Ett besök på Bishop

Pandemin har slagit hårt i världen och det känns lite futtigt att prata Coronarelaterade ölproblem men ta det för vad det är. Detta är trots allt en blogg med ölfokus. Det är bara att konstatera att Bishop Arms inte längre är det ölmecka det än gång var i det nyss uppvaknande öllandet Sverige. Rakt ut tråkigt utbud av öl helt enkelt, med mina preferenser alltså och bara fatölen i åtanke. Vem orkar efter en hård dag på jobbet stå och välja flasköl ur en kyl som knappt syns? Speciellt när man inte klarar av att läsa vad det står på flaskorna numera.

Halvhjärtat Oktobertema kan väl gå an för jag vet inte om jag vill se ett helhjärtat oktoberfestfirande på en tisdagstom Bishoppub men liksom bara två öl på pumparna som inte kommer från de stora leverantörerna. Ni har säkert läst något om Ölfrämjandets genomlysning av fatsituationen i Göteborgsområdet men att det skulle vara så illa på det som en gång i tiden var Ölsveriges, om inte krona i juvelen, så i alla fall något av en ryggrad, hade jag inte trott och så illa är det inte riktigt. Det är fler än bara en leverantör men det mesta kommer från de stora distributörerna. Inte riktigt ett Bishop att känna igen men så har det blivit under pandemin enligt personalen. Det Bishop jag besökte ligger i Skövde och är ett av Sveriges mindre BA vilket skulle kunna vara ytterligare en del i förklaringen. Förhoppningsvis kommer det börja rulla på igen nu när vi öppnar upp Sverige igen. Fast då gott folk där ute i vårt bryggeritäta land, då gäller det att vi kunder visar vad vi vill ha säger ölbloggaren som till slut beställde ett glas Siren Broken Dream vilken säkerligen är levererad av Great Brands. Kan vara på sin plats att påpeka att jag absolut gillar BA och inte minst i Skövde har jag alltid fått bra service. Hur upplever ni utbudet på era Bishop Arm’s ställen?

En öl, lite jobb och bara njuta. Allt som saknas är ett bra cask-utbud. Skål på er.

En svart skapelse på 6,5% som bär tydliga spår av oxidation. Absolut inte helt ”off” men påväg däråt. God öl idag men hur är den på lördag? Funderar hur länge den har varit påkopplad.
Nötig, chokladig. Mycket tranbär, lingon och givetvis kaffe. Det är hur som helst en stout, alltså en sturskare öl i det kraftigare registret. Det känns som mer än bara 6,5% i ölen. Tänk vilken lyx att få smita in på puben på väg hem från jobbet en tisdag vid åttatiden och ta sig ett välförtjänt glas. Jag ignorerar allt jag har skrivit ovan och loggar in den som en femma på Untapped. Skål på er alla glada människor där ute.

En dag för svarta öl

Det är inte så ofta som jag ”live”-bloggar. Att jag sitter och skriver om det jag dricker just då eller om man vänder på det hela att jag skriver och publicerar isamband med att jag dgöra själva provsmakningen alltså. Idag är det dock en sådan dag. Det är en speciell dag och en dag som är mig mycket kär och som jag ibland tycker att jag firar allt för lite. Den helige Patricks dag!

Som så ofta med människor som är födda under den första halvan av första årtusendet så vet man inte när de är födda men om de gjorde väl ifrån sig i livet så noterade man deras dödsdag. Enligt svenskspråkiga wikipedian så anges hans dödsdag väldigt tvärsäkert till 17 mars 461 e.kr. men det är nog tveksamt om man ska säga det tvärsäkert. Eftersom detta är en blogg om öl och andra drycker så lämnar jag åt er själva att utforska vidare.

Guinness Extra Stout, flaska, glas, ost, lax, Karlströms MaltTvärsäker kan man dock var på ett antal olika saker. Att detta är en dag då det normalt dricks otorliga mängder Guinness världen över. Enligt ett pressmedelande från Carlsberg Sweden förra året så beräknas det drickas 13 miljoner pints över världen bara den 17 mars. Cirka 150 länder finns den i och även om inte alla färgar fontäner och floder gröna så är det normalt en uppskattad festdag. Jag gissar dock att det faktum att det är en tisdag i år samt situationen världen över med Coronaviruset gör att volymerna sjunker i år.

Pressmedelandet gjorde ingen skillnad på Draught eller Extra Stout (eller West Indies Porter/Dublin Porter heller för den delen) så jag vet inte om mitt glas räknas in men gott smakade det. Väl kombinerad med ett par skivor kallrökt lax samt en bit Saint Agur.
Hoppas ni också fick chansen att dricka ett glas Plain och då helst porter förstås, om inte så kanske ni njuter lite extra av filmen som gurun Pattinson. Jag hittade inget sett att länka direkt så det blir via hans sida.
http://barclayperkins.blogspot.com/2017/05/guinness-porter-pour.html

Porterfestival, det är grejer (Shepherd Neame Double Stout)

Shepherd Neame Double Stout, Karlströms Malt, glasflaska, ölglasHelgen som gick hölls den traditionstyngda Göteborgs Porterfestival. En riktigt mörk tillställning där de rostade kaffe och chokladtonerna dominerar. En fantastisk festival i all sin enkelhet och smalhet. Bara svarta öl. Och bara underbara människor.
Fokus ligger på svenska öl men några brittiska fanns det där. Jag prövade bara Shepherd Neame Double Stout. En stout med lite mera karaktär än de irländska ikonerna men långt ifrån en imperial stout. Nu tror jag inte att Double Stout ska leverera en IS-upplevelse. Snarare en kraftig stoutkänsla.
Lättdrucken med fina rostade toner, choklad och lätt beska. Medium kropp och helt i balans. Mörk och god men inget överväldigande.

Porterprovningen – bortförklaringarna

De sju varianterna stoutporter i ordninarie sortimentet april 2018, Karlströms MaltJag måste gvetvis redogöra för den roliga porter/stoutprovningen som vi genomförde Skärtorsdagen. Man skulle kunna skriva fantastisk men någon stans på vägen tappar den en liten, liten pinne i bedömningen och blir bara en rolig provning. Det handlar inte om sällskapet för det var i toppklass men däremot så hade vi inte de riktigt bra ölen. Framförallt tre av dem var lite mindre bra i mitt tycke den kvällen.

Vi börjar med det lekfulla tävlingsmomentet, vem prickade flest rätt. Jag visste namnet på alla nio ölen men alltså inte ordningen medan mina deltagare inte fick veta namnet på de två jokrarna förrän efter att alla ölen hade provats. När vi började samla ihop oss efter att ha smakat alla så hade jag ordningen klar för mig, kände mig väldigt nöjd, hade nyttjat mina minnesbilder från de olika ölen. Speciellt så gällde detta de två jokrarna, kände att jag hade haft stor hjälp där. Ja, ja, så gick det precis som jag förtjänade. Tre rätt och långt ifrån Mattias och hans fem rätt. Här nedan har ni mina bortförklaringar. Som upphällare assisterade min fru och hon visste inte vilka öl som var jokrar eller inte.

De två jokrarna och kvällens avslutning, Karlströms Malt.jpg
De två jokrarna och en av ölen vi avslutade kvällen med

1 – Guinness Draught, platt, liten kropp, Guinnesskum, svag rostad karaktär (Ingen tvekan, fanns bara ett alternativ)

2 – Guinness Extra Stout, lite mera kropp och mera rostade toner. Den ölen som liknade 1an mest (Viss tvekan, men inte mer än ett uns)

3 – St Peter’s Cream Stout, Godare än de andra två, den har kropp och lite karaktär. Speciellt i jämförelse med de andra. (Jag gissade på Stoodley. Jag minns den som lite godare och inte så intetsägande som Guinness så den här passade perfekt. St. Peter’s hade jag ju passat in på öl nummer 7. Tänk att jag inte plockade den, känner mig lite besviken och lovar mig att dricka den lite nu och då)

4 – Jet Black Heart Båda den och 6an är söta och vaniljiga, kommer ihåg att Young’s hade på tok för mycket chokladsmak men den här har mest vanlij och sötma, inte så mycket choklad (Om det inte är BrewDog så är detta Young’s reso nerade jag och valde fel, två väldigt lika öl, mer lika än jag trodde)

5 – London Porter, fudge, mjuk, lite platt i jämförelse med de andra kraftigare men god (ingen tvekan, skönt med den efter fadäsen med St Peter’s)

6 – Young’s, Lite, lite mera choklad. (Se 4an, givetvis blev det fel även här)

7 – Draugen, Siren/Dugges, detta är kvällens klart godaste öl. Fyllig, markerad rostad ton som kompletteras av humlebeska. Hittar en del humle i aromen också. En öl att sitta och dricka hela kvällen (Så god – då är det nog St Peter’s, sicken dumt resonemang, humlen borde leda mig rätt här men ack nej, sitta och dricka hela kvällen? Knappast 11,5% vilket också förklarar mycket av den fina kroppen. Lite skamhatten på när man är så säker som jag var här och har så fel)

8 – Innis&Gunn Otrevlig arom, stickig gummiton med okej smak, jag minns det som att Draugen var lite otrevlig o aromen. (Här spelar alltså minnesbilden mig sprattet. Kommer ihåg att jag vaskade lite av Draugen senast, inbillar mig att gummitonen kan vara rökigheten som omvandlat/oxiderats men med facit i hand så hittar jag de tydliga bourbontonerna från ekfatet)

9 – Stoodley Stout, Det här både luktar och smakar lite illa, tunn kropp och viss ekfatskänsla får mig att passa in den som Inni&Gunn men det är bara en känsla av ekfat som får mig att välja den. Känner egentligen inte alls igen ölen vilket i sig borde ha fått mig att tänka Stoodley Stout. Kanske var det något fel med just den här flaskan. Orkar jag med att köpa en flaska till och prova? Vi får se, borde ju göra det.

Summering: Blindprovning, halv eller hel, är det enda sättet att försöka prova en öl objektivt. Nu när jag funderar lite till så ändrar jag till fantastisk provning. Samtalet, det är den hemliga ingrediensen som lyfter en bra kväll.

Torsdag – min mest ambitiösa torsdagsporter hittills

De sju varianterna stoutporter i ordninarie sortimentet april 2018, Karlströms Malt
De sju sorterna som ska provas

På Systembolaget finns det idag sju stycken stout/porter i det ordinarie sortimentet som kommer från de brittiska öarna. Plain Porter från Porterhouse föll bort nu senast vilket jag knappt har uppmärksammat förrän jag planerade inför denna provning. Tanken med kvällens provning är alltså att prova igenom det brittiska porter/stoutsortimentet. Håller det klassen? Vi provar dessa sju öl och sedan slänger jag in två jokrar och vi har en tionde öl att runda av med. Visst låter det kul? Jag lovar att återkomma med utfallet. Det svåra är nu vad utfallet ska svara på. Det spretar ju lite bland dessa öl så de är svåra att jämföra utifrån utgångspunkten ”Vilken är godast?”

De sju varianterna stoutporter i ordninarie sortimentet april 2018,i alkoholstyrkeordning, Karlströms Malt
Sorterade i alkoholhaltsordning. En svår avvägning med halvblinda provningar är just hur kraftiga ölen är. Kan bli väldigt dålig ordning ibland.

Halvblint provat alltså förutom jokrarna som är i det närmaste helblint för de övriga tre deltagarna. Jag kallar nämligen in en expertpanel med synnerligen erfarna öldrickare. De har druckit flera tusen öl tillsammans, minst. Givetvis skriver jag detta för att sätta lite press på dem. Faktum är dock att det inte krävs någon expert för att uttrycka sin smak. Expertnivå handlar mer om att kunna vara konsekvent och förmågan att dela isär olika aromer och smaker. Roligare att vara flera som provar, att sedan kunna diskutera och utveckla sitt omdöme.

De sju varianterna stoutporter i ordninarie sortimentet april 2018,i ordning efter vad jag kommer tycka om dem, Karlströms Malt
Sorterna sorterade i den ordning som jag gissar i förväg att jag kommer rangordna dem. Godast till höger. Hur skulle ni själva rangordna efter smakpreferens? Jag vet att många gillar Young’s betydligt mera än vad jag gör.

Sedan är detta lite trevlighetsprovande så jag har köpt lite olika charkprodukter. Skinka, korv och en ost slinker in. Ost är inte alltid så lätt till lite klenare stouts men jag har en engelsk blåmögelost så den passar in i alla fall.

Så, ha en skön skärtorsdag alla där ute.

De sju varianterna stoutporter i ordninarie sortimentet april 2018,någon slag gruppering, Karlströms Malt
Behövde en fjärde bild så jag ställde dem i någon slags typordning.

Mika’s Choice – Funderar över framtida val

Innis and Gunn, Mika's Choice, Karlströms MaltJag sitter här och luktar på Mika’s Choice och funderar över marknadsföring och framtiden. Det snurrar en hel del idéer i hjärna men jag återkommer om dessa. Eftersom Mika’s Choice inte var tänkt för veklingar som mig själv så sitter jag mest och luktar på den. Jalapeño är inte riktigt min melodi. Ska jag vara ärlig så trodde jag att det skulle vara helt lungt att köpa den, Innis & Gunn brukar inte ta ut svängarna så jag trodde att jag skulle klara av den. Fin arom är det, chokladig, kaffetoner och så tydlig närvaro av chili. Munkänslan är mjuk inledningsvis men så bränner det till lite. Jag tror nog att det finns många som hade önska mera men jag gillar inte havssalt och cayennepeppar i mina chokladiga efterrätter heller.

Marknadsföring då? Vad tänkte jag där, jo gissa om den här ölen är en marknadsföring. Okej, 40000 flaskor är inte illa alls men inte alls i paritet med vad de vanliga Innis & Gunn ölen säljer. Lagern säljer 120 000 men då snackar vi liter, inte flaskor. Okej, det svider inte att få 40 000 flaskor öl till sålda men framförallt tror jag att Innis & Gunn via kampanjen når väldigt många trogna konsumenter OCH deras bekanta, familjer, arbetskamrater, vänner med flera. Dels när man startar kampanjen via sociala medier, där efter omröstningen och slutligen när ölen lanseras. Jag vet inte om jag prövade den senaste. 2013 vann Nicholas Karlsson med sin idé om islay och marsalafatslagrad ale. Det här var i alla fall en karaktärsfull öl vilket gör det hela som ett ännu bättre marknadsförings. Inte den godaste Innis&Gunn ölen enligt mig, på grund av chilitonen, men jag utnämner den till den trevligaste på länge. Mina egna val? Tja, det får bli senare, nu väljer jag att gå till sängs.

Innis and Gunn, Mika's Choice, Karlströms Malt

Porter, stouts och andra svarta öl från Londonbryggerier

Gårdagens nostalgitripp fick mig att fundera. Vilka stouts/porters/sweerstouts/imperialstouts kommer jag ihåg från Londonbryggerierna? Vilka är bäst? Vilka är minnesvärd? Direkt taget ut minnet alltså, inget tjuvtittande i anteckningar, ratebeer, untapped eller på hemsidor. Det som står inom parentes är mina rättelser som jag senare gjorde i efterhand.

Den första ölen jag kom att tänka på var Beavertowns Smogrocket (Smog Rocket). En rökig porter som inte har många andra kvaliter också. En mycket trevlig öl som jag gärna skulle vilja se mera av. Sedan har vi bivetvis By The Horns som inte bara har sin Lambeth Walk utan även Gift of the Gab. Från Partizan minns jag bara FES (Partizan Stout FES), känns väldigt konstigt att han bara skulle ha gjort en stout (enligt ratebeer finns det massvis och jag kände igen några så här i efterhand). Kanske har jag inte prövat någon mera, det är hans ljusare belgare som jag har fastnat mest för. Fuller’s London Porter är fantastisk och betydligt bättre än deras Black Cab. Imperial Portern är bra men inte helgjuten. Jag tror de kommer skruva lite på den framöver, håll koll på den. Five Points har en Railroad Porter som man lite elakt kan kalla mainstream, mera smak och kraft på Brixtons Windmear (Brixton Windrush Stout är rätt namn). Brew By Number borde ju ha bryggt både en och två varianter men jag kan inte minnas någon av dem. Jag kan inte tänka mig att jag inte gillar den. Grannen The Kernel har en Export Stout som är bra men den klart lysande stjärnan är Imperial Brown Stout (The Kernel Imperial Brown Stout London 1856). Crate Stout och Camden Ink hör till lite av axelryckarölen. Jag tar dem gärna men inget jag söker efter.

Hammertons ostronstout Pentonville är ett kliv upp medan Meantimes Choclate Porter är fantastisk. Deras stout är mera medium. Moncada hade några smaksatta imperialstouts till 17 mars men det var bara den vanliga som var helgjuten. De andra kändes påklistrade. Vilka har jag glömt? Export Stout från Redchurch (hmm, undrar om det var Hoxton Stout eller Old Ford Export Stout), jag kommer ihåg att jag gillade den starkare varianten men det är ju typ 4 år sedan jag drack den. Glömt? Hur kunde jag inte komma att tänka på den direkt? Weird Beards Black Pearl, en underbar 3,8% öl med mängder av smak, massvis karaktär.

Å så mycket härlig öl man har druckit genom åren. Vet ni vad som är det bästa? Det kommer mer fantastiska öl.

Taximacka och Fuller Porter

En, två eller ännu flera – Buxton Guatemalan Coffe Export Porter igen

Sitter här och bläddrar lite i de tre härliga ölböckerna jag beställde i mellandagarna och som kom medan jag var iväg på Irland. Smuttar på Buxton Guatemalan Coffe Extra Porter, en härlig öl jag recenserat här. Det normala mönstret för mig har tidigare varit att bara köpa en flaska, pröva den och sedan inte mera även om den har varit kanongod. Det har ju funnits så väldigt många flera andra öl att pröva. Det finns det fortfarande men jag har ändå börjat att köpa två av varje, för att kunna återpröva som ikväll när jag ”känner” ölen. I alla fall lite grand. Om den inte var kanon första gången så får den en chans till och om den var härlig att dricka….. tja, vem klagar över att dricka god öl? Sedan finns det alla lägen där emellan givetvis. Jag läste en gång, eller hörde kanske, en ölentusiast som uttalade sig om provsmakandet som vi håller på med. Typ 20 gånger borde man dricka en specifik öl för att kunna uttala sig om den, om den var i någon härlig stil som man typ hade druckit tjugo andra öl av. Så en fyra hundra öl innan man ens börjar uttala sig. Kanske att ta i, jag nöjer mig med två och jag uttalar mig redan efter en.

buxton-gutemala-coffe-extra-porter-karlstroms-malt
Precis som förra gången så vinner Glasgow, gissar jag, för det är 22 minuter kvar men Glasgow leder med 23-0 mot Racing 92

Upplever jag den härliga Extra Portern annorlunda? Precis som förra gången jag prövade den så har jag en härlig rugbymatch på i bakgrunden. Även denna gång är det Glasgow Tigers som spelar. Den har fortfarande en försiktig arom och är ganska sträv. Eftersom det är vad jag väntar mig så känns det mera okej den här gången. Fortfarande lite för rostad, sträv för att riktigt passa mina smaklökar. Jag ser att sist jag prövade den så kompletterade jag den med en whisky. Gör samma sak denna gången men väljer en orökig bara för att pröva. Konstaterar att detta är en härlig whiskyöl och att det faktiskt inte alls är dumt att köpa mer än en flaska.

(Bark: Räcker sju gånger per inlägg?)

Ett litet grepp om namnförvirringen

Det finns verkligen många svart öl eller öl åt det svarta hållet när man börjar titta på det. Stout, porter, brown porter, schwartzbier, extra stout, foreign stout, imperial stout, imperial porter… Så var ska man börja? Jag gjorde det hyfsat lätt för mig och valde att prova en schwartzbier och en porter. Den första kategorin representerades av Ørbæks Dark Horse medan porterns färger försvarades av Oppigårds Starkporter.

orbeak dark horseDark Horse skummar mycket men skummet dör sedan fort och hänger kvar utmed kanterna av glaset. Färgen är brunsvart och skummet lätt brunaktigt. Aromen är lätt syrlig, maltig och en fin balans med bränd malt. Själv tycker jag att det är smaken som gör den till en schwarzbier. Den saknar det där brända, lite vassa som en stout bör ha och är mjukare, enklare, renare i smakprofilen. Eftersmaken är kort och lätt. Lätt-medium kropp och mycket hög hinkabilitet. När jag själv har bryggt schwartzbier så har jag använt malt där man har tagit bort skalet. Då får man rostade toner utan att den sträva maltbeskan uppstår.

Oppigårds Starkporter är ett svart öl med tjockt bomulligt skum. Vid en första sniff märks skillnaden direkt. Ölen doftar fylligt, ni vet, massor av sötma, mäktiga rostade toner. Lite kaffe, aningen nötigt. Smaken ger mera åt kaffehållet och fylligheten bär upp det brända i aromen så det blir ganska snälla smaker. Lite choklad, lite karamell och lite maltsötma. Eftersmaken är längre än hos schwartzbieren och domineras fullständigt av brända smaker.

Jag prövade dessa öl var för sig först innan maten och sedan till maten. Oppigårds Starkporter passar bra i båda fallen men den mörka hästen är sannerligen en matöl. Den kändes en aningen platt innan maten men till en tallrik fåraherdepaj så passade den utmärkt.

Sammanfattar vi schwartzbier så tycker jag att det ska vara en öl med liten kropp, stillsam arom som absolut inte har några estrar i sig och inte för markerad humleton. Låg alkoholhalt (max5-5,5%), ingen restsötma att tala om, den ska vara mjuk i sina brända toner och den ska ha kort eftersmak. Detta ger oss en öl med väldigt hög hinkabilitet.

starkporter_topp(Stark)Porter å andra sidan kände jag inte att jag hittade rätt på något vis. Jag tog tillfället i akt att ringa upp Björn Falkeström och prata svarta öl. Själv så dricker han inte varken porter eller stout så där ofta längre. Det blev oftare förr, på 80-90 talet att man tog en Guinness sade han men konstaterade själv att valmöjligheterna inte var så stora då som nu. Jag frågade om vilka skillnader han såg på porter och stout men Björn tyckte inte att det var någon större skillnad egentligen. Han så det som ett gemensamt/valfritt samlingsnamn och att man kunde sedan se Dry Stout som en egen undergrupp. Valet av namnet starkporter fanns det ingen egentliga tanke bakom enligt Björn. Jag lanserade min teori om att man hade velat luta sig på Carnegie Porters god namn och aktade sig för Guinness total dominans i stoutsegmentet och Björn sade att det nog kunde stämma, speciellt tillägget stark. Om han hade valt namn idag så hade det troligen blivit stout på något vis trodde han. Av försäljningstekniska orsaker. Och ölen skulle behöva lite bättre skjuts försäljningsmässigt. Från och med 1 oktober finns nu Starkporter bara i 55 butiker runt om i landet mot förut 200 butiker. Detta trodde Björn skulle minska årsvolymen från 20 000 liter till kanske 12-15 000 liter ganska omgående för att sedan långsamt minska så pass mycket att man skulle åka ur Systembolagets ordinarie sortiment. (Som jämförelse kan man säga att Oppigårds producerar 8-10 000 liter öl per vecka.)

Försäljning hit eller dit, är det en porter? Går vi till hembryggarnas definitioner så faller den definitivt på färgen som jag anser är svart vilket inte en porter ska vara enligt dom. Den saknar nog lite fruktighet i aromen. När det gäller sötman så skriver SHBF att porter kan gälla både den torrare varianten från London som den karamelliga svenska varianten. Detta ger stort spelrum men nog skulle jag vilja hävda att detta är en Extra Stout eller kanske heter det Stark Stout på svenska.