Whisky du troligen inte har prövat

Det var rubriken för september månads provning med Malt Angels. Fem sorter stod redo när folk rullade in klockan 19:00. Inte mycket mening med tjôt utan pang på

Glas 1Glenlossie 13y
Lätta flyktiga aromer, sötma, vanilj och en spännande syrlig ton. Smaken var blommig men eftersmaken hade gärna kunnat varit utan det torra, träiga men det drar bara ner betyget lite. Kan mycket väl ha varit kvällens jämnaste whisky om man ser till arom, smak, eftersmak och slutbetyg. 79 poäng landade Glenlossie 13 Years på. Det är Hart Brothers som har buteljerat.

Glas 2
Även här fanns det vanilj men med mera fruktiga toner, en whisky som bara blev trevligare och godare att lukta på allt eftersom man matade igenom glasen och kom tillbaka. Inte så komplex men med mycket starka smaker. Nötig och fruktig i smaken och en trevlig eftersmak. 81 poäng fick Benriach som även den var 13 år med en slutlagring på Virgin Oak. Kvällens klart bästa aromer.

Glas 3
Det är lättare att uttala sig när man vet vad det är i glasen men visst har Einar en tydlig Highland Park profil. Kantig och hård skrev jag som allmänt omdömme om denna Travel Retail buteljering. Klassisk sötma och med en rökighet som kryper fram i eftersmaken. Minst god av de fem vi drack denna kvällen men absolut inte en ovänlig whisky. Jag skulle fortfarande göra om köpet idag. 79 poäng

Glas 4
Rök!! Men inte vanlig rök som skottarna brukar komma med utan drag av enris och inte är det konstigt. Mackmyra Svensk Rök är i mitt tycke klart bäst av det som Mackmyra har i sin core range. Röken dominerar men det nötiga finns där och lite av Mackmyras fruktiga signum från de andra buteljeringarna också. Totalt sätt kvällens godaste, jag fastnade tungt för den trevliga variationen på rökigheten. 84 poäng

Glas 5
Som vanligt blir anteckningarna mest sporadiska på det sista glaset. Den mycket goda eftersmaken var det som jag noterade mest. Lätt oljig munkänsla, kryddig och fruktig blandad med lite larits/medicinala toner. Trevlig whisky och bättre än Double Barrel Ardbeg-Glenrothes. 83 poäng nådde den. Double Barrel Caol Ila-Braeval

Summerar jag ihop provningen så tyder den inte helt oväntat på att jag gillar rökiga sorter men det var bra whisky rakt igenom.

Tre små glas – En Orkadisk trilogi

Tre Highland ParkTre små glas av glädje, sorg och drömmar eller vad man nu ska dra till med för klichér men nu börjar det snart ha runnit allt för mycket whisky i strupen sedan jag först förfördes av de honungslena dropparna från den vindpinade ön i form av 18 årig maltwhisky. Denna gången sitter jag med tre olika buteljeringar som alla tre ingår i något slags sammanhang (gör inte allt det? Men ni fattar nog vad jag menar). Den fatstarka Highland Park CS (35 cl, 56%) som buteljeras enkom för den svenska marknaden, sedan kommer även några droppar Loki (70 cl, 48,7%) å så mitt whiskyfynd vid besöket i London i april. Einar blev den krigare som fick följa med mig hem, en bjässe på en liter med beskedliga 40%. Håller man sig till fördomar så borde Loki vara bäst, exklusiv och dyr men med en allt för prålig förpackning för att vara god, Specialbuteljerad för Sverige och fatstark, ligger inte helt långt efter och sedan Einar från travel retail som det numera heter. Kallar man det Tax Free så sjunker kvaliten direkt. Om man nu håller sig till fördomarna men här gäller det att pröva själv. Tyvärr kunde jag inte ordna till något som helst moment av blindprovning så alla tre glasen var väl kända för mig.

Highland Park CS (Only for Sweden)
Sega långa tårar som letar sig ner för glasets kant. Maltig och söt doft. Mild rökighet, fruktig och med lite hårdostkaraktär. Jag har även skrivit köttig i mina anteckningar, inte så ofta whisky luktar rått kött. Mera rökig karaktär på smaken utan att det blir dominerande, kryddig och just ikväll hittade jag eukalyptustonerna som andra har pratat om att de hittar i den. Sötma och karamell. Jag upplevde den inte lika tunn denna kvällen heller som jag brukar. Roligt hur det ändrar sig.83 poäng fick den av mig, denna kvällen.
Loki, 48,7% (Specialbuteljering – ingår i gudaserien)
Liknar CS i utseendet, båda två grumlas lite och båda ligger i samma färgspektra. Även tårarna uppförde sig relativt lika. Aromen är fräsch och lätt. Highland Park är ingen kolloss i vanliga fall men här är det mera sommaräng, kortbyxor och pic-nic än regnrusk och öppna brasor. Aromen är mera stillsam en vanligt men med relativt sätt samma komponenter. Sötma, frukt och rök. Gröna, lte omogna äpplen, torkade apelsinskal, ljungsötma brukar man skriva om HP men jag nöjer mig med sötma här och så den där stillsamma röken som inte riktigt ligger i bakgrunden utan mera killar omkring mellan smakerna. Smaken är mera sädig och fruktig, frukten är mera mogen och polerad. Det hela rundas av vackert med vanlijtonerna och lätt rökighet. Loke slår kanske eller kanske inte Tor. Svårt att avgöra så här och långt emellan. Jag minns dock Tor som ännu godare. 88 poäng får den av mig.

Einar – Flygplatsfyndet.
Svein, Einar och Harald är tre buteljeringar i stigande prisklass med Einar i mitten. Einar var en fruktad krigare från Orkney som var välkänd för sina långa resor och sina skarpa, vassa yxa. Lite krigarkänsla tycker jag mig få direkt i glaset. En svag, lite störande krutlukt finns där omdelbart och det är synd. På det hela så är detta en robust, lätt kantig och inte helt medgörlig arom. Inte helt oangenäm men omruskande. Smaken är även den lite rivig, pepprig, citrus och vanilj. Finns det Highland Park utan vanilj? Eftersmaken liknar Loki med sina rök och vaniljtoner som slingrar sig runt varandra. 81 poäng fick denna av mig.

 

Highland Park CS

Highland Park CS KorkenOnly for Sweden! Det säger mera om vår förkärlek för Highland Park än om whiskyn. Exclusiviteten får ett misstänksamhetens skimmer när man ser att alkoholhalten är exakt 56%. Jag gissar att detta rör sig om flera blandade fat som sedan spädits till exakt 56% för att man ska kunna fylla på med flera versioner om det säljer bra. Sälja bra är jag övertygad om att detta kommer göra 299 kr för 35 cl bra whisky kommer att göra sitt till. Många efterfrågar också fatstark whisky. Själv späder jag rejält med vatten i en dylika fall. Till whiskyn: Honungsguldig färg med ganska runda tårar och inte alls så segflytande. Aromen är klassisk Highland Park med lätt rökighet, fruktigt, gröna frukter, viss sötma men mera tillbakadragen än t.ex. 18-åringen. Vanilj och lite sherry.
Highland Park CS SverigeSmaken bidrar med mera rökighet och fuktigheten drar över mot citrus men ligger kvar på äppelfronten. Maltig whisky, relativt tunn kropp för att vara en Highland Park vilket säkerligen tilltalar en del mer än andra. Avslutningen ger lätta röktoner som övergår i gräsiga toner medan den inte allt för långa eftersmaken klingar av.

Sammanfattningsvis. Flera andra har skrivit om eukalyptustoner men sådana hittar jag inga, inga medicinaltoner utan ganska ren och frisk fruktighet med en dos rök i smaken. Tack för detta Highland Park och jag ser fram mot Loki på tisdag, om jag får tag på den.

Retry Highland Park och funderingar till flaskstorlek

Whisky handlar mycket om storlek. Flaskorna kommer i en liters, vanliga 70 centilitrar, halvlitrar, halvrör (35 cl) och även mindre flaskor som 20 cl och 10 cl? Sedan finns det samples, ofta något man har fått/bytt/köpt av någon. Varför har då storleken sådan betydelse? Flera faktorer men i mycket handlar det om priset. En Clan MacGregor för 209 kronor ruinerar inte någon och jag tror inte att 409 kronor för en tioårig Talisker anses som något orimligt för någon men vill man pröva olika olika whiskkysorter så köper man troligen hellre Classic Malts Coastal Collection för ungefär samma peng (399 kr) och får då testa Talisker 10 samt tolvåringen från Clynelish och Caol Ila. Visserligen blir det 10 cl mindre whisky men tre gånger så mycket nöje.

Sampleflaskor Highland ParkFör några år sedan så var vi ett gäng som med regelbundenhet köpte tre, fyra flaskor tillsammans och delade på 14 personer. Då får man 5 cl att provsmaka vilket är ganska lagom. Det blir 3-4 provsmakningar på ett sample då. Med lite mera standardbetonad whisky så landade priset på 150-200 kr. Med stigande erfarenhet så vill man ge sig på mera exclusiva/avancerade/speciella/överprisade sorter vilket har gjort att samplestorleken har krypit ned. Det minsta har handlat om enstaka centilitrar och då för prisets skulle. Nu är det sällan jag tar sådana sample för de är lite tråkiga tycker jag. Jag vill gärna ha 1½ centiliter i glaset som minst och helst ska samplet ligga på 3 cl. Detta av två anledningar. Dels har man möjlighet att pröva om whiskyn. Man testar whiskyn vid ett tillfälle och kan sedan efter några dagar/veckor/månader pröva vad man tycker om den igen. Den andra anledningen är om man får oväntat besök så kan man då bjuda på en lite nischad dram och gästen får lite i glaset. Pröva att dela upp en centiliter i två glas får ni se.

Highland Park
Jag prövade om mina intryck av Highland Park fast med den skillnaden att jag hade skaffat ett nytt sample av 18-åringen samt kompletterade med ett sample från SMWS. Inga större skillnader i mina bedömningar förutom att jag höjde betyget betydligt på 18-åringen. Detta visar att man ska vara lite försiktig med att dra allt för stora växlar på ett enstaka sample. Jag drar åter igen slutsatsen att allt som är single cask och specialbuteljerat inte alltid passar mig i smaken. Den 11-åriga 3rd Rare Malt Tour For Maxxium Belgium t.ex. Är inte värd sina 130-180 euro som den har kostat. Vad den tjugoåriga The Ultimate Oloroso Sherry Butt kostade vet jag inte men det är inget högre odds att man får två flaskor av den 18-åriga som jag gav bara några ynka poäng mindre. 25 åringen ligger högt i båda omgångarna precis som den 28 yo OB Cask 4259 for La Maison Du Whisky men båda två ligger en bit utanför mina 70 cl inköp. Roligt då att få pröva dyrgriparna så här.

Sexrättersmiddag

Eller för att vara mera riktig i mina ögon, en herrans massa smårätter men kocken envisades med att säga att det var en sexrätters måltid. I Falköping skryter vi gärna med våra megalitgravar, våra fina tågförbindelser, Falbyggdens Ost och att vi har flera kor per invånare räknat än någon annan kommun var av det sista troligen inte ens är sant. Det finns en anledning att vi inte försöker skryta med att ha ett rikigt mat och dryckutbud. Det finns nämligen inte så mycket att skryta med. Pizzeriaresturanger står inte så högt i kurs. Tendenser till undantag har vi i form av Kurorten och Rantens Hotell men riktigt i klass med Qvänum Mat&Malt, Bjärttorp slott, Forshems Gästskiveri når vi inte och absolut inte till Sjömagasinet, Resturang 28+ eller Thörnströms Kök. Inte heller har vi något i närheten av Ölrepubliken, Tre Små Rum eller ens ett Bishop’s.

Välkomstsnittar med folkFör en kväll förändrades dock allt detta den 10 november. Då hade vi personalfest med mitt arbetslag och genom kontakter så hade vi fått erbjudandet att Josef Assio skulle laga mat. Josef driver resturang Dagny’s vanligen och det är en lunchresturang helt i linje med Falköpings övriga utbud om jag får säga så. Däremot har han ett starkt intresse för högklassig matlagning och har bland annat varit iväg till Barcelona och El Bulli och kurs med Ferran Adrià. Även Daniel Roos har han sammarbete med så nog kan killen laga mat. Vi hade träffats en gång tidigare och jag hade öppnat hans ögon för öl och alla de smaker drycken kan erbjuda, sedan hade vi haft lite kontakt men egentligen så visste jag inte alls vad maten skulle smakade. Det fick bli en hel del på känn och så lite öl i reserv. Dessutom måste man ha sällskapets preferenser i beräkning också. Till föröl hade jag Duvel och Sierra Nevade Torpedo och det blev mycket omtag på Duvelen men knappast på Torpeden, den var för besk helt enkelt. VälkomstsnittarSom tilltugg hade vi tre olika snittar. Knäckebröd med en kräftsill, en potatisterrin med lufttorkad serrano samt blinier med löjrom från Vänern/ rödlök/cremefraiche /dill

Sedan satte vi oss till bords och började ölmässigt i all enkelhet med Paulaner Hefe till en Västerbottenostcheesecake med syltade svampar innan vi gick på mera tunggung i form av en fantastisk jordärtskockscappucino som serverades med krispig rulle på lagradost o timjanbakad svamp. Till den lite nötiga, släta soppan hade jag valt Chimay Blå 2007 vilket jag var väldigt nöjd med. Den mjuka, avrundade Chimayen omslöts av den slätmixade soppan. Något av kvällens höjdare blev sedan den eldade kallrökta laxen som rullats runt en avokadorröra. Det hela smaksattes med sesam, soja, citrus och koriander. Inte helt givet vad man skulle välja. Jag prövade två olika vägare, rökt och lax är vi vana med i Sverige och Nils Oscars Rökporter kunde vara en väg tyckte jag och det fungerade okej men bäst blev det med ett glas Highland Park Thor. Nästan lika många gillande blickar efteråt som förvånade ögonbryn innan när jag presenterade dryckerna blev det.

Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel
Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel

Efter en snabb palettrensare i form av en sorbet så gick vi in på ankkorven. Här var tillbehören minst lika mycket med i skapelsen som själva korven. Ankkorven hade Josef laborerat med tryffel från Gotland, riven mandel och pumpa och jag svarade upp med Sigtunas Equilibrium. En bra balans är nyckeln och här byggde balansen på mycket av allt på något vis. Lyckad kombination enligt mig även om det var aningen för avancerad öl för flertalet av gäästerna. En av de mera oväntade sakerna i menyn var de svampfyllda kroppkakaorna som kohydrater till huvudrätten. Rådjurssdeln var perfekt tillagad, mör, lätt blodig och saftig. Som sagt, kroppkakorna stod för överraskningen och köttet för elegansen. Till detta plockade jag fran Traquair House Ale från 2006 samt Rochefort 8. Att jag valde åttan handlar rätt och slätt om personlig preferens för den gentemot tian. Traquair House Ale och vilt passar enormt bra ihop och den finstämda legenden om de stängda portarna gör inte upplevelsen mindre.

Nu börjar vi närma oss slutet av middagen och man börjar bli lite mätt på smakupplevelser och varken ostterrinnen i sig eller kombinationen päron, brieost och saison upplevde jag som lyckad. Dessto bättre blev det med cheesecaken. Den hade komponerats med hjortron i många varianter och då valde jag whisky som dryck igen. Denna gången drog vi oss till whiskyns hemland och en äkta Potstill. Tolvårig Redbreast blev det. Det var flera som uppskattade drycken fast kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig. Skönt att det inte blev mera öl, det är så mycket att dricka och en whisky är bara några få centiliter. Klenisar!

Öl var vi tillbaka på till avslutningen så till kaffet och pralinerna, damsugarna, brownisen och macroneer hade jag offrat en av mina två sista Carnegie Porter Jubileum. Det var med mycken tvekan jag tog en sådan, väldigt nöjd var jag dock efteråt då den passar fint till pralinen och browniesen. S:t Eriks God Jul från förra året gick med sin stora maltkropp bättre med kakorna.

En mäktig middag med massor av goda kombinationer. Enormt tack till Josef för chansen att få grotta ner sig i mat och dryck kombinationer. Kul att få sprida lite ölintresse och ett stort tack till mina trevliga arbetskamrater som i alla fall i början på kvällen orkade lyssna.
Hela dryckesmenyn

Stor Highland Park provning

Detta är en provning som jag av massor av skäl har dragit på. Det gäller att vara i form, ha gott om tid, vara i stämning och inte minst omgivningen ska lugn och stillsam. Nu var den det och den provning som jag började plocka ihop i början av maj blev äntligen av. Du kan läsa mitt förberedande inlägg från den 14 maj här. Jag gillar att samla på mig ett antal varianter från samma destilleri och sedan testa dessa mot varandra. Här hade jag samlat ihop cirka 130 år av av Orkneyöarnas stolthet. Sju stycken olika varianter. Både standardbuteljeringar och specialbuteljeringar, allt fördelade enligt följande. Lite av baktaknken med provningen var att testa om Thor verkligen håller måttet eller bara är marknadsförning.

11 yo OB 95-06 Cask 1559, 59,6%For Maxxium Belgium 3rd Rare Malt Tour

15yo OMC 50% Sherry Hogshead DL ref 7865 1996-2011 394 flaskor

20yo The Ultimate 46% Oloroso Sherry Butt 11894 1989-2009 749 flaskor

18 y OB

Valhallserien – Thor

28 yo OB Cask 4259 for La Maison Du Whisky 1977-2006 48,5%

25yo OB 48,1%

Jag provade alla halvblint och med fyra i första flighten och tre i en senare flight. Det blir mera rättvist så även om man riskerar att sänka sina favoriter då som t.ex. Thor. Det har ju rests lite frågetecken om den, kanske beroende på den publikfriande flaskan.

18-åringen var riktigt, riktigt urusel så jag undrar om det har blivit något fel någon stans. Slagit fel whisky i fel flaska, inte gjort rent ordentligt eller jag vet inte vad men jag tror inte att den är så illa som de 59 poäng jag satte på den. Det har jag aldrig tyckt förrut. Bortser jag från den så satte jag den 11-åriga på sista plats. Det var en grymt sherrytyngd whisky som helt klart hade ramlat över sherrykanten för vad som är bra. 72 poäng fickden och något mera fick Olrossovarianten med sina 75 poäng. Den var mera fruktig, pärontoner som lättade upp den vilket gjorde att den höjde sig. Den var lite klibbig vilket i sin tur drog ned den. På fjärde plats placerade jag in den 28-åriga varianten som buteljerades för La Masion du Whisky. Även den var mörkt bärnstensfärgad med långa härliga tårar. Mild, harmonisk i aromen och en skön whisky att sniffa på. Smaken ger mera sötma, lite ljung, aningen rök men bara lite.

På pallplats hittar vi en sherry hogshead som har legat elva år och buteljerades ifjol. Lite elegantare än de övriga i första flighten, intensiv arom med en stor dos honung. Tyvärr blir det lite svavel i aromen efter ett tag men det är så lite att man kan bortse från det. På andra plats hamnade sedan den gudabenådade Thor. Roligt att jag inte har skruvat upp den för mycket innan. Jag gav den 85 poäng när jag provade den 12 maj och idag blev det 84 poäng. Det är en ljus whisky men den har visst djup i färgklangen. Korta, sega tårar och en fräsch arom om än inte allt för intensiv. Smaken är okomplicerad men välkomponerad och har inget av det klibbiga som en del HP har i eftersmaken.

Absolut bäst i mitt test var Highland Parks 25-åriga standardsbuteljering. Inte mycket bättre än Thor men klart bättre. Spännande arom med lite nötighet, lagom med ek, aningen chokladig. Smaken är fylligare än aromen och bär med sig honung, rökighet och lite karamell. Sedan kommer 25-åringens styrka, den långa härliga eftersmaken. Här rusar den förbi Thor och vinner denna provningen.

 

Vindpinade öar och skön whisky

Man kan bryta ner och beskriva whisky i väldefinerade smak analyser. Man kan se på whisky som enbart ett livsmedel. Man kan göra det men det är fel enligt mig. Whisky är ett koncentrat av Skottland i stort och produktionsplatsen i smått. Smakar man på en whisky så smakar den vindpinade öar, säckpipor, lite haggis i eftersmaken och lätt bakgrundston av regnblöta får och en blandning av rugby och fotboll i eftersmaken. En Old Pulteney smakar sill medan Laphroaig har en touch av tång. Min egna kärlek till Skottland började tidigt när jag läste om uppror och klankrig som tonåring. 1991 fick jag en första glimt av Shettlandsöarna en regntyngd morgon när färjan till Färöarna kort lade till vid Lerwicks kaj. Dit ska jag en dag, det bestämde jag då. Shetlandsöarna är knappast samma sak som Orkney, fråga bara någon av öborna men det finns minst en riktigt stor anledning till att ta vägen över Orkney när jag åker till Shetland. Highland Park är ett favoritdestilleri, inte bara för all dess runtomkring historia utan även för att de gör väldigt god whisky. Det finns de som anser den aningen högt prissatt men det måstte vara ett beslut för var och en. Lite gimickaktigt är deras senaste ”specialbuteljering” Thos med sin träställning och man undrar var gränsen för en special edition går när de gör 23 000 flaskor. Själv är jag väldigt nöjd med den.

Highland Park framhåller gärna sitt norska kulturarv även om det var drygt 300 år sedan öarna slutades styras av Norrmän när David Robertsson startade destilleriet 1798. Den berömde Magnus Eunson hade troligen använt platsen för illegal tillverkning innan dess. Det finns gott om smugglarhistorier kring Hr Eunson och han verkar ha varit en person som sällan ställdes svarslös. Klassiska historier som den gången han råkade ”försäga sig” om att han skulle smuggla mitt i natten och excisemännen stod och väntade på honom vid en bro. Mycket riktigt dök han upp mitt i natten men från fel håll, han hade redan varit och lämnat smuggelgodset någonstans och var på hemväg. Hur som helst blev han tillslut arresterad för att ha transporterat oskattade varor, fyra tunnor salt och en tunna whisky. Det blev ingen rättegång men Magnus Eunson förlorade rätten att vara slaktare. Den som arresterade honom var John Robertson som tillsammans med Robert Borwick sökte license och drev destilleriet under den för whisky i allmänhet så expansiva tiden som 1820-talet var.

1840 tar sonen George Borwick över men nu börjar en nedgångsperiod för destilleriet. 1869 när George dör får hans yngre bror James ärva. Han väljer dock att sälja vidare för han anser inte att det passar en kyrkans man att äga ett destilleri.

Destilleriet för sedan en något tillbakadragen tillvaro för att i slutet av 1800-talet ha nästa blomstringsperiod. 1876 köper Stewart&Mackay som säljer vidare efter två år. 1896 upplöses bolaget och tillgångarna köptes av William Stewart och James Grant som äger Miltonduff respektive The Glenlivet. Man börjar sälja på bred front nu och man påbörjar export till länder som Norge och Indien. Dessutom ingår den i blandningar som Ballentine’s, Haig och Dewar’s. Under århundrandets sista år utökades destilleriet med två pannor till fyra pannor. Den nya guldåldern varar inte för evigt och 1918 så stänger man på grund av minskad efterfrågan. 1935 köper The Highland Destilleries Company Limited destilleriet för 185 000 pund. Detta kan jämföras med de 450 pund som Stewart&Mackay betalade 70 år tidigare.

Fakta
Malt: Optic cirka 20 ppm
Mäskkar: Rostfri full-lauter (5,6 ton pär mäskning)
OG: 1058-1060
Jäskar: tio stycken av douglasgran samt två gjorda av lärk.
Jäst: Kerry M och Kerry MX
Jäsningstid:
Destillationspannor: Två par pannor, korta grova halsar och vågräta lynearmar
Alkoholhalt, new make: 70%
Kylare: Tubkondensatorer
Fatpolicy: All singelmalt är buteljerad i sherrycasks. 23 lagerhus vara av 19 är dunnage

En sak som definitivt är med och skapar Highland Parks kvalitet är det faktum att de golvmältar själva. Cirka 20% av malten de använder har de golvmältat medan resten kommer från Simpson’s i Berwick-upon-Tweed. Den egna mältningen bidrar inte bara med en emotionell dimension utan även ett objektivt smakbidrag. Den torv som de använder vid torkningen av grönmalten kommer från Hobbister Moor en dryg mil från destilleriet. Den torven påverkas av flera biologiska faktorer som t.ex. att det inte har växt träd på Orkney sedan stenåldern och ger med sin stora mängd ljung ett alldeles eget smakbidrag till whiskyn.

Tillägg: Jag vet att vi har ytterligare ett destilleri på Orkney men det får jag återkomma till. Shetland är fortfarande destillerifritt.

Thor, Highland Parks nya skapelse

Givetvis blir man lite misstänksam när något ser ut som Thor, Highland Parks nya whisky. Den släpps som nummer ett i en serie av fyra som ska ingå i Valhall Collection och som ersätter den mycket uppskattade Earl Magnus-serien. Den senare ingick i Highland Park-provningen jag deltog på vid Stockholmsmässan i höstas. Reaktionerna på t.ex. whiskyforum har inte låtit vänta på sig och själv är jag kluven. Är det bara bra whisky i flaskan eller bara reklamtrick för att sälja medioker whisky. Som uppföljare till Earl Magnus har den ju vissa förväntningar på sig. Själv gillar jag trä, vikingar och fornnordisk mytologi så jag skräms inte bort direkt av den men lite misstänksam blir man.
”Not for the faint hearted, only those brave enough to accept the challenge of Thor shall be rewarded with the ultimate experience; a whisky of divine power.” Highland Park själva skräder inte orden om den och man slår till med releaseparty i Stockholm den 16 februari. Lunch eller middag med Gerry Tosh och Martin Markvardsen. Måltiden ska vara vikingainspirerad och jag antar att man får en skvätt whisky eller kanske två för att ha något att jämföra med. Jag skulle gärna åka men för de pengarna det skulle kosta så försöker jag hellre att få tag på en flaska att köpa. Utformningen på flaskan ska givetvis påminna om Vikingarnas långskepp och hur de kom seglande över havet från Bergen till Orkney. Om det är något destilleri som kan slå an tonen med vikingar utan att gå för långt är det väl just HP. Både Orkney och Shetland har ett levande (norskt)kulturarv att vårda efter nära 400 år (tror jag att det var) som norskt lydrike. Jag tyckte kanske att Earl magnus-serien låg bättre till men man förstår att de vill rida vidare på den vågen och i slutändan är det innehållet som avgör om det lyckas eller inte. 1 mars lanseras den på Systembolaget för 1295 kr. Det finns lite tid kvar att fundera ännu.

 
Jag saxar signaturen paer från whiskyforum ”Hade spriten varit starkare så hade det ju varit ett bra Campingkit. Men 52% är lite för lågt för att funka bra som tändvätska, och då är det ju ingen vits med att ha massa ved… ” (jag gissar dock att flaskorna kommer att ha en brinnande åtgång den 1 mars.)

Fantastic!

Eftersom jag själv håller whiskykvällar är det sällan som jag kommer iväg och lyssnar på andra. Jag har varit inbokad ett par gånger men så har något dykt upp som har hindrat mig. Nu när jag skulle till Stockholmsmässan så var ett av mina mål att närvara vid en Master class med någon som sysslar MYCKET med detta. Valet föll på Martin Markvardsen från Highland Park. Anledningar var flera men inte minst för att jag gillar Highland Park riktigt mycket och jag hoppades att få smaka något som jag inte ansett mig ha råd att köpa innan. Jag blev inte besviken på varken whiskyn eller på Mr Markvardsen även om han såg bra sliten ut där han satt och pustade minuterna innan Masterclassen drog igång. Många standardskämt men han är bra på att leverera dem och visst hade han en hel del som jag inte hade hört eller såg komma.

Själva föreläsningen började han med att prata om Orkneyöarna och dess historik. Miljön på öarna är helt enkelt Fantastic! Sedan lade han en hel del tid på att förklara hur whisky tillverkas vilket jag tror att de flesta av oss hade god koll på så det blev aningen segt. Betoning ppå aningen för han slängde som sagt in ett och annat skämt. Hans slutsats är att vattnets beskaffenhet är inte så viktigt som ibland sägs så länge det är av god kvalitet. Vilken kornsort man använder spelar viss roll och jästen spelar definitivt roll för slutprodukten. Han tryckte på faktumet att Highland Park mältar delar av sitt korn själva. Anledningen är att det är ända sättet enligt dem för att få rätt röksmak på maltet. Vilken form torven har spelar stor roll för vilka smaker torven ger till grönmalten. Själv undrar jag om de inte lika gärna kunde transportera lite torv till mälteriet på fastlandet. Den egenmältade malten håller 80pppm medan den köpta är orökt i princip. Sammanblandat så hamnar den på 20 ppm. Ibland kör de en sats bara på sin egna kraftigt rökta malt. 20-25 fat med rökig Highland Park lär det finnas, Fantastic!

Vad fick vi dricka då? Smaknoterna är skrivna innan jag visste vad som var i glaset.

Glas 1: Leif Eriksson – Exclusivt för Tax-freeförsäljning. Släpptes i mars 2011
Doftar ung whisky. Sötma, tydlig HP-karaktär men mera vanilj. Sisådär, något av det minst bra från Highland Park som jag har druckit.

Glas 2: Highland Park 18y
Ekigare, lite strävare och mera pepprig. Fortfarande houngssöt mera sherryinfluerat. 45% av faten är firstfill sherry får vii veta. Detta var bättre. Klassisk Highland Park.

Glas 3: Highland Park 1990 – också för tax-freemarknaden.
Tunnare i färgen, lättare arom, inte så dyngtung. Peprig, lite rökig i eftersmaaken. Bättre än Leif Eriksson men knappast det bästa för kvällen.

Glas 4 : Earl Magnus
Nu började det bli riktigt intressant. Alkoholstarkare, fylligare, mera kraft. Njutabart värre. (Noterat: kors vad lite jag skrev om den. Jag bara njöt helt enkelt)

Glas 5: Saint Magnus
Fyllig som fyran men rundare, mjukare. Kvällens godaste, hur trevlig som helst. Torkade frukter, aningen rök, rena äppeltoner, sniffvänlig. Smaken är intensiv och whiskyn behöver sitt vatten. Eftersmaken är relativt Highland Park aningen kort.

Glas 6: Earl Haakon
Det går fort nu på slutet. Antingen börjar jag bli trött eller så har vi passerat kvällens zenit. Mörkare än de övriga i färgen men mindre sherrytung. Citrus, lakrits och rök. Mera rök än innan.

Fantastic!!!!!

Några anspråkslösa förslag

När man provar så fruktansvärt mycket på en gång som vid en festival så blir det svårt att göra någon dryck rättvisa. Torsdagen bjöd på, inte mindre än 53 smakprov av blandade drycker. Rågwhisky, suröl, fin singel cask, mindre fin ung calvados, mäktigt vällagrad calvados o.s.v. När jag nu skriver om ett litet urval av drycker så innebär det inte på något sätt att det jag inte skriver om inte var gott. Speciellt innebär det inte att inte ni skulle kunna tycka om det. Jag gillar ju listor så jag gör en tio-i-topp (utan inbördes rangordning) från mässan.

Carnegie 175års jubileumsversion
Riktigt roligt att det kommer spännande saker från Sveriges största bryggare. Här handlar det om en lite tillskruvad Carnegie som lagrats på bourbonfat. Riktigt trevlig, dessutom har Carlsberg i mitt tycke bästa montern på mässan. Missa inte deras smakkombinationer.

http://tidningenkrog.se/?p=1192

Coeur de Lion, Hors d’Age
Att en Calvados smakar och doftar äpple är inget förvånande men här hittar vi en balans och rundhet som de yngre inte har. Inte heller är den ekigt tung. Bara så bäst av alla de calvados jag provade.

Guinness Stout
Jag skämtar inte men se det som en rekomendation att inte bara dricka nya skapelser hela tiden. Ta tillfället i akt och drick gamla trotjänare.

Highland Park Saint Magnus Edition
För att testa den tror jag att man måste gå på Martin Markvardsens provning men det kan det vara värt för att få dricka en så underbar sak

Hornbeer Carribean RumStout
Ohh, la, la. Fruktig och mörk som den karibiska natten. Mystisk som en Agatha Christiedeckare men med en helt fridfull upplösning.

Slottskällan Kloster 2005
Snyft, den kommer troligen aldrig att bryggas igen och då pratar vi om den bästa svenska belgaren… Passa på medan chansen finnes.

Strömsholms Malakias
Jag är väldigt svag för rököl och detta var den bästa av dem jag provade. Att jag sedan gjorde det snart på en två, ttre smått dålliga öl gjorde inte upplevelsen sämre. Jag citerar. ”Malakias Andersson dömdes, mot sitt nekande, för att ha orsakat att nästan hela Köping brann ned 1889. Vi vet inte om han var skyldig men han inspirerade oss att brygga denna rököl. Vi har bryggt den med bl.a. whiskymalt från ön Islay utanför Skottlands västkust. Humlen är Amarillo, EKG och Wiliamette.” Enligt mannen med mustaschen så buteljerade man röken från lille Malakias lek med egen eld.

Slottskällans Freedom IPA
Slottskällan har gjort två ipor. En traditionellt engelsk och så den amerikanskinspirerade Freedom. Smaka gärna båda och jämför.

Vatten
Glöm för all del inte att dricka vatten. Varannan kanske är att överdriva men varje timme i alla fall.

Ängö Oktoberöl
Nej den har absolut inget att göra med de menlösa pissgula, alkoboostade oktoberölen från Tyskland som vi brukar få in på bolaget. Här handlar det mera om en Märzentolkning.