Grebbestads East Kent Golding Ale

När jag håller provningar så brukar jag alltid presentera Grebbestad som ett av de få små svenska bryggerierna med en tysk prägel. Nu kommer öl nummer två med brittisk karaktär från dem. Ostronportern var den första. Ola Jonsson säger att det inte är någon ny inriktning som är på gång utan bara att det har slumpat sig så. Lunator bryggdes, om allt gick som det skulle, i helgen och kommer på Systembolaget 1 maj tror jag att det var.

Lätt skum och ljust mahoneyfärgad öl som utseendetmässigt mycket väl kunde vara en lager men en första sniff avslöjar en mycket klassisk fruktig alearom. Fruktighet med en balans av humle skvallrar om en bitter. Första klunken bekräftar hela ölens budskap. Precis som Grebbestads övriga öl är detta en stillsamn, välbryggd och lättiggänglig öl. Inget överflöd av humle, varken i beskan eller i aromen, inte tokstark, inte ekfatslagrad. Gedigen öl helt enkelt och skål för det. Jag ger den 8 poäng.

Två korta recensioner

Longfellow Winter Ale
Mörk öl med beigt skum. En slingrande humledoft som vrider sig runt malten, sötman och chokladen. Lite mera fart på smaken, medium kropp (kasnke lätt rent av) lite kantig beska. Torkad frukt, choklad och sirapslimpa. Det engelska arvet i ölen blommar ut i munnen. Kunde nog ha varit anings stramare. God öl och om frun hade tyckt om den så hade jag nog köpt flera av den.
Grebbestads julöl
Här är den lätta julölen. En öl som man ska dricka mellan tuggorna av julbordet för att den inte ska dränkas av smakerna från sill, prinskorv och ris à la malta. Rostad malt, mörk sirap, brödig smak och lite kaffe men mycket försiktig i framtoningen. Det blir inte mycket till recension här men det är för att den är så god. Köp den, smaka själva.

Fem tomteluvor (Mycket goda, jag ska så fort jag hinner köpa på mig några flaskor)
Gouden Carolus Noël
S:t Eriks Barley Wine
St Peter’s Winter Ale
Grebbestads Julöl

Fyra tomteluvor (Har du inte smakat den ännu? Se till att göra det)
Jämtlands Julöl
Sigtuna Vinterlager
Oppigård Winter Ale
N’ice Chouffe
Anchor Our Special Ale
Longfellow Winter Ale

Tre tomteluvor (Jag har inget emot att dricka flera av dem men jag kanske inte går till bolaget och köper en till nu när det finns annan öl hemma.)
Abita Christmas Ale
There Is No Santa

Två tomteluvor (Låt den vara, det finns bättre)
Snowblind

En tomteluva (Varning, varning, inget att ha)

 

En låda öl

Det händer ju inte allt för sällan att jag kliver ut från Systembolaget här i stan med en hel låda öl i famnen. Det annorlunda denna gången var att jag hade plockat alla femton flaskorna direkt från hyllan. Med andra ord så är julöl här igen. Det var de redan i måndags men jag har inte kommit från jobbet varken måndag eller tisdag innan Systembolaget har stängt. Nu blev det in och bottanisera men jag hade lite för bråttom. Jag missade faktiskt en öl, The Shipyard Longfelloww Winter Ale. Men vad blev det med hem då? Först var det en sextett öl som man nära nog kan kalla klassiska numera. N’ice Chouffe med sin sötma och fyllighet, Mysingen med sin nejlikaton som gör den värd att sparas fram mot midsommar, Grebbestads Julöl som i all sin anspråkslöshet är ett fantastiskt öl samt de lite mera massiva Oppigårds Winter Ale och Sigtunas Snowblind. Den sjätte ölen bland klassikerna är den största klassikern av de alla, Jämtlands Julöl, sjöodjuret är tillbaka. Vad vore julen utan den?

Det blev sex stycken utmanare också i form av Brewdogs There Is No Santa. Jag gillar inte Brewdogs grejor så där mycket i vanliga fall men jag var nyfiken på vad de hade gjort av konceptet julöl. Från USA hittade jag Abita Christmas Ale som jag vet nada om och den ständigt återkommande och ständigt varierade Anchor Christmas Ale. Enligt flaskan är det 37:e upplagan av den. Normalt brukar den variera mellan kryddad till massivt kryddad. Barley Wines är alltid spännande och följaktligen släpade jag hem S:t Eriks God Jul. En lager till blev det och det är Sigtuna som levererar denna. Å så årets förväntning, Gouden Carolus Christmas Ale. Denna öl som jag har hyllat flera gånger innan men bara på minnet av den. Ska bli myccket spännande att se om den smakar så bra som jag hoppas.

Dessutom blev det tre utmanare. Sigtunas inte helt ofarligt Midvinterblot, sitta framförbrassan ölen Hibernation från Great Divide å så den med det konstiga namnet Underlig Jul. En inte helt lättillgänglig med sin kryddning.

Det som är kvar då, är det inget bra? Tja, vad ska man säga om Sofiero, Pripps, Mariestad, Åbro? En sak är säker, jag behöver inte göra reklam för dem. Nils Oscars julölar, Nisse, Fuller’s Winter Ale m.fl gick bort av utrymmesskäl, tomrumsskäl och fyllnadsskäl. Man kan inte dricka hur mycket öl som helst och plånboken blir lätt tom i juletid i alla fall.

Alla omdömena är alltså avgivna utan att jag har smakat årets versioner.

Fem dagar kvar till jul

Julförberedelserna är i full gång. Jag ska köpa en flaska sherry till cumberlandsåsen, glöggen är provsmakad (jag har inte bryggt någon nu i år men den gamla håller ännu), senapen ihoprörd, pepparkakshusen byggda och det börjar bli dags att fundera över ölen till högtiden. Så här med fem dagar kvar kan det vara lagom att samla ihop sina intryck. Det ska direkt sägas att det är många öl som jag inte har provsmakat ännu men det är som det ska antar jag. Kom ihåg, allt är provat öppet, en del provat under allt annat än optimala provarförutsättningar. Själv reagerade jag på att jag skilde så mycket på Tomte och på Jämtland. Det brukar jag inte riktigt göra. Varför så få låga betyg? Erfarenhet kanske, mycket av ölen är med år efter år och jag hoppar Sheaperds Neame och St Peters eftersom jag sällan gillar dessa. Jag fick heller inte tiotalet halvpissiga julöl typ Sofiero, Pripps eller Eriksberg av min svåger i år.

Fem tomteluvor
Grebbestad Julöl. Denna öl ställer begreppet julöl lite på ända tycker jag samtidigt som den aktualiserar öltypsdiskutionen. Är det en wineröl, en münchner, en modifierad bocköl, julöl tja, det går att kalla den massor. Maltiga, rena smaker med lagom beska för att balansera upp sötman i vörten. Orkar inte riktigt till det mäktiga julbordet men till lilljulensbjudningen innan med lite skinka, janzon, köttbullar, prinskorv, senapssill kanske en omelett och så bröd och ost.

Hibernation. Totala motsatsen. Ingen mat, inget stillsamt utan mycket kraft istället. Jag ska pröva med lite rökt korv någon kväll har jag tänkt mig. Hibernation är en öl som jag varje år undrar varför jag gillar så mycket, all sin humle till trots. Mäktigt fyllig med underbara nötiga toner som mixas med

Rudolf Ren. En riktigt bra allroundöl. Jag gillade den bättre till brasan än till mat. Det är lite för mycket smaker, lite för komplext som matöl men att sitta där och lukta, sippa, pröva stora klunkar, snabba klunkar. Att utforska ölen, underbart. Nära nog det bästa Dugges gör.Fyllig, rund och riktigt trevlig. 7,0% om jag kommer ihåg rätt förklar en hel del.

Solstice d’hiver. Det känns som ytterligheter. Det gudlösa bryggeriet och Brasserie Dieu du Ciel (Gud i himlen om min franska är korrekt) Deras öl (Gudelös och Solstice) har dock en del likheter. Fantastiska öl som jag sparar för speciella tillfälle. Solstice dricker jag givetvis på tisdagkväll och Gudelös tänkte jag dricka på min mors dödsdag. Två problem bara. Jag har druckit upp mina Gudelöss och jag har aldrig lagt hennes dödsdag på minnet. Jag är inte mycket för att fira sådant.

Jämtland Julöl. En svensk klassiker brukar jag presentera den som vid julölsprovningar. En öl som räknades som lite extra för bara några år sedan men numera hamnar den i mittfåran. Himmelskt god. Väl värd att vänta på varje år. (Nja, vissa år har den varit mindre god…)

Jólabjór. Årets bästa. Jag borde åka till Bamberg för detta med rököl är min grej. Ölvisholt Brugghús smakade jag från fat i Linköping och kommenterade även då priset. Prisvärd kanske inte denna är men eftersom det är den enda rökbocken jag kan få tag på så får vi nog försöka skaffa några till.

Fyra tomteluvor

Mr Sno’balls. Krispig som en snöflinga, klar som en februaridag i pulkabacken, humlebett som en -8 dag (det finns ju betydligt bettigare öl) renjäst och med väldigt lite fruktiga aromer som en ale oftast har.

Oppigårds Winter Ale. Sällan har rostade toner passat så bra ihop med citrustoner från humlen. Som vanligt tycker jag att Oppigårds öl är ganska lika varandra. Åter igen lovar jag mig själv att ha en ren Oppigårdsprovning någon gång.

N’Ice Chouffe. Nej, det blir ingen femma. Den är lite för välanpassad, lite för mainstreamad, lite för alkoholtyngd i år men jag gillar den fortfarande. En bra belgare och julsläppets enda stora flaska om man gillar sådana. Det konstiga med denna är att den känns bara stor, inte exklusiv. Jag undrar om det har med etiketten att göra.

Mysingen Midvinterbrygd. Det kan inte vara någon större förtjänst på dessa öl för Nynäshamn. Själv sätter jag altså en fyra på dem men jag har svårt att tänka mig så där särskilt många av den. Jag delar gärna halvlitern med både en och två personer. Någon kryddöl per öl är ett måste och i år har jag smakat Mysingen och Liefmans, Mysingen leder!

Visby Julbrygd. Jag fick nyligen en kommentar till min Mariestadprovning av Rickard Bengtsson och i mitt svar framhåller jag Gotlandsbryggeriet som ett bevis på att Spendrups som bryggeri har en hel del ölkultur i sig. Visby julöl hör dit. Bort med tomten från etiketten och ge kvalitetsmärket Mariestad en en variant i mörk lager-segmentet.

Tre tomteluvor

Liefmans Glükriek. Jag gillar kriek och det var spännande med en glöggkryddad sådan men kriek känns inte som rätt basöl för en glöggöl. Liefmans gör dock som vanligt ett bra jobb. Kryddnivån ligger högre än bara en aning men dominerar inte fullsständigt. Den känns värmande och flaskan jag har kvar vill jag pröva att värma, precis som glögg.

Tomte. Som jag skrev i ingressen undrar jag om det bara är etiketten som gör att denna hämnar på en trea.

Fullers Winter Ale. Jämfört med deras ESB eller Golden Pride så är detta en synnerligen slätstruken historia. Tråkig i all sin balans.

Sigtuna Merry Christmas. Jag kommer faktiskt inte ihåg den särskilt väl. Lite stickig kolsyra, krävande humle, helt okej men inget ihågkombart.

Två tomteluvor

Samuel Adams Winter Lager. För söt, för tung, för kladdig… Smakar den lika dant som ifjol? Jag tycker definitivt sämre om den i år.

En tomteluva

Ingen hittils i år

 

Dricka sten till maten?

Fredagar har jag ofta chansen att äta mat hemma och förra fredagen skulle jag laga mig en lamkottlett med råkostsallad, råstekpotatis och lite fuskaioli. Till något sådant hoppas man på lite god öl men eftersom jag skulle köra bil senare på dagen fick det bli en lättöl. Just denna fredag kände jag absolut inte för något sådant och i kylskåpet stod en Granit 3,5% och jag slog till och öppnade den. Jag började med att hälla ut lite i slasken för att vara säker på att jag inte fick för mycket alkohol i kroppen. Granit för mig är en relativt slät lageröl som inte är något speciellt, som starköl alltså, men ack så fint den satt ihop med lammkotletten och inte minst aiolin. Jag tror att just vitlök är en bra krydda att kombinera med ljusa, lätta lageröl. Glädjan får man säga att man hittar mer och mer bra, alkoholsvaga öl. Vilket är otroligt bra på alla sätt.

Soppor

Hur var det nu, skulle jag inte sitta på onsdagarna med fötterna på pallen framför brasan och skriva blogginlägg? Jovisst men igår var det lite modifierat. Jag är på kurs i Linköping så pall, brasa och internet gick bort men lite skrivande blev det.

När jag var liten så sade min farfar att soppor var för tanter och tandlösa gubbar. Säkerligen hade han fnyst åt maltwhisky också så jag fäster inte så storvikt vid det hela. Dessutom så saknar jag en tand numera och kan således hävda att jag är på väg mot tandlöshet. Hur som faller sig så gillar jag numera soppor och tycker att det passar bra både på torsdagar och som starträtt för en ölmiddag. Det kan vara soppor med öl i eller bara öl till soppan. Mest klassiskt i det Karlströmska hemmet är en lök och potatissoppa med öl i. Skala och skiva lite lagom med lök och potatis och bryn detta i en tjockbottnad kastrull. Tillsätt en liter buljong och 1,5 dl öl och koka tills potatisen är mjuk. Mosa sönder med potatisstöten och servera gärna med en klick syrlig yoghurt. Vilken öl ska man använda? Ofta använder jag Pripps Blå lättöl eller något liknande men inte Falcon Bayerskt, det blir otäckt beskt. Inte mörkare torra öl och absolut inte öl med lite större beska. Det behöver inte vara några humlebomber för att soppan ska bli otäckt skarp. Har man bestämt sig för syrlig yoghurt så kan man ta en belgisk trippel eller något åt det hållet som t.ex. en Duvel.

Något som är fantastiskt gott är musslor. Oftast har vi kokat det på klassiskt vis med lök, vitlök och vitt vin men vi har även testat med öl. Altbier ger en väldigt naturnära havssmak om man håller igen lite på vitlöken medan veteöl framhäver just vitlöken bra. Stora, maltiga, kraftiga belgare som La Chouffe Houblon passar bra. Det är sötman i ölen som ska komma fram för att komplettera musslorna. Glöm inte gott bröd så att man får upp såsen/soppan/spadet som är nog så god som musslorna själva.

En soppa som jag aldrig har prövat att ha öl i men som passar utmärkt med öl till är morotsoppa. Stora mängder vitlök och sötman hos morötterna ger oss flera alternativ till dryck. Veteöl kan fungera bra men aldrig fantastiskt tror jag. Systembolaget rekomenderade något i stil med Grebbestads Lager men det var enligt mig sämre. Flera andra har dock varit mera uppskattande. Jag tror att det kan ha mycket att göra med sina smakpreferenser för öl. Istället vill jag ha något renjäst med relativt mycket humle som tillexempel Sierra Nevada Pale Ale. Jag har inte provat Anchor Steambeer men någon gång kommer jag att göra det.

Morotssoppa (4 personer)
6 morötter
1 gul lök
1 liter grönsaktsbuljong
1 vitlöksklyfta
1 msk smör
1 msk vetemjöl
2 msk kräm fräsh

(vit)yoghurt till servering

Skala och skiva morötterna, grovhacka löken. Fräs detta i smör i en soppkastrull. Pressa ner vitlöksklyftan och red med mjölet. Tillsätt buljongen och låt soppan koka upp och småkoka i 15 minuter.

Tag grytan av värmen, tillsätt kräm fräshen och mixa soppan helt slät och lite luftig. Smaka av med peppar och salt.

Servera gärna med yoghurt och nybakat, grovt bröd.

Grebbestad Julöl

Grebbestad är knappast något av ett favoritbryggeri för mig men deras Lunator är gudomlig så det var med viss förväntan jag tog fram Grebbestads julöl till maten, fläsk och löksås. Kanske inte den juligaste maten men heller inte den juligaste ölen utan mera av en Münchner Dunkel. Stort frodigt skum uppe på ett mörkt öl med en klar kraftig röd ton. Aromen är lite dämpad och definitivt åt det maltigare hållet. Lite knäckig utan att vara söt samt aningens, aningen brända toner i bakgrunden. Läckert! Smaken stämmer överens men det brända kommer fram mera, speciellt i eftersmaken. Fortfarande diskret humling och fortfarande föredömligt rent öl. Inte alls så söt som man t.ex. tänker sig de svenska ”mainstream” julölen. Den korta eftersmaken domineras av det brända och balanserar upp sötman fint samt lämnar plats för julbordets egna smaker. En bra öl till julmaten men som sagt, inte så julig i sig.

Spökbryggeriet uppenbarar sig

Under lång tid var jag tveksam till att Grebbestad egentligen fanns. Jag hade hört talas om deras Lunator som skulle vara en magnifik tolkning av dubbelbock. Jag hade beställt både Granit och Koster men trotts lång väntan så fick jag bara meddelandet via Systembolaget att sorterna var tillfälligt slut. Min far åkte på bussresa i Bohuslän men kom hem efter fyra dagar utan att ha hittat en enda öl från Grebbestads bryggeri. Jag började tvivla helt enkelt.

En augustikväll, för tre år sedan, kom genombrottet. Jag var på tjänsteresa och strandsatt på Bohus-Malmön. Till räkorna fanns det möjlighet att få en öl eller två och jag gladde mig innerligt åt att få smaka både Koster och Granit. Båda två skulle enligt menyn finnas i baren. Mitt tvivlande skulle få ett slut!
SLUT!!!! Vad menar du karlslok? Är både Koster och Granit slut? Jag var för ett ögonblick helt säker på att Grebbestad var ett spökbryggeri, ett bryggeri som bara fanns i västkustbornas skämtsinne. Lite som snöormarna i Minnesota. Jag måste ha sett bra bedrövad ut för killen bakom disken erbjöd sig genast att gå och titta i källaren. Triumferande kom han tillbaka med ett antal flaskor. Totalt åtta flaskor allt för gammal Granit. Vi öppnade en och hällde ut den. Tyvärr sade han och skakade medlidsamt på huvudet. Men nu hade jag i alla fall sett flaskorna. I min bedrövelse satte jag mig ned vid bordet och hällde upp ett glas vatten ty ingen öl skulle kännas riktigt rättvis i denna bedrövliga situation. 

Då uppenbarade sig ljuset. Ett ljus i form av en andfådd barkille som hade sprungit hem (schyss, säg inget högt. Det är ju olagligt) och hämtat en flaska Granit och en flaska Koster. Två exemplar som inte hade passerat bästföredatumet. Glädjen var stor över att få prova dessa öl men ersattes snart av ett stort, Jaha. Jasså! Inte mera än så? Ty dessa två är ganska slätstrukna, tyska normalöl. Jag dricker dom gärna i Bohuslän men knappast något jag tar med mig hem.

Under det senaste halvåret har jag där emot druckit två andra öl från Grebbestad. Lunator (läs mera) och nu senast deras Majbock. Bocköl är relativt mörk, kopparfärgat öl utan några brända toner. Jäsningen vid låga temperaturer ger en ren, klar smakbild där varken humle, fenoler eller estrar ska konkurrera med malten. Alkoholhalten är något högre än ”vanlig” öl. 6-7,5% är vanligt. En Majbock å sin sida är en ljusare variant som förutom gemensamma drag har en mera dämpad smakprofil eftersom man uteslutande använder ljus malt.

 

Grebbestads Majbock

Den stilsamma doften känns maltig, lite smått brödig, på gränsen till källarmöglig. Den är enormt lättdrucken och förrädisk med sina 6,5 %. Maltig och gräddkola i smaken. Inte någon kratigare eftersmak. Ett enormt följsamt och trevligt öl. Ska man säga något negativt så är det väl kanske alkoholhalten. Så pass hög och så hög hinkabilitet. Se till att inte ha allt för många öl framme. 

Kan en öl passa bättre

FullmånenJag har en bok här hemma av Hans Alfredsson bl.a. som är en kokbok på något vis. Tanken är att det varje dag finns något att fira. Idag är det Haggisdagen (25 januari) och Robert Burns som firas. Själv har jag idén om att göra en liknande sak för öl med olika ölsorter som passar på olika dagar. Någon av dagarna i januari kommer det att vara Lunator som är föreslagen. Jag vet inte om ni har lagt märke till det, själv brukar jag inte ta någon större notis men även jag har påverkats av det dåliga vädret de senaste månaderna. Här om dagen hade vi dock klart väder men fullmånen klar och fin på morgonen och jag bestämde mig för att denna kväll skulle det drickas Lunator.

Denna fina dubbelbock bryggs endast vid årets fullmåne så det kändes helt rätt att dricka ur förra årets flaska samtidigt som Robert Bush slet i Grebbestad med att koka 2008 års variant av denna tradition sedan 1999.

Lunator
Färg: Rödbrun, klar med oväntat mycket skum som dock faller fort utan att lämna allt för mycket rester. Konjakskupa är lämpligt glas trots allt.

Doft: Sötma, nästan kladdig, kan detta vara välbalanserat.

Smak: Inte alls så söt som aromen ville göra gällande. Underbart maltig, enkel öl, kanske lite för spritig men det kan nog dämpas med lagring. Mycket komplex i sin renhet. Om man tycker att en Barley Wine eller en belgare är för mycket så passar nog denna riktigt bra.

Eftersmak: Nja, jag saknar något här. Vet inte riktigt vad. Är det lagerjäsningen som gör sig påmind?

Poäng: 9 p

Lunator

Lika stor som min förväntning var förra året när jag med jobbet gästade Bohus-Malmön på västkusten, lika stor var min besvikelse när jag smakade först Granit och sedan Koster. Tyvärr, ingen av de tillförde mitt liv något. Klart standardiserade tyska ljusa lageröl. Inget speciellt upplyftande. I boken Svenska öl i köket beskrevs dock en tredje öl, Lunator, som länge har lyst som en ouppnåelig stjärna på min ölhimmel. Det torde vara en dubbelbock och eftersom Salvator, Celebrator och Andechser är underbara öl så var det spännande att se vad dom lyckades prestera i Grebbestad. Så nu i november var det äntligen dags för mig att få pröva.

 

Jag hällde upp i ett glas och njöt av det frodiga beiga skummet. Färgen var tungt mörk röd. Jag sniffade försiktigt. Massor av sötma som sig bör i en dubbelbock, russin men även andra torkade frukter. Värmande alkohol med en låg beska. Den korta eftersmaken ger snabt plats för en ny klunk. Perfekt balanserad beska. En underbara öl. 10 p

Den roliga bakgrunden till ölen, att Robert Bush brygger den endast en gång per år och det är vid den första fullmånen, gör inte ölen på något sätt sämre.