Westmalle Trippel – en öl som får en att vilja dra på munkkåpan

Känn suktan, känn förväntan, känn vibrationer i rummet…

 

Ahh vilken öl. Jag har under lång tid undrat varför Systembolaget väljer att ha den sämre av Westmalles (notera ordvalet, sämre, inte dåliga) två ölsorter. Nu har dom ändrat på detta och jag har sparat denna första flaska till Nilsdagen. Både jag och min son heter Nils i andranamn och detta bör man fira på något lämpligt vis. Till middag denna dag fick det alltså bli Westmalle Trippel. I glaset för min del och som del i maten för bådas del.

 

Detta är en livlig öl även med belgiska mått. Massor av skum om man inte är försiktig vid upphällningen. Gyllene, med drag mot apelsin i färgen. Disig. Aromen är kryddig och jästig, lite stickig om man luktar direkt efter upphällning. Smaken är mera komplicerad. Kryddorna finns kvar men nu märks alkoholen mera, en brödig karaktär sticker fram och den är mycket fruktig. Lite mera bett i beskan som sig bör hos en trippel, fyllig kropp och en lång eftersmak.

 

Underbar öl!

 

Att rusta för hösten – drick en Red Stripe

När jag skulle laga mat så kände jag för en öl. Helst ville jag pröva Slottskällans Oktoberfest men 50 cl kändes lite väl mycket och eftersom jag trodde mig veta att hustrun gärna skulle dricka öl till maten så skulle den kunna vänta. Istället fick jag anstränga mig lite och förena nytta med nöje. Det fick bli en Red Stripe. Ljus lager är det framförallt hustrun som dricker men inte heller hon dricker allt för mycket av dom under den mörka årstiden. Red Stripe är definitivt en öl som inte bör lagras till året där på så därför föll valet på den.

 

En halmgul öl, frodigt skum som dör mer eller mindre totalt. Aromen är svag och smaken är som man förväntar sig av en mainstream lager. Mild beska, rejält med sötma och en kort eftersmak.

 

Detta är inte på något vis min favoritöl även om jag alltid har gillat den. Framförallt reklamfilmerna som de har gjort. Sök på youtube så hittar ni dom. Får man verkligen gilla öl på grund av deras reklam om man vill kalla sig ölkännare? Jag tycker att det är viktigt att man inte får för sig att man inte påverkas av reklam, etiketter och utseende hos öl. Det är därför det är så viktigt med blindprovningar om man ska bedöma en öl rättvist. Kanske skulle jag höja Red Stripe något men jag tvivlar. Det är en mainstream-öl helt enkelt. Jag ska försöka få upp lite bryggerifakta på hemsidan och då återkommer jag till denna Jamaicanska skönhet men imorgon är det dotterns födelsedag så det får vänta några dagar.

Höstöl

Hösten närmar sig med storsteg. Regnet kommer och går mest hela tiden och igår hade vi säsongspremiär för att tända en brasa i kaminen i källaren. Mysigt värre med andra ord. Givetvis finns risken för bakslag med helsoliga dagar och 20 grader varmt men det blir snart höst hur man än ser på det hela. Själv kommer jag då att ändra mina dryckesvanor. Det kommer bli mer whisky, mindre med öl och andra typer av öl. Både veteölen och de ljusa lagerölen försvinner i det närmaste helt. Istället ökar de brittiska ölen, mörka lager, belgiska öl och alkoholstarka öl. Jag roade med att fundera ut en lista på öl som kanske hamnar i strupen under september månad och definitivt under oktober och november.

 

Thomas Hardy’s Ale – i mitt tycke världens bästa öl. Köp flera en du dricker på ett år och spara i källaren. God bok, öppen brasa, stillsam musik, god konversation eller dylikt är riktigt bra tillbehör.

 

Slottskällan Imperial Stout – en chokladkaka till denna öl, eller varför inte chokladtryfflar eller bara för sig själv som avslutning på en bra kväll. Slottskällans klart bästa öl.

 

Chimay Blå – denna läckerhet som började som en jul men numera finns året om passar bäst enligt mig när det börjar kurra ihop sig till höst. Jag ser alltid till att diska av mina Chimayglas och dricker ur dessa. Då smakar det ännu bättre.

 

Beelhaven Wee Heavy och Caledonian 80/-

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska få tag på de i år men den första finns I beställningssortimentet med kollikrav på 12 flaskor. Kanske kan jag hitta en eller två att dela den med.

 

Fuller’s ESB – Detta är en öl jag dricker året om men volymen brukar ha en tendens till att öka under hösten och vintern. En del av förklaringen är att även menyn brukar ändra sig när hösten inträder. Köttgrytorna ökar, fish ’n’ chips friteras ibland och pajerna blir köttigare. Då passar ESB som hand i handsken.

 

Traquair 900 – Tillskillnad från sina skotska bröder så är detta allt annat än ett matöl eller Session beer. Ratebeer betecknar den som en Barley Wine och där hör ölen verkligen hemma. 33 cl känns som en något för stor flaska. Bör delas på två men man får ju offra sig ibland. Dessutom är detta en öl att höja all sitt Skottlandsromantiska dravel till skyarna med. Se mera här.

 

Carnegie Porter – Hela svenska folkets julöl om än oftast i den svagare varianten som säljs i livsmedelsaffärerna. I höst ska jag vertikalprova årgångarna 2006, 2007 och 2008 för att avgöra om jag tror att den är värd att lagras i källaren. Annars har jag närmare 30 flaskor att dricka ur. Fast jag tvekar på att den skulle försämras katastrofalt av lagring, snarare tvärt om. Så jag kan lugna mig att dricka ur allt innan jul.

 

Rochefort 8 – Detta är munkölet nummer ett för mig. Jag tror att det är etiketten som gör det hela. När jag tittar på flaskan kan jag nästan se hur munkarna står och rör i mäskgrytan även fast jag vet att så inte alls är fallet. Så låt den Gregorianska stämsången fylla rummet, ta fram lite smakrika ostar och lite knäckebröd som en gudomlig maltbrygga mellan de två och låt njutningen ta sin början.

 

Monkey Wrench – Ett öl från Daleside Brewery som jag provade i somras men som jag tror kommer passa bättre i höst. Kolla in vad jag skrev då.

Det är så här en granne ska vara tycker jag!

I förrgår ringde det något efter nio. Jag svarade och det var grannen nedanför som undrade om jag tänkte köra bil mera den kvällen. Det hade jag inte och det var bra det för några minuter senare stod han i dörren med ett glas öl till mig. Han hade öppnat en flaska öl, och inte vilken som helst utan en Rouge XS Imperial Stout.

 

Jag har en flaska i källaren sedan extrasläppet i februari, ni vet då dom släppte en hel hög annat svindyrt med Duvel Tripel Hop som stora dragplåstret. Det har inte blivit av att öppna den för jag har väntat på ett speciellt tillfälle. Grannen hade hittat det magiska ögonblicket men den där rekorderliga kvinnan som finns i hans hjärta fann inte alls Rouge XS i sitt hjärta. Så det var hennes andel av 75 cl flaskan som jag fick. Bra med grannar som har och inte har ölsmak.

 

Hur smakade ölen då? Underbart får man säga. Jag gillar skarpt Imperial Stouts som har kraft, balans och rikedom. Att få sitta och njuta av ovädret som drog förbi, läsa en engelsk deckare och dricka en imperial stout hör definitivt till livets finare stunder. Vad som gnagde lite i mig var hur lik den var Old Rasputin från North Coast Brewing. En full pint räckte dock kändes det som så jag gick inte ned och öppnade en nämnd Rasputin men visst smakade detta som en relativt ung ”Old Rasputin”, eller svek minnet mig.

Idag passade det att jag testade en av de flaskor som jag köpte i juni och jämförde med min upplevelse i måndags. Visst är de lika och kanske är Rouge XS bättre men cirka 80 kronor litern bättre? Jag behöver definitivt testa dem sida vid sida och gärna blint någon gång. Jag har en egen flaska Rouge i källaren och även om det står bäst före Oktober 2009 på den så tror jag att den borde vara som bäst nästa höst så det får vänta till dess.

Anchor Brewing

Hade en Anchorprovning ihop med min hustru. Lite synd om henne var det. Här bänkar vi oss för en trevlig ölstund och jag lyckas duka upp tre öl som hon inte gillade särskilt bra. Nåväl, man kan inte alltid lyckas. Tre av bryggeriets åtta vanliga öl fanns att få på systembolaget. Jag hade några flaskor julöl men dessa visste jag skulle vara bortkastade en kväll som denna, ihop med hustrun och utan mat. Slutsvamlat, över till ölen.

Steambeer

Doft: Lite känsla av belgare i doften. Syrligt, ren citruston utan antydan änns till grapefrukt.

Smak: Tunn i kroppen med massor av kolsyra. Beskan tränger först fram men viker sig snart för övriga smaker som man närmast förknippar med Belgiska Ales. Fruktig, lite kolaton.

 

Totalintryck: Detta är inte riktigt en öl i min smak. Givetvis bör man ha smakat den som ölälskare och den förtjänar verkligen sin plats på ölkartan. Lite för kolsyrig, lite för kantiga smaker. Jag gillar mera runda öl. Lättdrucken även om beskan är ”lite svår” i sin fränhet.

 

Liberty Ale

Doft: Här finns det mera västkustdoft, fräscha humletoner och mycket av dem. Inte så mycket som t.ex. Sierra Nevada men tydlig västkust. Doftar mera grape än citrus.

Smak: Beskan byggs upp gradvis i smaken, accentueras i eftersmaken för att sedan klinga av med ett ahh… Frihetsöl, sommaröl, belöningsöl, kalla den vad du vill. Detta är en frisk, frejdig öl som man lätt fastnar för.

Totalintryck: Humlen dominerar smakbilden som är ganska tunn, detta är också en ”liten” öl.

 

Porter

Färg: Svart

Doft: Sötma, kolatoner. Förvånansvärt små dofter.

Smak: Kan man skriva, smakar som porter? Vad ska det annars smaka? Fylligare öl med en tydlig ”hussmak”. Tydliga brända toner.

Eftersmak: Frän humlebeska som är intensiv i inledningen men den är väldigt kort och sötman tar straxt tillbaka kommandot.

Totalintryck: Nja, jag tycker kanske inte riktigt att Anchor Porter lyfter fullt ut. Jag har dock en flaska till så den ska få en chans till.

 

Sammanfattning

Steambeer: Trevlig med sin historik, i övrigt en lite för kolsyrad öl

Liberty Ale: Bättre öl, själv gillar jag inte grapehumle allt för mycket men här är det hälsosamt återhållsamt.

Porter Nja, det finns andra, bättre porter men visst har den ett existensberättigande. Vinner i längden Bäst bland de tre.

Synd bara att jag inte hade en Old Foghorn att smaka till detta

 

Tre versioner av Duvel

Tänk att en Duvel kan kännas tunn och ynklig. Allting är relativt brukar det heta och en provning med vanlig Duvel, lagrad Duvel och en Duvel Tripel Hop. Inte utan en viss spänning dukade vi oss framför de tre flaskorna. Stort tack till Åsa för att hon stod i kö på Regeringsgatan i Stockholm den där vårdagen i februari när Systembolaget hade något av ett maxat ölsläpp. Mycket exklusiva öl var det men Duvel Tripel Hop var troligen den mest exklusiva.

 

Redan färgen avslöjade Tripel Hopen. Den hade en något mörkare ton om än fortfarande halmstråsfärgad. När det gäller aromen var det utklassning. Tripel Hopen vann stort med sin fräschhet, lite gräsigare men utan otrevliga grapfruktstoner. Jag undrar hur dom lyckats med detta. Den vanliga och den lagrade varianten visade ingen för oss märkbar skillnad. Båda två var fräscha men inte riktigt så fräscha som Tripel Hopen.

 

Smaken hos den exklusiva Tripel Hop var väldigt lik den vanliga, något fylligare och lite mera värmande. Den extra procenten märktes. Den som särskilde sig mest var den lagrade som hade fått en syrligare ton. Kan det vara en liten infektion som gjort sitt jobb. Hur som helst tyckte jag inte att den var särskilt otrevlig. Väl framme vid eftersmaken så var alla tre ölen relativt lika. Här märktes deras gemensamma ursprung tydligt och klart.

 

Sammanfattningsvis kan man säga att en 33 cl Duvel är en enormt god öl. Att lagra den är inget problem men ger inget extra så det är värt utrymmet i ölkällaren. Vad det gäller Tripel Hopen så får jag allt säga att den var något godare men är den värd 182,40 kr? Jag tycker inte riktigt det fast jag skulle troligen utan att blinka köpa en flaska eller två om jag fick chansen. Bara för att ha vid ett unikt tillfälle men aldrig till en god fredagsmiddag. Då väljer jag något annat att dricka.

 

Bör man lagra Nils Oscar Barley Wine?

I ett tidigare inlägg skrev jag om en provning av Chimay Blå i tre olika årgångar. Och hur den faktiskt var väldigt god efter nio års lagring. Därför ville jag veta hur det är med mina Nils Oscar Barley Wine, tål dessa många års lagring som bryggeriet påstår? Därför beslöt jag att testa en flaska från maj 2004 mot en flaska från mars 2007. Ett år mot fyra år.

Segraren var glasklart den något yngre ’07:an. ’04:an hade ett heltspektrum av smaker men det känns som om den håller på att falla isär. Den spretar och känns helt enkelt som en dålig öl. Ska man säga något possitivt så är det aromen. Där matchar den definitivt sin yngre broder men i övrigt är det ’07:an som regerar.

Men hur verkar det då jämfört med Chimay Blå som testades för ett tag sedan? Kan den bli bättre igen om några år? Jag vet givetvis inte men jag har mina tvivel. Chimay Blå ’05 kändes inte som om den föll isär. Den var bara inte färdiglagrad. Säker är jag inte men jag tänker fortsätta att lagra mina Nils Oscar Barley Wine ett år eller två men inte mera. Plats lämnas i hyllan åt andra öl.

Noterbart är att den högra flaskan, enligt ettiketten är tillverkad i mars 2008 men jag vet att den är från 2007

Chimay Blå

En alternativ rubrik hade kunnat varit, att lagra öl. Under de senaste åren så har jag börjat spara öl i källaren. Av olika anledningar har det blivit några äldre Chimay Blå kvar. Som komplettering har det desstuom släppts äldre årgångar av Chimay Blå vid två tillfällen. 2001 och nu senast 1999. Därför finns det nu i källaren Chimay Blå av följande årgångar, 1999, 2001, 2003, 2004, 2005, 2006 och 2007.

Därför satt vi tre stycken, jag själv, min fru och min granne, med tre stycken Chimay Blå. En nyligen inköpt från 1999 och så från min egna ölkällare 2005 och 2007 års årgångar. 2005 visade sig vara mest tråkig. Inga direkta nya smaker, mera som en avslagen öl istället. Tolka mig inte fel här nu. Den är inte kolsyrefattig men liksom dämpad, träig och inte alls fräscht. 2007:an smakade givetvis som man är van att en Chimay Blå ska, massor av bubblor, nötiga toner, fin balans.

1999:an har också en fin balans men på ett helt annat vis. Madeiratoner, källardofter, mjuk och väldigt avrundad. Intensiv i all sin massiva oxidation. Vi pratar ett helt nytt öl och ett helt nytt drickområde. Detta är ett öl för brasan, i finnast glasen, gärna inte Chimays egna kupor utan snarare i klassiska konjakskupor eller sherryglas. Nästan inget skum, disigt och ”smutsigare” i färgen. Färgen har i mitt tycke inte alls utvecklats till det bättre. Aromen där emot är fantastisk. Dofta, dofta och dofta igen. Tag ett kex, bred på en smakrik vitmögelost eller en getost. Njut av doften igen och så låt hela munnen får komma i extas i en formidabel smakexplosion.

Kan en öl passa bättre

Jag har en bok här hemma av Hans Alfredsson bl.a. som är en kokbok på något vis. Tanken är att det varje dag finns något att fira. Idag är det Haggisdagen (25 januari) och Robert Burns som firas. Själv har jag idén om att göra en liknande sak för öl med olika ölsorter som passar på olika dagar. Någon av dagarna i januari kommer det att vara Lunator som är föreslagen. Jag vet inte om ni har lagt märke till det, själv brukar jag inte ta någon större notis men även jag har påverkats av det dåliga vädret de senaste månaderna. Här om dagen hade vi dock klart väder men fullmånen klar och fin på morgonen och jag bestämde mig för att denna kväll skulle det drickas Lunator.

Denna fina dubbelbock bryggs endast vid årets fullmåne så det kändes helt rätt att dricka ur förra årets flaska samtidigt som Robert Bush slet i Grebbestad med att koka 2008 års variant av denna tradition sedan 1999.

Lunator
Färg: Rödbrun, klar med oväntat mycket skum som dock faller fort utan att lämna allt för mycket rester. Konjakskupa är lämpligt glas trots allt.

Doft: Sötma, nästan kladdig, kan detta vara välbalanserat.

Smak: Inte alls så söt som aromen ville göra gällande. Underbart maltig, enkel öl, kanske lite för spritig men det kan nog dämpas med lagring. Mycket komplex i sin renhet. Om man tycker att en Barley Wine eller en belgare är för mycket så passar nog denna riktigt bra.

Eftersmak: Nja, jag saknar något här. Vet inte riktigt vad. Är det lagerjäsningen som gör sig påmind?

Poäng: 9 p

Så rätt kan bli helt fel men vända igen

Jag har druckit Marston India Ale massor av gånger. Den hör till en av de öl som jag tro mig känna. När passar den, hur uppför den sig, ja ni vet. En öl bekant som bara den. Lite som faster Inga, ni vet. Man blir mäkta förvånad om hon inte dyker upp i storblommig klänning och med en blomma på födelsedagen.

Nåväl, här om kvällen skulle jag ta en Marston till maten. Frun hade gjort gratäng och det hade varit en slitig dag på jobbet så upplagt för en Elefantöl som barnen kallar den. Knackel i brak, ni som har barn vet nog vad jag talar om. Småsparkar under bordet, blöjbyte, utspillda glas… humm. Plötsligt kändes den inte alls som vanligt. Sötare, obalanserad, för beska, för… jag fick inte ordning på mina intryck alls. Den var inte alls god. Jag lämnade 2/3 i glaset. Två timmar senare när köket var sanerat, barnen sov och jag satt med dessa 2/3 i min fotöljl. Visst var den något avslagen men ändå. Balansen fanns där, jag njöt av varje klunk och den återtog sin plats bland favoriterna. Spännande hur perceptionsförmågan påverkas av stress.