle vilja, för kärv… och Chimay Vit, ljusaste ölen av de tre, borde smaka tydligt Chimay. Nu visade sig inte allt stämma och han som hälde upp kände sig lite osäker så jag är faktiskt inte helt säker på att det blev korrekt med ölen. Kul, va, alltså ”måste” jag köpa ytterligare en omgång ljusa trappister och avsmaka igen. Till dagens, eller snarare gårdagens eftersom tiden har dragit iväg. Staffan ska gifta sig, giftermål innebär Svensexa men  har man passerat 40-sträcket så kan man faktiskt kosta på sig att hålla en stillsam sådan. Vi överrsakade Staffan själv hemma med barnen och lät honom natta de nämnda och startade sedan grillen. Medan vi grillade så provades Chimay Vit, Westmalle Trippel och La Trapp Trippel. Klart saknad var Achel Blond men kollikravet fick mig att avstå. Vi var fyra som avsmakade och roligast var Urbans kommentarer. Urban går undret namnet Löddret eftersom han vid en provning i förtvivlan utropade – ”Ska ni titta länge på löddret eller får man smaka på ölen?” Löddret är en lagerkille och hade med sig en egen burk Slotts Guld i fickan. Han tyckte att alla tre ölen luktade mycket mer än vanliga öl, fyllde ut mera i munen, stannade kvar längre samt var liksom bra för aptiten.

Om ölen

När jag tittade på ölen så hade jag två mörka (för att vara ljusa alltså) och en ljus öl. En mörk, klar öl som nummer ett, den ljusa som tvåan och trean var alltså mörk även den. Redan här trodde jag mig veta att den i mitten borde vara Chimay Vit men när jag smakade så fick jag för mig att den ljusa var Westmalle för den var lite kantigare. Jag erkänner att jag gärna hade viljat få den till den bästa men segrade gjorde den klara ölen i glas nummer 1. Det visade sig vara Westmalle enligt Urban som hällde upp men jag hade fått första slatten, där av klarheten. Två var La Trappen och sämst tyckte jag om Chimay Vit. Se där.

Vilken öl är godast av trappisterna?

Frågan är givetvis idiotiskt formulerad. Allt beror på smak och tillfälle men vissa tester kan man givetvis göra. Till att börja med gäller det att sortera så man inte blandar äpplen med päron och framförallt inte apelsiner. Jag har valt att göra tre grupper av ölen och jag har inte tillgång till alla öl och vissa uteslöt jag av någon orsak. Eftersom Orval är så pass speciell i smak så får den helt enkelt bilda en egen grupp och blir en självklar vinnare i den gruppen. Om ni inte har smakat Orval tidigare så tycker jag definitivt att ni ska ge den ett försök. De andra två grupperna delade jag in på klassiskt svenskt manér efter färg. Ljus och mörk trappist. Ur den mörka gruppen valdes Rochefort 8, Chimay Blå, La Trappe Dubbel och Westmalle Dubbel. Vi var fyra stycken som satt en kväll med dessa öl och ett par goda ostar som tilltugg. Först provade ölen allena och sedan tillsammans med osten.

Dessa fyra öl utgör ett bra exempel på öltypsgrupp. De liknar varandra men de skiljer sig åt tillräckligt för att vara intressanta att prova. Det senare kan jag ibland tycka att veteöl faller på. Givetvis hade jag gärna haft med Achel Bruin och Westvleteren men ganska heltäckande var startfältet. Givetvis hade Chimay röd och Rochefort 6 och 10 kunnat varit med men fyra öl räcker en vardagskväll. Diverse olika omständigheter gjorde att jag inte provade ölen blint eller ens halvblint. Jag tror dock, även om jag veta att det finns de som tvivlar, att jag skulle ha känt igen Chimay Blå. Den är verkligen särpräglat estrig och lite typiskt Chimayig. La Trappe har en tydlig arom av ost som avslöjar den. Aromen var mera spännande än jag kom ihåg men på det hela inte riktigt i nivå med sina belgiska bröder. Westmalle Dubbel är lite vassare, kantigare och mera sprudlande på tungan. Alkoholen framträder något tydligare men den känns samtidigt något viniös. Rochefort 8 däremot är stillsammare med svagare arom som domineras av torkade frukter.

Kvällen gick fort och snart var det dags att summera våra intryck. Alla fyra rangordnade 1 till 4 och sedan summerade jag ihop. Själv satte jag ölen i följande ordning men som sagt, det var inte en halvblind provning. Rochefort 8, Chimay Blå, Westmalle Dubbel och La Trappe Dubbel. När vi summerade ihop fickde följande poäng (Lägst poäng är bäst). Rochefort 8 (9 p), Chimay Blå (7 p), Westmalle Dubbel (9 p) och La Trappe Dubbel (15 p)

Som ni ser var vi ganska oense om vilken som var bäst medan vi var rörande överens om att La Trappen var sämst. Till dess försvar kan man nämna att Eva tyckte att den var absolut bäst bland de fyra ölen till osten som vi hängav oss åt efter fullgott arbete.

La Trappe, det holländska trappistölet

La Trappe är namnet på Koningshoevens klostrets öl. Detta klosterbryggeri skiljer sig på flera sätt från de andra sex bryggerierna. Dels geografiskt eftersom det inte är ett belgiskt kloster utan holländskt. Dessutom producerar de förutom sin öl av klostertyp även en bocköl och en witte. Den senare en form av belgisk veteöl. Dessutom har de vid flera tillfällen bryggt öl för andra märkens räkning. Tilburg och Jopen är två märken jag har hittat, ev. Finns det flera.

Man brukar prata om Koningshoevens som det mest kommersiella bryggeriet. Nu vet jag inte hur man graderar kommersialismen men ingen bör tro att t.ex. Chimay produceras av annat än ekonomiska skäl och att bryggeriet, Abbaye de Scourmount, inte tvekar att ändra i produktionen om det medför större vinst.

1884 byggdes ett bryggeri innanför klostermurarna men redan från starten var bryggeriet ett fristående företag. Munkarna ägde flertalet pubar, tillverkade lager öl och bryggde åt andra under olika etiketter. 1969 skrev man kontrakt med Artois (blivande InBev, numera Anheuser-Busch InBev). Som avslutades 1980 och man började brygga själva igen. 1999 ingick man avtal med storbryggaren Bavaria men om jag har förstått rätt så köpte man i princip in arbetskraft. Det är svårt med en stigande medelålder och sjunkande antal att helt praktiskt kunna ha munkar själva att sköta bryggningen. Hur som det är så fråntogs bryggeriet rätten att märka sina öl med Trappistlogon. Man behöll dock ordet Trappistenbier på flaskan och sedan 2005 har man skrivit om överenskommelsen med Bavaria på ett sådant sätt att man nu uppfyller alla kraven och återigen räknas som äkta trappistöl.

När det gäller ölen så har man alltså vara nyskapande på ett par olika vis. Dels har man infört ytterligare en nivå. Enkel, dubbel, trippel följs numera upp av Quadrupel vilket då är en mörk, ännu mera alkoholstark öl. Jag tror inte att jag har smakat den ölen, i så fall var det inget direkt minnesvärt ögonblick. Deras Blonde, Dubbel och Trippel tycker jag hör till de sämre trappistölen och det ska bli spännande att se om jag även tycker detta vid en blindprovning som jag tänkte få till senare i mars. Man tillverkar även en bocköl och ett veteöl. Det senare är en kryddad variant med tydligt släktskap till sina grannar i söder snarare än öster.