Dags att ta bladet från munnen – så man kan dricka sin öl

Dags att prata om elefanten i rummet. Fast jag är inte säker på att det är en sådan elefant i rummet numera utan mera som en björn eller en stor hund kanske. Jag pratar om ölstilar i allmänhet och detta med Stout, stout, stout! och stout? Kasta in porter i det hela och det kan knappast bli mera förvirrat. Jag anser att det är rätt och riktigt att prata om olika ölstilar, de har ett historiskt sammanhang och de har en nu tid. De ska inte styra bryggandet utan fungera som en kommunikationskanal till konsumenten. Står det pilsner som kan man som öldrickare förvänta sig att inte få en öl med syrliga, brötiga smaker. Lika så måste man komma ihåg att öltyper är något som vi människor hittar på för att försöka skapa ordning i vår värld. Anledningen till att vi pratar om Pale Ales, Kölsch, Amber ale är för att vi vill ge en koncis och kortfattad beskrivning av en öl. Genom att dela in världen i kategorier blir det lättare förstå.

Dags för en porter till

För att förstå Stout så kan man antingen backa långt tillbaka i tiden, typ 1400-talet, 1500-talet eller så backar man bara 25 år tillbaka. Hur man än väljer att göra så är det bra att komma ihåg att ett bryggeri får kalla sina öl precis vad marknadsavdelningen vill och har så gjort också. Börjar vi med vår närtid så har det varit så mycket sammanblandning, missförstånd, gissningar, mytspridning (undertecknad är definitivt skyldig) och så inte minst ett okunskap kring historiken. Man har helt enkelt döpt sin svarta öl efter vad man tyckte lät bäst. Ibland med utgångspunkt för något man har smakat från andra bryggerier.

Ursprungligen var ordet Stout något som signalerade en sturskare, starkare, kraftigare öl oavsett typ. Stout Pale Ale, Stout Mild gick lika bra som Stout Porter. Med åren så ändrade sig uppfattningen, porter var ofta den starkare varianten medan stout var den lite svagare. En annan skillnad var utjäsningsgraden som var högre hos stouten, inte minst i Guinness tolkning av stilen. Därmed en torrare öl, förstärker man den känslan med rostat korn så blir skillnaden tydlig men det är fortfarande ingen distinkt gräns.
Porter och stout ligger alltså i samma härad, små skillnader och för min del kan man få blanda lite som man vill fast personligen väljer jag att sära när det kommer till graden rostade toner och sötma. Stout var helt enkelt en variant av porter. Det faktumet indrar inte att vi gör en skillnad numera.
Ska man nu klura till det hela så har vi havrestout och milksstout. Med havre eller laktos i drycken så får vi nya smaker och annan munkänsla. Det går säkerligen bra att ha i båda två ingredienserna i en porter likväl som en stout men jag kan inga Milk porter eller havre porters. Vill ni ha flera exempel? Ostronstout!

Finns det inga exempel med varianter av porter? Robust porter och brown porter. Här kanske man kan göra sig en gradskillnad ihop med stouten. De lite bittra rostade tonerna i en brown porter är väldigt låga, lite mera hos en porter, ytterligare lite till hos en robust porter för att toppa med en stout.

Går vi sedan upp i alkoholhalt men behåller ungefär samma munkänsla och stil så har vi några varianter på namngivning doubbel stout/Extra stout/Foreign Extra stout. Det är alltså öl som är relativt lika de tidigare nämnda.

Sedan kommer vi till något helt annat, nämligen Imperial Stouts, ibland kallade russian stouts och då ironiskt oftast i USA. Här har vi en mycket fylligare, sötare, mäktigare öl. Hinkabiliteten ersätts med smakintensivtet och vi har ofta en hel palett av smaker som virvlar runt i glaset. Skippa pintglaset och ta fram glaskuporna istället. Här har vi öl som det ska luktas, sniffas och suktas över innan man försiktigt sippar på den. Ölstilen har utvecklats från 00-talets relativt söta pjäser till betydligt mera humlade och tvistade grejer. Rökiga varianter finns och tillför något till stilen tycker jag men mycket av de så kallade pastrystouterna hade ligga gärna fått runnit ut i bryggeriernas golvbrunnar. Inte minst för ofoget att stryka ordet Imperial och därmed, tror jag, bidra till mycket av förvirringen.

Slutklämm: står det imperial stout, då kan du förvänta dig lite kraftigare, smakrikare öl men står det något annat är det bara att hoppas på det bästa. Skål!!!

Mörk som natten

Fuller’s Imperial Porter, enligt pressmeddelandet från importören A. Nordquist så är det en unik skapelse så till vida att Fuller’s aldrig har gjort en Imperial Porter innan. Men vad är då en imperial porter?
Ja, vet ni vad. Jag har ingen riktigt bra beskrivning. Porter för mig är sötare än stout men en Imperial Stout är söt redan i sig. Ska då en Imperial Porter vara sliskig? Kanske inte riktigt rätt sätt att sälja in en ölstil. Vet heller ingen som påstår att det är så. Jag dristar mig till slutsatsen att Fuller’s väljer att kalla sin skapelse för Imperial Porter för att bygga vidare på sin underbara London Porter. Dumma vore de annars.
Om vi nu bortser från min brist i öltypsdefinitionskatastrofhärvan stout/porter och istället går in på ölen så är detta en nattsvart öl som får det att snurra lite i huvudet på mig. Mest därför att den är lättdrucken och på hela 10%. Lite för stora klunkar lite för snabbt ger den effekten på en klen människa.
Jag drack den nere i källaren vid brasan men det känns som om den här ölen skulle komma mera till sin rätt ihop med mat. Mustiga grytor, gärna lite rustik karaktär, kanske en fårstuvning med mycket morötter, lök och äpple som komplement. Detta skulle nog ge den lite jordiga karaktären rätt stöd, gärna med svartavinbärsgelé.
Jag skulle också vilja testa den till lite saltare kött som en tjälknöl eller rostbiff. Serverat med en grönsallad bredvid och en stor, maffig, gräddig potatisgratäng som ger tyngd åt hela anrättningen.
Är den prisvärd? Jomen vars, lite sisådär. Inte billig men 10% drar en del i alkoholskatt. Onödigt stor att dricka själv och delad på två så blir det billigare per person räknat men skulle jag välja utifrån pris och vill ha något brittiskt så hade jag valt Samuel Smith’s Imperial StoutFuller's Imperial Porter, papplåda, Karlströms Malt

The Kernel India Double Porter

the kernel, double ipndia porter, bramling cross, mosaic, flaska och glas, karlströms maltPå något vis känns det som om jag ligger lite efter med mitt öldrickande och till detta kopplat ölskrivande. Skönt då att Systembolaget hjälper mig lite genom att ha ett Storbritannienfritt släpp nu i början av januari. Istället plockar jag av lagret i ölkällaren och varför då inte välja en Idia Double Porter? Jag bara undrar, vad kan gå fel. Säkerligen massor av olika saker. Problem med pappersarbetet hemma i hamn, storm i Baiscaya, vattenbrist utanför Angolas kust, pirater i närheten av Zanzibar men den här satt precis där den skulle.
The Kernel är ett av de mest säkra korten man kan välja bland Londonryggerierna. Smakrikt, ofta balanserat, väl harmoniserande smaker och nästan alltid humlen i fokus. Den här ölen är dessutom kryddad med Bramling Cross som är en liten favorithumle för mig. Bramling kan i bästa fall erbjuda en väldigt fruktig ton med stor trädgårdskänsla. Svartavinbärsblad, krusbär, hallontoner.

the kernel, double ipndia porter, bramling cross, mosaic, flaska, karlströms malt

Utseende: Svart med mörkt skum

Arom: rostade toner dominerar uppblandat med lite gräsigare och tropiska frukter. Inte bara kaffe utan mycket olika brända toner. Kaffe, choklad, bränt socker, nygräddade ch

okladmuffins.

Smak och munkänsla: Tydlig beska, sötma. Söt och bitter. Mindre att sortera in när det gällde smaken än aromen. Fyllig kropp men den är samtidigt lätt i smakerna. Mjukt kolsyrad

Efterbeska: Det söta klingar bort och avslutningen är torr med toner av lakrits, svartavinbär och en tilltagande beska.

Sammanfattning: Gudagott, lite svårt att tackla beskan inledningsvis men jag vänjer mig efter en klunk eller två och sedan är det en belöning varje klunk man dricker. Bramling Cross tycker jag inte märks så tydligt. Känns som om Mosaicen har fått en mera framträdande roll.

Porterprovningen – bortförklaringarna

De sju varianterna stoutporter i ordninarie sortimentet april 2018, Karlströms MaltJag måste gvetvis redogöra för den roliga porter/stoutprovningen som vi genomförde Skärtorsdagen. Man skulle kunna skriva fantastisk men någon stans på vägen tappar den en liten, liten pinne i bedömningen och blir bara en rolig provning. Det handlar inte om sällskapet för det var i toppklass men däremot så hade vi inte de riktigt bra ölen. Framförallt tre av dem var lite mindre bra i mitt tycke den kvällen.

Vi börjar med det lekfulla tävlingsmomentet, vem prickade flest rätt. Jag visste namnet på alla nio ölen men alltså inte ordningen medan mina deltagare inte fick veta namnet på de två jokrarna förrän efter att alla ölen hade provats. När vi började samla ihop oss efter att ha smakat alla så hade jag ordningen klar för mig, kände mig väldigt nöjd, hade nyttjat mina minnesbilder från de olika ölen. Speciellt så gällde detta de två jokrarna, kände att jag hade haft stor hjälp där. Ja, ja, så gick det precis som jag förtjänade. Tre rätt och långt ifrån Mattias och hans fem rätt. Här nedan har ni mina bortförklaringar. Som upphällare assisterade min fru och hon visste inte vilka öl som var jokrar eller inte.

De två jokrarna och kvällens avslutning, Karlströms Malt.jpg
De två jokrarna och en av ölen vi avslutade kvällen med

1 – Guinness Draught, platt, liten kropp, Guinnesskum, svag rostad karaktär (Ingen tvekan, fanns bara ett alternativ)

2 – Guinness Extra Stout, lite mera kropp och mera rostade toner. Den ölen som liknade 1an mest (Viss tvekan, men inte mer än ett uns)

3 – St Peter’s Cream Stout, Godare än de andra två, den har kropp och lite karaktär. Speciellt i jämförelse med de andra. (Jag gissade på Stoodley. Jag minns den som lite godare och inte så intetsägande som Guinness så den här passade perfekt. St. Peter’s hade jag ju passat in på öl nummer 7. Tänk att jag inte plockade den, känner mig lite besviken och lovar mig att dricka den lite nu och då)

4 – Jet Black Heart Båda den och 6an är söta och vaniljiga, kommer ihåg att Young’s hade på tok för mycket chokladsmak men den här har mest vanlij och sötma, inte så mycket choklad (Om det inte är BrewDog så är detta Young’s reso nerade jag och valde fel, två väldigt lika öl, mer lika än jag trodde)

5 – London Porter, fudge, mjuk, lite platt i jämförelse med de andra kraftigare men god (ingen tvekan, skönt med den efter fadäsen med St Peter’s)

6 – Young’s, Lite, lite mera choklad. (Se 4an, givetvis blev det fel även här)

7 – Draugen, Siren/Dugges, detta är kvällens klart godaste öl. Fyllig, markerad rostad ton som kompletteras av humlebeska. Hittar en del humle i aromen också. En öl att sitta och dricka hela kvällen (Så god – då är det nog St Peter’s, sicken dumt resonemang, humlen borde leda mig rätt här men ack nej, sitta och dricka hela kvällen? Knappast 11,5% vilket också förklarar mycket av den fina kroppen. Lite skamhatten på när man är så säker som jag var här och har så fel)

8 – Innis&Gunn Otrevlig arom, stickig gummiton med okej smak, jag minns det som att Draugen var lite otrevlig o aromen. (Här spelar alltså minnesbilden mig sprattet. Kommer ihåg att jag vaskade lite av Draugen senast, inbillar mig att gummitonen kan vara rökigheten som omvandlat/oxiderats men med facit i hand så hittar jag de tydliga bourbontonerna från ekfatet)

9 – Stoodley Stout, Det här både luktar och smakar lite illa, tunn kropp och viss ekfatskänsla får mig att passa in den som Inni&Gunn men det är bara en känsla av ekfat som får mig att välja den. Känner egentligen inte alls igen ölen vilket i sig borde ha fått mig att tänka Stoodley Stout. Kanske var det något fel med just den här flaskan. Orkar jag med att köpa en flaska till och prova? Vi får se, borde ju göra det.

Summering: Blindprovning, halv eller hel, är det enda sättet att försöka prova en öl objektivt. Nu när jag funderar lite till så ändrar jag till fantastisk provning. Samtalet, det är den hemliga ingrediensen som lyfter en bra kväll.

Torsdag, årets första torsdag! Draugen – Siren/Dugges

Vad kan passa bättre att starta igång torsdagsportrandet än just en porter? Draugen är dessutom en samarbetsbryggning mellan Siren Craft och Dugges vilket gör att jag tycker den passar riktigt bra, både svensk (typ lokalt) och brittiskt, porter och rökig, allt i ett helt enkelt. Kan det bli bättre? Det är precis vadjag kommer att märka när jag öppnar den.

Etikettsmässigt så skriker det Siren Craft om den. Om vi startar med namnet så är Draug ett sagoväsen från den nordiska mytologin. Helt nytt för mig så inget av de mera framträdande alltså. Enligt wikipedia så är det en död kropp som går igen. Inte anden alltså utan kroppen. Det snirkliga mönstret känns igen och här har de nästan gjort texten oläslig.

Siren Craft, Draugen, Karlströms Malt

Helsvart färg, beigefärgat skum som lägger sig med några millimeters tjocklek över hela ytan.
Sötma, krydighet, medel rökighet, inget överdrivet. Kraftig humlekaraktär. Lakritstoner så väl som hostmedicin.
Smaken är trevligt maltig, mörka brödskivor som rostats på grillen. Bränt socker och mera lakrits. Efter flera klunkar börjar en nötig ton framträda ihop med chokladtoner. Komplex öl i all sin enkelhet som kompletterar med viss fruktighet i slutet. Hostmedicinen drar över mot halstabletter liksom.
Eftersmaken torr och rostad.

Summerar jag den här ölen ölen så tror jag att största anledningen till att det finns så många kvar av den är priset (54:90 kr för 330 ml) och att den släpptes mitt i julruschen. Känns den prisvärd, både jag och nej. Imperial stouts (eller porter) på 10% och uppåt har ofta en och två skönhetsfläckar. Det kan vara sojasmak, överdriven sötma eller alkoholnärvaro medan detta är en riktigt bra öl som trots sin tungd har en hög hinkabilitet. Tur att jag redan har lagt ut pengar på en till för jag är inte säker på att jag hade gjort det annars. Nu har jag en att se fram emot, ska vi säga februari 2020 för jag tror att den här ölen har lagringspotential.