Lying Low – Burnt Mill

Samarbete mellan Burnt Mill och Cloudwater

India Pale Ale – smaka på detta. INDIA PALE ALE eller IPA som vi ölälskare kallar det samt större delen av alla öldrickare och deras kompanjoner. Finns det bryggerier som inte gör IPA? Jodå, det finns och jag gissar att de är i minioritet. Burnt Mill gör en IPA, givetvis. De hör till den kategorin bryggerier som helt klart skulle överraska om de inte har flera Ipor i sortimentet. Burnt Mill har ungerfär 30 av sina 60 sorter på Ratebeer registrerade som någon form av IPA. Hörde jag någon som sade IPA-träsk?

Lying Low var en grumlig, gullaktig sörjig öl som luktade jästigt och allt för färsk humle. Skummet låg kvar bra och lämnade en rejäl kant. När glaset fick stå så sjönk en hel del partiklar till botten och de mindre goda aromerna vädrade ur och man kunde urskilja mellon, grapfrukt, mango, disktrasa, blommor och tropisk frukt. Som om inte de första skulle vara det. Disktrasan stör givetvis lite men inte så mycket som det verkar i skrift.
Mjuk och len munkänsla, lite softare kolsyrenivå och en inte oansenlig sötma. Lite brödig men i övrigt smakar det vad det luktar. Drar mera mot annanas i eftersmaken.

Okej öl, inte min stil riktigt. Iriterande att man ska vänta på grums som sjunker innan man kan dricka men tålamod är öldrickarens bäste vän heter det ju nästan i det gamla talesättet. Knappast värd sitt hutlösa pris men där får jag skylla mig själv. IPA-träsket som sagt.

Two Way Street

Riktigt usel bildkvalitet, jag får bättra mig med detta

Stort, vitt skum. Citrongul färg, stora partiklar som svävade omkring. Väldigt disig.
Aromen var frisk och samtidigt lite tungt vegitativ. Kan inte påstå att det senare är positivt.
Tall och gräs är nog trevligt men kanske inte ihop med citrus och mango.
Medium kropp, mycket humlesmak men fortfarande låg beska. Mycket tropiska smaker, mango, kiwi, citron och bara lite, lite maltsmak.
Kort och lite rumphuggen eftersmak. Hade gärna sett att den hade hängt kvar ett tag till.
Sammanfattning. Absolut en okej öl även om jag låter lite negativ i beskrivningen. Mycket humlesmak utan att beskan får dominera men den lämnar inget wow efter sig.

Detta är en öl som BrewDog har gjort i samarbete med Brygghuset Finn.

The Fabulist – Magic Rock

Klart man ler åt sig själv när man plockar fram en öl och tittar på den med tanken att BrewDog måste ha skaffat sig en ny etikettdesigner för det här är snyggare än det brukar vara. När jag sedan hälde upp ölen så tyckte jag att den både såg och luktade lite bättre än BrewDog brukar. Smakar på den och tänker att jag har hittat en humlig öl till från BrewDog som jag gillar. Det smakar inte riktigt BrewDog, hussmaken saknas men det gör inget för det här är bättre. Kollar lite närmare på burken och ler stort åt mig själv. Ser inte ut som BrewDog, smakar inte BrewDog av den enkla anledningen att det inte är BrewDog utan Magic Rock. Riktigt god och bra jobbat MR

Utseende: Lite mörkvitt skumm, lagom disig, gyllenegul färg

Arom: Grapefrukt, apelsinskal, tall och en hel del andra frukter. Komplex fruktighet är en väldigt bra intetsägande beskrivning.

Smak: vegitativ smak, medium sötma, tydlig men mjuk beska, lätt oljig karaktär

Eftersmak: Torr, lite mera tall och apelsinskal kommer fram

Summering: Riktigt god öl, disig, humlig, relativt hög alkoholhalt för att kännas som en öl gjord att drickas i stora klunkar. Den har alltså mycket emot sig i utgångsläget i mitt tycke men ack vad den levererade. Det var alltså Magic Rock som hade gjort den!

Shelterstone IPA – Buxton

Mera IPA i snöyran. Tycker det passar bra med att skriva om en Buxton IPA en fredag som denna när bolaget släpper Extra Porter Costa Rican Coffee. Det är andra gången den kommer hit via Bolaget mig veterligen. Jag provade den 2017 oc tyckte då att det var lite för skarpa kanter på den, bara lite och dessa gick väldigt fint att runda av med en whisky till.

Fast nu var det Shelterstone IPA.

Jag har skrivit det innan, Shelterstone IPA är en okomplicerad öl, en IPA rätt och slätt, en Amerikansk IPA för karamelltonerna finns inte med. Disig som en sommaräng en kall morgon. Skön fruktig arom, mjuk beska som inte är allt för framträdande. Fruktig i smaken också men inte söt utan snarare torr.

Riktigt trevlig IPA som får mig att längta till sommaren

Shape Shifter – Fourpure

Back in routins. Bloggen har blivit lite lidande kan man lugnt säga. Mer än en månad sedan det senaste inlägget men nu ska det bli ändring. Så är min tanke hur som, sedan vet man aldrig riktigt. Jag ska inte trötta ut er med mitt privatliv utan helt simpelt kasta mig över Fourpure West Coast IPA som de har döpt till Shape Shifter. ”Agressive dry hopping with Citra, Mosaic & Centennial” står det på burken och jag kan inte hjälpas att förundras över hur torrhumlingen har exploderat och fullständigt förändrat ölvärlden. Torrhumling är långt ifrån ny teknik men med alla dessa sorters humle från Nya Världen med sina underbara aromer så har det fått helt underbara resultat. Som i denna VästkustIPA. Spring nu inte iväg och köp er en burk och förvänta er något extra ordinärt och otroligt. Nej, snarare massivt normalt. Detta är vad vi har vant oss vid och numera hoppas på alternativt förväntar oss.

Färg: Tunn, halmgul, kritvitt skum som ligger kvar en stund efter upphällningen

Arom: Den här ölens styrka, vackert komponerat med mango, aprikos, och en tilltalande nivå av frisk vårdoftande barrskog. Jag brukar inte gilla när det luktar för mycket tallbarr men här är det trevligt.

Smak och munkänsla: Lite för tunn, lite för mycket beska gör att detta inte blir så bra som aromen skvallrade om. Lite mera maltighet, mera tyngd i kroppen, ett kraftigare stöd för humlen att klättra på hade varit bra. Att den är lite väl torr bidrar obalansen. Bara uns av mera restsötma hade gjort stor skillnad.

Eftersmak: Lång, härlig beska som bara ligger kvar och rullar runt så där gott i munnen

Summering: Bra öl, jag har en burk till att testa men jag kommer nog inte återvända till den av den enkla anledningen att det inte är min öl. Jag tror inte att den kommer bli lätt att hitta bra matkombinationer till den, det är en sällskapsöl, före maten öl. Möligen att vackert väder, 23 grader varmt och grilltider kommer att lyfta den.

Shelterstone – India Pale Ale

IPA, hur hett känns inte det? Nytt, fräscht och revolutionerande? Nja, mest uttjatat. Lite synd för det är en trevlig ölstil i grund och botten. Fast det är nog alla stilar utom möjligen mackro-lager, dock lite tveksam om det ä en stil.

Egen stil har Buxton på sina etiketter, vackra, ganska breda målningar på ett papper med grov textur. Väldigt trevliga att hålla i tycker jag. Stort plus redan från början för denna ölen således.

Vackert vitt skum som tyvärr droppar av för fort. Nästan helt blank öl med stor citrusig arom. Ananas och nektariner finns även med. Relativt enkelspårig arom, trevlig men utan djup förutom en liten antydan till kattpiss.
Livlig munkänsla och väldigt spröd kropp. Humlen är i ensamt majestät, maltigheten finns mest med för att det hela inte ska räknas som en diktatur. Friskt och välgjort. Vackert som få och vid rätt tillfälle helt fantastiskt. Som idag, när jag längtade efter precis en sådan här öl. Buxton återupprättar sitt rykte i mina ögon.

Återprovar Innis MangoIPA

Detta skulle kunna vara lite no, nej, never again men det är det faktiskt inte. Det är helt okej om än lite isglassaktigt i sötman. Honung, lätt maltighet som bidrar med knäckighet och en tung sötma. Aromen är väldigt fruktig, mycket stenfrukter, persika, inte oväntat mango och så undertoner av citrus och tallbarr.
Inte något IPA-tryck i beskan och smaken ligger kvar i samma härad som aromen. Mjuk kolsyra och mjuk munkänsla över huvudtaget. Lite torrare avslut och även beskan bygger upp.

Sammanfattningsvis, okej öl men inte den når inte riktigt fram till mig. Det gjorde inte ont att dricka den men det grämer mig inte att jag inte har någon kvar i källaren. Ett litet, litet kliv framåt för Innis men de är fortfarande inte något favoritbryggeri.

Att dela en öl med sin granne – Manic Mango

Brewdog, Mango, IPA. Ni förstår givetvis att jag inte är så förtjust över detta. Lägg till ett josaktigt utseende, disigt som en San Fransciscodimma fast det blir ju fel kust då. Aromen är pressad med mangotoner, grapefrukt och tallbarr. Tillbakahållen beska, medium kropp och fullt med mango hela vägen.

Vad gör det nu att denna ölen, trots sina egenskaper plötsligt blev en god öl? Platsen, sällskapet och tillfället. Att få sitta och prata strunt med sin granne, njuta av att värmen har sjunkit undan, ta en öl sent på kvällen. Att sedan grannen gillar den här typen av öl höjer ölen även i min gom. Att sitta ute, mörkret lägger sig och man korkar upp en öl med orden ”Den här tror jag att du gillar” och det gjorde han absolut. Fantastisk god öl hävdade han och där och då kunde jag nästan hålla med honom. Skål!

Mangoes on the Run IPA

Innis&Gunn är som ni vet kära läsare allt annat än mitt favoritbryggeri. Lite för söta, lite för mycket kokos och lite fel i allmänhet. Visst, vissa sorter har jag kunnat tolerera mer än andra och deras saison, Latitude & Longitude: 001 Raspberry Barrel Aged Saison, var riktigt fin.

Nu kommer en som kanske inte är ekfatslagrad. Jag undrar om I&G har gjort något som inte är ekfatslagrat eller så har de glömt att ange det på burken och det smakar inte ekfat heller.

Det är inte bättre än saisonen i mitt tycke men det beror inte så lite på mangotonerna som studsar över hela ölen. I aromen, i smaken och i efterrapen. Mango, mango och mango samt en väldigt balanserad touch beska som möter upp sötman fint. Både maskerar och accentuerar. Honungssötma och ganska tung i det söta men lågt ifrån sötsliskig som deras öl vanligen är. Tydlig beska som avslutas lite väl fort.

Jag brukar alltid köpa två flaskor/burkar för att kunna prova om ölen men med denna gjorde jag inte det. Dels för att det var Innis&Gunn men också för att den står på hyllan i Falköping så om jag skulle tycka den var god så kunde jag enkelt köpa en burk till, gissa vad jag ska göra så snart jag hinner? Måste ju pröva den snart igen för att se om det bara var ett rejält ölsug idag som gjorde att jag gillade den mer än väntat.

Vi fortsätter med Belhaven – det odrickbara

Självklart, så illa var det inte utan att jag med ansträngning skulle kunna tvinga i mig en hel pint eller som minst en 330 ml burk. Fast gott kommer jag nog aldrig kalla det och då är det bra om man har i minnet att jag gillar Twisted Thistle. (Jag hittade inlägget) Jag pratar om Belhaven Twisted Grapefruit IPA från burk och dess motsvarighet med ananas från fat. Fruktjos med lite lkohol. Det är liksom inte gott, ni kan säga vad ni vill om humlefräscha öl, det är okej, smaken och baken som ni vet men detta otyget kan gott få upphöra så fort som möjligt. Det tror jag också att det kommer att göra. Jag återkommer med en god Belhavenöl vid ett senare tillfälle.

Om någon av er läsare gillar Belhaven Twisted Grapefruit IPA så ber jag om ursäkt om jag har uttryckt mig ohövligt, kommentera gärna