Det här gillar jag också – Pot Still Regulations ändras

Det brukar vara så med de flesta frågor att det finns mer än bara en slags åsikt om dem. Ett mynt har som bekant två sidor. När det gäller beskrivningen av irländsk whiskey så har dock Irish Distillers fått lite väl mycket att säga. Beskrivningen har slagsida och då inte bara jumbo, mumbo att irländsk whiskey är unik för den är trippeldestillerad. Det gäller i minst lika höga grad vad som definerar Pot Still.

Det känns inte alls otänkbart att det dyker upp en The Irishman – Pot Still om reglerna ändras.

När definitionen skapades så fanns det bara en producent av Pot Still på ön och det var Irish Distillers som bland annat använde den rakt av till Redbreast men även som en nyckelingrediens i Jameson och Tullamore. Den definitionen statuerar att man ska ha minst 30% mältat korn och minst 30% omältat korn i sin maltnota men att man även kan använda råg, havre, vete men då bara max 5% totalt. Inte så stor smakpåverkan alltså vilket passade Irish Distillers.
Flera av de nya distillerierna som t.ex. Boann, Killowen och Blackwater har pressat på för en förändring. Fast det är tveksamt om Pernod (Irish Whiskey PLC) hade spelat med om inte trycket från whiskeydrickare hade varit så stort.

Det är oklart för mig när ”the technical file” som beskriver irish whiskey kommer att uppdateras men när den så görs så gissar jag att det finns maltsprit i tunnor som sakta bidar sin tid som plötsligt kommer blomma upp som en av världens unkia whiskeysorter. Läs mera själva här.

Liath Drinks – kanske en whiskeyimportör (bästa whiskeyrelaterade upplevelsen för mig på Göteborgsmässan)

En rolig överraskning för mig var Liath Drinks. Jag hade tittat på deras hemsida och jag gick först förbi dem helt och hållet i tron att det bara var gin och tonic men vad jag då höll på att missa var en liten spirande whiskeyimportör. De hade med sig två sorter från Currach plus Velvet Cap. Den senare har jag googlat mig fram till att jag borde ha provat för den, eftersom den kommer från ett ”riktigt” destilleri. Nu blir det en hårfin skillnad för Blackwater som står bakom märket har sin första whiskey färdig i år och det som säljs under namnet Velvet Cap kommer från andra destillerier ursprungligen.
Det spännande med Currach var att tunnorna som West Cork (som sköter destilleringen och lagringen till Currach) har kolats med sjögräs som bränsle. Skulle man kunna känna någon sälta? Absolut enligt två andra besökare, absolut inte enligt mig. Jag vill inte svära på det och en enstaka centiliter bland många andra smaker på en ljudlig mässa är inte rätt sätt att avgöra något sådant på. God whiskey men jag är tveksam på att jag märkte av sjögräset. Fanns två olika varianter av sjögräs.
Kul detalj, jag vill gärna smaka mera men den verkar inte finnas att tillgå via Systembolaget ännu. Det ska bli spännande att följa Liath Drinks, jag räknar med att få höra mera från dem.

Bill Phil

Bill Phill är min första bekantskap med W.D. O’Connell. W.D. O’Connell är en oberoende buteljerare som hör hemma på södra Irland, nära kusten några mil väster om Waterford. De är alltså inget destilleri utan istället oberoende buteljerare. De köper råsprit och lagrar dessa i sitt egna lagerhus för att sedan blanda sina olika varianter. De har två ”standardserier” där en är orökt och en är rökig. De har även flera singel cask och ett cask share program som jag inte har satt mig in i.

Bill Phil

Doft

Försiktigt men tydliga rökiga toner, sädig, inte intensiv men väldigt frisk trots rökigheten som mattas allt eftersom

Smak

Päron, fruktig, men också viss rökighet, nötig

Avslut

Nu kommer nötigheten ännu mera, torr. Med en rökighet som återvänder.

Sammanfattning

Trevlig whisky som gladde mig storeligen för den smakade inte som Connemara utan gav Irländsk Whisky ytterligaren en dimension för mig. Trevlig torrhet i slutfinnishen gör att jag tror att denna whisky blir riktigt bra ihop med lax eller annan lite fetare fisk. Bara för mig att pröva.

Irländska sorter på Systembolaget

Det finns väldigt många sorter irländsk whiskey hos Systembolaget m man räknar in beställningssortimentet. Det har visserligen funnits en hel del innan också men många är nya märken. Själv är jag skeptisk till whiskeysorter som heter Peaky Blinder. Speciellt om företaget också säljer muggar med knogjärn som handtag. Jag kan absolut ha fel men det blir inte mitt förstahandsval av sorter att söka information om och absolut inte ett märke jag chansar blint med. Samma gäller en whiskey som heter The Pogues, The Sexton, The Irishman eller Rammstein. Bara en magkänsla från min sida och helt utan faktiska argument. Jag har t.ex. ingen aning om innehållet i flaskorna, det finns många andra varumärken/buteljerare/tillverkare att intressera sig för.

T.ex. den långa raden av whiskeys från Teelings. Bröderna Jack och Stephen Teeling, söner till John Teeling som startade Cooley på 1980-talet, startade upp det första nystartade destilleriet i Dublin på över hundra år. Man ska inte luras av att de har en del väldigt gammal whiskey i sina lager. Det är inte sprit som producerats i Dublin utan i destilleriet i Cooley. Anledningen till detta är att när familjen sålde Cooley så ingick det i dealen att de skulle behålla en stor mängd whiskeyfat från Cooleys lager. Bland det man kan få tag i på SB av deras sortiment finns t.ex. sädeswhiskey som slutlagrats på vinfat, en nylansering sedan 1 april som slutlagrats på italiensk vinfat, Blackpitts som är rökig variant, en klassisk Pot Still, mera exklusiva som Rennaisance-serien eller riktigt svindyra Teeling 33 Years Old Vintage Reserve Collection som går loss på fantasisumman 34 000 kr. Show off, vad annars? Allt i en härlig soppa om vad som är buteljerat hos dem och vad som är destillerat hos andra.

Glendalough försökte jag besöka 2017 när jag var med familjen på irland. Det gick inte alls, fick ingen kontakt och om jag har förstått rätt så håller de på med att bygga ett nytt destilleri och under tiden lagrar de andras whiskey som en oberoende buteljerare men liksom utan att tala om det. Jag ska titta närmare på detta och om man kan få några fakta. Det här blir ett trovärdighetsproblem för hela whiskeyindustrin på Irland. Om nu saker som ursprung spelar någon roll för den som dricker. Det gör det ju för mig.

Oberoende buteljerare som är öppna med att de är just oberoende buteljerare finns det flera av och jag har fastnat för att jag vill pröva W.D O’Connell och valde då Bill Phil som ska vara en rökig variant. Det hade kunnat blivit The Hanson eller Lambay men nu blev det O’Connell. Mest av en slump och utan att jag kan presentera något riktigt skäl. Jag har även beställt hem en flaska av Waterfords spännande Singel Farm-serie samt en ny variant av Writer’s Tears. Den är lagrad på dubbla ekfat. Kommer bli roligt att jämföra med den vanliga.

Två icke-producenter och en producent. Det känns som en rimlig proportion när det kommer till Irländsk whiskey.

Irländskwhiskeyboom

Starta upp ett bryggeri är ju en sak men ett destilleri, nu snackar vi lite mera investering. Investering och inte minst tid. Bara ekfaten som man ska lägga spriten i kostar ju en hel del pengar å så måste man vänta minst tre år men gärana tio år innan man har något att sälja.

Jag går enbart på Wikipedias information men det är imponerande siffror även om de kanske är plus/minus några hit eller dit. När jag besökte Irland första gången så fanns det två destillerier att besöka och dricka whiskey hos. Cooley hade visserligen startat upp sin verksamhet men det fanns ingen sprit som hade legat tre år på ekfat om jag nu skulle ha fått chansen att smaka. Fakta är dessutom att det aldrig skulle ha fallit mig in att pröva då.

Äldst av de i drift varande destillerierna är Old Bushmill och detta med råge. 1966 slås Powers, Jameson och Cork samman till ett företag och 1975 står nya spritfabriken i Midleton, Cork färdig. Maltwhiskey i norr, potstill och sädeswhiskey i söder och så blandar vi ihop ett stort antal märken och säljer. Så såg det ut fram till 1987 när Cooley Destilleri startade upp sin verksamhet. Sedan dröjer det lite men när West Cork Destilleri kom igång efter flera års planerande var det en stor händelse. Viss uppståndelse blev det med Kilbeggans återstart av Beam (eller var det Suntory) men vid det laget var det många planer som smiddes på den gröna ön om att återskapa den industri som har gått förlorad. Dingle Distillery blev startskottet 2012 och sedan har det varit flera nya som kommit igång varje år med 2019 som toppåret och 10 nya destillerier. Utöver detta finns det gott om whiskeymärken, vissa rena marknadsföringsprodukterna men även vissa som kommer från whiskeylagrare. Jag avslutar med en lista samt en liten brasklapp om att jag inte vet hur korrekt den är, har destilleriet kommit igång det året, är det året företaget startades, vad är deras verksamhet. Men jag ser här en härlig utmaning att gräva lite djupare i detta. Tack för det magiska internet.

1784 1 styck (Old Bushmill)

1975 1 styck (New Midleton)

1987 1 styck (Cooley)

2003 1 styck (West Cork)

2007 1 styck (Kilbeggan)

2012 1 styck (Dingle)

2013 2 styck

2014 4 stycken

2015 5 stycken

2016 6 stycken

2017 2 stycken

2018 2 stycken

2019 10 stycken

2020 3 stycken

Jameson Round

Låt oss ta en liten jamare. Det kan aldrig skada. Absolut inte med en så mjuk och oljig sak som Jameson Round. Mycket vanilj och en skön efterklang. Jag njuter av smörkolatonen i de sista dropparna av denna från början travel retail men som jag tror är tillgänglig på betydligt mera platser numera.

Jag köpte den här på vägen hem från en av de senaste Londonresorna vilket är drygt två år sedan så det var hög tid att göra bottlekill på den. Den får sätta punkt för den resan men bildar samtidigt starten för lite drömmande. Det kommer ett bildsvep imorgon på bloggen.

En väldigt fyllig, kolatonerna och tydlig vaniljton. Lite rostade toner. Riktigt god whiskey, om jag kommer över en flaska till så kommer jag köpa den.

Connemara 12y

Trevligt med lite rökig whiskey, det finns för lite sådan från irland. Över lag är det lite för lite variation i de irländska sorterna. Vilket i sig inte är så konstigt eftersom de flesta sorterna är mer eller mindre från samma ställe. Rättare sagt från ett fåtal destillerier. Vi backar storyn lite, eller en hel del. Närmare bestämt nästan hela min livstid, way back alltså.
1976 så fanns det bara två destillerier kvar på den gröna öl. Dels den stora spritfabriken nere i Middleton, Cork som gjorde grain och potstill samt maltdestilleriet i norr, Bushmill. De olika sorterna som producerades användes till att blanda ett stort antal sorter. Hur många vet jag inte men Paddys, Jameson, Powers för att nämna några.

Sample Connemara 12y, Karlströms MaltSedan dök Cooley upp på banan i slutet av 80-talet och den irländska whiskeyindustrins uppvaknande rullade igång. När det på 2000-talet accelererade som mest så fanns det ett stort problem. Det tar tid att göra whiskey, minst tre år men oftast betydligt längre. Istället köpte man whiskey av de som redan hade och det är därför som flera ”märken” som innehåller samma smaker fast i olika proportioner. Viss variation får man givetvis av olika fat men det går inte att trolla fram hur mycket som helst med faten. Det är svårt att veta ibland vad som kommer ut. Bröderna Teeling köpte loss hundratals fat när familjen sålde Cooley till Beam

Tillbaka till Connemara. Namnet har Cooley hämtat från den landsända nordväst om Galway som är berömd för sin karghet och sina vackra hästar. Torvhedar finns det gott om också och jag minns på 90-talet att folk bröt torv med spade för att elda med. Passade namn på den dubbeldestillerade gyllenegula drycken. Blommigt och lätt rökigt, inte alls tung och medicinal. Kan bero på att det här var ett sample med många år i skåpet. Lite kryddigt i smaken och sedan klassiskt irländskt sädigt och gräsigt. Inte illa alls även om allt för mycket av rökigheten hade försvunnit. Jag tror inte att det bara är mitt minne som lurar mig, läs min förra recension här.

Ett bra avslut av lördagen– Jameson Round från Midleton

Vilken fantastisk lyx det är att få avnjuta en middag med glada vänner. Att samtala om lite av varje, blandat med skratt. Samma sak fast oftast lite stillsammare om det bara är jag, frun och barnen. Pricken över det berömda i-et kan ofta då bli en mjuk, rund avslutning iform av en latte och ett glas ekfatslagrad sprit i glaset. Ofta calvados men absolut vanligast är att det blir några centilitrar whiskey. Varför inte ett glas Jameson Round? Ja, varför inte det!
Eftersom detta är en flaska från travel retail så är det en liter och jag har inte mycket kvar i flaskan alltså ahr jag smakat den många gånger hittills. Jag koncentrerar mig inte särskillt mycket utan njuter glaset i sitt rätta element skulle man kunna säga. Avslappnad, lagom mätt, gott sällskap.

Jameson Round är en i en serie av tre nuteljeringar som var tänkta för travel retail ursprungligen där ”vanliga” Jameson skulle delas upp i olika beståndsdelar som sedan skulle framhävas. De andra två heter Bold och Lively. Bold ska framhäva mognadsgraden och man har använt ovanligt hög andel specialbuteljering.

Jameson Round, glas plus kartong och kaffe, Karlströms MaltSmördeg, vanilj, läder i aromen

Smörkola, vanilj, övermogna röda äpplen, lätt krydighet. Maltsötma.

Medium eftersmak, lätta toner av ingefära och nötighet

Trevlig whiskey, okomplicerad men saknar kanske det där sista för att den skulle ha blivit ett återkommande inköp om den nu inte hade varit en tillfällig produkt.

Ytterligare en triologi från Jameson

Jag har tidigare skrivit om Jamesons Triologi Round, Bold and Lively där man har plockat isär vanliga Jameson i tre beståndsdelar och förstärkt dessa i de olika buteljeringarna.

På mässan i Göteborg så hade de med ytterligare en triologi men nu är det inte beståndsdelarna i whiskeyn man lyfter fram utan tre yrkeskategorier. Destilatören, tunnbindaren och Master Blender. I The Whiskey Maker Serie som den heter så är det Brian Nation, Head Distiller på Midleton, som äras med Distiller’s Safe.

Distiller's Safe, Jameson, Karlströms MaltJag tar ett smakprov och rullar runt. Sköna,långsamma tårar rinner utmed sidorna på glaset.

Det luktar tydligt Jameson om detta. Det kändes eldigt och frisk men inte riktigt spritigt. Lite för eldig då. Väldigt subtila nyanser och om man inte koncentrerade sig riktigt duktigt så blev den lite platt och tråkig. Sure thing, den hade sina fördelar men jag känner nog att jag valde fel. Jag hoppas jag valde fel. Triologin säljs normalt bara i UK men en av buteljeringarna finns i USA också. Jag har dock glömt vilken.

Jameson Signature

Jameson Signature, Karlströms Malt.JPGJameson Signature är en whiskey med en historia bakom namnet som känns enormt aktuell idag. Enligt storytellingen som man matar ut ihop med whiskeyn så ville John Jameson tidigt skydda sitt varumärke eller om det var att bygga upp det. På varje låda eller fat beroende på var man läser så skulle hans signatur finnas. Jag är mycket tveksam till att han skrev signaturen själv. Redan några decennier efter starten 1780 så var destilleriet på Bow Street världsledande och jag gissar att John Jameson precis som många andra förmögna, ledande irländare tillbringade mycket tid i London. Fast hans signatur kan givetvis ha varit ditmålad på allt som lämnade destilleriet. Detaljer, storyn är där och man kan alltid njuta av en god historia även om den är lite skarvad vilket jag ju inte vet helt och fast i detta läget. Lite sund skeptism skadar kanske inte heller vilket för oss över till dagens whiskeyindustri på Irland med massiv av nystartade projekt, varumärken och destilleriföretag men i grund och botten kommer all whiskey fortfarande från tre destillerier. Cooley och Cork i republiken samt maltwhiskeydestilleriet Bushmill i Nordirland. Jag kan bara tycka att det är synd att inte alla märken har en tydlig signatur på sina flaskor som talar om vilket destilleri det är som har bidragit med spriten i flaskorna. Nåväl, över till Signaturen

Färgen är gyllene gul, rätt lik standardutgåvan men lite ljusare än Black Barrel. Redan i aromen känner man att detta är något annat än den standard Jameson. Det luktar bredare och fylligare. Vaniljtoner, sherry, nötigt och så det klassiska Jameson signumet, blommighet.
Munkänslan är inledningsvis lite tunn men ge den lite tid så fyller den ut gommen väl. Ingen tung whiskey men mera kropp än de flesta irländare. Mycket sötma i smaken, honung, karamell, rik potstill-karaktär. Eftersmaken är värmande och mjuk.

En riktigt trevlig Jameson. Kan nog vara den bästa jag har prövat hittills. Inte riktigt i klass med Midletonbuteljeringarna men av IDLs buteljeringar som de använder varumärket Jameson till så är detta den bästa av de jag har smakat. Jag fick för mig att den ev. skulle fungera till Northen Monks I Like to Moob It Moob It men det gjorde det inte. Både ölen och whiskeyn fungerade fint med kvällsmackan (ljust bröd, rökt skinka och skagenröra och garnityr) men de fungerade inte alls tillsammans.
Säljs endast i travel retail-butiker