Great Divide Baltic Porter

Great Divide gör mig sällan besviken och inte heller denna gången. En baltisk porter är synnerligen en spretig ölstil. Ofta, när det faktiskt är frågan om en geografiskt baltisk porter är det en underjäst svart öl med renjäst smakbild. Den kan vara lite humlig men inte ofta och inte lika besk eller syrlig som en stout. Mera mot schwarzbierhållet. Detta var en smoked sådan som direkt förde tankarna till medvurst när man körde ner näsan i glaset. Den är rätt mild i smakerna, medelfyllig och len i texturen. Aningen choklad, lite brödig och bara svagt humlig i aromen förutom en moderat rökighet alltså. Smaken bjuder på svag ton av lakris också. Mycket god öl detta men den når inte riktigt upp till 9an utan stannar på goda 8 p.

Tomatsoppa och Hibernation

Någon stans hittade jag ett spännande tomatsopperecept. Tyvärr vet jag inte var. Jag trodde att det var i högen Femina som min fru köpte för tio kronor på Biblioteket. Jag hade ingen större tilltro till dem men det finns faktiskt en hel del roliga recept i dem. Nu har jag tittat igenom hela högen utan att hitta artikeln som handlade om någon fransk kock som utvecklade det traditionella franska köket. Där hittade jag en tomatsopppa som sötats med honung. Tomatsoppa för mig har ett tydligt inslag av syrlighet och detta ställde till det när jag valde öl till Ölmiddagen på Wrågården senast. KockHenrik på Wrågården hade gjort en tomatsoppa med gula, söta tomater och dessutom sötat upp det hela med honung. Det var okej med Saison Dupont och Hoegaarden Wit till det hela men den riktiga smakkombinationen ville inte riktigt infinna sig.
Den här franske kocken hade i alla fall ett recept med en tomatsoppa som var sötad med honung och som jag tänkte skulle likna KockHenriks variant. Till denna tänkte jag då åter igen prövaa tesen att en ofta lyckad väg för att para ihop öl med mat är motsatser. Alltså en söt soppa paras med beskan i ölen. Soppan lagades ihop och jag rotade rätt på dessa två Hibernation i ölkällaren. Nu var skillnaden betydligt mindre mellan dessa vad det gällde beskan än vad jag hade tänkt mig. Den lilla skillnaden till trots var både jag och min fru helt på det klara med att den färska var bäst till soppan. Ett väntat resultat kan man säga. Hibernation var en aningen för söt faktiskt, vi skulle ännu hellre ha haft en något mera torr öl så att beskan accentueras mera. Oppigård Indian Tribute skulle kunna vara ett förslag men jag skulle även vilja testa t.ex. Jever eller Asahi till någon gång.

Två stycken Hibernations

Hade liten miniprovning idag med Hibernation Ale. Hibernation var nog min väg in i vad några kallar humleriket. En av mina riktigt första chocker. Får man göra så här humlebesk öl var tanken en gång för länge sedan. 2008 skrev jag om den som en fantastisk öl och det håller givetvis ännu. Precis som andra år så köpte jag mig en flaska eller två till julens stressiga förberedelsedagar. Ett perfekt sätt att belöna sig själv när man har svabbat golven, lagat julmat eller slagit in ett berg av paket. En flaska blev kvar och nu tyckte jag att det kunde vara läge att matcha den mot en två år äldre kamrat. Jag brukar tycka att den kanske skulle vara något godare med unset mindre beska och beskan lagras ju som bekant bort med tiden. Spännande med en två år gammal eftersom den har så mycket humlekaraktär och den nu riskerade att vara trött. Chimay Blå har ju sin riktiga downperiod då t.ex. Nu visade det sig vara mindre skillnad än man kunde tro. Den äldre har mindre beska, känns sötare och är aningen ljusare i färgen. I eftersmaken märks skillnadens som mest. Den äldre rundar av och har inte det där beskabettet som den fräscha efterlämnar sig. Båda två är mycket goda och jag tror inte att någon som gillar en fräsch Hibernation Ale  skulle vara ledsen över den två år gamla. Ingen fara  att glömma en i ett skåp alltså. Som smuttaröl gillade jag nog den gamla bäst men de är verkligen så lika att det inte spelar någon större roll.

Tillägg: Visst är den nya etiketten snygg?

En låda öl

Det händer ju inte allt för sällan att jag kliver ut från Systembolaget här i stan med en hel låda öl i famnen. Det annorlunda denna gången var att jag hade plockat alla femton flaskorna direkt från hyllan. Med andra ord så är julöl här igen. Det var de redan i måndags men jag har inte kommit från jobbet varken måndag eller tisdag innan Systembolaget har stängt. Nu blev det in och bottanisera men jag hade lite för bråttom. Jag missade faktiskt en öl, The Shipyard Longfelloww Winter Ale. Men vad blev det med hem då? Först var det en sextett öl som man nära nog kan kalla klassiska numera. N’ice Chouffe med sin sötma och fyllighet, Mysingen med sin nejlikaton som gör den värd att sparas fram mot midsommar, Grebbestads Julöl som i all sin anspråkslöshet är ett fantastiskt öl samt de lite mera massiva Oppigårds Winter Ale och Sigtunas Snowblind. Den sjätte ölen bland klassikerna är den största klassikern av de alla, Jämtlands Julöl, sjöodjuret är tillbaka. Vad vore julen utan den?

Det blev sex stycken utmanare också i form av Brewdogs There Is No Santa. Jag gillar inte Brewdogs grejor så där mycket i vanliga fall men jag var nyfiken på vad de hade gjort av konceptet julöl. Från USA hittade jag Abita Christmas Ale som jag vet nada om och den ständigt återkommande och ständigt varierade Anchor Christmas Ale. Enligt flaskan är det 37:e upplagan av den. Normalt brukar den variera mellan kryddad till massivt kryddad. Barley Wines är alltid spännande och följaktligen släpade jag hem S:t Eriks God Jul. En lager till blev det och det är Sigtuna som levererar denna. Å så årets förväntning, Gouden Carolus Christmas Ale. Denna öl som jag har hyllat flera gånger innan men bara på minnet av den. Ska bli myccket spännande att se om den smakar så bra som jag hoppas.

Dessutom blev det tre utmanare. Sigtunas inte helt ofarligt Midvinterblot, sitta framförbrassan ölen Hibernation från Great Divide å så den med det konstiga namnet Underlig Jul. En inte helt lättillgänglig med sin kryddning.

Det som är kvar då, är det inget bra? Tja, vad ska man säga om Sofiero, Pripps, Mariestad, Åbro? En sak är säker, jag behöver inte göra reklam för dem. Nils Oscars julölar, Nisse, Fuller’s Winter Ale m.fl gick bort av utrymmesskäl, tomrumsskäl och fyllnadsskäl. Man kan inte dricka hur mycket öl som helst och plånboken blir lätt tom i juletid i alla fall.

Alla omdömena är alltså avgivna utan att jag har smakat årets versioner.

En perfekt avslutning på sportlovet

Sportlovet började med två dagar skidåkning, gnistrande snö, skinande himmel, våfflor i skidstugan med hjortronsylt, fattas bara annat, tyvärr inte hemlagad men dock hjortronsylt. Avslutningen var inte direkt sämre. Två dagar i Falbygdens egna bergsmassiv. Hissnande farter när alla tre barnen skulle lära sig åka slalom. Vi tar nästa, eller nästa, ett försök till… Lift efter lift susade förbi första dagen och man skänkte sig själv en tacksam tanke för det kloka rådet att ha vanliga skor på sig första dagen. Igår var dock hela familjen skidburen. 13 år sedan jag senast stod på slalomskidor, Det får allt räknas som en comeback. För så roligt som hela familjen hade vet jag intte när vi hade senast? Detta kräver en värdig after-ski, våfflor till kvällsmat, lite bad och duschande och sedan saga. Barnen somnade som om någon hade vridit på strömbrytaren. Röjde upp i köket och tände sedan brasan, satte mig med Big bang : allt du behöver veta om universums uppkomst – och lite till Funderade först på en whisky men sedan stod valet klart. Det var bara att ge sig i kast med det svarta monstret. Och det är en svart vätska som kommer ut ur flaskan, svart som sotaren i natten. Ett försiktigt pyss när man öppmar och inte mycket till skumm, fast det kommer, bubblar upp underifrån, lite långsamt och sprider en mörk, cappusinofärg i glaset. Den var kall, på tok för kall, så den får vänta. Jag läser om Georgij Gamow istället, värmer glaset med händerna och värmer händerna mot brasan om vart annat. Min fru kommer ner för att göra mig sällskap men tycker att det är för kallt i källaren trotts brasan. Jag blir sittande ytterligare en halvtimme. Doftande, smakande. Choklad, humle, beska, kaffe, sötma… många smaker och massor med smaker. Till slut har den värmt upp och jag lägger ifrån mig boken och bara njuter medan lågorna i brasan dämpar sig. Det är så här öl ska njutas.

Fem dagar kvar till jul

Julförberedelserna är i full gång. Jag ska köpa en flaska sherry till cumberlandsåsen, glöggen är provsmakad (jag har inte bryggt någon nu i år men den gamla håller ännu), senapen ihoprörd, pepparkakshusen byggda och det börjar bli dags att fundera över ölen till högtiden. Så här med fem dagar kvar kan det vara lagom att samla ihop sina intryck. Det ska direkt sägas att det är många öl som jag inte har provsmakat ännu men det är som det ska antar jag. Kom ihåg, allt är provat öppet, en del provat under allt annat än optimala provarförutsättningar. Själv reagerade jag på att jag skilde så mycket på Tomte och på Jämtland. Det brukar jag inte riktigt göra. Varför så få låga betyg? Erfarenhet kanske, mycket av ölen är med år efter år och jag hoppar Sheaperds Neame och St Peters eftersom jag sällan gillar dessa. Jag fick heller inte tiotalet halvpissiga julöl typ Sofiero, Pripps eller Eriksberg av min svåger i år.

Fem tomteluvor
Grebbestad Julöl. Denna öl ställer begreppet julöl lite på ända tycker jag samtidigt som den aktualiserar öltypsdiskutionen. Är det en wineröl, en münchner, en modifierad bocköl, julöl tja, det går att kalla den massor. Maltiga, rena smaker med lagom beska för att balansera upp sötman i vörten. Orkar inte riktigt till det mäktiga julbordet men till lilljulensbjudningen innan med lite skinka, janzon, köttbullar, prinskorv, senapssill kanske en omelett och så bröd och ost.

Hibernation. Totala motsatsen. Ingen mat, inget stillsamt utan mycket kraft istället. Jag ska pröva med lite rökt korv någon kväll har jag tänkt mig. Hibernation är en öl som jag varje år undrar varför jag gillar så mycket, all sin humle till trots. Mäktigt fyllig med underbara nötiga toner som mixas med

Rudolf Ren. En riktigt bra allroundöl. Jag gillade den bättre till brasan än till mat. Det är lite för mycket smaker, lite för komplext som matöl men att sitta där och lukta, sippa, pröva stora klunkar, snabba klunkar. Att utforska ölen, underbart. Nära nog det bästa Dugges gör.Fyllig, rund och riktigt trevlig. 7,0% om jag kommer ihåg rätt förklar en hel del.

Solstice d’hiver. Det känns som ytterligheter. Det gudlösa bryggeriet och Brasserie Dieu du Ciel (Gud i himlen om min franska är korrekt) Deras öl (Gudelös och Solstice) har dock en del likheter. Fantastiska öl som jag sparar för speciella tillfälle. Solstice dricker jag givetvis på tisdagkväll och Gudelös tänkte jag dricka på min mors dödsdag. Två problem bara. Jag har druckit upp mina Gudelöss och jag har aldrig lagt hennes dödsdag på minnet. Jag är inte mycket för att fira sådant.

Jämtland Julöl. En svensk klassiker brukar jag presentera den som vid julölsprovningar. En öl som räknades som lite extra för bara några år sedan men numera hamnar den i mittfåran. Himmelskt god. Väl värd att vänta på varje år. (Nja, vissa år har den varit mindre god…)

Jólabjór. Årets bästa. Jag borde åka till Bamberg för detta med rököl är min grej. Ölvisholt Brugghús smakade jag från fat i Linköping och kommenterade även då priset. Prisvärd kanske inte denna är men eftersom det är den enda rökbocken jag kan få tag på så får vi nog försöka skaffa några till.

Fyra tomteluvor

Mr Sno’balls. Krispig som en snöflinga, klar som en februaridag i pulkabacken, humlebett som en -8 dag (det finns ju betydligt bettigare öl) renjäst och med väldigt lite fruktiga aromer som en ale oftast har.

Oppigårds Winter Ale. Sällan har rostade toner passat så bra ihop med citrustoner från humlen. Som vanligt tycker jag att Oppigårds öl är ganska lika varandra. Åter igen lovar jag mig själv att ha en ren Oppigårdsprovning någon gång.

N’Ice Chouffe. Nej, det blir ingen femma. Den är lite för välanpassad, lite för mainstreamad, lite för alkoholtyngd i år men jag gillar den fortfarande. En bra belgare och julsläppets enda stora flaska om man gillar sådana. Det konstiga med denna är att den känns bara stor, inte exklusiv. Jag undrar om det har med etiketten att göra.

Mysingen Midvinterbrygd. Det kan inte vara någon större förtjänst på dessa öl för Nynäshamn. Själv sätter jag altså en fyra på dem men jag har svårt att tänka mig så där särskilt många av den. Jag delar gärna halvlitern med både en och två personer. Någon kryddöl per öl är ett måste och i år har jag smakat Mysingen och Liefmans, Mysingen leder!

Visby Julbrygd. Jag fick nyligen en kommentar till min Mariestadprovning av Rickard Bengtsson och i mitt svar framhåller jag Gotlandsbryggeriet som ett bevis på att Spendrups som bryggeri har en hel del ölkultur i sig. Visby julöl hör dit. Bort med tomten från etiketten och ge kvalitetsmärket Mariestad en en variant i mörk lager-segmentet.

Tre tomteluvor

Liefmans Glükriek. Jag gillar kriek och det var spännande med en glöggkryddad sådan men kriek känns inte som rätt basöl för en glöggöl. Liefmans gör dock som vanligt ett bra jobb. Kryddnivån ligger högre än bara en aning men dominerar inte fullsständigt. Den känns värmande och flaskan jag har kvar vill jag pröva att värma, precis som glögg.

Tomte. Som jag skrev i ingressen undrar jag om det bara är etiketten som gör att denna hämnar på en trea.

Fullers Winter Ale. Jämfört med deras ESB eller Golden Pride så är detta en synnerligen slätstruken historia. Tråkig i all sin balans.

Sigtuna Merry Christmas. Jag kommer faktiskt inte ihåg den särskilt väl. Lite stickig kolsyra, krävande humle, helt okej men inget ihågkombart.

Två tomteluvor

Samuel Adams Winter Lager. För söt, för tung, för kladdig… Smakar den lika dant som ifjol? Jag tycker definitivt sämre om den i år.

En tomteluva

Ingen hittils i år

 

Öl jag minns från 2008

Jag borde givetvis ha sammanfattat året betydligt tidigare men en titta i gamla anteckningar ger för handen att 2008 nog får ses som ett bra ölår. Jag har upplevt en hel del, inte minst sedan jag började blogga intensivt och jag har druckit mycket god öl. Här följer ett närmast slumpvist urval av trevliga öl från 2008

duvel-tripel-hop-med-askDuvel Triple Hop

Detta är i särklass den mest hypeade ölen jag drack under året. Fick chansen att smaka genom att grannens särbo kunde ställa sig i kö på Regeringsgatan i Stockholm. Hon sade att det var en unik känsla att stå och köa för öl… Glädjen över att få genomföra provningen, färsk Duvel, Duvel på 75 cl flaska lagrad 1½ år och så då Triple Hop, var betydligt större än vad Triple Hop var prisvärd. Visst, god som den vanliga men inte helt prisvärd.

Chimay Blå 1999

Jag struntar i vad vissa tycker. Jag gillar min ölkällare och jag njuter av en vällagrad Chimay Blå. Bättre eller sämre än färsk går inte att diskutera. Det är inte fråga om samma öl efter nio års lagring. Det är en underbar öl och en emotionell upplevelse att dricka Det blir inte sämre av den svindlande känslan att den gjordes förra årtusendet.

Decennium

Jag skrev i något inlägg att Slottskällan kanske inte riktigt alltid når upp till standard men här passade deras bryggande mig mer än bra. Ett mera välsmakade jubileumsöl kan jag inte tänka mig. Dessutom har jag ytterligare en Slottskällan öl med på min lista så visst kan de brygga.

Paradox Islay Cask

Brew Dog är knappast ett favoritbryggeri för mig men deras Paradox var helt enkelt fantastisk. Smakexplosion och humlebeska när den är som bäst. Mäktig och enorm, dyr men jag skulle gärna köpa ett par flaskor till.

Mariestad Prima Lager

En god lager med mera karaktär än något vad jag vet från de fem stora bryggerierna. Jag tycker det är kul att Spendrups ger sig in i ölbranschen på riktigt, om man kan säga så om ett familjeföretag som har varit med sedan 1897 (köptes av Louis Spendrup 1923) En annan svensk, ljus lager som har glatt mig under året är Slottskällans Slottslager. Borde testa dessa två mot varandra när sommaren närmar sig.

westmalleWestmalle Trippel

Detta är långt ifrån n ny öl för mig men jag vill ändå ha med den som den mest efterlängtade ordinariesortiment nyheten för året. Utnämningen sker i god konkurrens med Oud Beersel. Den senare mest för att jag gillar att en så pass udda typ av öl finns representerad i det ordinarie sortimentet.

Hercules Double IPA – snarare en barley wine

Det här med öltyper kan ställa till det. Jag gillar sällan öl som kallas för American IPA så hur skulle jag då kunna gilla en Double IPA från USA? Nja, gillar och gillar. Med så höga OG som vi verkar ha här så börjar ölen likna Barley Wines som jag faktiskt gillar. Mycket sötma, mycket kropp, mycket smak och inget behov av att svepas. Hercules var vägen in men riktigt ända fram har jag inte nått. Humlebeskan sätter hinder i vägen.

Besvikelser

Ska man ta upp någon besvikelse så får det nog bli Prize Old Ale som jag skulle dricka för första gången sedan produktionen flyttats upp till London. Oktoberfestölen vinner lätt kategorin mest slätstrukna säsongsöl. Så här i backspegeln upplever jag dom som närmast tråkiga med några få undantag.

Mera julöl

Nils Oscar Julöl 2008

Mörkt, röd murrig öl med ett relativt tamt skum.

Aromen: Början är en rostad kaffeton (eller snarare explosion för man behöver vara bra förkyld för att inte känna dessa dofter.) med lite humle i bakgrunden men sedan bygger den upp nötiga och chokladig aromer ihop med lite fruktighet från jäsningen. Smaken är rakt på sak med basen i det brända och ölen är förvånansvärt enkel för att ha sex sorters malt och två sorters humle som hemsidan talar om. Ölen är torr för att ha en så hög vörtstyrka och frånvaron av en massiv sötma samt den medelhöga kolsyrenivån gör detta till en väldigt lättdrucken öl. Inte riktigt den smuttaröl jag hade hoppats på. I eftersmaken börjar komplexiteten komma. Massor mera olika smaker. Mörk choklad, marsipan, mandel, lagrad ost… massor med smaker som harmoniserar i munen.

Detta är en öl som definitivt ska ackompanjera mat. Gärna kötträtter och mustiga grytor. Själv prövade jag med en långkoksköttgryta (smaksatt med Gudhem Dubbel och Nils Oscar Julöl)och det höjer ölen rejält. Jag skulle gärna ha den till julbordet om det inte vore för den höga alkoholen.

Hibernation Ale

Hibernation Ale är precis en sådan öl som jag har längtat efter, fast med lite mindre beska tack. Maltig, härlig färg, en smuttaröl, trevlig eftersmak men en för hög beska. Nu motvägs detta med en rejäl dos sötma visserligen men om detta ska vara deras (Great Divide Brewing Co) English style Old Ale så hoppar jag nog deras amerikanska tolkning. En old ale ska enligt SHBF ha en lägre beska i förhållande till stamvörtstyrkan jämfört med barley wine så där hamnar de nog fel. Nu viste jag om det sedan förra året, eller om det var året innan dess, och dessutom börjar jag vänja mig något men att älska det, nja det kommer nog inte att ske. Trevlig öl är det hur som helst. Stort skum och en kopparbrun färg. Aromen domineras av beska, sötma och alkohol i inbördes rangordning. Smaken är maltig, karamellig och sötman står i stor kontrast mot beskan som definitivt sluggar sig igenom i eftersmaken. En len öl med stor kropp som jag inte alls tycker man ska ha till julmaten utan mera till brasan eller kanske till gottebordet och någon fräsch citronfromage.

 

Yeti, ett ekfatslagrad snömonster och ett mera vanligt

yeti.jpg Great Divide Brewing Co, Denver, brygger en Imperial Stout som dom kallar för Yeti. Den finns i två varianter, en standard samt en ekfatslagrad. För ett par dagar sedan smakade jag den ekfatslagrade versionen av Yeti. Det skedde utan papper men med full koncentration från min sida. Detta var min första ekfatslagrade Imperial Stout och jag var intresserad av vad ek kunde göra för nytta för en stout. Definitivt är Yetin en underbar öl oavsett vilken version man dricker men vilken är bäst? Den ekfatslagrade eller den vanliga?

Båda två är krämiga, trögflytande svarta skönheter. Möjligen är viskositeten något högre hos den icke ekfatslagrade. Skummet hos båda är nästan brunt snarare än vit som normalt hos en öl.

Båda två har en tillande arom. Stillsamnt framträdande men klart tilltalande. Tydlig arom av humle men med en bakgrundsmatta av tung choklad.

Det är i smaken som jag tycker, om minnet inte sviker mig, som den vanliga Yetin vinner. Sötma blandas med kaffe, det finns en smak som jag inte riktigt gillar men som jag inte kan identifiera. När jag drack den ekfatslagrade versionen trodde jag att den kom från just ekfatet men även i den icke lagrade versionen hittar jag den där smaken. Kanske är det humlen, som säkerligen är amerikansk, som ger ett bidrag jag inte gillar men detta borde dämpas av ekfatet. Karamelltoner balanserar upp kärvheten från den brända malten. Den är väldigt krämig och len. Låg kolsyrenivå. Mycket god!

En kraftig öl som känns mycket lättdrucken men då vet jag att jag inte har svårt för kraftiga öl.

Vilken vinner då? Om vi bara pratar arom, smak och utseende så förlorar den ekfatslagrade varianten knappt men tar man även med priset i ekvationen så väger det klart över till standard-Yetin som dessutom finns i småflaskor.

Jag hällde upp lite till och den är verkligen tjock och med ett underbart, krämigt, kaffebrunt skum. En underbara öl väl värd att läsa en god bok till.