Hannas Julcider

Varuprov från GalateaHannas Julcider, Karlströms MaltKan absolut inte säga att jag kände mig entusiastisk inför denna julcider. Vad är en julcider? Vad är julöl? Hur långt är ett snöre? Vem uppfann äggkokaren? Dessutom vet jag inte vem som har tillverkat den. Three Towns står som producent men de har inte någon produktionsanläggning. Åbro brygger ölen men var tillverkas cidern?

Om man nu ska göra en julcider, varför inte låta den dofta pepparkaka. Den har ett väldigt stort skum som snabbt dör bort som det brukar på en cider och lämnar en yte, pytte liten kant. Det luktar alltså pepparkaka men vad smakar det? En sak är klart, det smakar inte cider men inte bara pepparkaka heller utan snarare julglögg. Jodå, det är julglögg och jag funderar på att köra den i micron, för glögg ska vara varm tycker jag. Fast det gör jag givetvis inte. Istället konstaterar jag att detta är söt, pepparkaksaktigt och inget för mig. Jag vill ha min cider betydligt torrare.

 

Varuprov, undertext

Sexrättersmiddag

Eller för att vara mera riktig i mina ögon, en herrans massa smårätter men kocken envisades med att säga att det var en sexrätters måltid. I Falköping skryter vi gärna med våra megalitgravar, våra fina tågförbindelser, Falbyggdens Ost och att vi har flera kor per invånare räknat än någon annan kommun var av det sista troligen inte ens är sant. Det finns en anledning att vi inte försöker skryta med att ha ett rikigt mat och dryckutbud. Det finns nämligen inte så mycket att skryta med. Pizzeriaresturanger står inte så högt i kurs. Tendenser till undantag har vi i form av Kurorten och Rantens Hotell men riktigt i klass med Qvänum Mat&Malt, Bjärttorp slott, Forshems Gästskiveri når vi inte och absolut inte till Sjömagasinet, Resturang 28+ eller Thörnströms Kök. Inte heller har vi något i närheten av Ölrepubliken, Tre Små Rum eller ens ett Bishop’s.

Välkomstsnittar med folkFör en kväll förändrades dock allt detta den 10 november. Då hade vi personalfest med mitt arbetslag och genom kontakter så hade vi fått erbjudandet att Josef Assio skulle laga mat. Josef driver resturang Dagny’s vanligen och det är en lunchresturang helt i linje med Falköpings övriga utbud om jag får säga så. Däremot har han ett starkt intresse för högklassig matlagning och har bland annat varit iväg till Barcelona och El Bulli och kurs med Ferran Adrià. Även Daniel Roos har han sammarbete med så nog kan killen laga mat. Vi hade träffats en gång tidigare och jag hade öppnat hans ögon för öl och alla de smaker drycken kan erbjuda, sedan hade vi haft lite kontakt men egentligen så visste jag inte alls vad maten skulle smakade. Det fick bli en hel del på känn och så lite öl i reserv. Dessutom måste man ha sällskapets preferenser i beräkning också. Till föröl hade jag Duvel och Sierra Nevade Torpedo och det blev mycket omtag på Duvelen men knappast på Torpeden, den var för besk helt enkelt. VälkomstsnittarSom tilltugg hade vi tre olika snittar. Knäckebröd med en kräftsill, en potatisterrin med lufttorkad serrano samt blinier med löjrom från Vänern/ rödlök/cremefraiche /dill

Sedan satte vi oss till bords och började ölmässigt i all enkelhet med Paulaner Hefe till en Västerbottenostcheesecake med syltade svampar innan vi gick på mera tunggung i form av en fantastisk jordärtskockscappucino som serverades med krispig rulle på lagradost o timjanbakad svamp. Till den lite nötiga, släta soppan hade jag valt Chimay Blå 2007 vilket jag var väldigt nöjd med. Den mjuka, avrundade Chimayen omslöts av den slätmixade soppan. Något av kvällens höjdare blev sedan den eldade kallrökta laxen som rullats runt en avokadorröra. Det hela smaksattes med sesam, soja, citrus och koriander. Inte helt givet vad man skulle välja. Jag prövade två olika vägare, rökt och lax är vi vana med i Sverige och Nils Oscars Rökporter kunde vara en väg tyckte jag och det fungerade okej men bäst blev det med ett glas Highland Park Thor. Nästan lika många gillande blickar efteråt som förvånade ögonbryn innan när jag presenterade dryckerna blev det.

Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel
Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel

Efter en snabb palettrensare i form av en sorbet så gick vi in på ankkorven. Här var tillbehören minst lika mycket med i skapelsen som själva korven. Ankkorven hade Josef laborerat med tryffel från Gotland, riven mandel och pumpa och jag svarade upp med Sigtunas Equilibrium. En bra balans är nyckeln och här byggde balansen på mycket av allt på något vis. Lyckad kombination enligt mig även om det var aningen för avancerad öl för flertalet av gäästerna. En av de mera oväntade sakerna i menyn var de svampfyllda kroppkakaorna som kohydrater till huvudrätten. Rådjurssdeln var perfekt tillagad, mör, lätt blodig och saftig. Som sagt, kroppkakorna stod för överraskningen och köttet för elegansen. Till detta plockade jag fran Traquair House Ale från 2006 samt Rochefort 8. Att jag valde åttan handlar rätt och slätt om personlig preferens för den gentemot tian. Traquair House Ale och vilt passar enormt bra ihop och den finstämda legenden om de stängda portarna gör inte upplevelsen mindre.

Nu börjar vi närma oss slutet av middagen och man börjar bli lite mätt på smakupplevelser och varken ostterrinnen i sig eller kombinationen päron, brieost och saison upplevde jag som lyckad. Dessto bättre blev det med cheesecaken. Den hade komponerats med hjortron i många varianter och då valde jag whisky som dryck igen. Denna gången drog vi oss till whiskyns hemland och en äkta Potstill. Tolvårig Redbreast blev det. Det var flera som uppskattade drycken fast kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig. Skönt att det inte blev mera öl, det är så mycket att dricka och en whisky är bara några få centiliter. Klenisar!

Öl var vi tillbaka på till avslutningen så till kaffet och pralinerna, damsugarna, brownisen och macroneer hade jag offrat en av mina två sista Carnegie Porter Jubileum. Det var med mycken tvekan jag tog en sådan, väldigt nöjd var jag dock efteråt då den passar fint till pralinen och browniesen. S:t Eriks God Jul från förra året gick med sin stora maltkropp bättre med kakorna.

En mäktig middag med massor av goda kombinationer. Enormt tack till Josef för chansen att få grotta ner sig i mat och dryck kombinationer. Kul att få sprida lite ölintresse och ett stort tack till mina trevliga arbetskamrater som i alla fall i början på kvällen orkade lyssna.
Hela dryckesmenyn

Det är alltid skönt att kunna skylla på någon annan

Nu sitter jag här som traditionen bjuder (det är alltså andra året i rad) och provsmakar S:t Eriks God Jul efter en lång dag på Örebromässan. I år handlar det om en porter med brända toner, relativt tunn arom, lätt syrlig och ett fräsht anslag. Smaken bär med sig choklad, bränd karaktär, lätt krapp lite syra i eftersmaken och är inte alls vad jag förväntar mig av en julöl. Kanske spökar förra årets underbara Barley Wine i minnet. Den var faktiskt helt underbar. Vem är det nu jag ska skylla på? Jo dessa tre herrar var av bara två kom i bild och dessutom är de suddiga. Tack för en underbar avslutning av dagen och låt oss träffas i nyktert tillstånd och diskutera fritt ur sinnet men varför inte träffas med mindre fritt sinne och se till att bli mindre och mindre nyktra? Vad ska jag beskylla dem för, jo att jag sitter här sent och återigen bedömmer en öl i allt annat än helt optimalt tillstånd. Alltså, jag njuter! Poäng på ölen då? Jag har svalt att den inte passade in i min julölsfundering och ger den 8 poäng.

 

Åter igen saker som inte blev till ett helt blogginglägg

Idag gjorde jag en beställning på Systembolaget. Inget ovanligt i sig men denna gången är det till en sexrättarsmiddag där små munrensare som sorbet, blininer med löjrom eller en potatisterrin inte ens räknas in. Det har varit en hel del huvudbry men roligare har man svårt att hitta. Ofta bygger provningsledaruppdragen på ett tema typ Belgiska öl, udda öl eller helt enkelt bara visa upp ölets smakrikedom men här har jag fått ägna mig åt att välja öl helt utifrån smakerna. Roligt! Jag har även valt att ta med lite från källaren av lagrad öl. Jag ska inte presentera menyn här för det finns troligen folk bland gästerna som läser min blogg men det har även märkts att jag inte har haft särskilt mycket med menyskapandet att göra. Jag och kocken pratade givetvis men det är lätt att man missar lite i kommunikationen. Jag ville ha med en chokladrätt på slutet men jag sade inget om vad för choklad så nu har vi en med vit choklad och då passar Slottskällan Imperial Stout sämre om man säger så.

Årets Ölpersonlighet har utsetts. Priset gick till Marianne Wallberg, grundare och huvudperson vid Stockholm Beer&Whisky Festival. Stort grattis till henne, ett välförtjänt pris. Prissumman är på 35 000 kronor och dessutom fåår hon sitta i juryn för nästa års pris. Priset instiftades av Galatea och prissumman kommer från försäljningen av Sigtunas och S:t Eriks Doppel Weizen Bock som bryggdes speciellt för Ölets Dag den 18 juli.

På tal om SB&WF så vill jag bara vidareförmedla den glädje som Christine Poreca visade. Christine arbetar som försäljare vid Camden Town Brewery och var den som visade mig runt på bryggeriet. Ganska mycket av tiden så hade hon på sig sin försäljarröst och även om hon bara har arbetat några månadeer så får man förstå henne. Det handlar ganska mycket om att upprepa och återupprepa samma historia gång på gång. När vi kom in på Stockholm så blev känslan en helt annan. Christine är från USA och har varit på ölfestivaler på båda sidor om pölen men hon har, berättade hon, inte varit någonstans där så många inte bara vill få ölen upphäld i glaset utan vill gärna stanna kvar, prata smaker och aromer, bryggeritekniska detaljer och få höra mera om bryggeriet bakom produkter. Något som vi tar ganska givet kanske i Sverige numera men som vi faktiskt ska vara väldigt tillfreds med.

K:rlek på flaska och K:rlek på väggen. Gillar du Sara Nilssons etiketter? Du är inte ensam och nu väljer Brill att reproducera etiketterna i liten upplaga.
– Giclée print på canvas, Breathing Color Lyve Canvas, 30 x 40 cm. Endast 15 av varje.
– Giclée print på papper, Breathing Color Optica One Fine Art Paper, pappersstorlek 30 x 40 cm. Endast 40 av varje.
Priset hamnar på 1200 kr respektive 600 kr och de är givetvis signerade.

Inte så stor skillnad

I förra blogginlägget så skrev jag om No Sleep in October och kallade den småbryggeriernas mainstream. Låt mig ge två exempel till: S:t Eriks Oktoberfest och Wisby Sleepy Bulldog Pale Ale. Båda två är öl med en lagom maltbas som domineras humlebeska utan att vara några humlebomber, varesig i arom, smak eller eftersmak. Båda två är lite lagom vegitativa och blommiga snarare en citrus. Goda standardöl kort sagt och jag tycker att båda två visar på hur lite det behöver skilja mellan överjäst och underjäst. Två av alla dessa öl som är bra till mycket bra och där valet av sort avgörs av andra faktorer än bara ölets kvaliter. Vi pratar givetvis om bryggeriet, mina personliga preferenser. Hellre än Ocean än S:t Eriks, fast inte om vi är i Dalarna då för då blir det tvärt om. Helst vill jag ha en Jämtland. Alltid den lille före den store fast bara om det är riktigt bryggeri. Om inte etiketten är snyggare hos den stora. Roligt namn inte att förakta men inte allt för utmanande. Hellre en öl från ett bryggeri som det var länge sedan jag drack än åter igen en Dugges. Även flaskan kan få mig att trigga igång. Estmalles flaska är underbar men jag är mindre entusiastisk till S:t Eriks. En standard 33 cl returglas vore roligt att få se svensk, bra öl i.

S:t Eriks Påsk

S:t Eriks öl kommer i jämn strid ut i nya varianter. Nu senast var det deras karamelliga påsköl som med ganska hembrygd karaktär. (Hade detta varit TV så hade ni sett mig göra en axelryckning.) Roligare än så var den inte men det var nog inget större fel på den heller…..

 

Snowblind

Detta var en av förra årets bästa julöl men den blev stående långt fram i mars/april innan jag smakade den. Kan det har varit därför den blev god? I år öppnade jag den med stora förväntningar. Strong Ale av amerikanskt snitt, nja, jag vet inte hur jag tänkte. Inte så rätt, i alla fall inte idag. Tunn till medel i kroppen, 7,5% och massor av citrusdoft i humlemattan som lägger sig i näsan så fort man närmar sig ölen. Det är dock inte detta som sänker ölen mest utan den tvåliga känsla som man får när man har druckit ett par fyra , fem klunkar. Det och en växande känsla av träighet, inte ekfat utan bara trä i största allmänhet. Etiketten är dock kul. Ta ett kort med Snowblind ståendes bredvid några andra öl och du får lätt en överexponerad etikett, Snowblind gör skäl för namnet.

 

Inte helt objektivt kanske…

Att sitta klockan två på natten och dricka Barley Wine i stort, tjockt pintglas med formen av en caskhandle snarare än optimal ölprovarglasform är väl inte helt okej ur ett konsumentperpektiv kanske. Å andra sidan så är det väl en och annan barley wine som åker ned för mer berusad sterupe en vad min är. Den är ju trotts allt mest trött! S:t Eriks Barley Wine är precis vad jag vill ha, det jag saknar är en riktigt bra bok. Istället får jag nöja mig mer eller mindre obskyra artiklar i en tidning jag hittade på gatan på väg hem från Örebromässan. (Detta skrivet som en pik till Herr J. Lindahl) Jag har jobbat hela dagen i Cooleys monter och sedan avrundades det hela med pyttipanna och sedan Bishop Arms där vi satt i samspråk till sent på kvällen.

S:t Eriks Barely wine: Mörkröd/brun, inte mycket till skum, tungt maltig fylld med massor av sromer, jag faktiskt knappt vad den inte är fylld med. Alkoholstin och lätt humlekaraktär och en jädrigt bra Barley Wine, klart i klass med det övriga jag smakat. Torkade frukter och trevligt viniös trots att den inte har sparats. Jag ska köpa mig några flaskor till och blindprova mot Thomas Hardy’s Ale, en att bara dricka en stilla kväl och en hel drös att ha i källaren till lämpliga tillfällen samt en att avsmaka vid lämpligare tillfälle. Jag ändrar mig där till annat tillfälle, jag vet inte om det kan bli lämpligare än så här.

 

Mohawk vs Goldings

Sticker mellan med en hemmaprovad öl mitt i alla mässrapportering. Ett par dagar sent testade jag av Mohawk vs Golding. Enligt datummärkningen har den nu passerat sitt bäst före datum men det tror jag inte var så farligt med denna. Den har stått mörkt och relativt vältemperarat. Massor av skum, tunt kopparfärgad som drar mot vacker bärnsten. Aromen präglas inte helt oväntat hos en Mohawk av härlig humle. Goldings räknas som en av de klassiska engelska sorterna och har sina rötter i slutet av 1700-talet. Till de bästa varianterna räknas East Kent Golding och ryktesvägen lär det vara detta som Sigtuna har öst i. Vanligen använder man Goldings mest till smak och aromhumle och inte så ofta som beskagivare då det finns billigare alternativ. East Kent Golding är en humle som liksom växtifierar den engelska bittern. Jordigt mullrande, lite kryddig. Inte lika somrigt fräsch som cascade kan vara utan bara mycket men dovt i klangen. Lite jästig och det känns definitivt som klassiskt brittiskt när det är som bäst. Smaken är brödig (knäck), lite blommigare snarare än fruktig nu när humle får komma fram i full frihet. Lite återhållsamt med kolsyran gör den söt mera i känslan kanske än faktisk sötma. Gud så gott det är med öl.

 

Skördeöl

Jag är ingen bonde men jag gissar att skördetiden måste vara den mest känslosamaste momentet. Förhoppningsvis har man en god skörd att räkna in och då växer stoltheten medan en dålig skörde skapar förtvivlan om än inte i samma magnitud som för hundra år sedan. Själv njuter jag av den frukt andra har sått, vårdat, skördat, förädlat och slutligen buteljerat i form av Sigtuna Harvest Ale. Jag prövade S:t Eriks Skörde öl för tre kvällar sedan. Jag vet inte om Skördeöl är någon välerkänd öltyp men jag tyckte att det kunde vara intressant att jämföra dem lite. Jämföra och jämföra? Om man dricker den ena en blytugn kväll som kommer som avslutning på ett ihållande dagsregn eller den andra som dracks till maten vid tiotiden i fredags efter att jag hade bevittnat solnedgången från en skylift. Hur som helst båda är mörka, humledominerande och lätta i kroppen. Som jag tänker mig en skördeöl. Harvest Ale känns lite väl tunn en så här gråkulen måndagskväll. På samma sätt skapade den lätta kroppen hos St Eriks en lättdruckenhet som satt perfekt i fredagans solsken. Ingen av dem är extrem i sin humlighet eller något annat så det passar mig ganska bra. S:t Eriks är lite brödigare medan Sigtuna är lite rakare. Jag kan tänka mig båda två igen under hösten men då får jag behålla båda själv för frun vill inte ha av dem, lite för humliga tycker hon.