Dags för nystart

Ola Dubh 18, Harvistoun, Karlströms MaltGott att vara tillbaka efter cirka sex veckors uppehåll med bloggen. Det har varit en bilsemester på kontinenten så inte mycket att skriva om på en blogg om brittisk öl där. Sommar och sol vart än vi har uppehållit oss. Dessutom har jag, om vi håller oss till öldrickandet, försökt att fokucera på att rensa upp och städa i ölkällaren. Jag har en del av hyllorna där jag ställer lite olika öl som jag inte har några direkta planer att skriva om och de är absolut inte är tänkta att sparas utan vardags öl som bör ha relativt stor rotation på. I början av juni noterade att jag att i princip fanns det bara alkoholstarka, mestadels svart öl som trots min intention har blivit stående ett tag eller två.
Det är av dessa öl som jag har valt i första hand under de senaste knappa två månaderna. Så även ikväll och då en som passar för bloggen.

Harviestoun Ola Dubh

Okej, då kör vi. En gammal goding som kanske, kanske inte har blivit stående för länge i källaren. På flaskan så har vi en märkning Feb 2012 som anger buteljeringen och flaskan är också individuellt numrerad. Lite coolt tycker jag. 02785 är numret på min flaska. Jag undrar om det faktiskt har varit så många flaskor att det behövs femsiffriga nummer. Hur många fat satsar man på en sådan här öl? Ölen är alltså 4½ år gammal och har ett bäst före märkning som säger att jag skulle ha druckit den i februari 2015.
Jag vet inte mycket om ölen från början men enligt Harvistouns hemsida så har man bryggt en uppumpad Old Engine Oil (som jag gillar) på 10,5%. Frågan är hur mycket samma öl det är när det handlar om 6% i orginalet och 10,5% i specialbrygden. Hur som, dessa 10,5% häls i whiskyfat som har innehållit Highland Park 18y och får sedan vila i ett halvår. Där efter buteljeras det…

Svart i färgen som sig bör för en öl som heter svart olja. Ett litet, mörkfärgat skum som kräver sin höjd för att byggas upp. Relativt snabbt försvinner skummet och lämnar bara en tunn rest i kanten av glaset.

Aromen är ganska försiktig och domineras stort av molass, bränt socker och brända aromer som kaffe, choklad, karamell. Det finns lite andra saker i aromen men det ligger relativt djupt begravda. T.ex. vanilj och whiskyaromer som bör komma från fatet.

Smaken är lite tung i gumpen, speciellt eftersmaken. Låg kolsyra, inte mer än medium kropp och väldigt lite av whiskykaraktären tyvärr. Det som luktade lovande smakar mindre lovande. Alla smakerna är lite för mjuka ihop. Chokladen smälter ihop med kaffe, molass, aningen nötter och russin men inget riktigt kraftigt eller speciellt. En ganska anonym öl helt enkelt.

Nja, jag avslöjade väl mina åsikter om den här ölen i smakbeskrivningen. Detta var inget som gladde mig storeligen. Old Engine Oil är absolut något jag gillar och man ska komma ihåg att Skottarna har satt februari förra året som bäst före datum. Jag prövade också med en liten, liten skvätt Highland Park i ölen och det förbättrade den faktisk. Lite mera whiskykaraktär var definitivt något som gjorde den rättvisa. Kommer jag att köpa den igen? Kanske, kanske inte. Just denna flaskan låg på närmare 80 kronor (£6,50) och det var den inte i närheten att vara värd. Däremot kommer jag gärna pröva 16-åringen eller 12-åringen.

Fem dagar kvar till jul

Julförberedelserna är i full gång. Jag ska köpa en flaska sherry till cumberlandsåsen, glöggen är provsmakad (jag har inte bryggt någon nu i år men den gamla håller ännu), senapen ihoprörd, pepparkakshusen byggda och det börjar bli dags att fundera över ölen till högtiden. Så här med fem dagar kvar kan det vara lagom att samla ihop sina intryck. Det ska direkt sägas att det är många öl som jag inte har provsmakat ännu men det är som det ska antar jag. Kom ihåg, allt är provat öppet, en del provat under allt annat än optimala provarförutsättningar. Själv reagerade jag på att jag skilde så mycket på Tomte och på Jämtland. Det brukar jag inte riktigt göra. Varför så få låga betyg? Erfarenhet kanske, mycket av ölen är med år efter år och jag hoppar Sheaperds Neame och St Peters eftersom jag sällan gillar dessa. Jag fick heller inte tiotalet halvpissiga julöl typ Sofiero, Pripps eller Eriksberg av min svåger i år.

Fem tomteluvor
Grebbestad Julöl. Denna öl ställer begreppet julöl lite på ända tycker jag samtidigt som den aktualiserar öltypsdiskutionen. Är det en wineröl, en münchner, en modifierad bocköl, julöl tja, det går att kalla den massor. Maltiga, rena smaker med lagom beska för att balansera upp sötman i vörten. Orkar inte riktigt till det mäktiga julbordet men till lilljulensbjudningen innan med lite skinka, janzon, köttbullar, prinskorv, senapssill kanske en omelett och så bröd och ost.

Hibernation. Totala motsatsen. Ingen mat, inget stillsamt utan mycket kraft istället. Jag ska pröva med lite rökt korv någon kväll har jag tänkt mig. Hibernation är en öl som jag varje år undrar varför jag gillar så mycket, all sin humle till trots. Mäktigt fyllig med underbara nötiga toner som mixas med

Rudolf Ren. En riktigt bra allroundöl. Jag gillade den bättre till brasan än till mat. Det är lite för mycket smaker, lite för komplext som matöl men att sitta där och lukta, sippa, pröva stora klunkar, snabba klunkar. Att utforska ölen, underbart. Nära nog det bästa Dugges gör.Fyllig, rund och riktigt trevlig. 7,0% om jag kommer ihåg rätt förklar en hel del.

Solstice d’hiver. Det känns som ytterligheter. Det gudlösa bryggeriet och Brasserie Dieu du Ciel (Gud i himlen om min franska är korrekt) Deras öl (Gudelös och Solstice) har dock en del likheter. Fantastiska öl som jag sparar för speciella tillfälle. Solstice dricker jag givetvis på tisdagkväll och Gudelös tänkte jag dricka på min mors dödsdag. Två problem bara. Jag har druckit upp mina Gudelöss och jag har aldrig lagt hennes dödsdag på minnet. Jag är inte mycket för att fira sådant.

Jämtland Julöl. En svensk klassiker brukar jag presentera den som vid julölsprovningar. En öl som räknades som lite extra för bara några år sedan men numera hamnar den i mittfåran. Himmelskt god. Väl värd att vänta på varje år. (Nja, vissa år har den varit mindre god…)

Jólabjór. Årets bästa. Jag borde åka till Bamberg för detta med rököl är min grej. Ölvisholt Brugghús smakade jag från fat i Linköping och kommenterade även då priset. Prisvärd kanske inte denna är men eftersom det är den enda rökbocken jag kan få tag på så får vi nog försöka skaffa några till.

Fyra tomteluvor

Mr Sno’balls. Krispig som en snöflinga, klar som en februaridag i pulkabacken, humlebett som en -8 dag (det finns ju betydligt bettigare öl) renjäst och med väldigt lite fruktiga aromer som en ale oftast har.

Oppigårds Winter Ale. Sällan har rostade toner passat så bra ihop med citrustoner från humlen. Som vanligt tycker jag att Oppigårds öl är ganska lika varandra. Åter igen lovar jag mig själv att ha en ren Oppigårdsprovning någon gång.

N’Ice Chouffe. Nej, det blir ingen femma. Den är lite för välanpassad, lite för mainstreamad, lite för alkoholtyngd i år men jag gillar den fortfarande. En bra belgare och julsläppets enda stora flaska om man gillar sådana. Det konstiga med denna är att den känns bara stor, inte exklusiv. Jag undrar om det har med etiketten att göra.

Mysingen Midvinterbrygd. Det kan inte vara någon större förtjänst på dessa öl för Nynäshamn. Själv sätter jag altså en fyra på dem men jag har svårt att tänka mig så där särskilt många av den. Jag delar gärna halvlitern med både en och två personer. Någon kryddöl per öl är ett måste och i år har jag smakat Mysingen och Liefmans, Mysingen leder!

Visby Julbrygd. Jag fick nyligen en kommentar till min Mariestadprovning av Rickard Bengtsson och i mitt svar framhåller jag Gotlandsbryggeriet som ett bevis på att Spendrups som bryggeri har en hel del ölkultur i sig. Visby julöl hör dit. Bort med tomten från etiketten och ge kvalitetsmärket Mariestad en en variant i mörk lager-segmentet.

Tre tomteluvor

Liefmans Glükriek. Jag gillar kriek och det var spännande med en glöggkryddad sådan men kriek känns inte som rätt basöl för en glöggöl. Liefmans gör dock som vanligt ett bra jobb. Kryddnivån ligger högre än bara en aning men dominerar inte fullsständigt. Den känns värmande och flaskan jag har kvar vill jag pröva att värma, precis som glögg.

Tomte. Som jag skrev i ingressen undrar jag om det bara är etiketten som gör att denna hämnar på en trea.

Fullers Winter Ale. Jämfört med deras ESB eller Golden Pride så är detta en synnerligen slätstruken historia. Tråkig i all sin balans.

Sigtuna Merry Christmas. Jag kommer faktiskt inte ihåg den särskilt väl. Lite stickig kolsyra, krävande humle, helt okej men inget ihågkombart.

Två tomteluvor

Samuel Adams Winter Lager. För söt, för tung, för kladdig… Smakar den lika dant som ifjol? Jag tycker definitivt sämre om den i år.

En tomteluva

Ingen hittils i år

 

Harviestoun – Number of the Beast

Väljer man ett sådant associationstyngt namn så sätter man sig själv i en ganska utsatt position. Detta ölet måste ju bara vara en hel del Heavy Metal. Själv kan jag inte riktigt definiera vad Heavy Metal är för något och än mindre vad en dito öl är för något men färgmässigt stämmer den bra ihop med mina förväntningar. Ljus med dragning åt halmgul men skumet är betydligt mera tilltalande en min fantasimetalöl borde vara. (detta är alltså possitivt att det inte stämmer med min fördom) Aromen är fyllig med stillsamma humle riff snarare än tunga sötmariff som jag hade trotta på med en alkohol på 6,66% Aromig och distinkt utan att vara kantigt. Smaken ligger långt bak i gommen och det är en öl som man behöver stora klunkar av. Lite väl lätt kropp med tanke på alkohoolhalten. Eftersmaken är mjuk, kort och ganske neutral. Ger snabbt plats för ännu en klunk. Otroligt hög hinkabilitet på denna ölen. Summerar man denna så, jovars men för slätstruken med för mycket alkohol för att jag ska köpa den igen. Jag väntar på den krispiga Mr Snoball istället.

Föröl

Jag sitter och gör något jag gör alldeles för sällan. Fötterna på puffen, tillbakalutad i fåtöljen framför kamminen i källaren dricker jag whisky. Dels något jag inte vet vad det var, sedan en skvätt Bowmore 12y och nu en singel cask Highland Park 13y Sherry Cask. Så bra det känns. Det som bland annat hindrar mig att skriva så mycket är min utbildning til slöjdlärare men detta medför vissa trevliga måste också. Runt nyår t.ex. var jag tvungen att dricka en Duvel. Ett tufft uppdrag men vad gör man inte för slöjdens skull? Jag kommer försöka att skriva regelbundet igen. Jag tänker att jag varje onsdagkväll ska sätta mig nere vid brasan och göra ett inlägg. Ev. kompletterar jag nu och då med något mera. Jag tänkte också att jag skulle hålla recensionerna till ett minimum av flera anledningar. Den största är nog att det finns gott om andra som gör detta lika bra som jag, i sämsta fall, de flesta gör det nog bättre än jag. Jag tänkte istället försöka fokusera på öl och whisky i kombination med mat. Här finns det massor av spännande att utforska. Jag tänkte ta vid där jag slutade med att beskriva en ölmiddag. Jag börjar med förölen.

Föröl

En ölmiddag bör börja med en välkomstöl. Det är alltid trevligt, även om alla gästerna skulle komma samtidigt, att få ett glas i näven och få småprata lite innan middagen. Jag brukar tänka i lite olika banor när jag väljer välkomstöl. Det första och viktigaste är vilka gäster man har. Är det öldrickare, kanske kan man ta ut svängarna lite. Bjuda på öl med mera beska, mera smak, mera tvist. Ev. har man ett tema för kvällen och då kan man hålla detta även om ölen kanske inte passar klockrent som välkomstöl. Vet man lite om sina gästers smak så är det lättare att välja. Jag arbetar normalt med någon av följande öltyper.

– spontanjästa Geuze eller Kriek

– Välhumlade öl som har jäst rent. Ex. IPA eller pilsner med hög beska.

– kryddade öl

Exempelvis bjuder jag väldigt gärna på kriek om det ska bli vin till middagen i övrigt. Ofta får man positiva reaktioner från vindrickare medan öldrickare inte brukar vara lika positiva utan hellre vill ha ”riktig” öl. Kriek blir alltså mitt val om det är en lite mera vanlig middag hemma. Vilken kriek beror mycket på vad jag har i källaren. Det är så sällan jag får chansen att prova kriek att jag inte riktigt har hittat något favorit som höjer sig. Ska det vara en Geuze får det gärna vara Oud Beersel men den är inte särskilt publikfriande.

Väl humlade öl gör sig ytterst bra som aptitretande fördrycker. Jag brukar kyla dem mer än vanligt, ner mot 3-4 grader och även nu hälla upp små mängder i höga glas. Då hinner inte ölen värmas så mycket och man kan ha flera olika varianter att låta folk smaka. Val av sort styrs givetvis av tillgång men av det som ofta finns hemma tycker jag att Red Seal, Oppigårds Spring Ale eller Old Speckled Hen kan fungera bland de överjästa. Vill man ha underjäst så varför inte Hell eller kanske den torrare Jever. Mr Sno’ball är en tillfällig favorit.

Kryddade öl är något som jag helst använder innan jul och under juletiden. Jag vet inte riktigt varför men det känns helt fel med kryddade öl efter nyår, lite off season helt enkelt.

Vad serverar du?

Varför var jag tvungen att dricka Duvel? Jag behövde kapsylen och etiketen. Vi skulle kopiera något föremål i svarven och föremålet skulle finnas i hemmet. Mitt val föll på en Duvelflaska. Om någon nu tycker att den är snygg så får man gärna byta till sig den. Är ni flera som vill byta till er så blir det budgivning, hör jag någon som bjuder två flaskor Duvel :)