Den siste tempelriddaren av Raymond Khoury

Dags för bok två i min bejublade och fantastiska serie där jag läser en bok för att sedan para ihop den med någon öl. Kul va? Bra för mig hur som helst. Jag behöver vidga mina vyer, utveckla mitt språk, öva upp min tankeförmåga eller kort sagt, jag behöver läsa annat än den öllitteratur som normalt hör till min litterära kost. Visserligen kryddad med lite whiskey-litteratur också men rätt enkelriktad.

Den siste tempelriddaren är alltså en av de böcker som jag nämnde i recensionen om ”Den stillsamme amerikanen”. En av de böcker som genom sin lättlästhet, sin ytlighet och okomplicerade handling fick mig att inse hur bra Graham Greenes bok var. Den Siste Tempelriddaren är skriven av Raymond Khoury och enligt vissa uppgifter gjorde han det innan Dan Browns bok Da Vinci-koden. Samma källor hävdar att boken blev avvisad med motiveringen att det var för mycket religon inblandat men Da Vinici-koden ändrade allt detta.

Handlingen har väldigt många drag gemensamt med Dan Browns bästsäljare. Konspirationer, hemliga sällskap, onda kyrkomän och förvissa någon god också. Samt det nervkittlande att det kanske finns en hemlighet som den katolska kyrkan har gömt under alla dessa år. Så långt är jag med hyfsat men med en påklistrad kärlekshistoria, bitvis torftig dialog, uppenbar handling som fortskrider i rasande tempo utan att man får lära känna huvudpersonerna så blir det ett ganska slättstruket nöje. Visst, jag hade inga problem att läsa färdigt, det var underhållande medan jag läste men boken sätter knappast några spår.

Den Siste Tempelriddaren, Karlströms Malt.JPGVilken öl vill jag likna boken vid? Det får bli något massproducerat, lättillgängligt, smakneutralt men fortfarande något som jag kan tänka mig. En Mariestad Export kanske, eller en Guinness Draught. Båda hade säkerligen kunnat passa bra men valet faller på Kilkenny. Den har de ovan beskrivna egenskaperna och jag gillar den definitivt. Den bygger upp så mycket känslor inom mig, det blir liksom lite irlandsfeeling direkt. Dessutom passar den bra som val av en anledning till. På samma vis som Den Siste Tempelriddaren har en själsfrände i Da Vinci-koden så finns det en öl som i princip är samma som Kilkenny, nämligen Smithwick’s. Båda dessa öl brygdes under någon tid vid St Francis Abbey Brewery. Till skillnad från Chimay, Achel och de andra trappistbryggerierna som finns på insidan av ett kloster så var St Francis Abbey Brewery ett bryggeri med ett kloster innanför grindarna som en välbevekad hemlighet. Var skrev jag för sedan 2013 (tror jag, saknar riktig bekräftelse) är bryggeriet omvandlat till besökscentrum och ölen bryggs vid St James Gate Brewery i Dublin

 

Porterlunch istället för portertorsdag

Som några av er kanske märkte så blev det ingen portertorsdag igår. Jag var helt enkelt för trött, somnade i soffan redan halv tio och skulle upp tidigt idag. Jag hade nöjet att bli intervjuad av P4 Skaraborg för att prata alkoholfri öl. Intervjuen skedde i ICA Kvantum Skövde och då passade jag på att köpa några alkoholsvagare öl. Jag stoppade ner en Murphy’s i korgen för att ta till lunchen som kompensation för den uteblivna portertorsdagen.

Murphys trekommafem, Karlströms MaltVilken otroligt fantastisk öl det här skulle kunna vara om man hade fått behålla proveniensen hos den. Fram till mitten av 80-talet var det en rent lokal öl för södra Irland. Stout är en öltyp som alltid kommer förknippas med Irland. Jag vet egentligen bättre numera men är man uppväxt med Murphy’s, Guinness och Beamish så är det som det är. Att portern som utvecklades i London och fanns i en stoutversion, precis som många andra typ. Stout Amber Ale, Stout Pale ale, Stout Brown Ale o.s.v. Stout beskrev snarast styrkan på ölen, inte färgen. Porter, i stoutversion såväl som vanlig, började bryggas på Irland och precis som hos engelsmännen så sjönk långsamt alkoholhalten. De kraftigare sorterna vattnades ner precis på samma sätt som bitters i England. Livsmedelskriserna i samband med de två världskrigen, generell allmän alkoholsänkning som både myndigheter och bryggerier eftersträvade gjorde att det utvecklades en torr, lite alkoholsvagare stout (notera att man valde att behålla delar av namnet) en öltyp som i hembryggartävlingar går under beteckningen Irish dry stout.

De tre stora bryggeriern (från svensk horizont) var alltså Guinness, Murphy’s och Beamish. Ville man distansera sig från alla andra och inte se sig som turist så valde man alltså någon av de två senare. Båda två bryggdes nere i Cork men hade lite olika målgrupper om man vill kategorisera. Murphy’s var alltså för de lite mera patriotiska, från den södra delen av republiken. Chansen var stor att du var katolik. På Irland spelade förr din tro roll i ditt dryckesval. Valde man Beamish så ökade chansen att man var protestant, eller fattig student, för Beamish var ofta några pence billigare. Sedan 2009 så bryggs båda sydirländarna alltså av Heineken med resultatet att man tappar en hel del av känslan för ölen.

Vad får jag i glaset med denna 3,5% icke-hantverksbrygda öl från en multinationell storbryggare? Jo, en absolut fantastisk munkänsla som inledningsvis känns precis så mjuk, rund och len som en Irish dry stout ska göra. Sen kommer att bakslaget i form av lite för tunn kropp. Hur mycket tunnare den är jämfört med en alkoholstarkare version törs jag inte säga något om för det var för länge sedan jag prövade den.

Aromen bjuder på choklad, lite rostade toner, fruktighet och svag kaffeton. Lätt kropp alltså med låg kolsyra. Mjuk och len öl som lätt slinker ner utan att utmana. Kaffe, plommon, choklad och nötighet innan den korta avslutningen klingar av.

Inte helt otrevlig, jag har inget emot den men den välter absolut inga kiosker och om jag köper den eller en något smakrikare stout på säg 4,5% spelar nog inte så stor roll för kvällen så jag gör nog hellre det men om jag någon gång vill ha en halv öl till maten för att jag ska köra bil, då kan jag tänka mig den här hellre än en Mariestad Export.

McGargles Granny Mary’s Red Ale

Förväntningar och fördomar ska man akta sig för att tro att man inte har. Ibland kan de säkert vara bra att ha men för det mesta är de ivägen för upplevelsen. Det gäller inte bara öl utan livet i stort och inte minst mötet mellan människor. Djuplodande inledning för att komma fram till att detta är en öl jag troligen inte ha köpt och testat om jag inte hade haft bloggen och målet att pröva allt brittiskt som dyker upp på Systembolaget.

Varför? Ingen etikett som tilltalar mig. Jag tycker att den utstrålar mindre smakrik öl. Jag hade desstuom fått hört att det var en Kilkennykopia och detta ihop med det faktum att det skulle in i det ordinarie sortimentet och dessutom finnas på hyllan i Falköping. Nu visade det sig inte alls vara så illa när jag väl prövade. Istället har jag fått en ny trevlig öl att transportera mig till den gröna ön med. En öl att minnas Wicklows ljungklädda berg, Mayth böljande kullar, Clares sönderhuggna kust eller helt enkelt bara vill ha en jyst standard ale.
Snygg öl med sitt frodiga skum. Rödbruna blanka färg. Nötig, fruktig arom. Karaktärsful men inte överdriven. Ganska vardalig faktiskt, trevligt vardaglig. Maltig, nötig smak. Lite plommon, torkad aprikos, mörkt bröd. Medium till tunn kropp, hög-medium kolsyra. En öl som står på hyllan i Falköping och blir ett nötigare, brödigare alternativ till London Pride.

Collaboration brews – ytterligare en dimension

Jag har alltid haft lite funderingar över själva grejen med collaborations. Det känns liksom lite påklistrat inom ölvärlden om man jämför med t.ex. matlagning där två kockar verkligen kan påverka varandras måltider på en rad olika sätt. Delge sig olika tekniker, recept, en lagar förrätt, den andra huvudrätten å så en gemensam efterrätt. Eller någon som är berömd för sina kycklingkonster kommer till en fiskfantast och lär sig. Vid bryggning så är det ena bryggeriet som brygger vad som i bästa fall är en gemensam idé. Det är en hårfin skillnad upplever jag mellan kontraktsbryggning och samarbetsbryggning. Den stora vinsten med collaborationsbryggningarna är nog inte ölen som kommer ut ur bryggningen utan de tankegångar som man har delat mellan sig. Stött och blött olika teorier och erfarenheter. Otroligt viktigt för alla bryggerier oavsett storlek skulle jag tro. Stora kan lära av små och vice versa. Sedan finns det alltid en marknadsmässig fördel med att få ut en samarbetsbrygd, unik, on-time, special, special.
Nu har jag hittat ytterligare en tydlig och rolig aspekt på det hela. Ulsters Exiles. Låter mest som ett Hurlinglag tycker jag men det är en löst sammanhållen grupp bryggare som alla har sin uppväxt i Ulster, den norra provinsen av Irland. De brygger öl tillsammans för att manifestera sitt ursprung, förening, kärlek och… nja allvarligt talat tror jag det mest handlar om att man har kul låter det som.
Som en extra twist på det hela så är det inte bara så att det är Ulsterwomen/Ulstermen som har bryggt ölen utan man har även använt sig av Vedabröd, en typ av bröd som normalt bara säljs i nordirland. I fjol brygdes ölen hos Weird Beard som sedan har haft den vilandes på ekfat från The Quiet Man så nu i april är det dags för ölen. Så om någon har möjlighet att vara i Belfast den 21:a april (The Woodworkers) eller i Derry (The Walled City Brewery) så kan man pröva Mesca Ulad som ölen heter. Från och med den 23:e så finns den även i Mainland UK

Sheep Stealer, Irish Farmhouse Ale – Black Donkey

Farmhouse eller saison. Jag har ingen aning om var jag ska dra skillnaden. Porter eller stout. Inga problem, där har jag tydliga bilder om skillnaderna även om det inte är några riktigt klara gränser. Pale Ale och bitter likaså men saison/farmhouse ale. Kanske någon av er läsare vill ge sig in och förklara skillnaderna.

sheep-stealer-black-donkey-karlstroms-malt
Kan man lita på ett bryggeri som heter Black Donkey? Klart man kan, detta var en öl som gav mersmak även om den inte välte några kiosker

 

Detta är en alltså en öl med färg som en saison, luktar lätt som saison och smakar saison, framförallt så har den en avslutning som en saison. Alltså kryddighet, fruktighet och en lätt brötig arom som är lite bångstyrig. Låg humlekaraktär, jordiga aromer. Luktar som en saison men lite svagare och försiktigare. Lätt kropp (min fru kallar den tunn men det får stå för henne) Lite brötig smak men inte riktigt fullt ut. Mera åt det rena hållet. Sädiga smaker slår igenom det källaraktigt jordiga. Det är ganska stilla smaker och låg beska. Mycket kolsyra och en kort och föredömligt torr avslutning.

Jag vet inte alls vad jag hade för förväntningar på denna sista av de ”normala” ölen från Irland. Jag har fortfarande kvar tungviktaren från Guinness. Farmhouse Ale ingav diffusa förväntningar. Det är ingen överväldigande öl utan snarare en vardagsöl men en riktigt trevlig vardagsöl. Skulle jag välja mellan denna och Smithwick’s, Galway Hooker eller Hop House 13 så väljer jag helt klar Sheep Stealer varje dag i veckan.

Full Sail, Galway Bay Brewery

full-sail-galway-bay-brewery-karlstroms-maltDet här är lite av en standard IPA, den däringa öltypen som håller på att ta plats som den nya Stor Stark men med skillnaden att den får kosta pengar och att den faktiskt har lite väl mycket smak för vissa av oss. Vi kastar oss direkt på recensionen.

Utseende: Orangefärgad, klart disig och klar vit skum
Arom: Fruktig, humligt. Mango, apelsinmarmaelade touch av tallskog
Munkänsla: Mycket kolsyra, medium kropp, rätt skarp känsla
Smak: Fullt av tropiska frukter. Annanas, passionfrukt, apelsin, mango men även karamell och lite maltsötma.
Eftersmak: Lång och torr, mera citrus

Inte någon NEIPA men nog skulle den passera för en West Coast IPA. Riktigt god, absolut färsk.

Att öva på att dricka American IPA

När det gäller öl så är balans ett viktigt begrepp. Balans är ett relativt begrepp och olika människor har olika linjer där de drar sin gräns för balans. När det gäller Ipor så gillar jag ofta aromerna men jag vill inte ha för mycket beska. Det kan vara trevligt med mycket beska, lite som utmanar smaklökarna men en öl ska ha en viss hinkabilitet, i alla fall de öl som man dricker till mat, i goda vänners lag eller i princip alla öl som man gärna dricker i pintglas. Imperal Stouts och barley wine har även dessa ett visst mått av hinkabilitet på sitt vis. Men öl som får bakre delen av gommen att krulla sig har jag ofta lite svårt för. Jag tänker lite som John Keeling, först är ölen fantastisk, efter en tredjedel av pinten så bestämmer man sig för att inte köpa en pint till av den ölen, med en tredjedel kvar av pinten så funderar man på att köpa en ny direkt.

manga-flaskor-full-sail-galway-bay-brewery-karlstroms-maltMEN kanske, kanske kan man lära sig, eller?
Nu är det så att jag tursamt/slumpmässigt/av snålhet har fått chansen att öva med en öl som är humlefokucerad, som får min gom att krulla sig ganska ordentligt men inte massor och som har en ritigt fin arom. När vi besökte Galway Bay Brewery så hade jag med mig lite svenska öl och som tack fick jag en låda öl. 12 halvlitersflaskor väger en hel del och det var mest Full Sail i den kompletterat med lite Black Forrest och Althea (Burried at Sea köpte jag i en Off-License om någon undrar). Tomas som var med mig vid besöket fick en flaska av varje och jag släpade hem en flaska av varje och sedan var det sex flaskor Full Sail kvar som jag inte riktigt visst vad jag skulle göra med. Ge bort, hälla ut eller släpa hem? Absolut inte det sista, flyg har sina begränsningar. Alltså tog vi en flaska på kvällen, en annan kvällen efter och var sin nästkommande kväll…. ni fattar. Jag övade på att dricka Ipor. En halv Ipa per kväll i början och i lite varierande temperatur, alltid i undermåliga glas, alltid underbara aromer. Full Sail måste anses som en lite mildare West Coast IPA. Nu prövade jag Full Sail igen, hade jag lärt mig? Nja, fortfarande lite svårt för en full pint. Fantastisk arom, bra kropp, lagom sötma men lite för mycket beska. Folks, ni som gillar humle, hugg den när ni ser den för de, Galway Bay, kommer säkerligen komma hit i framtiden. Det sätter jag en Guinness på! Detta var den sista ölen jag hade från dem med mig hem men får jag chansen så kommer jag dricka dem igen.

Recension kommer inom kort.

Portertorsdag igen – Currac dubh, en båt uppochner

Detta är en öl för mig. Etiketter påverkar inte mig, japp, en gång i tiden trodde jag faktiskt det men numera vet jag bättre. Detta är en öl jag definitivt köpte på grund av etiketten. En snygg båt, vem kan motstå det? Ännu hellre en traditionell båt. Currachs är kanotformade saker, alltid svartmålade och hör hemma på irländska västkusten.

Detta blev en tripp både för gommen och sinnet. Svart färg, något liten rödaktig ton, liten strimma skum som dog bort helt. Rostat kaffe och stor fruktighet. Maltig men inte allt för tung. Medium kropp och så en massa choklad i eftersmaken och precis lagom med humlebeska. Riktigt trevlig öl, åter igen en jag önskade fanns här hemma. En detalj i det hela är att den fanns i Rom också. Ölen är en samarbetsöl mellan Indepentent Brewing och Johnny’s Offlicens i Rom.

currac-dubh-independent-brewing-karlstroms-malt

Bild

Guinness Rye Pale Ale

guinness-rye-pale-ale-karlstroms-malt-bara-kapsylenVad har jag för förväntningar här då? Guinness, svart öl? Nej, inte alltid. Dels har vi deras Kilkenny och Smithwick’s fast de räknar jag inte riktigt till Guinnessfamiljen. Vi har också Harp eller Hop House 13, lagerölen men det känns mest som något katten släpat in. När jag nu säger detta så måste jag samtidigt säga att den sipp jag tog från hustruns Hop House 13-pint i Dublin nu i januari smakade riktigt bra. Det fanns en lagom humlekaraktär där, inget för humleälskare men absolut inte något tamt utan en ordentlig beska.
Här har vi alltså en öl från Guinness och deras pilotbryggeri The Brewers Project

guinness-rye-pale-ale-karlstroms-maltJag har tidigare skrivit om förväntningar så vad tror jag att jag kommer få uppleva här då? Råg, om jag har förstått rätt, ska göra ölen lite torrare och krispigare. Jag inbillar mig att man får lite rödaktigare färg men där kanske jag blandar ihop saker. Jag kan bara komma på två öl jag har druckit med råg i och det är Qvänums Grannen samt Adnams Rye IPA. Den senare kommer jag definitivt ihåg som torr men kanske inte överdrivet krispig på något vis. Torrare öl brukar betyda att humlen får mera spelrum men jag skulle bli förvånad om Guinness har dragit på med humlen. Nja, balanserad som bäst är min gissning.

Till ölen. Ser krispig ut, eller hur men knappast rödaktig. Frisk, humlig arom. Inte alls blommig eller fruktig av citrusdominerade amerikanska sorter utan friska jordiga aromer som av Fuggles. Men, vem är jag att gissa humle? Enligt etiketten är det Cascade och Mosaic så jag kunde inte ha haft mera fel.

guinness-rye-pale-ale-karlstroms-malt-upphaldAlltså, liten men frisk arom. Känns lovande inför den första klunken. Väldigt sädig smak, inte bara maltig, rågens kryddighet kommer fram rejält. Den har en torr känsla som väntat och renhet i smakerna som hör Pale Ale-stilen till. Som jag gissade så är det ingen större humlepåverkan i den här ölen. Maltig, rågig och väldigt hög hinkabilitet. Ska man plocka fram dess brister så är det nog att där sötman saknas så blir ölen lite tunn och vattning. Medium kropp men den smakar vattningt.

Summering: Med tanke på bryggeriets bakgrund som stoutens riddare så är det roligt med den här ölen. Jag kommer dricka den igen och den är definitivt ett alternativ till en Guinness Draught den 17 mars men inget att leta allt för mycket efter.

Kinnegar Limestone, inte alls som jag trodde

Så fel man har med sina förutfattade meningar ibland. Tur att man inte låter dem styra helt utan att man prövar friskt. Kinnegar uppfattade jag på Irland som ett litet större, hårdsatsande bryggeri. Jag gissade på lättdruckna, med drag av intetsägande öl. Egentligen vet jag inte var den tanken dök upp ifrån, gissningsvis eftersom de verkade finnas överallt. Jag trodde nog också att det skulle vara snygga öl, blanka och tja, ni greppar nog det hela.
Limeburner är en Pale Ale enligt flaskan på 4,7% Själva beskriver de ölen som krispig och med lätt humletouch på slutet. Lätt humle stämmer väl för den är väldigt mild och fin. Mjuk munkänsla och med en lätt syrlighet. En dos restsötma som jag undrar om den är tänkt eftersom de beskriver den som krispig. Färgen är limegul, klart disig öl. Ingen filtrering här inte. Eftersmaken är lika mild om ölen i stort. Jästig, citrus, inte frisk som en sommardag men absolut inte unken. Summeringen blir att detta var både roligare och bättre än väntat samtidigt som jag funderar på om ölen verkligen smakar så här vanligen. Inget alarmerande, jag drack glatt ur glaset. Det har dock en hel del rustika smaker, fast positivt rustika alltså. Farmhouse beer from Donegal är deras tagline. Kanske har vi svaret där?

limeburner-kinnegar-karlstroms-maltJag kollade runt lite på Ratebeer vad andra hade sagt och det verkar som om ölen smakar så här. Många kommenterar att den inte lever upp till sin etikett. Okej öl men inte en Pale Ale och inte krispig. Det verkar inte heller vara något med just denna batchen för även äldre omdömmen uttrycker liknande åsikter.