St Peter’s provbrygd

Som jag skrev den 16 juni så fick vi några flaskor av St Peters provbryggd. I söndags skulle denna avsmakas. Till min hjälp hade jag Konstruktör’n och Grannen. Ingen av dem hade väl hört mig tala allt för illa om provbrygden så de skulle ha ganska neutrala förväntningar på den. För att göra det hela så neutralt som möjligt så skulle vi testa fem öl och vi skulle ha en halvblind provning. Min svägerska som inte vill uppträda med namn på Internet (men hon heter samma som Sveriges roligaste kvinna) ansvarade för upphällandet av ölen.

De fem ölen var förutom St Peter’s provbrygd (9,5%) fyra öl med lite skiftande karaktär för att ge oss ett spektrum av ”Engelsk” stark öl.

McEwans Champion, en skotsk ale på 7,3%
Adnams Tally-Ho, en traditionell engelsk Barley Wine
Fullers Brewer’s Reserve Limited Edition No 1 Oak Aged Ale, Engelsk Strong Ale (7,7%)
Mohawk Snowblind Strong Ale, en amerikansk strong ale på 7,5%

Fyra olika typer av öl och så en katt bland hermelinerna. McEwans och Adnams var helt nya för mig, Snowblind och Brewer’s Reserve var väldigt länge sedan jag drack. Snowblind kunde man dessutom förvänta sig vara en aningen trött. Pang! Så var startfältet igång.

Glas 1:
Mörkt röd färg med ett stabilt skum. Maltig, söt, russin, ganska enkel, alkohol. En tydlig, rakt på sak öl. Smaken medelfyllig, lite brödig och med ektoner. Borde inte dessa ha funnits där i aromen om det var Fullers? Sniffar igen, finns de inte där? Eftersmaken är fräsh och mera humlig en ekfatsaktig. Lätt spritig, menthol. En lätt spritig öl som balanceras av ekfat i smaken och humle i eftersmaken. Inte alls i aromen. Enkel och rakt på sak trotts sin alkoholhalt som borde kunnat bjudit på mera. Poäng: 9 (men en svag nia) Min gissning: Fullers Rätt svar: Snowblind

Glas 2:
Riktigt djup röd ton. Vacker som en höstkväll i New England antar jag. Skummet är aningen mörkt i färgen. Aromen är söt, fruktig, med inslag av bittermandel och choklad. Torkade frukter, russin kanske lite nötig. Aromerna bara väller välvilligt emot en. Smaken är om möjligt ännu mjukare. Fyllig och nästan sirapslik i munen. På gränsen till kladdig i eftersmaken. Man tar bara en klunk lite nu och då. Som en klunk tradition, stilla ro och stora läderklädda Chesterfield fåtöljer. Poäng: 9 (på gränsen till 10) Min gissning: Adnams Tally-Ho (Rätt svar)

Glas 3:
Mörkröd, medelstort skum. Aromen sur och ohumlad. Tänk att ohumlad kan kännas som en egenskap. Smak av mörk choklad,, knäckig, karamelliserad, sötma. Citrus först i eftersmaken. Okej öl utan uttalat mål. Skulle kunna vara roligare. Trött Snowblind eller Skotsk mästare? Poäng: 7 Min gissning: Efter mycket tvekan Champion (Rätt)

Glas 4:

Bärnstensfärgad med medelskum. Syrligt, svag humling utan en massa andra spännande dofter. Knäckig, lite fruktig smak. Syrlig och alkoholsötma. Lite mera brända smaker i eftersmaken. Den här ölen behövde man dricka fort för den smakade inte alls bra avslagen och det blev den snabbt. Poäng: 6 (och detta när den var som bäst) Min gissning: Snowblind Rätt svar: Fullers Brewer’s reserve

Glas 5:
Aningen oblank, medelljus öl utan skum. Luktar lite sur med drag av saison/trippel. Tydlig doft av gröna äpplen. Mycket kolsyra, smakar speciellt och är platt och tråkig. Dragning åt grapefrukt. Lite mera sötma i eftersmaken. Kvällens sämsta öl, som en dålig trippel. Platt och för dålig karaktär. Poäng: 5. Min gissning: St Peters provbrygd (Rätt svar)

En kul provning där Tally-Ho gav mersmak. Frågan är hur jag får tag på flera flaskor av den. En annan fråga är om St Peters låter mig provsmaka deras öl någon mera gång?

Nya öl i sommarkvällen

En sådan här sommardag med maskmete, bad, kortspel och vanligt brädspel, glass och allt annat som hör sommaren till kan med fördel avslutas med lite ölprovning. Att hälla upp öl, smaka någon deciliter , sedan öppna nästa för att timmar senare skriva lite om dem när barn (och alla andra också) har gått och lagt sig har sin charm. Det är verkligen de starka intrycken som man kommer ihåg.

S:t Eriks Sommar: Vacker sommargyllene i färgen. Pilsnerlik i aromen d.v.s. torr och humlig. Mycket sträv i smaken medan eftersmaken är klibbig i gommen och gör att man längtar efter nästa klunk. Å fy var omdömet av frun, du får mitt också vilket jag inte tackade nej till. S:t Eriks Sommar kan jag definitivt tänka mig som en matlagningsöl. Drick den väl kyld och fundera över onödigheten i definitionen ale.

Hård: Mörkare än slussvaktaren men fortfarande lätt i kroppen. Alkoholen märks inte direkt i fylligare kropp eller mäktigare öl. Syrligheten stör snarare än den tillför i ölen. Fruktig och definitivt inte hunleorienterad. Jag gillar den mer för varje klunk men jag föredrog nog ändå Slussvaktaren.

S:t Eriks etiketter

Etiketter är alltid spännande. Folk väljer öl efter utseende på flaskan, det är ett faktum. Jag tror nog att det gäller mig också i viss grad. Det är inte helt ovanligt att man börjar diskutera flaskans etiketter när man sitter och dricker öl. Framförallt är etiketten identitetskapande på något sätt. Jag tänker på Slottskällans byte av stil på etiketterna för ganska många år sedan nu. Innan var det ”bilder” på etiketterna som i viss mån speglade innehållet men sedann fick de en stramare hållning som skulle vara mera elegant. Trist tyckte jag, bra och nödvändigt tyckte andra. S:t Eriks olika varianter av öl med tillhörande etiketter har definitivt en tydlig linje. Etiketterna andas tradition och svensk pilsnertradition. Årtalet 1870 kommer av att det som 1859 bildades som Brusells Bryggeri AB under 1870-talet lanserade en öl under det namnet. Framgången blev så stor att de 1881 bytte namn till S:t Eriks Bryggeri. Etiketten har, om jag har förstått rätt, en nyritad S:t Erik som Giorgio Cantù på Rithuset står för. Till denna har en snirklig etikett skapats med en hel del medaljer på. Medaljer som det brukar stå Världsutställningen i St Louis 1922 eller liknande på. Allt ser snyggt ut men jag ställer mig alltid lite frågande till den imagekrock som det sedan blir när man presenterar sin öl i text som nyskapande med inspiration från USAs västkust. Inte heller flaskans form tycker jag harmoniserar med etikettens utformning. Jag hade mycket hellre sett den på en ett klassiskt 33 cl returglas. Nåja, det är ju ölen i flaskan som ska tala och det jag har smakat har varit lite blandat men jag ser fram mot nya lanseringar, i höst kommer S:t Eriks Skördeöl t.ex.

S:t Eriks IPA

Det pratas om alkoholsvag, dåligt humlad och lite tråkig? Jag måste säga att jag är förvånad. Jag tycker att det är ett utmärkt exempel på en klassisk IPA. Märk väl att jag skriver klassisk i meningen ”som den var innan”. Innan stilen amerikaniserades fullständigt. En IPA ska vara lite alkoholstarkare än sina kollegor, bitters, och med 5,3% så kvalar den klart in. Den är krispigare bryggd, inte så tunga fruktiga toner från jäsningen som en bitter bör ha och så har humlearomen en tydlig och framträdande roll. Att Jessica H. sedan har valt Centennial och Amarillo innebär inte alls att hon har försökt att göra en amerikansk variant på IPA, eller? Men varför har de då skrivit detta på etiketten? Nja, jag blundar, njuter av ölen och dricker min klassiska, engelska IPA om än med en modern touch vad det gäller val av humlesorter.

 

S:t Eriks Vaniljporter

Vaniljvarning och för mycket kolsyra. Två ganska vanliga omdömen på nätet om denna kryddade porter. Såg någon som klagade över att den var svårdrucken direkt ur flaskan och jag slogs över hur olika våra preferenser är. Själv tyckta jag att den vore spännande att pröva till vaniljglass och när nu barnen och hustrun omvandlade den franska chokladtårtan till Knäcktartletter med vaniljglass och chokladöverdragna kex så var ölvalet självklart. Lika självklart som att dricka den i glas. Jag hälde upp med massor av skum i höga ölbockar vilken fick ölen att lyftas fram på ett mjukt krämigt vis med en underbar vaniljarom som backades upp av chokladtonerna. Den lätta kroppen matchade vaniljglassen fint och med knäcktonerna mot slutet så var det en perfekt öl för kvällen. Länge sedan jag lyckades med en så bra mat-öl kombination. Svara upp mot det du Stellan!!!

Mohawk Barley Wine

Med ett fräsande häller jag upp ölen. Skummet formligen hoppar omkring i glaset men orken tryter snabbt. Aromen har något intressant i sig. Inte malt, humle eller alkohol som brukar kunna vara dominanten i dylika öl. Något annat, jag undrar vad det är. Namnet på någon okänd spritsort dansar runt i hjärnan. Kan det möjligen vara en trevlig oxidation även om ölen inte är lagrad. Lagras bör den dock kunna göras. Jag bestämmer mig redan här för att köpa några flaskor. Jag börjar läsa på flaskan och finner att ölen inte alls är någon ”amerikansk” barleywine som jag hade misstänkt innan med tanke på Mohawks övriga öl. Orginalet lär istället gå att finna i Skottland men så Skottig upplever jag inte ölen. Dags för en första klunk. Hur kan en öl vara lätt och fyllig samtidigt? Svaret stavas kolsyra och det har denna flaska gott om. Sötma, mera av det där jag inte känner igen och massor av alkohol. Detta är sannerligen inte en öl att leka med. Lite för sötsliskig men jag har lite ost att rädda situationen med. Ihop med brödet och osten tonas kantigheten ned något men detta är nog en öl som bör väntas in. Köp ett par flaskor extra och stoppa undan till jul, 2012

Äntligen är jobbet över

Det är tråkigt när arbetet inkräktar på fritiden och inte minst ens mentala ork och humör. Så har varit fallet men nu är det sommar och jag behöver inte tänka på skiten. Egentligen har min plan varit att sitta här denna kväll med en god öl men jag är så förkyld så det får bli en kopp te istället. Jag får börja med att skriva om en öl jag smakade för en tid sedan. Den känns lika upphetsande som väderleksprogrnosen inför midsommar och jag trodde redan från början att den inte var något för mig. Jag svamlar om Galateas senaste tillskott till den svenska ölmarknaden. Three Towns Sommarlager är en synnerligen standardbetonad lageröl utan något större existensberättigande. Inget speciellt, inget tråkigt, inget konstigt men inte särskilt kul. Tur att det finns annat att ta till till midsommarsnapsen.

En liten början på lite mera bloggande. Det kommer förhoppningsvis att bli lite mera sådant framöver i sommar. Med avbrott för midsommar och en semestertur till Bornholm. Cheers!

Arboga Vårlager och Majbocken fort…

Vad tyckte jag om ölen då? Som jag skrev så i tidigare inlägg så hade jag troligen ha ratat den, åtminstone inledningsvis, på grund av namnet. Arboga förknippar jag knappast med balans, elegans eller kvalitet i någe vis. Det ska dock sägas att jag har bara smakat Arboga 10,2% det senaste året och det är knappast jämförbart med denna Vårlager. Hyllningskören har växt och det är inte att undra på. När jag öppnade flaskan så sprider sig en förförisk blommig humlearom. Det skummar fint i glaset men skummet dör fort vilket säkerligen gör detta till en favorit även bland barpersonal om den nu finns på fat? Färgen är dragen åt det mörkare hållet bland ljusa lager. Aromen är till en början väldigt fyllig och härlig humlegräsig (inte gräslig). Smaken är brödig och med en tydligt markerad beska. Ganska enkel och rakt på sak men utmärkt balanserad. Ska jag säga något negativt så är det att eftersmaken är lite väl kort

När det gäller Majbocken har de inte lyckats riktigt lika bra enligt mig. Drickbar öl men lite för tung, lite för söt och lite för fyllig. Bockölen är en svår balansgång att vandra. Tyska öl typer ska ha hög hinkabilitet oavsett vörtstyrka. Stora tunga Barley Wines lever på att de inte ska drickas i stora klunkar. Detta var en nu en ljust, bärnstensfärgad öl, medelskum sak som inte lämnade mycket spår på glaset efter sig. Aromen präglas av malt, maltsötma, alkoholsötma och i princip ingen humle alls. Smaken håller vad aromen skvallrar, medelfyllig med moderat kolsyra. Sötma, lite mandel, maltig smak, lite hö och en tydlig alkoholton. Eftersmaken är hård i sin beska och aningen torrare.

Sammanfattningsvis får alltså Vårlagern godkänt medan Majbocken mest får mig att längta efter Grebbestads Majbock, är det någon som vet om den finns tillgänglig även i år?

Varumärket Arboga och dess nya öl

ArbogaölenGivetvis ska man försöka att inte ha fördomar. Det gäller ALLT inklusive öl men det är dumt att tror att man inte har fördomar. Man lurar sig själv då. En av de sämre ölen, enligt mig, som bolaget har är Arboga 10,2% och under alla mina provningar har jag aldrig hört någon som har något gott att säga om ölen. Givetvis kan det ha suttit en och annan förskrämd åhörare som inte har vågat säga att han/hon gillar Arboga 10,2% för talkören som tycker att den bara är obalanserad, konstig, spritig o.s.v. har varit ganska kraftig och jag har inte varit den mest tongivande för jag har bara smakat några få gånger.

Arboga för mig var alltså ett diffust märke som jag trodde att någon av de stora ägde. Ett märke för mindre bra lageröl om jag uttrycker mig så. Därför hade jag lätt kunnat missat Arboga Vårlager om det inte hade varit för Arboga Majbock som dök upp samtidigt. Jag ringde upp Zoi Mitakidou på Galatea för att få en liten pratstund med henne om just varumärkena Arboga och även TT m.fl.

Bakgrunden är den att när Carlsberg år 2001 skulle ta över Pripps så hade Konkurrensverket åsikten att Carlsberg borde sälja av med några av sina varumärken. Galatea köpte då TT, St Erik, Sailor och även Arboga. Man låter nu tillverka öl hos flera av landets stora och små bryggerier som Zoi uttryckte det hela. Enligt uppgifter bl.a. på Ofiltrerat i en kommentar från Dempa så är Vårlagern bryggd av Jämtland medan Majbocken bryggdes av Åbro. Man ärvde en del recept av Pripps men Galatea har nu även börjat utveckla ”egna” produkter. Det var lite oklart om Julölen var ett recept som följde med köpet eller om de hade utvecklat den själva. Galatea har ingen egen bryggare utan tar fram en smakbeskrivning som de ber lämpligt bryggeri brygga efter. Bryggeriet provbrygger och Galatea godkänner. Det kan alltså bli olika bryggerier varje gång, i princip, enligt Zoi, som brygger en viss öl.

På frågan om vi kunde vänta oss flera spännande öl i märket Arboga så blev svaret troligen och hon passade på att puffa för Three Towns Premium som kommer att lanseras på bolaget i höst. Galatea jobbar även på varumärket St Erik som de ev. kommer att återlansera medan Sailor troligen får ligga på havsbotten ett tag till. Det kan man förstå med tanke på omdöme på t.ex. ratebeer.Vi gled in på prat om andra öl och så mycket stod klart att det troligen dröjer länge innan det dyker upp en Arboga Trippel men Galatea har en godbit i form av Chouffe Houblon Dobbelen IPA Tripel som kommer att släppas på Systemblaget den 1 augusti i år.