Innis & Gunn Kindred Spirits

I & G = sötma!

Först känns ölen helt harmlös. Vore jag elak kanske jag hade skrivit karaktärslös men den kommer med tiden. Vissa öl mjuknar efter en stund i glaset men här kliver de skarpare, rostade tonerna försiktigt fram ur skuggornas sötma allt medan man klunkar i sig den. Inte till oanade höjder men från en nästan obefintlig nivå till en nivå som närmar sig medium. Framförallt lite mjukare rostade toner som plommon, choklad, karamell medan kaffetonerna uteblir.
Whiskeytonerna finns i framkant men mera ren whiskey än ekfat. Förvånansvärt lite fattoner.

Gränsdragningar mellan ölstilar är långt ifrån skarpa men här leker man absolut i utkanten av Stoutområdet. Mörkt brun eller svagt svart? Jag gissar att Whiskeyfat och Tullamore var avgörande för att kalla denna för stout eller om det är ekfaten som påverkat så pass mycket.

Det må vara en försiktig öl men jag blev otroligt nöjd med den. Enormt hög hinkabilitet. Okomplicerad och inte alls så söt.

I & G = Kan vara sött

Higher Ground – Innis & Gunn Limited Edition

Tveeggat detta med kartong. Skänker flärd och ger en aura av klass åt ölen men ack så meningslöst ur miljösynpunkt.

Åhh, jag som varken gillar I&G eller fatlagrad öl. Hur ska detta gå? Börjar med att studera kartongen och förundras över faten som legat orörda i 18 år. Borde de inte ha torkat ut? Varför har de legat orörda, vem ägde dem? Något företag som gick i konkurs?

”Higher Ground has been aged in Single Malt Whisky barrels, which have lain undisturbed in the Highlands of Scotland for 18 years” Inser att jag missförstår allt, de syftar givetvis på att whsikyn legat 18 år i faten. Undrar om det var bara nya fat rakt igenom eller om det fanns refills med också? Jag gillar att veta detaljer.
Snygg papplåda! Miljöförstörande och onödig men snygg. Dessutom med ett namn som kittlar mina sinnen. Longitude – Latitude. Enligt pressreleeser var detta andra utgåvan i den serien och jag hittar inget om att de har kommit flera. Synd kan jag tycka eftersom jag gillade även nummer 001. Då var det en saison och som jag minns det fanns det inte med någon kartong då men jag har haft fel förr.
”As Autumn fades and we contemplate the long stretch of winter ahead, we start to look forward to beers which lift our spirits and take us to a Higher Ground.”
Tydligt höstfärgad, riktigt blank och fin med djupa mahognytoner. Kastanjebrun skulle man kunna säga om man vill låta mera svensk. Kritvitt skum utan större höjd och det dör bort fort.

Mycket smörkolatoner, karamelligt, svag humlearom. Lite mindre söt än vanlig I&G. Tydliga whiskysmaker utan att bli spritigt eller allt för tunt. Tunn kropp är det absolut men det håller upp. Mjuk munkänsla och låg kolsyra trots att den ”bara” har legat ett år i källaren.
Det här var gott, gillade whiskytonen rejält och skulle gärna vilja veta om det var fat från ett destilleri eller om det blandades.

Julöl 1 – Celtic Christmas av Whitewater

En irländsk imperial stout. Givetvis är detta en öl som jag absolut vill tycka om, gilla och kanske till och med kunna sätt upp på den icke existerande listan över mina tio bästa öl. Det kanske har undgått någon att jag gillar Brittiska öarna men så är det och jag har ett lite extra gott öga till den gröna ön. En ö som verkligen är förknippad med öl världen över men samtidigt är Irland knappast det första land som ölnördar plockar fram som världens mest intressanta ölområde. En spännande motsats som bygger på Mr Guinness och hans ättlingars framgångsrika varumärkesbyggande. Ett varubyggande som har gjort att den gröna ön för alltid förknippas med det svarta guldet och alla dess myter. Eftersom Guinness Draught både är blaskig och den inte är tillräckligt hipp eller ”craft” så dricker jag den inte ofta men lite nu och då så slinker det ner en låtsaspint av den. Gärna då i mina fina glas eller bara i de de vanliga glasen med logga och namn på. Detta för att jag så gärna vill drömma mig bort en stund till Glendaloughs sköna dalgång, Galways gatumusikanter, Kerrys sönderskurna kust, floden Boynes eviga flöde eller de skjutna hundarna i Kildare. Det senare var en mindre bra blinkning till Pouges fantastiska musikskatt.
Extra stouten är bättre men bara knappt och West Indies Porter är inte tillräckligt bra för att jag ska köpa ett kolli med 12 öl. Hörde jag någon nämna deras Nitro IPA? Hummf, skulle på sin höjd få mig att drömma om två dagar gammalt te på tåget, sunkiga vandrarhem i norra Dublin eller ett Cliffs of Mohere helt överlastat med turister.

Oj vad utdraget detta blev bara för att jag ville beskriva hur gärna jag vill hitta en bra irländsk öl att gotta mig i. Levde den upp till denna önskan?

Jodå, det gör den nog fast jag kanske inte är helt såld. Det luktar nötter, apelsin och lakrits. Mjuk om än något tunn kropp. Tunn för att vara en 10%ig öl alltså. Lång eftersmak. Jag noterar att det står ekfatslagrad på burken, vilken tur att jag inte såg det innan för då hade jag nog inte gillat den. Chokladig över lag.

Bra öl, ingen tvekan. Så pass bra att jag försökte beställa några till direkt men det gick inte för de står redan på hyllan i Falköping. Tack för det butikschef Frida. Roligt att Falköpoing åter igen har i princip alla julölen hemma.

FOMO – Buxton Single Barrel Rain Shadow

Oj, oj, oj, hur ska jag göra idag? Beslut, beslut, beslut fast bara ett beslut faktiskt. Ska jag köpa Buxton Single Barrel Rain Shadow? En flaska 12% öl för 72:90 kr? Löjligt dyrt? Nopp, inte om man delar den på tre vilket säkerligen går bra med en 12% öl. En deciliter räcker troligen fint. Priset kan motiveras med alkoholhalt, mycket malt, mycket skatt, massa jobb för få liter och dessutom ekfatslagrad. Det senare är dock en varningsklocka för mig normalt men den jag smakade 2017 hade bara fösiktiga ekfatstoner. Va tusan, en flaska kan man unna sig och sedan dela den med grannen.

 

Edit: jag hängde inte på det virituella låset så det blidde ingen, häpp…

Lånar bild från släppet 2017…

Lite mera information om Samuel Smiths Yorkshire Stingo

Jag tyckte den var en riktig höjdareöl och när jag skrev om den till bloggen så poppade upp lite frågor. Dessa skickades prompt till Brill som är deras svenska distributör och så kom det svar från Samuel Smith på Samuel Smith (otroligt passande namn, eller hur). Jag klipper in frågor och svar direkt.

Karlströms Malt: The Stingo is matured in casks and then I assume that casks are blended together for bottling and not ”single cask”.
Samuel Smith: That is correct

Karlströms Malt: How big is each batch?
Samuel Smith: It varies but it is generally in the region of 60 hectolitres

Karlströms Malt: What is the size for the casks?
Samuel Smith: 160 litres

Karlströms Malt: In what condition are the casks stored?
Samuel Smith: In our underground brewery cellars where we are able to maintain a constant temperature of around 12 degrees

Karlströms Malt: Do you sometimes bring in totally new casks or is it always used?
Samuel Smith: We always use used casks. Some of these are over one hundred years old

Karlströms Malt: Is the base beer a beer of it’s own or a partigyle?
Samuel Smith: It’s a beer of its own

Karlströms Malt: How often is it brewed?
Samuel Smith: Normally twice a year

Days of Creation – igen

Jag köper gärna två flaskor av varje sort som kommer på bolaget för att pröva den vid minst två olika tillfällen. Kanske två sorters mat, två olika tillfällen, medan jag är på olika humör. Fast jag har nog inte tänkt mig att det ska gå ett helt år mellan gångerna. Nu var det dags att smaka Days of Creation från Thornbridge igen. Jag har faktiskt ytterligare en flaska kvar av den i källaren. Ser jag fram emot att få pröva igen, kanske om ytterligare ett år?

En anledning till att det har dröjt var min upplevelse att den var lite väl aggressiv i sin syra. Det har inte mjuknat något avsevärt i denna flaskan. Kanske mjuknar aldrig syran? Jag har ingen större erfarenhet av att lagra syrliga öl.

Svagt skum, lite mörkare färg, vackert blank röd färg.

Vilken fantastisk arom, helt underbar. Syrligt, vinäger, calvados, fruktigt, aprikoser och övermogna äpplen. Jordigt och brötigt. Riktigt lockande.

Väldigt syrligt och jag parar direkt ihop den med ungsrostad potatis, getoströra med rödbetor samt fläskkottlett. Speciellt getosten gifter sig fint i det hela. Riktigt trevligt med syrligheterna som faktiskt mjukar upp varandra, rödbetssmaken som blandar sig med ölens röda frukter. Hallon, vinbär och så kommer en svag beska uppepå detta. Det blir som en våg av sommar sveper in i mitt kök denna kurrande novemberdag som annars är fylld med dimma, dis och tunga, mäktig höst.

Skogspromenad med labradoren Brumma, lunchtid, 8 november

Torsdagsporter – Kith & Kin

Innis & Gunn, att jag aldrig ger upp? Men ska sanningen fram så kommer det inte mera brittiska öl utan att jag tycker mig kunna ge dem alla en chans. Fast jag har bara köpt en flaska även om jag numera brukar köpa två flaskor. Snart får jag reda på om jag har gjort bort mig eller inte.

Storyn bakom den här buteljeringen och inte minst namnet är ett uttryck på Skotska. Kith & Kin betyder vänner och familj och dessa är i detta fallet whiskeyfamiljen Teeling.

Det är Teeling’s Small Batch tunnor som har använts för ekfatslagringen. Ölen man har gjort är en stout med en stor dos chokladmalt och ekfatslagringen ska ge en mjuk, förförisk och lång eftersmak. Allt enligt förpackningen. Dags att kolla om den håller vad den lovar.

Väldigt svart öl som skummar mycket. Aromen är fylld med vanilj och choklad. Sötma och toffe. Man blir inte överraskad av smaken utan den håller vad aromen lovar. Medium kropp och låg kolsyra. Mjuk öl över lag. Det är en rejäl dos whiskey i eftersmaken. Detta var rätt långt ifrån vad jag räknar som Innis & Gunns normalöl. Trevlig öl som inte är allt för nedtyngd av sötma eller ektoner. Jag skulle nog kunna sträcka mig till att det är den är det bästa hittills från dem i kunkurrens med I&G Toasted Oak IPA. Ångrar jag att bara en köptes? Nja, inte riktigt. Det hade inte stört mig för 30 kr kostade denbara så det hade inte svidigt men jag kommer inte att längta efter någon ny.

Brewers Reserve Nummer 5, den bästa eller?

Kanske, kanske inte. Egentligen får jag nog krypa till korset och erkänna att jag inte har en aning. Det är så länge sedan jag prövade De andra fyra att jag faktiskt inte är säker på vad jag tyckte om de tidigare. Jag skulle kunna söka på bloggen men det känns inte meningsfullt och jag vet inte om jag ens har skrivit om dem. Jag kommer ihåg att #3 avsmakades ihop med några olika årgångar Vintage Ale. Jag är inte heller säker på att det är samma basöl i ekfatslagringarna. Denna, den som lär vara den sista, så har man använt sig av Golden Ale. Vad jag vet säkert är att i de fyra första så har man ”spätt ut ölen ” med ESB för att man inte ska få extra alkohol via faten. (Läs mera här)
Jag har dragit iväg en fråga angående varför detta är sista versionen och också om vilka basöl som har använts men jag har inte fått svar. Lite synd det där…
Kopparröd färg, svagt skum men det hänger kvar en strimma från det under lång tid. Stor underbar arom. Tydlig spritighet, tiden i ekfatet har inte varit nådigt mot den kraftiga maltighet som finns i Golden Pride vanligen. Viniösa, spritiga toner som man inte känner så ofta i öl. Sherry dominerar och kompletterar fruktigheten. Russin, torkade aprikoser. Väldigt rund och mjuk öl som passade riktigt fint till de ostar som jag dukade fram till mig och frun. Faktum är att hon tyckte som mycket om den att hon t.o.m. lade ut en bild på Facebook. Ekfatslagring tunnar ut kroppen hos ölen men här har det blivit en smäcker kropp som inte alls känns tunn. Lång skön avslutning, fortfarande utan nämvärd beska men den behövs inte. Anar lite körsbär mot slutet och syrlighet.
Riktigt god öl, ångrar inte alls att jag delade den med hustrun för 500 ml är rejält mycket. Däremot ångrar jag att jag bara köpte en flaska, priset dämpade mig men det hade jag inte alls behövt oroat mig för. Utan tvekan den bästa Brewers Reserve från Fuller’s, hittills säger jag för jag tvivlar på att det inte kommer något mera sådant från dem.

Flaska nummer 16031, av hur många vet jag inte. Många frågor men mindre med svar om denna ölen.

En ekfatslagrad i väntan på…. en annan ekfatslagrad

December är väntans tider, fråga alla barn bara. Själv har jag ofta inget emot att vänta, bara jag kan göra något vettigt under tiden.
Fuller’s släppte sin femte version av Brewer’s Reserve och även om jag inte är någon uttalad vän av ekfatslagringar och absolut inte tycker att de fyra första är fantastiska så satsade jag hutlösta 100 spänn på en sådan flaska. Denna gång är det inte Vintage Alen som de har hällt på fat utan Golden Pride. Lär vara sista i serien enligt Fuller’s Scandinaviens Facebooksida.
Vad ska man nu göra i väntan på ölen då? Varför inte pröva en annan ekfatslagrad öl som Innis & Gunn Rum cask
Den här är mörkare än de andra två jag nyligen har prövat (här och här) men en snabb sniff ger tydligt besked, detta är en Innis&Gunn. Vad det gäller färgen så kan jag väldigt lite om rom men jag vet att det inte är ovanligt att den bara är färgad och inte ekfatet som ger färgen. Men jag vet inte var i processen detta sker eller om det är detta som ger den mörkare färgen här. Vanilj, torkad frukt, lite tung i gumpen. Fyllig öl med hög kolsyra. När jag tar första klunken så inträffar det spännande att ölen blir ännu tyngre, mäktigare än deras original men på ett förträffligt vis. Choklad och jordiga aromer. Bygger på sötman och ger an mjuk avslutning. Det här upplevde jag som något bättre än orginalet men bara något och i grund och botten är det två rätt lika öl. För den som inte gillar söt öl är detta absolut inget bra alternativ.

En liten notis bara. Varken Westmalle Triple eller Mix-packet jag nämnde igår gick att beställa nu på kvällen. Slut i webblagret!

Innis & Gunn Original

Idag blev det en tur ner till apotek röda näsan och inköp av inte mindre än tre olika Innis & Gunn. Alla som fanns på hyllan helt enkel. Jag tror inte att jag har druckit Innis&Gunn Original sedan återträffsmiddagen hos Broder Eng i mars 2009. Ett bra tag sedan senast alltså och det är inte med någon högre förväntning jag korkar upp flaskan.

När jag letade runt på nätet efter lite fakta när jag skulle skriva mitt inlägg om Dougal Sharps krönika så hittade jag en annan text han hade satt sitt namn under där han ondgjorde sig över alla dem som gillar mycket humle i sin öl. Även här kan jag tycka att han har rätt, för mycket humle i ölen blir, vad ska jag dra till med? Fånigt kanske är ett bra uttryck men jag tycker samtidigt att alla måste få ha sin smak ifred. Därför brukar jag försöka vara lite neutral angående I&G-ölen men skulle jag vara ärlig så upplever jag dem oftast för sötsliskiga och med konstiga aromprofiler. Lite mera humle i den här vore bra är en vanlig åsikt från mig. Ska bli spännande att testa tre av dem igen. Igen och igen, jag tror knappast jag har testat Toasted Oak IPAn tidigare. Den måste det väl finnas humle i, eller?

Innis & Gunn Original är fortfarande, enligt mina smaklökar, en överdrivet söt öl med massor av smörkola men inte alls så mycket av den kokoston som jag fann så fascinerande förr. Jag hittar inte någon astringens den här gången heller. Jag tror att ölen skulle må bra av detta men vet faktiskt inte om man kan få den att plocka upp det ur eken. En medelöl med lite väl hög alkoholhalt, hade den legat på cirka 4,5% hade det varit en annan sak. Fruktig som en bitter, smörkola, medium till låg kropp, låg kolsyra. De två senare ger knappast någon större chans att upplevas som torr. Stillsam eftersmak.

Summering: Inte så illa som jag trodde jag skulle tycka men inte något som jag köper en flaska till av denna vecka i alla fall. Skulle definitivt behöva skruvas lite på receptet.