En mycket lyckad mässa – Del 1

Kön, GbgmässanDe må ha varit logistiskt kaos under fredagen i Göteborg och En öl och whiskymässa. Jag lider verkligen med de som hade laddat och som inte blev insläppta. Att ha bokat hotellrum, ev. Tagit ledigt från jobbet, stått i kön i flera timmar och sedan ändå inte kommit in. Tråkigt är givetvis bara förnamnet och jag lder med dem. För egen del var det en av de bästa mässorna. Mässor handlar om att träffa folk och jag träffade massor med intressanta människor. Branschfolk från Sverige och från Storbritannien, vanligt folk och helt insnöade personer, bryggare och destillatörer, bloggare och icke bloggare.

Malcolm WaringHela äventyret började med en pressträff anordnad av Berntson Brands på båten Valkyria. Pulteney hade skickat över Malcolm Waring, destillerichef, till mässan. Han var klassiskt uppklädd i kilt och levererade de klassiska skämten men visade även en öppenhet som värmer och glädjer när man pratar. Själva pressträffen höll skotsk standard. Han började med att beskriva destilleriets läge och lite om vad som gör deras sprit så unik. Han lyfte fram pannornas form och skämtade sedan om hur vindarna ger sältan. Sedan provades i rask takt 12,17,21 och 30-åringarna. Kanske borde man inte bli förvånad men ändå blev jag det lite, whiskyn serverades i stadiga, bredbottnade tumlarglas som man absolut inte kunde beskylla för att locka fram whiskyns alla underbara toner. Mycket av Pulteney historia kunde jag men lite nytt lär man sig alltid. Till exempel var det nytt för mig att hela staden var torrlagd mellan 1922 och 1947.

Johan SpendrupEn annan inspirerande person jag träffade var Johan Spendrup. Vi pratar ofta om Gotlandsbryggeriet lite nedlåtande som det stora opersonliga Spendrups försöka att rida lite på microölbranschen. Att säga att de leder utvecklingen är väl att ta i men att det är mycket mer än bara ett sätt att behålla greppet visste jag sedan tidigare. 2009 var jag med familjen på Gotland och då passade jag p att besöka bryggeriet. Ett mycket vackert bryggeri med öppna jäskärl och vackra kopparvörtpannor. Jag prövade några öl jag har missat. Dels Wisby mörk som är en dunkel med lite modernare tysk humle. Johan pratade om eukalyptustoner pratade han om och jag kan knappt stava till det än mindre hittad det men det luktade inte tysk humle. Sorten man hade använt sig av var Polaris från Hallertauområdet. En ny sort som hade funnits på marknaden i cirka två år och enligt Johan så kan vi nog förvänta oss en hel del nyheter av det slaget från Tyskland. ”-De måste för att svara upp mot övriga världen” enligt bryggmästare Spendrup. Att även Gotlandsbryggeriet ska utöka var känt sedan tidigare men att de även tittar på att kunna mälta själva var nytt för Lilla London tappas uppmig. Gotlänningarna håller på att nischa in sig rejält. Man har kontrakt med spannmålsbönder också så att man kan få bestämma vilken sorts korn som odlas. Idag köper man kornet av bönderna och sedan har man någon annan att mälta, ofta i Finland, deras ”Bulldog Pale Ale”-malt.

På gång sedan länge har Göteborgs Nya Bryggeri varit och deras Stark Pilsner har jag prövat, mest med en axelrykning. God öl men… Nu breddar de sig och kommer med Lilla London, en bitter i klassiskt engelskt stuk med fin, smörkolaaktig, jordig, källardoftande arom. Medium till tunn kropp, hög kolsyra och en beska i det starkare och lite strävare registret. En bitter med en bitter twist om man uttrycker det så.

 

På väg mot kaoset

Dags för andra dagen av mässan. En mässa som kommer gå till historien på flera sätt skulle jag tro.  Jag hoppar det tråkiga och går in på några få dryckesråd. Gillar ni Old Pulteney så missa inte en sväng runt deras monter och passa på att dricka deras whisky men missa inte att få en pratstund med Malcom Waering,destillery manager på Pulteney.
Går vi in på öl så blev jag frälst av Poppels (f.d. Poppelmans) De har fått mycket beröm för sin IPA men det var allt för mycket humlefokus för mig. Istället var det deras Brown Ale som fick min kärlek.
Kärlek vid första sniffen blev det till Göteborgs Nya bryggeri och deras Lilla London. Underbar kola, maltig, källarfruktig arom.
Mäktiga och roliga öl är de två som jag har missat namnen på. Båda två Duggesöl, den ena en saison och den andra var en annanasöl. Båda två väldigt goda, friska och fruktigt.
Ett sista tips är Glenmorangie Cask master selection. Pröva tre olika fatlagringar och gå sedan in och rösta på din favorit. Sedan ska man imte glömma Visbys ekfatslagrade porter. Perfekt ostöl.

Två julöl till

Julölen rasar in i rasande tempo. Värre än julrea. Jag siktar fortfarande på de öl som jag inte har smakat innan. Imorgon ska vi ha finfrämande och då får det bli klassiker istället.

Sleepy Bulldog Winter Ale
Härligt mörkröd färg med stort djup. Stabilt skum med höjd. Rostade toner blandas med somrig humle. Enkel okonstlad arom. Smaken är likaledes enkel, aningen smörkola och humlepremierad. Kort och distinkt eftersmak. Som ölen från Gotlandsbryggeriet brukar vara. Det skiljer sig inte så mycket mellan valparna i kullen. Helt okej öl 6 poäng

 

Dugges Easy Christmas
Bruntaktig, rostigt gyllene
Aromen är djupt och härligt maltig. En befrielse bland alla de humliga öl jag har provat på senare tid. Lätt kropp, låg alkoholhalt (4,2%) och en tydligt matöl. Beskan kommer i eftersmaken som sig bör på en bra matöl. Luktar lite till och börjar hitta saker i aromen. Lite russin, lite röda frukter, lite julkänsla om detta sedan beror på etiketten eller Shane MacGowan och Kirsty MacColl eller om det är en bra julöl vet jag inte. Oavsett så tänker jag mig den till julens alla olika rätter. Den går hem vid julbordet såväl som lutfisken, speciellt om man äter den med senapssås. Traditionen i mitt föräldrahem bjuder hare till Annandagen och det skulle fungera det med. Bra jobbat Dugge! 8 poäng får den inte minst för den fina balansen med smörkola.

 

Fem dagar kvar till jul

Julförberedelserna är i full gång. Jag ska köpa en flaska sherry till cumberlandsåsen, glöggen är provsmakad (jag har inte bryggt någon nu i år men den gamla håller ännu), senapen ihoprörd, pepparkakshusen byggda och det börjar bli dags att fundera över ölen till högtiden. Så här med fem dagar kvar kan det vara lagom att samla ihop sina intryck. Det ska direkt sägas att det är många öl som jag inte har provsmakat ännu men det är som det ska antar jag. Kom ihåg, allt är provat öppet, en del provat under allt annat än optimala provarförutsättningar. Själv reagerade jag på att jag skilde så mycket på Tomte och på Jämtland. Det brukar jag inte riktigt göra. Varför så få låga betyg? Erfarenhet kanske, mycket av ölen är med år efter år och jag hoppar Sheaperds Neame och St Peters eftersom jag sällan gillar dessa. Jag fick heller inte tiotalet halvpissiga julöl typ Sofiero, Pripps eller Eriksberg av min svåger i år.

Fem tomteluvor
Grebbestad Julöl. Denna öl ställer begreppet julöl lite på ända tycker jag samtidigt som den aktualiserar öltypsdiskutionen. Är det en wineröl, en münchner, en modifierad bocköl, julöl tja, det går att kalla den massor. Maltiga, rena smaker med lagom beska för att balansera upp sötman i vörten. Orkar inte riktigt till det mäktiga julbordet men till lilljulensbjudningen innan med lite skinka, janzon, köttbullar, prinskorv, senapssill kanske en omelett och så bröd och ost.

Hibernation. Totala motsatsen. Ingen mat, inget stillsamt utan mycket kraft istället. Jag ska pröva med lite rökt korv någon kväll har jag tänkt mig. Hibernation är en öl som jag varje år undrar varför jag gillar så mycket, all sin humle till trots. Mäktigt fyllig med underbara nötiga toner som mixas med

Rudolf Ren. En riktigt bra allroundöl. Jag gillade den bättre till brasan än till mat. Det är lite för mycket smaker, lite för komplext som matöl men att sitta där och lukta, sippa, pröva stora klunkar, snabba klunkar. Att utforska ölen, underbart. Nära nog det bästa Dugges gör.Fyllig, rund och riktigt trevlig. 7,0% om jag kommer ihåg rätt förklar en hel del.

Solstice d’hiver. Det känns som ytterligheter. Det gudlösa bryggeriet och Brasserie Dieu du Ciel (Gud i himlen om min franska är korrekt) Deras öl (Gudelös och Solstice) har dock en del likheter. Fantastiska öl som jag sparar för speciella tillfälle. Solstice dricker jag givetvis på tisdagkväll och Gudelös tänkte jag dricka på min mors dödsdag. Två problem bara. Jag har druckit upp mina Gudelöss och jag har aldrig lagt hennes dödsdag på minnet. Jag är inte mycket för att fira sådant.

Jämtland Julöl. En svensk klassiker brukar jag presentera den som vid julölsprovningar. En öl som räknades som lite extra för bara några år sedan men numera hamnar den i mittfåran. Himmelskt god. Väl värd att vänta på varje år. (Nja, vissa år har den varit mindre god…)

Jólabjór. Årets bästa. Jag borde åka till Bamberg för detta med rököl är min grej. Ölvisholt Brugghús smakade jag från fat i Linköping och kommenterade även då priset. Prisvärd kanske inte denna är men eftersom det är den enda rökbocken jag kan få tag på så får vi nog försöka skaffa några till.

Fyra tomteluvor

Mr Sno’balls. Krispig som en snöflinga, klar som en februaridag i pulkabacken, humlebett som en -8 dag (det finns ju betydligt bettigare öl) renjäst och med väldigt lite fruktiga aromer som en ale oftast har.

Oppigårds Winter Ale. Sällan har rostade toner passat så bra ihop med citrustoner från humlen. Som vanligt tycker jag att Oppigårds öl är ganska lika varandra. Åter igen lovar jag mig själv att ha en ren Oppigårdsprovning någon gång.

N’Ice Chouffe. Nej, det blir ingen femma. Den är lite för välanpassad, lite för mainstreamad, lite för alkoholtyngd i år men jag gillar den fortfarande. En bra belgare och julsläppets enda stora flaska om man gillar sådana. Det konstiga med denna är att den känns bara stor, inte exklusiv. Jag undrar om det har med etiketten att göra.

Mysingen Midvinterbrygd. Det kan inte vara någon större förtjänst på dessa öl för Nynäshamn. Själv sätter jag altså en fyra på dem men jag har svårt att tänka mig så där särskilt många av den. Jag delar gärna halvlitern med både en och två personer. Någon kryddöl per öl är ett måste och i år har jag smakat Mysingen och Liefmans, Mysingen leder!

Visby Julbrygd. Jag fick nyligen en kommentar till min Mariestadprovning av Rickard Bengtsson och i mitt svar framhåller jag Gotlandsbryggeriet som ett bevis på att Spendrups som bryggeri har en hel del ölkultur i sig. Visby julöl hör dit. Bort med tomten från etiketten och ge kvalitetsmärket Mariestad en en variant i mörk lager-segmentet.

Tre tomteluvor

Liefmans Glükriek. Jag gillar kriek och det var spännande med en glöggkryddad sådan men kriek känns inte som rätt basöl för en glöggöl. Liefmans gör dock som vanligt ett bra jobb. Kryddnivån ligger högre än bara en aning men dominerar inte fullsständigt. Den känns värmande och flaskan jag har kvar vill jag pröva att värma, precis som glögg.

Tomte. Som jag skrev i ingressen undrar jag om det bara är etiketten som gör att denna hämnar på en trea.

Fullers Winter Ale. Jämfört med deras ESB eller Golden Pride så är detta en synnerligen slätstruken historia. Tråkig i all sin balans.

Sigtuna Merry Christmas. Jag kommer faktiskt inte ihåg den särskilt väl. Lite stickig kolsyra, krävande humle, helt okej men inget ihågkombart.

Två tomteluvor

Samuel Adams Winter Lager. För söt, för tung, för kladdig… Smakar den lika dant som ifjol? Jag tycker definitivt sämre om den i år.

En tomteluva

Ingen hittils i år

 

Julölsprovning

Vi träffades för att prova lite julöl här om kvällen. Jag inledde med en Wisby Julbrygd till maten innan de övriga dök upp och sedan provade vi sorterna två och två.

Wisby Julbrygd

Mörka röda toner och ett litet skum som dog relativt snabbt. En ganska liten arom men ack så delikat. Knäckig, maltig, lite kryddig och en svag citruston. Smaken når inte riktigt upp till samma höjd som aromen. Beska, brända toner men inte så mycket mera. Tre tomteluvor får man allt ge den trotts allt.

Mariestads Julbrygd vs Nils Oscar Kalasjulöl

Mariestad

Gisses vad mörk den var. Det hade jag inte riktigt väntat mig. Nästan svart. Välbalanserad öl med mera kraft än jag kommer ihåg den. Ingen dålig öl vilket jag inte anser att den vanliga är heller. Aromen är fruktig underjäsningen till trotts och kryddig. Aningen brödig och helt ren. Smaken är brödig, aningen söt men det balanseras bra av humle och framför allt brända toner.

Nils Oscar

Betydlig ljusare än Mariestad och med en helt arom. Tyvärr känns den aningen ”grön”i doften. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men gräsig, vegetabil och grön helt enkelt. Systembolaget föreslår jasminris och det brukar jag rynka på näsan åt så det kanske kan stämma. Smaken är något bättre men på det hela är det en för besk och närmast obalanserad öl.

Vinnaren är glasklart Mariestad!

Mysingen Midvinterbrygd vs Midvinternattens Mörker Winter Ale

Mysingen

Nära nog svart i färgen. Aromen är mäktig med kryddighet, medicinala toner, färskriven apelsinskal och lite belgisk på det stora hela. Smaken samstämmer men den är inte helt lättillgänglig. Detta är en öl man ska se till att smaka innan man köper hem en back. Njut den gärna långsamt ihop med julklappsboken eller till valda delar av julmaten. Kan kanske behöva en Åbro Sigill eller Grebbestad Julöl att skölja ned med.

Midvinternatten

En arom som lovar gott och som känns trevlig om än lite väl oortodox. Överslag av nejlikor i smaken gör att det skulle vara svårt att orka med en hel sådan här öl, absolut inte två. Kan dock passa bättre ihop med julmat än för sig själv.

Vinnaren är Mysingen

Åbro Sigill vs Rudolf Ren Ale

Åbro

Jag har sedan länge utvecklat en viss respekt för Åbro. Inte så att jag tycker bra om dom nej helt tvärt om faktiskt men man måste ändå respektera någon som klarar av att brygga många öl men med en huskänsla. Det varmed stor skeptisk jag tog mig ann ölen och den hade alltså inte varit med om inte Hjalmar hade önskat detta.

Ölen hälls upp med ett vitt skum medan färgen är rejält mörk. Aromen är aningen matt med sin maltighet och sin sötma. Smaken känns en aningen tråkig och jag förvånas över systembolagets 7-9 på smakklockan för beskan. 5-6 hade passat bättre. Extremt kort efterbeska och lättdrucken öl. Aningen för hög nivå av smörkolasmak tycker jag. Synd att dom inte har jästen något renare. Men det är en öl som vinner i lite i längden och jag tror att den kan passa bra på julbordet. Får nog lov att ge den tre tomteluvor trots allt.

Rudolf

Rudolf är när nog svart och doftar betydligt mera. Nötter, kaffe, brända toner, lite fruktighet (citrus). Smaken är kryddig, fruktig och jag anar lite rök i den. Kanske lite lakrits i bakgrunden också. Som vanligt känner jag att Dugges tar i för mycket av det beska och jag tycker att detta slår över lite nu när jag dricker den ensam. Kan tänka mig att den blir väldigt bra till silldelen och det kallskurna på julbordet. Själv kommer jag kanske handla på mig ett par flaskor extra att spara till nästa jul. Den är nära men jag vill inte riktigt ge den en fyra. Klar vinnare är den över Åbro Sigill och detta efter en värdig kamp. Åbro Sigill var bättre än väntat alltså.

St Peter’s Winter Ale vs Fuller’s Old Winter Ale

Så var det dags för två vinteröl. Dessa öl ger mig ingen ölkänsla alls och borde kanske därmed diskvalificeras men dom finns med i julölssläppet. St Peters är riktigt mörk medan Fuller´s är mera bärnstensfärgad. Mera fest hos Fuller’s men mera tyngd hos St Peter’s med andra ord. Detta är två relativt lika öl med liknande aromer. Båda två vilar tungt på traditionella engelska dofter men St Peter’s känns fräsch rakt igenom medan Fuller’s har en något typisk unkenhet över sig. Humlen är inte helt frånvarande men tillåts inte dominera utan får spela en bakgrunds roll. Det är enkla, okomplicerade öl som utan att jag skulle reagera väl skulle kunnas serveras i mars, april med våren i full blom i East Anglia. Smaken är fruktig, lite dragning åt choklad (där av vinter antar jag) och med ett visst mått sötma. Lättdruckna med en härligt lång eftersmak.

Lika eller inte. St Peter’s framträder efter ett tag som en tydlig vinnare genom sina renare smaker.

N’ice Chouffe vs Corsendonk Christmas Ale

Nu börjar det bli en aningen jobbigt för huvudet och smaklökarna.Istället för att skriva något som jag inte riktigt har koll på så konstaterar jag att detta är frågan om två ganska typiska mörka belgare där N’ice Chouffen vinner knappt före Corsendonken men om man tittar på priset så vinner N’ice Chouffe överlägset. 50 kronor för en 75 cl flaska är bra pris. En rolig detalj var att jag trodde att jag förra året tyckte bäst om Corsendonken men när jag hittade gamla anteckningar så visade det sig att jag inte tyckte detta.

Om jag från detta skulle plocka ut tre öl jag köper igen så får det nog bli N’ice Chouffe för jag gillar belgare, St Peter’s av samma skäl men byt ut Belgien mot England och Mysingen för den rätta julkänslan. Till nästa jul sparar jag Rudolf Ren Ale om jag inte dricker den på den årliga majgrillningen med Gröna Huset.

Veteölprovning

Tillsammans med några goda vänner brygger vi öl ute i Stora Haketorp någon gång i månaden eller så. En ölsort som alla fyra kan samsas runt är veteöl av sydtysk karaktär så därför träffades vi och avsmakade följande startfält.

  • König LudwigWeissbier
  • Franziskaner
  • Wisby Weisse
  • Jacobsen Sommer Wit
  • Hoegaarden
  • Ora et Labora (vår egna veteöl från i våras, den som vann silver på hembryggar-SM ;-)

Snabbt konstaterade vi att Jacobsen Sommer Wit visserligen hade en häftig färg men att den inte tilltalade oss för en dylik öl. Smaken föll oss ännu mindre på läppen så att säga. Den smakade oss faktiskt så konstigt att vi öppnade en Hoegaarden för att återupprätta Witölens rykten.

Wisby Weisse platsar heller inte riktigt in. Den är på tok för skarp i beskan och flaskan stod kvar halvtom efter provningen och flera av oss hade kvar i glaset av den. Kvar hade vi då två kommersiella tyska varianter mot vår egna. Även jag måste erkänna att ännu är tyskarna bättre på att brygga veteöl än oss. Deras veteöl har en helhet, en mjukhet som vi inte slår. Smak, arom, beska, munkänsla, allt ihop går ihop utan några större skarvar. Hela ölen håller ihop och det är otroligt viktigt för en veteöl. Vilken som var bäst, Munken eller
Kungen, kunde vi inte enas om utan dessa får dela på första platsen och vi siktar mot nya försök nästa vår. För veteölen hör i mitt tycke knappast höst/vinter säsongen till. Snart är hösten här på allvar och då får veteölen vara fram till en solig vårdag då snön smälter