Rätt glas är viktigt

Jag ser hur lurendrejeriaktig min bild är i det förra inlägget. Bilden med äpplet och ölglaset som är fyllt med en för läsaren svåridentifierad dryck. Det står Fuller’s på glaset så om man plockar bilden ur sitt sammanhang så skulle man definitivt tänka Fuller’s om ölen, kanske dra till med Honey Dew eller Fuller’s Frontier.
Nu finns det ett sammanhang men även då är glaset viktigt. Ibland skulle jag vilja säga. Rätt glas förhöjer inte smaken alls, det är ju formen på glaset. Med rätt glas menar jag alltså ett glas med loggen från bryggeriet på. Ett öl med klassiskt format pintglas med sina raka kanter får ingen annan smak om det står Fuller’s, Morland eller Young’s på glaset men det blir annan känsla. Ett bra kupglas, typ det som Linköping Beer Expo använde sig av något av åren jag var där är ett bra allroundglas i min samling. Behagligt att hålla i, neutralt vad det gäller loggan och det lyfter fram aromerna i ölen. Men ibland, som med Old Speckled Hen, så finns det andra orsaker till att jag rotar fram ”rätt” glas. Old Speckled Hen var en favorit förr men jag slutade köpa den för jag tyckte att smakerna blev mindre och mindre i den. Sedan försvann den från bolagets hylla i Falköping, kanske helt, jag har inte koll och glaset åkte ner i en flyttkartong ihop med många andra ovärderliga ölglas.

Enligt bolagets hemsida så hade den spräckliga hönan försäljningsstart 8 juli 2019 men om det bara var ny leverantör, ny flaska eller dylikt vet jag inte.

Hur det nu än är så beställde jag hem av den för den finns fortfarande inte på hyllan i Falköping och jag gjorde lite uppstekt potatis och en fuskvariant på Oxford sausage och piffade upp anrättningen med ägg. Valet av korv bygde på faktumet att Morland’s var ett bryggeri i Oxfordshire innan Greene King köpte upp dem. Bara tanken att då dricka min Old Speckled Hen i Fuller’sglas, ett mera neutralt Linköping Beer Expo eller ens i ett fint, ograverat pintglas var otänkbar. Det fick bli det tjocka, lite bastanta Old Speckled Henglaset. Sedan kan vi fortsätta att spekulera om det var glaset, ölen, kombinationen med maten eller minnena från en Oxfordresa för evigheter sedan som gjorde att det smakade så bra. Fyllig, distinkt karamellmaltig och så där lagom jordig i smaken som en bitter kan vara.

Rätt öl i rätt glas vid rätt tillfälle

Vi börjar med förutsättningarna

Sex olika öl alltså som jag har tänkt att dricka regelbundet och undersöka en tes. Kan man ha en favoritöl som är bäst i alla lägen? Är det inte bättre att ha av alla sex ölen hemma och dricka den man är sugen på för dagen? Är dessa öl så lika att de med lätthet kan ersätta varandra i vissa situationer medan variation snarast är behövlig om man tar in helt andra ölstilar i equationen?

in i dimma, det är enda vägen att gå för att hitta sanningen

Jag tänkte att jag skulle börja med att redogöra för mina fördomar/förväntningar om ölen för sådana har jag givetvis. Om vi t.ex. tar Timothy Taylor´s Landlord så är den ju fantastisk. Fråga vilken ölnörd som helst som t.ex. Fredric Hallström, skapare av Fellowship of the Cask eller Peter M Eronson, författare med gott öga till brittiska öarna. Alla är vi dock överens, den är som bäst på cask. Ruddles Country är en öl med lång och sedvanligt tragisk historia. Anrikt bryggeri, uppköpt, i sin tur uppköpt, produktion flyttad och flyttad igen. Recept ändrat! Personligen lider jag inte av det eftersom jag inte drack den innan Watney köpte upp bryggeriet i Langham 1986 så vet jag inte vad det smakade då. Idag bryggs den i Suffolk av Greene King. Hur smaken eventuellt har ändrats påverkar inte mig. Kan inte påstå att jag gillar Greene Kings glupska aptit på bryggerier och av någon anledning så gillar jag flera av deras öl men sällan deras pubar. Undantag finns för de har många historiskt intressanta pubar med urmysig miljö.

Granny’s Red Ale har jag kallat för en Kilkennykopia med lite mera smak. Jag får inte riktigt grepp den ölen så det ska bli riktigt roligt att grotta ner sig i den. Både smakmässigt men även ur varumärkessynpunkt. McGargles är ett varumärke, bryggeriet heter Rye River och verkar ha haft storslagna planer som man backade ner ifrån. Granny’s är en av jojoölen hos bolaget. Åkte ur i juli förra året efter att ha funnits i två år för att sedan återlanseras i december. Kul och spännande att grotta ner sig i alltså.

Ridgeway Bitter och Fursty Ferret är öl som jag har druckigt någon gång, tror jag. I alla fall öl från respektive bryggeri och jag förväntar mig klassiska smaker. Hoppas de har kraft nog att svara upp till myten om den brittiska bittern. Hall & Woodhouse och Ridgeway är inte några hippa bryggerier, snarare stadiga arbetshästar med nästan småtråkiga öl. Ridgeway lär ha ett miljötänk som jag är nyfiken på.

Old Legover är sist ut i sällskapet och kanske mest udda stilmässigt. Dalessidebryggeriet är från Yorkshire vilket gör det lite extra intressant för egen del. Enligt mina egna förutfattade meningar kan detta vara startfältets dark horse.

Greene King Abbot Ale – igen

Jag har någon slags ambition att prova igenom det ordinarie sortimentet av Brittiska öl. En uppgift som vore lättare att genomföra om jag gav tusan i att prova om diverse öl. Givetvis så söker jag lite i mina gamla inlägg men eftersom jag ibland slarvar så får jag ingen träff på Greene när jag tidigare har svarat det Green innan. Fast det positiva är ju att jag får se om jag tycker någorlunda lika mellan gångerna.

För evigheter sedan skrev jag om ärliga bryggerier. Greene King är kanske inte det första bryggeriet jag tänker på då. De brygger inte bara sina egna märken utan även klassiker som Mortland, Hardys & Hansons eller Ruddles. Detta gör de officiellt men de kontraktsbrygger också lite mera i det skymunda. Bland annat St Peter’s.

Abbot Ale är en av deras klassiker, en bitter med tradition. Börjades brygga på 50-talet tror jag. Jag vet inte riktigt säkert när den försvann från ordinarie sortimentet men den finns kvar i TOMPs distribution fortfarande och går att beställa i koliform. Mitt exemplar är direktimporterat från England.

Bärnstensfärgad öl med riktigt vitt skum. Karamell och maltig arom, nästan helt utan humlearom. Smaken har lite mera humleinslag och är väldigt jordig/gräsig. Lite metallisk smak och en del fruktig smak. Rund munkänsla. Eftersmaken är ganska kort. En medel engelsk bitter utan att sticka ut.

Burköl

För ett par år sedan började bryggeripuben 21Amendment i San Francisco att tappa sina öl på burk. Jag tyckte det lät lite mysko men de hävdade att burkar var bättre förpackning eftersom den är luft- och ljustät. Dessutom kan man ta med den till ställen där glas inte är tillåtna som t.ex. stranden eller idrottsarenor. Well, jag vet aldrig att jag har haft med mig öl till varken stranden eller hockeyrinken. Faktum är att jag inte ens vill ha en öl om jag sitter och tittar på hockey på TVn men när man ska iväg som jag var i somras på en resa där vikt spelar roll så är burköl det givna alternativet. En aluminiumburk väger försumbart medan en 33 cl glasflaska kan väga lika mycket som ölen beroende på sort och hur tjockt glas som används till flaskan. Problemet med burköl är urvalet på Systembolaget. Vill man ha något mer än en Mariestad Export, bara för att den är så god, eller annan lageröl så minskar valmöjligheterna betänkligt. Visserligen är det ett 60-talet olika lager sorter men Åbro lejon känns lika upphetsande som Stockholm Festival och Staropramen vill jag liksom helst ha från fat i Tjeckien. Nåväl, det finns ju andra ölltyper. 3 mörka lager, 1 stout och hela sju ale. Så vad ska man välja. Jag och min far hade en liten smakprovning innan och med viss reservation för vad man har tänkt att äta så här blev vår topplista.

Plats nummer 5
Caffrey’s Ale: Hamnar här före Kilkenny mest för att jag visste att det var Caffrey’s i burken skulle jag tro. Ganska tam öl egentligen men jag inbillar mig att den är något mera komplex än sin Irländske broder.

Plats nummer 4

Guinness Draught: Högre når inte denna klassiker. Detta öl som jag en gång i tiden drack en eller max två av på St Patrick’s Day och sedan längtade i ett helt år till. Bränd, kraftig, smakrik, annorlunda. Jag gissar att det var omdömen jag gav då. Numera, god måltidsdryck eller härlig puböl.

Plats nummer 3
Falcon Bayersk: Fast det blir faktiskt 3,5% istället. Klart godare en sin starkare broder på Bolaget. Jag tycker att den är elegant, välbalanserad och riktigt god i all sin motpol till en DIPA.

Plats nummer 2

Abbot Ale: Prästen som bryggs av kungen. Är en fröjd för både öga och gom i all sin trindhet men ändå med en kunglighets stringens. Nopp, jag har ingen aning om vad den meningen ska betyda men det är en ganska svårfångad öl.

Plats nummer 1 (trumvirvel)

Adnams The Bitter:

Men varför då? Balans, absolut inget annat än balans. Detta är en utmärkt engelsk bitter som jag gärna dricker för att drömma mig över den böljande Nordsjön.

Summa, ska ni dricka burköl och måste köpa den på Systembolaget så drick Adnams The Bitter. Annars rekomenderar jag Ølfabrikkens Porter eller en burk Dale’s Pale Ale