Beer, låter det som en underbar plats i England?

Den lilla byn på Englands sydkust verkar ha det perfekta namnet, eller? Tyvärr inte får man säga. Byn har hetat så sedan 1086, minst. Då nämns den i Domesday Book. Vilhelm Erövrarens folkbokföringsbok över de erövrade område. 1086 hade inte Beer, d.v.s. beer i meningen humlad öl, slagit rot i England så namnet kommer från något helt annat. I fornengelska så heter dunge, trädsamling bearu och det är från dungarna som växte runt omkring byn som namnet kommer ifrån.

Nu kan det säkerligen vara värt att åka dit i alla fall. Det finns tre utskänkningsställen, minst. Ingen anledning att vandra törstig alltså.

The Dolphin Hotel, Anchor Inn (del av Old English Inn-kedjan) samt den finurligt döpta puben Barrel O’Beer. Den senare verkar vara en så där härligt trivsam landsortspub där jag absolut hade kunnat tänka mig att se en eller två matcher i VM.
Annars är det vandringar, grottor och modeljärnvägsutställningen som drar folk till Beer. Peco har byggt upp sitt Pecorama med massor av modelljärnvägsgrejor och inte minst den hela 1,6 km långa järnvägenssyumpen.

Personligen har jag redan börjat smida planer för att få ta en Tribute eller en Proper Job här efter en skön promenad på stranden.

Beer, Karta, Karlströms Malt

Tesco sparkar ut Heineken från sina hyllor?

Roger Karlsson, Alf tycker om öl, skickade mig en skärmdump från Svenska Dagbladet. Rubriken är lite braskande ”Utländska öl tas bort i brittiska mataffärer” men den är givetvis lite vinklad. Det handlar nog mera om ett förhandlinsspel mellan daglighandelsjätten Tesco och ölkoncernen Heineken. Heineken har idag enligt artikeln 53 olika sorter öl från sin portfölj på Tescos hyllor. Heineken vill nu höja sina priser med hänvisning till det sjunkande värdet på pundet. Tesco å sin sida kontrar då med att ta bort en hel del produkter och säger sig vilja Camden Hells, Camden Town, (2) Karlströms Maltersätta dessa med produkter från mindre bryggerier. Det kan säkerligen stämma för brittiska konsumenter är precis som vi svenska mer och mer medvetna om ursprunget på de produkter vi väljer. Vi konsumenter kan tänka oss att betala lite mera för det vi vill ha. Ibland handlar det om smak, ibland om ursprung och oftast om en kombination. Sedan är det alltid en fråga om hur mycket vi är beredda att lägga. Vardagsöl eller finöl?
Hur ser det ut på hyllorna hos Tesco då? Sommaren 2015 hade familjen Karlström bilsemester i England och redan första kvällen skulle vi handla mat och givetvis spanade jag in utbudet. Massor med öl jag inte hade sett innan, glatt överraskad och riktigt nöjd. Fast två, tre besök senare så är jag lite mera sansad. Utbudet var det samma i Kent, Sussex, Devon och Cornwall. I princip alltså. Vi pratar BrewDog, Greene King, Meantime, S:t Austell, Skinners med flera. Inga småbryggerier i min mening men klart mindre än jätten Heineken såklart. Den lilla regionala skillnaden jag noterade var mest ett förskjutning av antalet sorter och hyllmeter. Lite mera Meantime nära London och lite mindre nere i Cornwall men det omvända för Skinners. OM och det är ett stort om här för jag tror inte sista ordet är sagt här så kanske kan ett försvinnande av dessa produkter öppna upp för något nytt bryggeri. Camden eller Beavertown t.ex. men eftersom det är lite billigare mainstream lageröl så är frågan om det sker. Är Camden Hells tillräckligt billig för att passa in? Med deras nya bryggeri uppe i Enfield som kan klara av 40 miljoner liter per år så är nog Tesco och iknande kedjor en förutsättning för att få avsättning.

Svårare att få information

Ett förändrat London men fortfarande fantastiskt! Jag ska bit för bit, bryggeri för bryggeri berätta om resan men knappast pint för pint för det skulle vara tråkigt. När jag nu började förbereda mig för Londonresan så tog jag tag i lite olika trådar, började läsa på om alla nya bryggerier och började även skicka frågor. Dels rena frågor om bryggerierna, storlek på bryggverk, jästankar, bryggerifilosophier o.s.v. men även bad jag att få komma på besök för bloggens räkning så jag kunde skriva om bryggeriet. Det visad sig ha blivit väldigt mycket tajtare och svårare. Om det beror på att vi är många bloggare, att bryggerierna är mera kommersiellt inriktade (för i ärlighetens namn har väl kanske inte jag så mycket att bjuda tillbaka) eller om de helt enkelt är så pass upptagna att brygga öl det vet jag inte. Jag vill inte att det ska upplevas som att jag klagar, utan det är bara ett konstaterande. Att man från bryggeriets räkning sedan säger att besöket måste hållas kort eller att man måste tillbaka till huvudkontoret känns helt okej.
Väl på plats var dock det mesta sig likt. Det var engagerade, entusiastiska och entusiasmerande människor bakom det olika bryggeriernas logotyper. Precis all den energin som jag upplevde senast fanns kvar och den var mångdubblad. Hos var och en utan mera genom sin utökade mångfalld. Riktigt roligt att se och höra dem. Nu ska det sovas för om fem timmar ringer väckarklockan för en ny vecka.

 

Jag lämnar små, små spår efter mig i london. Det här är Kevin, Landlord på The Nags Head (53 Kinnerton St, Belgravia), och flygplanet finns numera upphängt i taket på puben. Bredvid några otroligt fina plan gjorda av ihoplimmade tändstickor. 

 

 

 

Ett London i förändring

London, HPNästa vecka drar vi iväg till London. Karlströms Malts första resa på tre och ett halvt år. Givetvis kommer det bli hur kul som helst. Det är ett familjärt återseende samtidigt som det är ett helt nytt London som ska besökas. Det tar sig uttryck på flera olika vis

– bryggerierna är flera, större (och bättre) Det är nog bara Fullers som inte har mångdubblat sin produktion och det är ju inte så konstigt. Fast även de har ändrat sig. Montana Red, ofiltrerad London Pride är två tydliga exempel på att de hänger på utvecklingen. Själva skulle de kanske vilja beskriva att de leder den men det är att ta i. Fast de lyssnar, spanar och suger åt sig. Allt ifrån sin position högt upp på traditionens berg.

– Många nya pubar med hantverksöl (vad nu det är) som inriktning. Det bara väller fram av dem. Craft Beer Co är inte själva. Faktum är att de har börjat söka sig utanför London för att hitta en nisch med lite mindre konkurrens. Spännande utveckling med Antics många pubar och Barworks något färre.

– The Beer Mile är numera typ dubbelt för lång. The kernel, Partizan och Brew By Number har kompletterats med Fourpure Brewing (De kom egentligen 2013 men jag missade dem), Bullfinch Brewery, Southwark Brewing Company och Anspach & Hobsday. Dessutom finns The Bottle Shop på milen också. Gör sketa sköj, förrutom att The Kernel inte serverar öl längre.

Så nog är det ett annorlunda London. Kan bara konstatera att ”Den som är trött på London, är trött på livet”

Magic Rock High Wire

Jisses vad kallt det blev fort. Sitter här och småfryser och drömmer om England. Huddersfield? Handen på hjärtat, vad vet ni om det stället. En plats i ert hjärta? Trodde nog inte det men faktum är att det är Storbritanniens elfte största stad. Inte för att jag klarar av att reda ut vad som är Town och vad som Cities eller Metropolitans. Nu kvittar det nog för en ort som har dryga 150 000 invånare och som ligger halvvägs mellan Leeds och Manchester är liksom inte riktigt supermetropolen. En del sport har de men framförallt så är det här som Magic Rock finns.

Magic Rock drog igång 2011 med bröderna Burhouse och deras huvudbryggare Stuart Ross. Redan första året lämnade Jonny Burhouse skutan som var allt annat än sjunkande. När jag sökte runt lite på nätet hittade jag bland annat ett hyllande bloginlägg av MankerBeer inför Stockholmsmässan 2012. Då hade de fortfarande bara de två jästankarna de startade med och hade en lång väg fram för sig till de 70000 liter som de kan jäsa samtidigt sedan maj i år. Bara fem år efter starten och nu med 20 anställda kan man konstatera framgången.

Via en sambeställning har jag nu provat deras High Wire och kan konstatera direkt att det finns en tydlig anledning till att jag inte har en massa recensioner på bloggen av deras öl. Deras öl har inte mig som målgrupp. Välbryggda saker med hög kvalitet och en kraftig humlepunch. High Wire är knappast något undantag.

Stuart Ross har beskrivit sitt bryggeri med följande scenario ”But this is a brewery that can also put a gooseberry gose in their core range, in a can, without anyone blinking.” Vem kan tacka nej till krusbär i ölen?

Hige Wire

Utseende: lätt grumlig, apelsingul och standard IPA-look

Arom: Underbar, det är för aromens skull som jag köper dessa öl. Tropiska frukter, mediumtung arom, Inte för mycket grapefrukt.

Smak: Nu börjar det bli lite mycket för mig. Här kommer anledningen att det passar mig bra att dela en 33 cl med min fru. Det blir för beskt för mig. Jag kan visserligen känna igen och uppskatta en välbryggd öl men nja, inte för mig.

Eftersmak: Ävn den tung med beska men det stör inte mig alls lika mycket. Det är den sköna finnishen som får mig att utan problem avsluta mitt halvfylda glas.

Summering: Välbryggt, relativt gott men något för er humlenördar snarare än för mig. Fast jag tvekar aldrig att prova ett glas Magic Rockmagi-rock-high-wire-karlstroms-malt

Vad vet den oberoende om öl? The Independent lägger ner sin pappersversion

theindependet-jpgEn tidning som lägger ner sin pappersversion har väl inget med öl att göra, även om det nu är en brittisk tidning? Eller? Jag tänkte bara när jag läste nyhetsflashen från SVT att jag ganska ofta under senaste tiden hade halkat in på just The Independents sidor. Oftast via någon annan bloggare som anmärkning eller länkning. Så jag sökte helt enkelt bara på öl i deras artikelsök och fick fram följande.

Dels har de en liten artikel som handlar om hur craft-industrin ändrar sig till karaktären. Hur de underbara smakerna har kompletterats med tillförlitlighet också. Man valde att lyfta fram Beavertown i London, Cloudwater i Manchester och kommande Breakwater i Dover som bryggerier som investerar både i kunande och i utrustning. Will Hawkes avslutar med en önskan att denna nya tid inom craft beer i Storbritannien inte ska innebära att man stänger till helt för småbryggerier.

Givetvis har de en artikel om nedläggning av pubar men också en betydligt trevligare artikel av Zlata Rodionova om hur små pubar växer betydligt mera än stora pubkedjor. Två stora förklaringar ges. Dels handlar det om att pubkedjor likt Punch Taverns (Weatherspoons också, min anmärkning) har sålt av pubar för att kunna minska sina lånekostnader och har gjort detta till relativt ordinära priser. Mark Rent Option är också en viktig anledning enligt artikeln. Detta att Landlords (den som sköter puben) skulle ha rätt att få ett avtal där de bara hyrde sina lokaler, och till marknadspriser, och där med blev fria att köpa sin öl från vem de ville har drivit fram möjligheterna för småpubar på ett helt nytt sätt.

Sedan har Nick Moyle satt samman en lista av Londons tio bästa öl den 18 februari. Ett bra mått på hur med jag är i Londonsvängen, jag ger mig själv en poäng om jag har druckit öl från det bryggeriet och ytterligare en poäng om jag har druckit precis den ölen. Femton poäng borde jag väl nå upp till.

1. Beavertown, Gamma Ray (Börjar bra med två poäng)
2. Fuller’s, London Porter (Fyra enkla poäng)
3. Anspach & Hobday, The Smoked Brown (Här går jag bet på ölpoängen men får bryggeriet, 5 poäng)
4. The Kernel Brewery, India Pale Ale (Mosaic, Summit, Citra) (Sju poäng)
5. Crate Brewery, Stout (Även denna har jag druckit, har det inte hänt något sedan jag var över senast?)
6. Howling Hops, Pils (Howling Hops var då jag drack öl från dem ett källarbryggeri på en pub. Deras Pils har jag inte testat men tio poäng är jag uppe i)
7. Fourpure, Beartooth (Nu knackar det i fogarna, ännu en sort att sätta upp men bryggeripoängen räddar mina chanser)
8. Weird Beard, Saison 14 (Druckit och druckit? Saison 14? Om det var den Saisonen som Brew Trade plockade in till Sverige så har jag druckit den men det vet jag inte säkert. Ger mig själv en poäng här med)
9. Pressure Drop, Pale Fire (Ölen som introducerade mig till bryggeriet, en öl jag hoppas ska komma till bolaget, 14 poäng)
10. The Five Points Brewing Co, London Smoke (En sista poäng för bryggeriet och jag når mina 15 poäng)

Kul med sådana här listor men nog borde det finnas mera spännande öl, eller? Kanske ska det ses som ett tecken på att Londons ölscen saktar in.

En julölslista hade de också (Kolla här) men det mest intressant var nog Francesca Goslings artikel om hur Hackney Brewery använder överblivet bröd för att göra öl. Jag fattar inte riktigt processen (eller den nämns inte tillräckligt) men jag ska söka vidare.

Summerar vi ihop det hela så nog har The Independent en del ölrelaterat att bidraga med så vi får hoppas att man inte drar ner på detta nu när man kliver över till enbart den digitala plattformen och

att några av de cirka hundra journalisterna som mister sina jobb får följa med till den digitala versionen.

Att planera sin resa

Jonas kommenterade ett av mina inlägg med en länk till www.perfectpint.co.uk/

En utmärkt sida när man ska planera. Jag har själv aldrig använt den i England för jag har aldrig haft regelbunden uppkoppling. Dessutom har jag sällan behov av att vet vilken sorts öl som finns på vilken pub. Där emot kan man via ölutbudet se om puben har många eller få pumpar. Givetvis är inte informationen 100%ig men den är bra nog för att använda i planeringen
planering suffolkEtt annat ställe jag letar information på av CAMRAs Good Beer Guide. Den känns mera pålitlig när det gäller pubarna men perfectpint-sidan är bättre när det gäller att hitta bryggerierna.
Vart man väljer att resa kan bestämmas av många olika saker. För egen del har det inte varit ölen i sig som styrt någon gång. London blev det av enkelhet, smidigt att ta sig dit och inte minst runt. Suffolk är en landsända som jag gillar sedan innan och dessutom är den inte överhopad, varken av turister eller lokalbefolkning. Cornwall passade familjen bra. När resmålet är bokat är det bara att börja leta i t.ex. nämnda två källor. CAMRAs lokala sidor kan också vara till hjälp. Speciellt om man vill leta efter lokala öl&cider fesivaler. Tyvärr så är det sällan som de lokala CAMRAtidningarna ligger på nätet men det händer. När jag har hittat området, bestämt ungefärlig resväg så är det ara att börja kontakta bryggerierna men även att leta efter icke ölrelaterade saker. Lite kultur, underhållning och trevligheter vid sidan av pubarna är inget måste men gör enligt mig resan mera minnesvärd. Go tur på er!

Boddington, en tänkt djupdykning som lyfter

Ofta handlar mitt bloggande bara om det som sker just där och nu. En del saker finns det någon slags linje i. Som t.ex. att jag ska försöka prova mig igenom de brittiska öl som finns i Systembolagets ordinarie sortiment. Någon enstaka gång så kommer jag då att prova öl som jag mer eller mindre har bestämt mig i förväg vad jag ska tycka om dem. Svaghet kan man tycka men jag tror det hade varit ännu värre om jag inte visste att jag skulle göra det. Boddington Pub Ale var en sådan öl och mina förväntningar var inte allt för högt ställda men vi ska dra det hela från början.

Boddington Pub Ale, Karlströms MaltBoddington Pubale var en av mina inkörsportar till ölen. Detta var inte ungdom och jag är lite oklar på hur det egentligen gick till. Har den varit så bra att man skulle kunna hylla den? Om man läser om den i böcker och på nätet så var den en gång i tiden en högklassig puböl. Jag misstänker dock att det var snygga reklamkampanjer i kombination med att den hade god historik och en proveniens om man nu kan tala om en sådan för ett ölmärke. Det passade bra in i min image att dricka en Manchesteröl istället för irländsk öl (läs Kilkenny). Antalet öl jag provade steg lavinartat, ni känner säkerligen igen gången och inköpen av Boddington minskade kraftigt och närmare ner till 0. Så en gång bär vi skulle träffas i Gröna Husets ölsällskap så skulle vi ha bland annat pröva Boddington och jag minns hur platt och fadd den kändes i relation till allt annat den kvällen men framförallt i relation till min minnesbild. Så därför försvann den lika fort igen efter sin comeback i ölkällaren. Detta är nog fyra, fem år sedan.
Inga stora förväntningar alls på ölen, kanske var det därför som den plötsligt bara växte och kändes helt okej och kanske faktisk lite mer än så.

Det man får när man öppnar burken och låter kvävgasens småbubblor rumla runt omkring/genom den lilla plastkulan är en tungt fruktig arom med stor sötma. Gräsig humle men med en ton av citrus. Smaken är väldigt lik aromen, lite honungstouch. Mjuk, lite oljig munkänsla och så smörkolan som en grym bas i smakbilden. Kraftigt skum och medium kolsyra. Vi pratar inte om den mest komplexa bitter i världen men bättre balans än jag mindes, mera tyngd och i alla fall inte helt enformig.

Svamlig fundering över pubarnas utveckling

Jag är inte helt på det klara över organisationen av Londons olika stadsdelar och har bara en vag bild av vad en borough har för inflytande men stadsplanering är ett av områdena de styr. Det är spännande att läsa att Waltham Forrest Councillors (ett London Bourough Council i norra utkanten) har beslutat att försöka få sina mest älskade pubar under ACV-status. Hur de bestämmer vilka pubar detta är vet jag inte men kanske går de runt och prövar dem alla. Hur som, vad det innebär är att pubarna klassas som tillgångar för allmänheten. (Assets of Community Value) Alltså kan ägarna inte sälja pubarna (själva husen menar jag då) till investerare eller byggföretag som vill bygga om till bostäder, affärer eller kontorslokaler. Bra, eller hur? Fast är det så britterna vill ha det, egentligen? Förra året var första året (jag behöver egentligen en trovärdig källa här för jag har mest sett påståendet i många kommentarsfält men jag har ingen anledning att betvivla det) som värdet av såld öl var högre i mataffärerna än på pubarna. Pubar som är en så rotad del av brittisk kultur läggs inte ner utan orsak. Folk dricker mindre och mindre med öl på pubarna totalt sett.

På 1950-60 talet började förändringarna komma. Folk skaffade TV, vissa fick större bostäder och det om inte monopol så inte långt där ifrån på underhållning som pubarna har haft minskar. Förr så var puben en samlingsplats, inte ett ställe man gick för att äta. Visst man kunde äta men det var för underhållning och sammanhållningen man gick dit. Sång, musik, goda historier, trevligt umgänge. Jag hittade följande beskrivning om hur söndagstiderna har skiftat genom åren. En del som jag fastnade för var beskrivningen av hur söndagsträngseln kunde vara.
Most people seemed to drink ale and, as the next round was often got in before all had finished, you would see the small round tables virtually covered with pint glasses in various stages of fullness. Nobody got drunk or visibly the worse for wear; they would have three, four or five pints and then head home at maybe around 2.30 for their Sunday lunch, a fairly relaxed view being taken of the statutory ten minutes’ drinking-up time. This was the epitome of a lively, buzzing pub with a strong feeling of camaraderie and community spirit.

Man samlades, drack några glas, skrattade, skvallrade, umgicks och sedan gick man hem och åt. Idag tror jag att man i större utsträckning träffas på andra ställen än puben. Typ hemma, fritidsaktiviteten eller icke-pubar. m.lawrenson drar resonemanget längre och framför åsikten att idag med TV, Skype, strömmad musik o.s.v. så är puben som ”mass institution” död. Kan så vara men åter igen då som jag skrev för en månad sedan. Det finns en sak som puben fortfarande har att erbjuda som är svårt att skapa annorstädes, nämligen cask ale. Fast, för att återknyta till inledningen. Visst är det bra om det planneras för att pubarna ska behållas. Kortsiktiga vinstintressen kan annars bli det som får hela vågskålen att tippa över. Få saker är så underbara som en lokal pub där det är lagom med folk, å andra sidan finns inget så deprimerande som en folktom pub. Det handlar om de bästa pubarna, troligen inte för många och valda med omsorg så kommer folk även i framtiden kunna välja det inte allt för inkomstbringade yrke Landlord på en lokal pub.

Lewes, varför det är en intressant stad för oss ölintresserade

Om man ska åka någonstans i England och är ölintresserad så är givetvis transporten en sak att fundera över. Jag vet att en och annan cyklar sig runt i Franken, Tyskland och jag vet inte hur trafik och vägar är där men i England så är det där med vänstertrafik för många ett skrämmande kapitel. Själv har jag inget mot att köra bil men cykla, nja, inte över allt i alla fall. Många små vägar, utan vägren och höga stenmurar.
Då passar London väldigt bra som resmål eftersom man kan åka buss, tunnelbana, båt o.s.v. Fast vill man ut på landet så är London lite för Londonish så att säga. Antingen får man då hyra bil eller så kan man pussla ihop ett slags mellanting och det är då Lewes kommer in i bilden. Lewes med sina dryga 17000 invånare är en lite sömning småstad med massor av charm. Ett slott och ruiner av ett kloster. En gammal stadsdel med gamla hus med timmrade hus. Pitoreskt så det förslår. Jag tror det i alla fall, jag har aldrig varit där men jag skulle gärna åka dit. (Här är en som har)

Det finns tre bryggerier i närheten. Dels det traditionella bryggeriet Harvey’s inne i stan, dels det mera moderna Burning Sky bara typ 3 km utanför och Turners, ett litet gårdsbryggeri på liknande avstånd. Tre bryggerier som man kan klara av att besöka utan allt för mycket logistik.
Dessutom är Lewes världens centrum för oss Toad in the Hole (lite youtube)spelare. VM lär hållas här varje år. Vad mera kan man begära av en resa till England?