Nya öl på Bolaget

Fullers Past Masters Double StoutDet nya ölåret rullar vidare och igår lanserades Past Master, 1914 Strong X. Past Master är Fuller’s serie av historiska öl då de har grävt ner i sina arkiv av bryggarböcker och letat fram spännande recept och sedan bryggt dessa igen. Strong X som vi nu får chansen att smaka bygger på ett recept som man hittade från den 4 augusti 1914, samma dag som första världskriget bröt ut. Den har fått rätt skilda omdömen men jag har beställt två flaskor. Jag gillar som sagt Fuller’s och det är lite roligt med specialbrygder som denna även om det stör mig att de har dragit upp alkoholhalten till dryga 7%. Varför kan man inte ha alkoholsvagare öl som ”specialöl”? Eller så har jag missuppfattat allt men här är Ron Pattinsons lista. Fast det är klart, 3,2% då hade den knappast ens dykt upp i Sverige.

Av det övriga som släpptes blev det en flaska av Imperial Brown Stouten signerad The Kernel men sedan var det slut på det brittiska. Cask editions är inte riktigt min grej men eftersom jag planerar lite för framtiden så blev det en Strong Ale Cask Version från Jämtland och inte heller en flaska tokdyr Ten Fidy kunde jag motstå. 50 kronor för en imperial stout? Japp, prisvärd så det förslår.

 

 

(Jag ber om ursäkt för min slöhet som återanvänder bilder)

Midsommaröl

Två vänner diskuterar om ölenHar du planerat att hålla en informell ölprovning under sommaren, t.ex. till midsommar nu i helgen. Här kommer ett förslag på åtta öl som ger en bra spridning och som man kan välja att pröva till midsommarmaten. Midsommarmaten? Som om det bara fanns en meny för midsommar vilket det knappast gör men jag väljer att utgå ifrån det som jag själv upplever som klassisk midsommarmat.

Låt oss rulla igång direkt. Sillunch är väl inte en oväntad start, färskpotatis, gräddfil, gräslök och så massor av olika typer av sill. Passar på att tipsa om enklaste veteölsillen om någon vill ha en ölsill på bordet. Väljer man calvados så ska man bara byta ut en fjärdedel av lagen mot calvados. Men vad väljer man att dricka? Syran och en hel del sötma ställer sina krav. Att sill i sig har en del fett hjälper inte direkt till vid dryckesvalet. Själv gillar jag att förstärka syran och arbeta med öl som har en inneboende syra. Det naturliga valet blir spontanjästa öl som t.ex 3Fontainen men eftersom detta är tänkt att vara öl man kan komma åt innan midsommar så faller valet på Oud Beersel Oude Geuze Vieille. Nästan ingen beska alla vilket annars är ytterligare en väg att gå. t.ex. Bedarö Bitter är spännande relativt besk öl. Beskan och kolsyran rensar smaklökarna, fräschar till och gör dig redå för nästa smakdos. Att den sedan med sin karamellmalt (Crystal från Fawcett) är en bra smakbrygga om man har silltårtor eller kanske en västerbotten paj med vid sillunchen. Min tänka favorit i år är Saison de Dottignies. En saison från De Ranke i trevlig 75 cl flaska som gör sig bra på bordet dessutom. Den är lätt brötig och är precis lagom stram för att sitta som en smäck, hoppas jag. Tre öl med lite olika karaktär som ger möjligheter att diskutera smaker och smakkombinationer.

Ett glas calvadosNär det gäller jordgubbstårtan så passar jag på ölen. Det fungerar säkerligen fint med flera olika men en kopp kokkaffe och ett glas calvados ger så pass mycket glädje att jag inte vill experimentera. Man får visserligen nära nog dubbelt med dryck för pengen om man väljer Boulard Calvados Grand Solage men jag tycker att man får så mycket mera kvalitet om man istället tar Calvados La Ribaude Hors d’Age eller varför inte favoriten Coeur de Lion.

Väl framme vid kvällen och grillat kött (fläskköttsmarinad) så vill jag ha mera sötma, mera brända toner och inte minst mera okomplicerade drycker. Här kommer ett förslag på tre olika ale. Klassiska toner med Lancaster Bomber från Thwaites. Fruktigt, örtigt och klassiskt. Jag tjatar ofta om Postiljon som något av det bästa son finns. Apelsinskal, torkade frukter, fylligt och trevligt. Som avslutning tar vi med något mera nyskapande, Electric Nurse Pale Ale började säljas 1 juni och är kontraktsbrygd hos Dugges. Kommer man från ostriket Falköping så har man givetvis ost med på menyn och här tar jag med det bästa från två världar. Rochefort 8 från den belgiska klostertraditionen och humm, Barley Wine hade jag tänkt skriva här men Bötet är tydligen slut på bolaget, så synd för det är en underbar Barley wine. Ersättare är inte helt lätt att hitta, vi har för lite Barley Wine på bolaget. Istället kliver jag tillbaka till Belgien. Kanske skulle man hålla sig till klosterna men den ljusa sidan i form av Westmalle Tripel. Det är i alla lägen en bra öl men till just ost tycker jag att Duvel är flera kategorier bättre. Westmallen tar vi någon gång under dagen när det helt enkelt behövs något stärkande mellan regnskurarna. Inga regnskurar, ingen riktig midsommar.

Hela listan
Oud Beersel Oude Geuze Vieille (nr 1694)
Bedarö Bitter (nr 1410)

Saison de Dottignies (nr 11854)
Lancaster Bomber Thwaites (nr 1543)
Postiljon (nr 11361)

Electric Nurse Pale Ale (nr 1443)
Rochefort 8 (nr 1619)
Westmalle Tripel (nr 1684)

Kom gärna med kommentarer om ni kör ”mitt” upplägg!

Postiljon vs ESB

Jag håller både Fuller’s ESB och Jämtlands Postiljon väldigt högt. Postiljon är den öl som jag tillsammans med Thomas Hardy’s Ale oftast drar till med när folk frågar om favoritölen. Fuller’s ESB är nog min frus motsvarighet och jag har tänkt länge nu att jag skulle provsmaka båda sida vid sida.
Utseende
Postiljonen är mörkare medan ESB hamnar i bärnstensträsket. Båda två har mycket skum som gärna hänger kvar en stund för att sedan bli till ingenting.
Arom
Båda två är maltiga, lite källardoftsaktiga, inte allt för fruktiga. ESB har en tydlig smörkolaton som Postiljonen saknar. Postiljonen behåller fräscheten även när temperaturen stiger i glaset med smörkolan tar över mer och mer hos ESB. Dock utan att bli helt oangenäm. Postiljonen har lite mera humlearom och lite rostade toner.
Smak
ESB har mera sötma och mera fruktighet i smaken än aromen skvallrade om. Låg kolsyra ger en mjuk, behaglig känsla på tungan. Eftersmaken är renare och lite krispigare och inbjuder till nästa klunk. Postiljonen har något mera karaktär, mera kolsyra och mera ”normal” beska för en Extra Special Bitter. Lång eftersmak här vilket gör den mera angenäm att dricka utan mat enligt mig.
Summering
Två mycket goda öl som är tillräckligt lika varandra för att jag skulle nöja med vilken som. Båda ligger i samma prisklass. Finns båda så hamnar nog Postiljonen i mitt glas åtta gånger av tio i alla fall.

Jämtlands Julöl

Kan det bli mera ojuligt en ett sterilt hotelrum ätandes Quich Loraine i plastlåda. Då funkar Jämtlands Julöl precis lika bra som alltid. Detta är en öl som knappast behöver recenseras så varför tar jag med den bland mina julölsrecensioner? Tanken slog mig att ska man prova utmanarna så är det bra om man har referenserna klara för sig. Jämtlands Julöl är liksom julölens ”benchmark”. Mörk, lite söt, inte allt för komplicerad, kryddig, alkoholstark, humlig eller något sådant. Mycket god år efter år och ett inventarium i Systembolagets Julölsortiment.

Mörk i färgen. Skummar rejält och lämnar fina skumringar om man dricker stora klunkar. Maltig värmande arom. Luktar England om den. Rejält fyllig med medel beska. Lite russin i smaken och en kort, snabbt avklingande eftersmak som inte stör maten. Drick den till mat, då är den bäst. Matchar starka smaker med sin kropp och sötma. Om jag drack öl på julafton så vore detta ett mycket bra val.

 

 

En låda öl

Det händer ju inte allt för sällan att jag kliver ut från Systembolaget här i stan med en hel låda öl i famnen. Det annorlunda denna gången var att jag hade plockat alla femton flaskorna direkt från hyllan. Med andra ord så är julöl här igen. Det var de redan i måndags men jag har inte kommit från jobbet varken måndag eller tisdag innan Systembolaget har stängt. Nu blev det in och bottanisera men jag hade lite för bråttom. Jag missade faktiskt en öl, The Shipyard Longfelloww Winter Ale. Men vad blev det med hem då? Först var det en sextett öl som man nära nog kan kalla klassiska numera. N’ice Chouffe med sin sötma och fyllighet, Mysingen med sin nejlikaton som gör den värd att sparas fram mot midsommar, Grebbestads Julöl som i all sin anspråkslöshet är ett fantastiskt öl samt de lite mera massiva Oppigårds Winter Ale och Sigtunas Snowblind. Den sjätte ölen bland klassikerna är den största klassikern av de alla, Jämtlands Julöl, sjöodjuret är tillbaka. Vad vore julen utan den?

Det blev sex stycken utmanare också i form av Brewdogs There Is No Santa. Jag gillar inte Brewdogs grejor så där mycket i vanliga fall men jag var nyfiken på vad de hade gjort av konceptet julöl. Från USA hittade jag Abita Christmas Ale som jag vet nada om och den ständigt återkommande och ständigt varierade Anchor Christmas Ale. Enligt flaskan är det 37:e upplagan av den. Normalt brukar den variera mellan kryddad till massivt kryddad. Barley Wines är alltid spännande och följaktligen släpade jag hem S:t Eriks God Jul. En lager till blev det och det är Sigtuna som levererar denna. Å så årets förväntning, Gouden Carolus Christmas Ale. Denna öl som jag har hyllat flera gånger innan men bara på minnet av den. Ska bli myccket spännande att se om den smakar så bra som jag hoppas.

Dessutom blev det tre utmanare. Sigtunas inte helt ofarligt Midvinterblot, sitta framförbrassan ölen Hibernation från Great Divide å så den med det konstiga namnet Underlig Jul. En inte helt lättillgänglig med sin kryddning.

Det som är kvar då, är det inget bra? Tja, vad ska man säga om Sofiero, Pripps, Mariestad, Åbro? En sak är säker, jag behöver inte göra reklam för dem. Nils Oscars julölar, Nisse, Fuller’s Winter Ale m.fl gick bort av utrymmesskäl, tomrumsskäl och fyllnadsskäl. Man kan inte dricka hur mycket öl som helst och plånboken blir lätt tom i juletid i alla fall.

Alla omdömena är alltså avgivna utan att jag har smakat årets versioner.

Sjurätters fiskmiddag med Gröna Huset

En sjurätters middag kräver sin planering. Planering var det lite mindre av denna gången men det slank igenom till slut. Jag hade givetvis funderat under en hel del men jag hade liksom inte gjort så mycket mer än att skapa ett embryo till meny. Så med en vecka kvar satte jag fart och började fundera färdigt och på måndagskvällen med fem dagar kvar så går det upp för mig att jag inte har beställt öl. Ingen katastrof men urvalet begränsas till vad som finns i Falköping och vad de har i depån. Klantigt men så var det. Sedan rullade det på med bara hur mycket som helst att göra under veckan så det blev inte mycket gjort av det som var tänkt. Ingen egengravad lax, ingen egeninlagd sill och inte något surdegsbröd. Menyn kunde aalltså ha varit fantastiskt arbetad med massor av arbete men istället blev det en köp-en-hel-del-färdigt-meny. Det innebär att var och en som vill ge sig på det hela kan lätt kan genomföra middagen och man kan givetvis ta sig tid att göra mycket av det själv.

Middagen delade jag upp i två avdelningar. Först tre rätter och sedan lite paus men bildvisning från ölsällskapets resa till Gent 2006 för att fortsätta med tre rätter till och så kaffe och efterrätt. Här kommer de tre första rätterna.

Sill och Potatis

Abbas färdiga sillinläggningar. Skärgårdssill, löksill och senapssill.

Öl: Mariestads Prima Lager, Sierra Nevada Celebration Ale och Oud Berseel Geuze

Jag har druckit sur öl till midsommarbordet innan men denna gången, med bara sillsmaker, inte allt för fett så vann allt den relativa humlebomben smakkombinationspriset. Jag gillar Geuzen bäst fortfarande som öl betraktat, och om man undviker att lukta på den allt för mycket, fast sill är lite speciell mat. Ska man ha ett helt smörgåsbord så får det bli Geuzen men äter man mera rent av sill så blir det en humlebomb. Eller kanske så inverkar vädret.

Whiskykokta musslor

Receptet är från Akkurat via Jan Groth & Arne Adlers bok Whisky och mat. De tänker sig givetvis att man ska dricka whisky till men vi fortsatte att prova ytterligheter för att undersöka vilken typ av öl som passar bäst. Maredsous 8, Belhaven Wee Heavy och Schlösser Alt prövades. Tre öl med tre olika profiler som alla kanske skulle kunna passa in. Belgare har en lång tradition av att äta musslor och Maredsous 8 är en väldigt god öl. Jag borde kanske ha kostat på något finare men i detta svammelsurium av smaker passade den perfekt. Hög kolsyra, nötig, kryddig, medel beska och både maltsötma och alkoholsötma. Belhaven halkade in på det mindre humlade bananskalet. Min tanke var att den inte skulle ta över utan bara förstärka och så slutligen en altbiér som ett slags kompromissöl till lagerdrickarna. Renjästa smaker, hög hinkabilitet, maltiga smaker som precis som skotten skulle kunna passa ihop med havstouchen.

Avslutande rätt på första avdelningen var stekt fjällröding, potatismos, blomkålsmos samt kall sås. Till detta skulle vi dricka Jämtlands Postiljon och Dugges Holy Cow men efter en liten fadäs vid ölförrådet så hamnade även en flaska St Landelin Mystique på bordet. Grundtanken var alltså att bitter skulle smaka bra till fisken. Rödingen är fångad i Jämtlands/Härjedalens län och eftersom Postiljon är bland det godaste som finns så blev den ena valet. Sedan ville jag ha något karamelligt men med mera beska och då blev det Dugges Holy Cow. Fjällrödingen trivdes som fisken i vattnet ihop med Holy Cow. Postiljonen var visserligen god men inte riktigt superb. Mystique var också god. Alla tre var faktiskt goda och jag kan inte utse en vinnare, möjligen en förlorare i Postiljonen men den är ju så god som den är utan mat.

 

Fem dagar kvar till jul

Julförberedelserna är i full gång. Jag ska köpa en flaska sherry till cumberlandsåsen, glöggen är provsmakad (jag har inte bryggt någon nu i år men den gamla håller ännu), senapen ihoprörd, pepparkakshusen byggda och det börjar bli dags att fundera över ölen till högtiden. Så här med fem dagar kvar kan det vara lagom att samla ihop sina intryck. Det ska direkt sägas att det är många öl som jag inte har provsmakat ännu men det är som det ska antar jag. Kom ihåg, allt är provat öppet, en del provat under allt annat än optimala provarförutsättningar. Själv reagerade jag på att jag skilde så mycket på Tomte och på Jämtland. Det brukar jag inte riktigt göra. Varför så få låga betyg? Erfarenhet kanske, mycket av ölen är med år efter år och jag hoppar Sheaperds Neame och St Peters eftersom jag sällan gillar dessa. Jag fick heller inte tiotalet halvpissiga julöl typ Sofiero, Pripps eller Eriksberg av min svåger i år.

Fem tomteluvor
Grebbestad Julöl. Denna öl ställer begreppet julöl lite på ända tycker jag samtidigt som den aktualiserar öltypsdiskutionen. Är det en wineröl, en münchner, en modifierad bocköl, julöl tja, det går att kalla den massor. Maltiga, rena smaker med lagom beska för att balansera upp sötman i vörten. Orkar inte riktigt till det mäktiga julbordet men till lilljulensbjudningen innan med lite skinka, janzon, köttbullar, prinskorv, senapssill kanske en omelett och så bröd och ost.

Hibernation. Totala motsatsen. Ingen mat, inget stillsamt utan mycket kraft istället. Jag ska pröva med lite rökt korv någon kväll har jag tänkt mig. Hibernation är en öl som jag varje år undrar varför jag gillar så mycket, all sin humle till trots. Mäktigt fyllig med underbara nötiga toner som mixas med

Rudolf Ren. En riktigt bra allroundöl. Jag gillade den bättre till brasan än till mat. Det är lite för mycket smaker, lite för komplext som matöl men att sitta där och lukta, sippa, pröva stora klunkar, snabba klunkar. Att utforska ölen, underbart. Nära nog det bästa Dugges gör.Fyllig, rund och riktigt trevlig. 7,0% om jag kommer ihåg rätt förklar en hel del.

Solstice d’hiver. Det känns som ytterligheter. Det gudlösa bryggeriet och Brasserie Dieu du Ciel (Gud i himlen om min franska är korrekt) Deras öl (Gudelös och Solstice) har dock en del likheter. Fantastiska öl som jag sparar för speciella tillfälle. Solstice dricker jag givetvis på tisdagkväll och Gudelös tänkte jag dricka på min mors dödsdag. Två problem bara. Jag har druckit upp mina Gudelöss och jag har aldrig lagt hennes dödsdag på minnet. Jag är inte mycket för att fira sådant.

Jämtland Julöl. En svensk klassiker brukar jag presentera den som vid julölsprovningar. En öl som räknades som lite extra för bara några år sedan men numera hamnar den i mittfåran. Himmelskt god. Väl värd att vänta på varje år. (Nja, vissa år har den varit mindre god…)

Jólabjór. Årets bästa. Jag borde åka till Bamberg för detta med rököl är min grej. Ölvisholt Brugghús smakade jag från fat i Linköping och kommenterade även då priset. Prisvärd kanske inte denna är men eftersom det är den enda rökbocken jag kan få tag på så får vi nog försöka skaffa några till.

Fyra tomteluvor

Mr Sno’balls. Krispig som en snöflinga, klar som en februaridag i pulkabacken, humlebett som en -8 dag (det finns ju betydligt bettigare öl) renjäst och med väldigt lite fruktiga aromer som en ale oftast har.

Oppigårds Winter Ale. Sällan har rostade toner passat så bra ihop med citrustoner från humlen. Som vanligt tycker jag att Oppigårds öl är ganska lika varandra. Åter igen lovar jag mig själv att ha en ren Oppigårdsprovning någon gång.

N’Ice Chouffe. Nej, det blir ingen femma. Den är lite för välanpassad, lite för mainstreamad, lite för alkoholtyngd i år men jag gillar den fortfarande. En bra belgare och julsläppets enda stora flaska om man gillar sådana. Det konstiga med denna är att den känns bara stor, inte exklusiv. Jag undrar om det har med etiketten att göra.

Mysingen Midvinterbrygd. Det kan inte vara någon större förtjänst på dessa öl för Nynäshamn. Själv sätter jag altså en fyra på dem men jag har svårt att tänka mig så där särskilt många av den. Jag delar gärna halvlitern med både en och två personer. Någon kryddöl per öl är ett måste och i år har jag smakat Mysingen och Liefmans, Mysingen leder!

Visby Julbrygd. Jag fick nyligen en kommentar till min Mariestadprovning av Rickard Bengtsson och i mitt svar framhåller jag Gotlandsbryggeriet som ett bevis på att Spendrups som bryggeri har en hel del ölkultur i sig. Visby julöl hör dit. Bort med tomten från etiketten och ge kvalitetsmärket Mariestad en en variant i mörk lager-segmentet.

Tre tomteluvor

Liefmans Glükriek. Jag gillar kriek och det var spännande med en glöggkryddad sådan men kriek känns inte som rätt basöl för en glöggöl. Liefmans gör dock som vanligt ett bra jobb. Kryddnivån ligger högre än bara en aning men dominerar inte fullsständigt. Den känns värmande och flaskan jag har kvar vill jag pröva att värma, precis som glögg.

Tomte. Som jag skrev i ingressen undrar jag om det bara är etiketten som gör att denna hämnar på en trea.

Fullers Winter Ale. Jämfört med deras ESB eller Golden Pride så är detta en synnerligen slätstruken historia. Tråkig i all sin balans.

Sigtuna Merry Christmas. Jag kommer faktiskt inte ihåg den särskilt väl. Lite stickig kolsyra, krävande humle, helt okej men inget ihågkombart.

Två tomteluvor

Samuel Adams Winter Lager. För söt, för tung, för kladdig… Smakar den lika dant som ifjol? Jag tycker definitivt sämre om den i år.

En tomteluva

Ingen hittils i år

 

Storlek på glasflaskan

När det gäller att njuta av öl så finns det som sagt många aspekter. Bland annat flaskans storlek. Det gäller att man har rätt storlek på sin flaska för att ölen ska kunna höja sig de där sista procenten. Hur mycket är givetvis en smakfråga och en öltypsfråga. Om man har Mariestad i halvliter eller 33a känns ganska ovidkommande medan en Barleywine kräver omsorg i ölstorleksvalet. Ska man dricka själv så räcker 33 cl definitivt medan jag själv gärna skulle vilja se 25 cl flaskor eller varför inte, halvpintsflaskor? eller vad nu Gale’s Prize Old Ale såldes i förr som det gamla klassiska måttet är. 33 cl veteöl av sydtysk typ känns dock för det mesta fjuttigt. Jag gjorde det misstaget en gång att buteljera en hembrygd veteöl i just 33or. Det blev lite hattigt vid maten. Ofta var glaset urdrucket innan maten var uppäten.

Hur resonerar bryggerierna?

Jag tänkte höra av mig till några bryggerier och fråga hur de resonerar i flaskafrågan. Jag valde Nils Oscar för att de har blandat i storlekar, Jämtlands som använder returglas och Dugges som har profilglas men bara en sort. Nils Oscar visade sig vara ett mycket bra val eftersom deras öl och val av förpackningar innehöll många aspekter som jag själv inte alls hade tänkt på. Jag fick en pratstund med Patrick Holmqvist som spred lite mera ljus över saken. När Nils Oscar en gång i tiden hette Kungsholmens Kvartersbryggeri så hade man returglas. Runt 1998 när man började skapa varumärket Nils Oscar hade man t.ex. God Lager i både returglas 33 cl och 50 cl. Efterfrågan på krogen talade för 33 cl medan bolaget sålde 50 cl glas. Någonstans 1999-2000 så var det akut flaskbrist på retur-33:or och man fick leta andra alternativ. Valet föll på en relativt vanlig 33 cl flaska som fanns tillgänglig på kontinenten och som faktiskt också var returglas fast inte här i Sverige då. Formen idag är den samma men numera är det ett renodlat engångsglas vilket innebär att man har tunnare väggar på flaskan. Den minskade vikten gör att man kan lasta flera backar i sina lastbilar innan det blir för tungt. Patrick Holmqvist framhöll miljövinsten i detta. Miljöaspekterna gör också att det inte är praktiskt för Nils Oscar att använda returglas. De skulle aldrig få tillåtelse att ha en flaskdisk vid sitt nuvarande bryggeri. Om man sedan ska tappa på 33:a eller 50 cl beror på flera faktorer. Blaand annat så styr systembolaget med sina offertförfrågningar. Bryggerierna säljer gärna 50 cl men krogar och ibland bolaget efterfrågar 33or. Jag och Patrick diskuterade lite om olika öltyper och deras optimala volym. Jag tänkte att julöl i 50 cl blir bra för man behöver lite mera dryck när man ska äta lite mera och längre tid. Enligt Patrick så tänkte sig Nils Oscar att man var flera som delade på ölen och då är en större volym bättre, lite av family packing som han uttryckte det. Sedan spelar det roll var man ska sälja ölen. I Danmark säljs nästan all microöl på halvliter eller större flaskor. Bara billiga, storvolymsöl säljs i 33 cl flaskor. Alltså buteljerar man sin öl på halvliter om den ska till Danmark medan Finland gärna tar den på 33 cl.

Detta med flaskbrist hade varit en av de saker som fick Dugges att välja profilglas istället för returglas. Jag trodde att de aldrig hade haft något annat än halvlitersflaskor med någon/några varianter på Idjit hade de tappat i mindre glas fast då hade tappningen skett för hand.- Och det gör vi aldrig mera om, sade Mikael när jag talade med honom. Jag trodde att Dugges sålde en hel del på fat men cirka 90% av ölen skeppar de ut i glas.

När jag talade med Jämtlands så fick man en liknande bild av läget. Jämtlands är med i Svenska Bryggeriföreningen och därmed använder de returglas. Att det bara är 50 cl har med tappningsmaskingen som inte klarar 33or. De köper in helt nytillverkade glasflaskor och har som uppgift i systemet att fylla på med nya returflaskor. De ser inget byte i dagsläget men enligt Peter Dahlström men som han sade -”vi funderar på det”. Dels skulle det troligen bli några ören billigare med profilglas men det skulle även öppna några nya möjligheter. I dagsläget har de öl ibland som de inte offererar bolaget eftersom de inte kan leverera 33 cl och pantsystemet gör i princip all export omöjlig. Fast enligt Peter så är det inte något problem i dagsläget. Vi säljer all öl vi tillverkar ändå. Inte så konstigt med tanke på hur god den är.

Föröl

Jag sitter och gör något jag gör alldeles för sällan. Fötterna på puffen, tillbakalutad i fåtöljen framför kamminen i källaren dricker jag whisky. Dels något jag inte vet vad det var, sedan en skvätt Bowmore 12y och nu en singel cask Highland Park 13y Sherry Cask. Så bra det känns. Det som bland annat hindrar mig att skriva så mycket är min utbildning til slöjdlärare men detta medför vissa trevliga måste också. Runt nyår t.ex. var jag tvungen att dricka en Duvel. Ett tufft uppdrag men vad gör man inte för slöjdens skull? Jag kommer försöka att skriva regelbundet igen. Jag tänker att jag varje onsdagkväll ska sätta mig nere vid brasan och göra ett inlägg. Ev. kompletterar jag nu och då med något mera. Jag tänkte också att jag skulle hålla recensionerna till ett minimum av flera anledningar. Den största är nog att det finns gott om andra som gör detta lika bra som jag, i sämsta fall, de flesta gör det nog bättre än jag. Jag tänkte istället försöka fokusera på öl och whisky i kombination med mat. Här finns det massor av spännande att utforska. Jag tänkte ta vid där jag slutade med att beskriva en ölmiddag. Jag börjar med förölen.

Föröl

En ölmiddag bör börja med en välkomstöl. Det är alltid trevligt, även om alla gästerna skulle komma samtidigt, att få ett glas i näven och få småprata lite innan middagen. Jag brukar tänka i lite olika banor när jag väljer välkomstöl. Det första och viktigaste är vilka gäster man har. Är det öldrickare, kanske kan man ta ut svängarna lite. Bjuda på öl med mera beska, mera smak, mera tvist. Ev. har man ett tema för kvällen och då kan man hålla detta även om ölen kanske inte passar klockrent som välkomstöl. Vet man lite om sina gästers smak så är det lättare att välja. Jag arbetar normalt med någon av följande öltyper.

– spontanjästa Geuze eller Kriek

– Välhumlade öl som har jäst rent. Ex. IPA eller pilsner med hög beska.

– kryddade öl

Exempelvis bjuder jag väldigt gärna på kriek om det ska bli vin till middagen i övrigt. Ofta får man positiva reaktioner från vindrickare medan öldrickare inte brukar vara lika positiva utan hellre vill ha ”riktig” öl. Kriek blir alltså mitt val om det är en lite mera vanlig middag hemma. Vilken kriek beror mycket på vad jag har i källaren. Det är så sällan jag får chansen att prova kriek att jag inte riktigt har hittat något favorit som höjer sig. Ska det vara en Geuze får det gärna vara Oud Beersel men den är inte särskilt publikfriande.

Väl humlade öl gör sig ytterst bra som aptitretande fördrycker. Jag brukar kyla dem mer än vanligt, ner mot 3-4 grader och även nu hälla upp små mängder i höga glas. Då hinner inte ölen värmas så mycket och man kan ha flera olika varianter att låta folk smaka. Val av sort styrs givetvis av tillgång men av det som ofta finns hemma tycker jag att Red Seal, Oppigårds Spring Ale eller Old Speckled Hen kan fungera bland de överjästa. Vill man ha underjäst så varför inte Hell eller kanske den torrare Jever. Mr Sno’ball är en tillfällig favorit.

Kryddade öl är något som jag helst använder innan jul och under juletiden. Jag vet inte riktigt varför men det känns helt fel med kryddade öl efter nyår, lite off season helt enkelt.

Vad serverar du?

Varför var jag tvungen att dricka Duvel? Jag behövde kapsylen och etiketen. Vi skulle kopiera något föremål i svarven och föremålet skulle finnas i hemmet. Mitt val föll på en Duvelflaska. Om någon nu tycker att den är snygg så får man gärna byta till sig den. Är ni flera som vill byta till er så blir det budgivning, hör jag någon som bjuder två flaskor Duvel :)

Ännu en varm dag, en väldigt varm dag.

Under en tid har vi haft värmbölja här i Falköping, precis som stora delar av landet. Detta har sammanfallet med en kortare period då vi har varit storfamilj. Jag har inget emot sju, åtta ungar men det blir lite rörigt. Desto skönare när alla skulle på tipspromenad och jag blev tvungen att stanna kvar och vakta den sovande lillemannen.

Så då blev det lite nystekt pyttipanna, stekt ägg samt lite jordgubbar och glass till efterrätt. Givetvis passade jag på att ta en öl till maten. Bedarö Bitter! Jag har undrat lite under senare tid om jag inte har börjat bli mera förtjust i humle, inte något humlehuvud, men ändå… Fast denna Bedarö Bitter gav lugnande svar. Till pyttipanna, värmen till trots, så var det för mycket beska för mig. Jag drack raskt ur den under matlagningen ock i det läget är den fantastisk. Fräsch, bygger upp aptiten och drar en man långt ner i det underbara ölträsket. Till maten blev det istället den sista Postiljonen som stod i källaren.

Ikväll sitter vi, för idag har lugnet lagt sig, jag och min fru och delar på en Slottslager, Westmalle Trippel och en Samuel Adams Black Lager till lite kex och ost. Nu när temperaturen äntligen närmar sig 20 grader…