Ett besök på Bishop

Pandemin har slagit hårt i världen och det känns lite futtigt att prata Coronarelaterade ölproblem men ta det för vad det är. Detta är trots allt en blogg med ölfokus. Det är bara att konstatera att Bishop Arms inte längre är det ölmecka det än gång var i det nyss uppvaknande öllandet Sverige. Rakt ut tråkigt utbud av öl helt enkelt, med mina preferenser alltså och bara fatölen i åtanke. Vem orkar efter en hård dag på jobbet stå och välja flasköl ur en kyl som knappt syns? Speciellt när man inte klarar av att läsa vad det står på flaskorna numera.

Halvhjärtat Oktobertema kan väl gå an för jag vet inte om jag vill se ett helhjärtat oktoberfestfirande på en tisdagstom Bishoppub men liksom bara två öl på pumparna som inte kommer från de stora leverantörerna. Ni har säkert läst något om Ölfrämjandets genomlysning av fatsituationen i Göteborgsområdet men att det skulle vara så illa på det som en gång i tiden var Ölsveriges, om inte krona i juvelen, så i alla fall något av en ryggrad, hade jag inte trott och så illa är det inte riktigt. Det är fler än bara en leverantör men det mesta kommer från de stora distributörerna. Inte riktigt ett Bishop att känna igen men så har det blivit under pandemin enligt personalen. Det Bishop jag besökte ligger i Skövde och är ett av Sveriges mindre BA vilket skulle kunna vara ytterligare en del i förklaringen. Förhoppningsvis kommer det börja rulla på igen nu när vi öppnar upp Sverige igen. Fast då gott folk där ute i vårt bryggeritäta land, då gäller det att vi kunder visar vad vi vill ha säger ölbloggaren som till slut beställde ett glas Siren Broken Dream vilken säkerligen är levererad av Great Brands. Kan vara på sin plats att påpeka att jag absolut gillar BA och inte minst i Skövde har jag alltid fått bra service. Hur upplever ni utbudet på era Bishop Arm’s ställen?

En öl, lite jobb och bara njuta. Allt som saknas är ett bra cask-utbud. Skål på er.

En svart skapelse på 6,5% som bär tydliga spår av oxidation. Absolut inte helt ”off” men påväg däråt. God öl idag men hur är den på lördag? Funderar hur länge den har varit påkopplad.
Nötig, chokladig. Mycket tranbär, lingon och givetvis kaffe. Det är hur som helst en stout, alltså en sturskare öl i det kraftigare registret. Det känns som mer än bara 6,5% i ölen. Tänk vilken lyx att få smita in på puben på väg hem från jobbet en tisdag vid åttatiden och ta sig ett välförtjänt glas. Jag ignorerar allt jag har skrivit ovan och loggar in den som en femma på Untapped. Skål på er alla glada människor där ute.

Porterprovningen – bortförklaringarna

De sju varianterna stoutporter i ordninarie sortimentet april 2018, Karlströms MaltJag måste gvetvis redogöra för den roliga porter/stoutprovningen som vi genomförde Skärtorsdagen. Man skulle kunna skriva fantastisk men någon stans på vägen tappar den en liten, liten pinne i bedömningen och blir bara en rolig provning. Det handlar inte om sällskapet för det var i toppklass men däremot så hade vi inte de riktigt bra ölen. Framförallt tre av dem var lite mindre bra i mitt tycke den kvällen.

Vi börjar med det lekfulla tävlingsmomentet, vem prickade flest rätt. Jag visste namnet på alla nio ölen men alltså inte ordningen medan mina deltagare inte fick veta namnet på de två jokrarna förrän efter att alla ölen hade provats. När vi började samla ihop oss efter att ha smakat alla så hade jag ordningen klar för mig, kände mig väldigt nöjd, hade nyttjat mina minnesbilder från de olika ölen. Speciellt så gällde detta de två jokrarna, kände att jag hade haft stor hjälp där. Ja, ja, så gick det precis som jag förtjänade. Tre rätt och långt ifrån Mattias och hans fem rätt. Här nedan har ni mina bortförklaringar. Som upphällare assisterade min fru och hon visste inte vilka öl som var jokrar eller inte.

De två jokrarna och kvällens avslutning, Karlströms Malt.jpg
De två jokrarna och en av ölen vi avslutade kvällen med

1 – Guinness Draught, platt, liten kropp, Guinnesskum, svag rostad karaktär (Ingen tvekan, fanns bara ett alternativ)

2 – Guinness Extra Stout, lite mera kropp och mera rostade toner. Den ölen som liknade 1an mest (Viss tvekan, men inte mer än ett uns)

3 – St Peter’s Cream Stout, Godare än de andra två, den har kropp och lite karaktär. Speciellt i jämförelse med de andra. (Jag gissade på Stoodley. Jag minns den som lite godare och inte så intetsägande som Guinness så den här passade perfekt. St. Peter’s hade jag ju passat in på öl nummer 7. Tänk att jag inte plockade den, känner mig lite besviken och lovar mig att dricka den lite nu och då)

4 – Jet Black Heart Båda den och 6an är söta och vaniljiga, kommer ihåg att Young’s hade på tok för mycket chokladsmak men den här har mest vanlij och sötma, inte så mycket choklad (Om det inte är BrewDog så är detta Young’s reso nerade jag och valde fel, två väldigt lika öl, mer lika än jag trodde)

5 – London Porter, fudge, mjuk, lite platt i jämförelse med de andra kraftigare men god (ingen tvekan, skönt med den efter fadäsen med St Peter’s)

6 – Young’s, Lite, lite mera choklad. (Se 4an, givetvis blev det fel även här)

7 – Draugen, Siren/Dugges, detta är kvällens klart godaste öl. Fyllig, markerad rostad ton som kompletteras av humlebeska. Hittar en del humle i aromen också. En öl att sitta och dricka hela kvällen (Så god – då är det nog St Peter’s, sicken dumt resonemang, humlen borde leda mig rätt här men ack nej, sitta och dricka hela kvällen? Knappast 11,5% vilket också förklarar mycket av den fina kroppen. Lite skamhatten på när man är så säker som jag var här och har så fel)

8 – Innis&Gunn Otrevlig arom, stickig gummiton med okej smak, jag minns det som att Draugen var lite otrevlig o aromen. (Här spelar alltså minnesbilden mig sprattet. Kommer ihåg att jag vaskade lite av Draugen senast, inbillar mig att gummitonen kan vara rökigheten som omvandlat/oxiderats men med facit i hand så hittar jag de tydliga bourbontonerna från ekfatet)

9 – Stoodley Stout, Det här både luktar och smakar lite illa, tunn kropp och viss ekfatskänsla får mig att passa in den som Inni&Gunn men det är bara en känsla av ekfat som får mig att välja den. Känner egentligen inte alls igen ölen vilket i sig borde ha fått mig att tänka Stoodley Stout. Kanske var det något fel med just den här flaskan. Orkar jag med att köpa en flaska till och prova? Vi får se, borde ju göra det.

Summering: Blindprovning, halv eller hel, är det enda sättet att försöka prova en öl objektivt. Nu när jag funderar lite till så ändrar jag till fantastisk provning. Samtalet, det är den hemliga ingrediensen som lyfter en bra kväll.

Torsdag igen – The Kernel, Export Stout

Så fort veckorna går! Fast mig stör det inte, jag fåt ju drick porter eller som i detta fallet Export Stout. Det verkar som om jag inte har skrivit om denna öl tidigare. Brukar inte köpa med mig den hem men av någon anledning kom den med i oktober.

The Kernel, Export Stout London 1890, Karlströms MaltMörkt, småbubbligt skum som snart nog bara lämnar kvar en tunn strimma utmed glaskanten. Inte så mycket i aromen, rostade toner, mest kaffe och lite humle. Långt ifrån en imperial stout utan detta är en helt vanlig stout fast lite starkare.
Väldigt hög beska, nästan så den blir otrevlig. Inte kan väl ölen ha smakat så här i London, då hade jag aldrig köpt den?
Den mjuknar något när den värms upp och de skarpa smakerna får lite rundare kanter men det blir ingen rund öl för det. Medium kropp och hög kolsyra dämpar knappast beskan och av den mjuka krämighet jag minns finns absolut inget kvar. Med en skvätt whiskey så anpassar den sig ännu bättre men domen blir fortfarande hård. Det blir vasken för en stor del av ölen. Så stor att jag faktiskt gick och hämtade en annan öl, det är ju trots allt torsdag!

Jag kan inte låta bli än att fundera på vad som har hänt, mins jag ölen så fel och är det så att jag tyckte så mycket bättre om den när jag drack den på plats? Har något hänt i flaskan? Är det något fel på just hållbarheten hos den här bryggningen? Något svar lär jag knappast få, tur att det snart är torsdag igen.

Torsdagsporter – om att göra livet rättvist

Livet är inte rättvist, så är det bara. Det finns ingen riktig rättvisa någon stans. Men det finns stora och det finns små orättvisor. En av de mindre är att jag har några kompisar som flyger över till London imorgon. Orättvisan blir inte direkt större av att jag faktiskt har tackat nej till att följa med. Jag lägger så mycket tid på öl redan som det är att jag försöker att hålla sportlovsveckan skapligt fri. Det var så jag tänkte i november när det bokades men nu sitter jag här och känner ett litet sting av avund. Helt onödigt, jag vet men så är det. Samtidigt ska det bli roligt att höra om deras ölLondon när de kommer tillbaka. Utan mig så trampar de inte samma stigar som jag brukar och jag kan passa på att få lite nya influencer.

Partizan Stout, Karlströms Malt, LondonSom tur är kan jag i alla fall utjämna orättvisan något. De häringa människorna är inte bara ölglada utan även fotbollsglada så på något vis verkar fotbollen få styra så de inte kommer till Partizan Brewing. Partizan har nyligen flyttat (läs mitt inlägg om bryggeriet här och Magnus Bark om flytten här) så jag hade absolut sett till att få komma dit. Men eftersom jag inte ska med så plockar jag fram en Stout från Partizan. Känns både rätt och rättvist. Dessutom är det i sista stund. När jag öppnar flaskan är det bara 90 minuter kvar tills den förstörs, kabang!!!! Bäst-föredatumet är 8 februari 2018

Jag har recenserat den innan och klipper helt sonika in en gammal recension. På så vis kan jag fortsätta att sitta här och filosofera, fundera, fnuttisera och frammana bilder av mig själv, en solig förmiddag, i Bermondsey, drickades underbar öl.

Second Breakfast, Partizan, Resa, London, Karlströms Malt
Utseende: Svart, mycket svårt att se igenom. Stort skum som dock försvinner fort. Färgen på skummet är svagt mörkt.

Arom: Sötma, lakrits, kaffe, mochatårta (typ kaffet och sötman ihop gissar jag)

Smak: Sötma blandas med choklad och en värmande känsla. Den känns lätt i smakerna men har mera av en medium/tung kropp och vore det inte för att jag vill att den ska räcka länge här framför brasan så hade jag lätt kunnat tömma den i sex, sju klunkar. Lite ljusare chokladtoner i smaken jämfört med vad aromen skvallrade om men komplexiteten svarar lätt upp till förväntningarna. Låg kolsyra vilket tilltalar mig. Eftersmaken är det som har förändrat sig mest markant, eller om det är minnet som sviker, under året den har stått i min källare. Den är betydligt kortare och mildare nu vilket höjer känslan av en lättdrucken och välbalanserad öl. Egentligen vet jag bara ett fel med den, jag pallar bara en öl en tisdagkväll som denna. Så nu med en kvart kvar innan jag kan stänga av ugnen så lutar jag mig tillbaka, tittar in i brasan och njuter.

Slut på inklipp. Jag har bara ett tillägg, den här batchen hade mera kaffetoner än choklad men den var absolut lika välbalanserad vilket kan vara lite förädiskt för en öl på knappa åtta procent.

Vem vet hur våren artar sig, kanske får jag ihop en grupp igen för en Londonresa eller så tar jag helt enkelt semester och far iväg i alla fall.

Anspach&Hobday – The Stout Porter

Vad som är vad av stout och porter brukar kunna bli ett härligt förvirrat samtal. A&H har tagit fasta på en äldre tolkning av begreppen. Inte så förvånande, hela bryggeriet andas en härligt förskönad bild av det viktorianska England. Reformklubb, imperiebyggande, framåtanda, Stiff upper lipp och allt det andra. De har en porter bland sina reguljära öl och så även denna lite sturskare, 8,5%, kraftigare, mäktigare version av portern. Kanske skulle jag ha börjat med just portern men jag var verkligen sugen på något kraftigt och mäktigt.

Detta är inte en imperial stout, alldeles för lättdrucken och sessionaktig för detta. Massor med smaker, kaffe, choklad, mörk fruktighet, lite lakritston. Alltihop balanseras mot det lättare hållet med East Kent Golding och Cascade. Inte någon mäktig humledominans i ölen men en tydlig och klar närvaro. Hög beska rakt igenom men även lite citruston i aromen. Kort eftersmak bidrar till att öka hinkabiliteten.

Riktigt trevlig Foreign Stout. Enligt deras hemsida är det ” A beer that goes very well with itself” men jag kan gå i god för att den passar fint ihop med en bok också.

Anspatch&Hobday, The Stout Porter, London, Karlströms Malt

Great beer, great memories

Det kändes väldigt klart för mig redan i lördags vilken öl som skulle förgylla min torsdag denna veckan. Vädret har verkligen slagit om och hösten är definitivt här. Dagarna börjar bli riktigt korta och det passar bra att mysa med tända ljus på morgonen när man äter frukost. Det är en tid som traditionellt anses höra ihop med porter och stouts. Inte för att jag brukar avhålla mig från sådana gudabenådade drycker under resterande delen av året på något vis men det känns verkligen rätt.

Ölen jag har valt ikväll är Old Ford, en export stout från Redchurch. Ett Londonbrygger ursprungligen men sedan 2016 har de flyttat ut till en ort som heter Harlow. Harlow ligger Essex, norr om London i linje mot Stansted. En gång i tiden, när det låg inklämt under ett järnvägsvalv på Poyser Street så var jag på besök. Det jag minns bäst är den något buttre och luttrade ägaren Gary Ward och hans frågor angående Galatea som då importerade deras öl.
Jag ska forska vidare lite i Redchurch, jag tror nämligen att de har behållit sitt bryggeri på Poyser street för att brygger experimentella bryggder.

Redchurch Export Stout, Old Ford, London, Karlströms Malt

Over to the black, beautiful stuff

Den här ölen är kolsvart och ligger i gränslandet mellan export stout och imperial stouts. 7,5% ligger i den lägre skalan för de senare men över för export stouts. Redchurch har dock satt Export Stout på etiketten så jag förväntar mig rätt så låg viskositet men rejäl arome. Export Stout bör vara lite lättare i aromen, munkänslan och har en betydligt högre hinkabilitet. Ett vackert cappuccinofärgat skum kompletterar utseendet.

Aromen är fantastisk. Stor, mäktig kaffeton kompletterat med rostad malt och en lätt ton av humle. Inte murrig som en imperial stout utan precis så distinkt som jag vill ha en export stout. Lätt kropp trots sina 7,5% och rena enkla smaker. Kaffe, lite fruktighet, brödighet, lakrits och lite citrus kompletteras med en kraftig beska som balanseras av en lätt sötma. Eftersmaken är mediumlång och torr men dör tvärt på slutet vilket öppnar för en ny klunk.

Å vad underbart öl är, hur man kan förflytta sig i tid och rum med den. Frågan är om den inte är något bättre än jag minns den. Cheers!

Porter, stouts och andra svarta öl från Londonbryggerier

Gårdagens nostalgitripp fick mig att fundera. Vilka stouts/porters/sweerstouts/imperialstouts kommer jag ihåg från Londonbryggerierna? Vilka är bäst? Vilka är minnesvärd? Direkt taget ut minnet alltså, inget tjuvtittande i anteckningar, ratebeer, untapped eller på hemsidor. Det som står inom parentes är mina rättelser som jag senare gjorde i efterhand.

Den första ölen jag kom att tänka på var Beavertowns Smogrocket (Smog Rocket). En rökig porter som inte har många andra kvaliter också. En mycket trevlig öl som jag gärna skulle vilja se mera av. Sedan har vi bivetvis By The Horns som inte bara har sin Lambeth Walk utan även Gift of the Gab. Från Partizan minns jag bara FES (Partizan Stout FES), känns väldigt konstigt att han bara skulle ha gjort en stout (enligt ratebeer finns det massvis och jag kände igen några så här i efterhand). Kanske har jag inte prövat någon mera, det är hans ljusare belgare som jag har fastnat mest för. Fuller’s London Porter är fantastisk och betydligt bättre än deras Black Cab. Imperial Portern är bra men inte helgjuten. Jag tror de kommer skruva lite på den framöver, håll koll på den. Five Points har en Railroad Porter som man lite elakt kan kalla mainstream, mera smak och kraft på Brixtons Windmear (Brixton Windrush Stout är rätt namn). Brew By Number borde ju ha bryggt både en och två varianter men jag kan inte minnas någon av dem. Jag kan inte tänka mig att jag inte gillar den. Grannen The Kernel har en Export Stout som är bra men den klart lysande stjärnan är Imperial Brown Stout (The Kernel Imperial Brown Stout London 1856). Crate Stout och Camden Ink hör till lite av axelryckarölen. Jag tar dem gärna men inget jag söker efter.

Hammertons ostronstout Pentonville är ett kliv upp medan Meantimes Choclate Porter är fantastisk. Deras stout är mera medium. Moncada hade några smaksatta imperialstouts till 17 mars men det var bara den vanliga som var helgjuten. De andra kändes påklistrade. Vilka har jag glömt? Export Stout från Redchurch (hmm, undrar om det var Hoxton Stout eller Old Ford Export Stout), jag kommer ihåg att jag gillade den starkare varianten men det är ju typ 4 år sedan jag drack den. Glömt? Hur kunde jag inte komma att tänka på den direkt? Weird Beards Black Pearl, en underbar 3,8% öl med mängder av smak, massvis karaktär.

Å så mycket härlig öl man har druckit genom åren. Vet ni vad som är det bästa? Det kommer mer fantastiska öl.

Taximacka och Fuller Porter

Portertorsdag, FES – Partizan, minivertikalprovning

Nej, givetvis kan man inte kalla de för en vertikalprovning om man har två olika årgångar men det lät vackert tycker jag. Jag har varit lite krasslig under en dryg vecka men idag kände jag mig pigg och kry, lagom till Porter-torsdag och allt. Kände mig lite sugen på att skapa lite Londonkänsla här hemma.
Partizan är absolut ett av mina favoritbryggerier och har varit det sedan mitt första besök där. Främst var det deras Saison och Belgian Golden som fångade mitt intresse men idag är det alltså stouten som gäller. Båda flaskorna är via Systembolaget för en och annan rännil av Andy Smiths gudadrycker. Jag tar dem inte sida vid sida utan en efter en. Det är portertorsdag, inte analysera sönder dina öl. Skål på er vänner!

partizan-brewing-lika-som-bar-fes-karlstroms-malt

2014: Skummar ordentligt, oväntat vitt skum. Aromen känns lite misstänkt, kan inte riktigt beskriva vad det är men det luktar inte helt rent. Kanske har den fått stå för länge i källaren. Jag lovar mig själv att aldrig dröja för länge med öl även fast jag vet att det kommer hända igen. Lätt arom för att vara 8,5% tunn kropp eller medium som mest. Lakrits, brända toner, lätt fruktighet. Jodå, speciellt när den har fått vädrat ett tag så känns den igen och smakar fint. Bubbligheten på tungan ligger kvar hela vägen till eftersmaken

2015: Här skummas det inte alls och då blir jag misstänksam igen. Vad är detta. Enligt etiketten är detta en 7% öl som brygdes cirka 18 månader senare än den föregående. Hur receptet har ändrats vet jag inte men jag kan inte tänka mig att det bara handlar om att den inte jäste ut lika mycket. Melas och sötma i aromen, väldigt söt i kroppen. Detta är PORTER! Den börjar få lite viniösa toner och är en riktig smuttaröl. Humm, det står stout på båda två men detta är två helt olika öl. Båda två bra på sitt vis (bortsett från att den äldsta hade lite otrevlig arom men den gick ju att vädra ut) men om jag skulle välja så tar jag den alkoholsvagare, yngre och smuttaraktiga ölen helst.

New World Porter

Nu är det i princip helt slut på bolaget. Inte konstig alls. Bra svart i färgen med rödaktig grundton och ett stort bubbligt cappuccinofärgat skum som dör ut till en liten putterand. Humlig arom med bra balans till kaffe och andra brända nyanser. Lite kul att den är så jordig i aromen med tanke på Averys tanke om att detta ska vara en Black IPA (jag för komma tillbaka till detta i ett senare inlägg) Smaken är fruktig, lite vegitativ och med en hel del brända toner. Lättsam i helheten och med en medelfyllig kropp och en viss dos maltsötma. Eftersmaken handlar mest om humle och en sakta avklingande beska. En mycket god Foreign Stout helt enkelt. Inte en sipparöl som imperial stout brukar vara, inte lika slätstruken som en stout men fortfarande synnerligen easy going.

Några ord om Avery. Jag har hört massor om dom men aldrig druckit något. Speciellt James Spencer på Basic Brewing Radio är helt lyrisk över deras öl som t.ex. Hog Heaven så det var extra roligt att få pröva en av deras öl äntligen.