Innis & Gunn Kindred Spirits

I & G = sötma!

Först känns ölen helt harmlös. Vore jag elak kanske jag hade skrivit karaktärslös men den kommer med tiden. Vissa öl mjuknar efter en stund i glaset men här kliver de skarpare, rostade tonerna försiktigt fram ur skuggornas sötma allt medan man klunkar i sig den. Inte till oanade höjder men från en nästan obefintlig nivå till en nivå som närmar sig medium. Framförallt lite mjukare rostade toner som plommon, choklad, karamell medan kaffetonerna uteblir.
Whiskeytonerna finns i framkant men mera ren whiskey än ekfat. Förvånansvärt lite fattoner.

Gränsdragningar mellan ölstilar är långt ifrån skarpa men här leker man absolut i utkanten av Stoutområdet. Mörkt brun eller svagt svart? Jag gissar att Whiskeyfat och Tullamore var avgörande för att kalla denna för stout eller om det är ekfaten som påverkat så pass mycket.

Det må vara en försiktig öl men jag blev otroligt nöjd med den. Enormt hög hinkabilitet. Okomplicerad och inte alls så söt.

I & G = Kan vara sött

Koge’s Choice – den upphittade flaskan

Under en längre tid köpte jag två flaskor av öl jag ville prova. Bara för att pröva dem igen. Det kunde vara att ölen överraskade på något vis, kanske ville jag pröva den till någon speciell mat eller bara få en ”second opinion”. Jag trodde att jag hade köpt två flaskor men när jag prövade den första flaskan så hittade jag inte någon mer. Jag trodde helt enkelt att jag bara hade köpt en flaska. Istället visade det sig nu i mellandagarna att jag visst hade köpt två flaskorna. Jag hittade en flaska i träbacken med lagrade Carnegie Porter.

Så nu var det dags att korka upp den nyfunna dyrgripen. Hur hade den åldrats? Drygt två år i källaren. Här kan ni läsa vad jag tyckte då, fast då hade den redan ett år på nacken.
Okej, jag tyckte ju inte om den då så jag blir inte så lessen över att den känns gammal och trött. Detta skulle vara en öl med mycket julkryddskänsla men nu är nejlikatonen rejält trött, ingefära hittar jag ingen och konstigare är att det inte finns några rostade toner knappt. Däremot är den spritig och med drag av taniner.
Okej, den skulle ha gott att dricka ur men det känns onödigt. Jag gjorde mig en Irish Coffe istället och nu är det dags för sängen.

Higher Ground – Innis & Gunn Limited Edition

Tveeggat detta med kartong. Skänker flärd och ger en aura av klass åt ölen men ack så meningslöst ur miljösynpunkt.

Åhh, jag som varken gillar I&G eller fatlagrad öl. Hur ska detta gå? Börjar med att studera kartongen och förundras över faten som legat orörda i 18 år. Borde de inte ha torkat ut? Varför har de legat orörda, vem ägde dem? Något företag som gick i konkurs?

”Higher Ground has been aged in Single Malt Whisky barrels, which have lain undisturbed in the Highlands of Scotland for 18 years” Inser att jag missförstår allt, de syftar givetvis på att whsikyn legat 18 år i faten. Undrar om det var bara nya fat rakt igenom eller om det fanns refills med också? Jag gillar att veta detaljer.
Snygg papplåda! Miljöförstörande och onödig men snygg. Dessutom med ett namn som kittlar mina sinnen. Longitude – Latitude. Enligt pressreleeser var detta andra utgåvan i den serien och jag hittar inget om att de har kommit flera. Synd kan jag tycka eftersom jag gillade även nummer 001. Då var det en saison och som jag minns det fanns det inte med någon kartong då men jag har haft fel förr.
”As Autumn fades and we contemplate the long stretch of winter ahead, we start to look forward to beers which lift our spirits and take us to a Higher Ground.”
Tydligt höstfärgad, riktigt blank och fin med djupa mahognytoner. Kastanjebrun skulle man kunna säga om man vill låta mera svensk. Kritvitt skum utan större höjd och det dör bort fort.

Mycket smörkolatoner, karamelligt, svag humlearom. Lite mindre söt än vanlig I&G. Tydliga whiskysmaker utan att bli spritigt eller allt för tunt. Tunn kropp är det absolut men det håller upp. Mjuk munkänsla och låg kolsyra trots att den ”bara” har legat ett år i källaren.
Det här var gott, gillade whiskytonen rejält och skulle gärna vilja veta om det var fat från ett destilleri eller om det blandades.

Koge’s Choice

Jag tycker en hel del om Innis & Gunn och det är inte odelat positivt. Detta numera klassiska bryggeri/ölprodutionsansvariga kommer med en hel del nya öl lite nu och då. En lite rolig variant som de kör med jämna mellanrum är Choice-serien. Fansen, för det är precis vad detta bryggeriet har, fans. Fansen får skicka in sina förslag på olika smaker som de tycker en öl ska smaka. Där efter väljer bryggeriet ut den vinnande beskrivningen och försöker få fram en öl med dessa smakar.

Den här gången var det 326 förslag som skickats in och bland dessa valdes tio bidrag ut som finalister. Dessa finalister fick sedan svenska folket vara med att rösta på via Facebook och då vann Stefan”Koge” Skogh med sitt förslag om pepparkaka och konjaksfat.

Ölen luktar och smakar pepparkakor lång väg. Jag undrar om de drog i pepparkakor eller kryddor. Skulle gissa på det senare men vet inte alltså. Det är ingefära som dominerar upplever jag, därför tror jag på kryddor annars borde de andra kryddorna finnas mera med som balans. Det visar sig vara en tunn öl och jag undrar om det var så här Stefan hade tänkt sig. Kaffetoner som sig bör i en stout men på låg nivå. Lite spritiga toner.

Okej, det här är kanske inte tänkt som en öl som ska hitta sin trogna skara och rulla år efter år utan jag gissar att det är tänkt lite som en jippoöl där man testar gränser och kör på. Som en sådan öl funkar det okej, det smakar verkligen vad det beskrivs som. Möjligen lite klent på konjaksfatssidan och det var kul att testa den men jag behöver inte någon provsmak nummer två.

Sorry, ingen bild. Jag trodde jag hade fotograferat den men så var inte fallet och det är lite sent att plocka fram kameran. Får bli en annan gång. Nej, just det. Engångsbryggd, jag köpte bara en flaska, tog tid innan jag drack den, gone ur öluniversummet helt enkelt. Urdrucken och snart bortglömd?

Innis 15 – ännu en kartong

Jag har flera favoritbryggerier, några jag brukar tycka bra om å så har jag några få bryggerier som jag har en viss aversion mot. Innis & Gunn är ett sådant. Om det inte vore för mitt engagemang och övertygelse att mitt arbete med denna blogg är viktigt för i princip hela jordens överlevnad så hade jag kanske valt att inte köpa den här ölen. Läget är nu som det är och jag tar en för laget och prövar den. Det bildar även ett naturligt tillfälle för att få en trevlig stund ihop med min fru.
ÖLEN!!! Det var ett skum som dog fort, hällde mera häftigt till hustrun, och med sex, sju centimeter skum så stannade det kvar lite längre. I mitt glas blev det mycket ciderkänsla över ljudet, småbubbligt och snabbt avklingande.
Aromen var tunn, svag och väldigt intetsägande och matchar inte upp till mina tankar av DIPA.
Väldigt tunn öl, Systembolaget har gett den 6 på sin fyllighetsklocka vilket får mig att undra om vi dricker samma öl. Smakerna satt betydligt bättre, rågbröd, apelsinskal lätt bränd knäckighet. Eftersmaken bär med sig större delen av humlekänslan. Här börjar det matcha upp mot epitetet DIPA. Varför kallade man den inte bara IPA? Eller rent av Pale Ale? Jag tror svaret stavas alkoholhalt. Med 7,4% så behöver man ha ett öltypsnamn som matchar mäktigheten som man vill bygga upp.
Ölen växer långsamt medan jag prövar den och slutligen ger jag den en chans med två sorters ost som jag råkade ha till hands. Pata Cabra Semicurado, en spansk getost med hård textur och frisk smak. Tomme Basque de Vache är en fransk, lite mjukare, bondost med tydlig nötig karaktär. Båda två är smakrika men absolut inte kraftiga eller påträngande. Ihop med dessa ostar och i gott samtal med min fru blev det en riktigt trevlig stund men det var nog ölen som lyftes av osten och inte tvärt om. Skål på er.

Innis Gunn, Pappkartong, 15, Fifteen, Karlströms Malt

Återprovar Innis MangoIPA

Detta skulle kunna vara lite no, nej, never again men det är det faktiskt inte. Det är helt okej om än lite isglassaktigt i sötman. Honung, lätt maltighet som bidrar med knäckighet och en tung sötma. Aromen är väldigt fruktig, mycket stenfrukter, persika, inte oväntat mango och så undertoner av citrus och tallbarr.
Inte något IPA-tryck i beskan och smaken ligger kvar i samma härad som aromen. Mjuk kolsyra och mjuk munkänsla över huvudtaget. Lite torrare avslut och även beskan bygger upp.

Innis&Gunn, Mangoes on the Run IPA, Karlströms Malt, burkSammanfattningsvis, okej öl men inte den når inte riktigt fram till mig. Det gjorde inte ont att dricka den men det grämer mig inte att jag inte har någon kvar i källaren. Ett litet, litet kliv framåt för Innis men de är fortfarande inte något favoritbryggeri.

Mangoes on the Run IPA

Innis&Gunn är som ni vet kära läsare allt annat än mitt favoritbryggeri. Lite för söta, lite för mycket kokos och lite fel i allmänhet. Visst, vissa sorter har jag kunnat tolerera mer än andra och deras saison, Latitude & Longitude: 001 Raspberry Barrel Aged Saison, var riktigt fin.

Nu kommer en som kanske inte är ekfatslagrad. Jag undrar om I&G har gjort något som inte är ekfatslagrat eller så har de glömt att ange det på burken och det smakar inte ekfat heller.

Det är inte bättre än saisonen i mitt tycke men det beror inte så lite på mangotonerna som studsar över hela ölen. I aromen, i smaken och i efterrapen. Mango, mango och mango samt en väldigt balanserad touch beska som möter upp sötman fint. Både maskerar och accentuerar. Honungssötma och ganska tung i det söta men lågt ifrån sötsliskig som deras öl vanligen är. Tydlig beska som avslutas lite väl fort.

Jag brukar alltid köpa två flaskor/burkar för att kunna prova om ölen men med denna gjorde jag inte det. Dels för att det var Innis&Gunn men också för att den står på hyllan i Falköping så om jag skulle tycka den var god så kunde jag enkelt köpa en burk till, gissa vad jag ska göra så snart jag hinner? Måste ju pröva den snart igen för att se om det bara var ett rejält ölsug idag som gjorde att jag gillade den mer än väntat.

Innis&Gunn, Mangoes on the Run IPA, Karlströms Malt, burk

Innis & Gunn Kindred Spirits förgyller min torsdag

Innis&Gunn Kindred Spirits, Bara flaskan framför brasan, Karlströms MaltÖvriga familjen ligger redan till sängs, disken är avklarad, brasan tänd och jag tänker multitaska lite. Knäpper några snabba kort på flaskan framför elden innan jag korkar upp den. Sitter och lyssnar på paneldebatt om syrlig öl, skriver det här inlägget, fixar bilderna och njuter i största allmänhet samt blippar mig mellan olika andra inlägg.

Hur är nu denna version från Innis & Gunn? Om vi börjar med själva namnet så betyder det något i stil med liknande själar och ska anspela på irländska och skotska traditioners likheter och gemensamma ursprung. Det är en skotsk stout som har smaksatts med ekstavar från Tullmorefat. Vilken typ av fat kan jag inte hitta någon information om men det spelar kanske mindre roll i sammanhanget.

Jag sitter här och funderar på hur många gånger ordet unik används i reklamen jag läser. Unika samarbeten, unika whiskeyfat, unik fatlagringsprocess o.s.v. men smakar man på ölen så är den föredömligt normal för att vara Innis&Gunn skulle jag säga. Medium torr, hög kolsyrenivå. Rostade toner i en rätt försiktig nivå och en lite försiktig öl. Det finns lite choklad men inget som kommer in och dominerar. Små antydningar till ekfatsvanilj, en touch av mörk choklad och ännu mindre av hårt rostat kaffe. Inte alls så söt som Innis brukar vara.

Summerar jag det hela så är det en öl som är lite för försiktig, lite för main stream och det känns som en lite småtrist öl. Så för att pigga upp ölen passar jag på att tömma min flaska med Tullamore DEW Phoe. Det vore ren lögn om jag hävdade att det blev en underbar match men känslan av samhörighet infinner sig obönhörligen och jag förflyttar mig långsamt till den gröna ön. Så medan elden falnar och Pierre Tilquin, André Ek och Tomme Arthur pratar färdigt om sura öl så sitter jag kvar och bara sippar och lyssnar. Still multitasking alltså, åh, får inte glömma njutningen. Jag njuter, även om ölen inte höll världsklass.

Det kunde ha smakat bättre, om jag uttrycker mig milt

Innis&None går i slasken, Karlströms MaltDet är spännande med alla dessa nya, alkoholfria/alkoholsvaga öl. Det kittlar en nerv inom mig att få dricka öl lite mera ohämmat. Utan att behöva fundera för mycket på framförallt bilkörning men även levern. Dåligt ölsinne är inget som jag oroar mig för, den mängden öl vid samma tillfälle undviker jag nästan alltid. Fast att få ta sig en god öl till lunchen, framförallt på sommaren, kokt potatis, gräddfil, gräslök och lite sill å så en god öl till detta.

Innis&None, Karlströms MaltBig Drops Milk Stout var ett kliv i rätt riktning, okej arom och smak men sedan saknar den kraft och byggnad både i kropp och smakdjup men Innis & None var en rakt ut sagt en riktig besvikelse. När jag brygger öl så tar jag gärna ett glas av vörten till lunchen. Det är sött, maltigt, värmande, fylligt men utan beskan som finns efter koket. Här har vi beskan med, gräsig, jordig och det känns som ofärdig öl. Ett roligt namn, Innis&None men sedan slutar de bra sakerna med den här ölen.

Det luktar sötma, bränt socker, tungt övermogna plommon och nästan inte en antydan till humlekaraktär. Smaken känns mest som en shandy, hälften läsk, hälften öl.

Nopp, Innis&None kommer jag att köpa none gånger till.

Mika’s Choice – Funderar över framtida val

Innis and Gunn, Mika's Choice, Karlströms MaltJag sitter här och luktar på Mika’s Choice och funderar över marknadsföring och framtiden. Det snurrar en hel del idéer i hjärna men jag återkommer om dessa. Eftersom Mika’s Choice inte var tänkt för veklingar som mig själv så sitter jag mest och luktar på den. Jalapeño är inte riktigt min melodi. Ska jag vara ärlig så trodde jag att det skulle vara helt lungt att köpa den, Innis & Gunn brukar inte ta ut svängarna så jag trodde att jag skulle klara av den. Fin arom är det, chokladig, kaffetoner och så tydlig närvaro av chili. Munkänslan är mjuk inledningsvis men så bränner det till lite. Jag tror nog att det finns många som hade önska mera men jag gillar inte havssalt och cayennepeppar i mina chokladiga efterrätter heller.

Marknadsföring då? Vad tänkte jag där, jo gissa om den här ölen är en marknadsföring. Okej, 40000 flaskor är inte illa alls men inte alls i paritet med vad de vanliga Innis & Gunn ölen säljer. Lagern säljer 120 000 men då snackar vi liter, inte flaskor. Okej, det svider inte att få 40 000 flaskor öl till sålda men framförallt tror jag att Innis & Gunn via kampanjen når väldigt många trogna konsumenter OCH deras bekanta, familjer, arbetskamrater, vänner med flera. Dels när man startar kampanjen via sociala medier, där efter omröstningen och slutligen när ölen lanseras. Jag vet inte om jag prövade den senaste. 2013 vann Nicholas Karlsson med sin idé om islay och marsalafatslagrad ale. Det här var i alla fall en karaktärsfull öl vilket gör det hela som ett ännu bättre marknadsförings. Inte den godaste Innis&Gunn ölen enligt mig, på grund av chilitonen, men jag utnämner den till den trevligaste på länge. Mina egna val? Tja, det får bli senare, nu väljer jag att gå till sängs.

Innis and Gunn, Mika's Choice, Karlströms Malt