Ramberget igen, med morotssoppa denna gången

Lagringskänslig var ordet och jag ångrar bittert att jag hälde ut de sista 1-1,5 dl av onsdagens flaska. Varför? För det var fel på den. Så enkelt var det. Det här som jag hällde upp idag hade en annan färg, annan typ av humlebeska, skarpare smaker och var något snäpp bättre. Lugn i stormen, inte så att det växte och blev en favoritöl men det var betydligt mindre humlejouiceaktigt. Gårdagens smakade vegitativt i avslutet, det gör inte dagens. Spännande att det kan vara så stor skillnad mellan olika flaskor. Frågan är om jag fick bottensatsen i förrgår.

Skillnaden ä störst utseendemässigt och smakmässigt. Aromen är ungefär densamma, mycket tropiska frukter, ganska harmonisk, inget rakt i ansiktet utan maltigheten får rulla fram ihop med en mäktig humleton.

Jag tänkte att just den maltsötman skulle få den här ölen att passa riktigt bra ihop med morotssoppa. Soppan var god och ölen bättre än i förrgår men det blev ingen kanonmatchning. Soppan hade behövt en betydligt krispigare humlebeska eller en tydligare alkoholton. Det blev en del kvar i glaset även efter en andra tallrik soppa. Okej öl men inte det bästa från Buxton eller från Dugges heller för den delen.

Ramberget – Mera samarbetsbryggningar – Buxton och Dugges

Jag hade absolut förväntningar på den här ölen. Frisk humlig arom, västkustIPA-stuket, klassiskt hade nämnts men antingen har jag tappat stinget helt eller så börjar ölentusiasterna tappa lite orientering i humledimmorna. Jag har trott på något i stil med Lagunitas IPA, Ska Modus Hoperandi eller Oppigårds Indian Tribute men så var icke fallet. Nu behöver saker och ting inte alls vara fel för att det inte motsvarar mina förväntningar och det var inte detta. Humlejouiceutseendet är inget som tilltalar mig men det är inte så farligt att det stör fast, jo mig stör det något. Inte så pass att jag inte luktar och smakar. Gulgrön färg, vit skum och rejält grumlig.

Fruktig, mjuk arom. Djupt, mullrande tropisk frukt som ananas, persika, mango. När man tar en klunk så är beskan också mjuk, inte alls påträngande. Viss maltighet finns med men smaken domineras av fruktighet, citrustoner, mandarin men även nyss nämnda. Medium beska alltså och en fyllig kropp gör detta till en mjuk öl.

Eftersmaken blir lite bittrare, lite gräsig och betydligt mera krävande. Ökad beska gör att fruktigheten snarare börjar dra mot grapefrukt.

En helt okej öl, inte alls vad jag hade väntat mig, inte alls vad jag brukar vilja ha men okej. Ska bli roligt att pröva den igen om någon vecka eller så. Lovar mig själv att den inte ska bli stående för länge i källaren. Lagringskänslig öl detta.

Portertorsdag – Anspach & Hobday, The Red Wine Stout

Klart det blir en porterliknande öl idag också, närmare bestämt A&H The Red Wine Stout. Ekfatslagringar är inte alltid min grej även om man får säga att I&G har hottat upp sig det senaste året. Fast nu är det mera prestigefyllt bryggeri vi pratar om och även denna vecka ett samarbete med Dugges. Själva stouten ska vara rödvinsinspirerad, inte bara lagrad på rödvinsfat. Både svartpeppar och lakritsrot användes i brygden och ölen ”torrhumlades” med svartavinbärsjuice.

Det här är en av flaskorna som valdes ut, mycket noggrant, för att få följa med hem från London. När jag köpte den trodde jag nästan att jag hade passerat maxgränsen för baggagevikten men var beredd att offra mig genom att dricka upp någon av de andra ölen på hotellet på kvällen. Det har hänt tidigare om jag säger så. Så pass god tyckte jag att den var när vi stod och sippade från varandras glas hos Anspatch & Hobdays under Beer Mile-promenade i oktober.

Suveränt snygga etiketter har de också, Anspach & Hobday

Aromen är fylld av olika komponenter. Fruktiga toner av många slag. Mörka körsbär, svartavinbär, frukkompott, katrinplommon men även träfatskaraktär, rostade malttoner och inte minst viniösa inslag. Trevlig att lukta på, inte minst framför brasan.

Lätt kropp, låg kolsyra (undrar om det är en miss i min flaska för jag minns den som rätt livlig och bubblig. Rostade toner, choklad, tanniner, katrinplommon, värmande alkohol, tydlig kryddighet och lätt ton av mineral över det hela.

Mjuk och rund avslutning. Redan här har jag en möjlig kandidat till titeln 2018 års bästa stout/porter. Riktigt, riktigt god. Frisk nog att vara en måltidsdryck samtidigt som det är en sniffaröl.

Mera från den underbara mässan

Jag är med i en förening som heter Skandinaviska Ölskribenters Förening och på uppdrag av den hade jag pysslat ihop två mindre event. Nu ska vi kanske inte ta i här för om sanningen ska fram så mitt i arrangörskaoset så hamnade vi tre skribenter i ett litet undanskymt rum med Mikael ”Dugge” Engström på fredagen och sedan Claes Wernersson på lördagen. Det blev två mycket bra samtal som började med någon slags röd tråd men som båda två spårade ur så där perfekt lagom och kom att handla om öl i största allmänhet.

Dugge och Claes är två helt olika personligheter med olika ingång till ölbryggerinäringen. Mikael Engström berättade att han hade läst allt han kommer över om öl i närmare tre års tid, planerat de sex första recepten till Göteborgssviten, fixat etiketter och där efter börjat bygga bryggeri för att lära sig göra öl. I april 2005 stod bryggeriet klart i Mölndal och det hela rullade igång. En lyckad utveckling kan man gott tala om från det lilla bryggeriet till dagens som har en maximal kapacitet på cirka 900 000 liter per år vilket man inte alls nyttjar själva i dagsläget utan det finns möjlighet för Electric Nurse och andra bryggare att få bryggplats.

Vad bra jag är på att ta foton? Det närmaste jag kom var detta kortet på Electric Nurse, d.v.s. Peter Robertsson och Ida Engström I övrigt inte ett kort på Dugge eller montern eller ölen.

Vi ägnade en del av samtalet till flytten av bryggeriet, de problem man får och de lösningar man valde. Dugge förklarade att de var Systembolagets volymer som fick honom att till slut ta steget till nybygge men det började med en tjatig krögare. Hkrögaren ville ha en Dugge Lager på sin restaurang och tillslut gick man med på detta. Det provbrygdes och brygdes och plötsligt hade Ale- & Porterbryggeriet sin första lageröl. Samtidigt efterfrågade Systemboalget en ny svensk lagersort och mest för att få lite feedback så skickade man in till offertprovningen som man sedan vann. Här började då det praktiska spörsmålen. Dugge-bryggeriet kunde då producera cirka 90 000 liter per år men Systembolaget beräknade/krävde att man skulle kunna leverera 300 000 liter. Det blev lite samtal fram och tillbaka och man fick hjälp av andra bryggare vilket Systembolaget inte hade invändningar emot. Därför bryggdes Lager No 1 hos Slottskällan, Sigtuna och även belgiska De Proef. Ganska snart insåg man att man stod i ett vägskäl. Antingen måste vi fortsätta att leta plats hos andra så fort vi kommer in på Systembolagets fasta sortiment eller så måste vi bygga ut. Åter igen dags att börja planera alltså, plats skulle hittas, bryggverk designas och beställas och alla andra detaljer som man måste fundera på. ”Vad måste man inte tänka på?” svarade Dugge på min fråga om vad en flytt innebär. Plats givetvis och man tittade runt i Mölndal och funderade ett tag på någon av de gamla vackra kvarnbyggnaderna som finns runt Mölndalsån men inte minst logistiken med inkommande och avgående transporter är krångliga där. Istället blev det en hangarliknande byggnad i Landvetter med gott om plats för utbyggnad om det någon gång kommer att behövas. Vi kommer aldrig behöva flytta på oss igen skrattar Dugge på frågan om hur många år det dröjer innan vi ser nästa Dugges bryggeri.

Före jul 2011 bryggde man alltså sista satsen i Mölndal och sedan satte man igång med Landvetterprojektet. Det dröjde dock till april innan man äntligen fick börja provbrygga det nya 3000 liter stora kinesiska bryggeriet. Precis som Södra Maltfabriken så har alltså Dugge valt att köpa från Kina och priset är en betydande faktor. Dugge är väldigt nöjd med sitt köp även om han påpekar att man måste vara väldigt duktig på att specificera sin beställning men det tror han inte är någon skillnad var man än köper ifrån. Den stora missen var lakningsplåtarna som inte fungerade och redan efter tre, fyra bryggningar gav man upp och beställde nya sådana. Temporärt, nja under fyra månader alltså, så fick man alltså först mäska, sedan föra över mäsken till två separata lakningskärl för att sedan återföra till vörtkokaren. Lite krångligt och man var väldigt nöjd i augusti förra året när de nya plåtarna äntligen kom och de har fungerar fint.

En annan omställningsprocess är att justera recepten. Ett större bryggverk ger bättre utbyte, inte minst från humlen men där anser man sig ha hittat rätt och man koncentrerar sig på att skapa nya godingar som t.ex. HippoFæ som kommer på bolaget i juni och dessutom får Electric Nurse in både sin Pale Ale och DIPA.
Ny festival blir det på bryggeriet även i år. Dock inte körfestival även om en av körerna kommer vara med. Bohuslän Big Band, Peter Harrysson, nya special öl. 24:e augusti är ett datum värt att boka i almanackan.

 

Två julöl till

Julölen rasar in i rasande tempo. Värre än julrea. Jag siktar fortfarande på de öl som jag inte har smakat innan. Imorgon ska vi ha finfrämande och då får det bli klassiker istället.

Sleepy Bulldog Winter Ale
Härligt mörkröd färg med stort djup. Stabilt skum med höjd. Rostade toner blandas med somrig humle. Enkel okonstlad arom. Smaken är likaledes enkel, aningen smörkola och humlepremierad. Kort och distinkt eftersmak. Som ölen från Gotlandsbryggeriet brukar vara. Det skiljer sig inte så mycket mellan valparna i kullen. Helt okej öl 6 poäng

 

Dugges Easy Christmas
Bruntaktig, rostigt gyllene
Aromen är djupt och härligt maltig. En befrielse bland alla de humliga öl jag har provat på senare tid. Lätt kropp, låg alkoholhalt (4,2%) och en tydligt matöl. Beskan kommer i eftersmaken som sig bör på en bra matöl. Luktar lite till och börjar hitta saker i aromen. Lite russin, lite röda frukter, lite julkänsla om detta sedan beror på etiketten eller Shane MacGowan och Kirsty MacColl eller om det är en bra julöl vet jag inte. Oavsett så tänker jag mig den till julens alla olika rätter. Den går hem vid julbordet såväl som lutfisken, speciellt om man äter den med senapssås. Traditionen i mitt föräldrahem bjuder hare till Annandagen och det skulle fungera det med. Bra jobbat Dugge! 8 poäng får den inte minst för den fina balansen med smörkola.

 

Dugges Gustafs Finger

Imorgon ska jag hålla ölprovning på Lumber&Karle för cirka 70 personer från Kvänum Kök. Tre öl ska vi prova och jag har valt tre köksöl. Mariestads Prima Lager, Gustafs Finger samt Slottskällan Svart. Jag har inte recenserat flaskaversionen av GF så här kommer den. Färgen blev verkligen härligt röd eftersom jag satt nere vid brasan. Underbart med en helt blank öl att sitta och titta på lågorna igenom. Kraftigt skm som varade länge, fin färg och en inbjudande arom. Det kommer att bli bra på fredag. Gustafs Finger är en strong bitter på 5,8% med rejäl beska. Bra öl att smutta på medan man lagar maten. Lite knäckig i smaken, trevlig citruskaraktär. Elegant rundad avslutning. Ganska enkel och rätt fram. Jag ger den 9 poäng i skenet av brasan.

 

Hösten är här

Hösten är här och med den så väl grå småregniga dagar som ilskana höststormar. En och anna klar dag med en skön höstkyla. Dryckerna blir mörkare, fylligare, rökigare, mysigare, murrigare. Ikväll var det småregn i Falköping och jag prövar med Dugges Höstbrygd Contemplative Ale. Mörk och lite oblank i utseende. Inget uppseendeveckande skum ute mest lite fjunaktigt på ytan. Lätt humlig arom, karamelltoner, lite tunn… Tunn kropp, medel beska, smörkola, lite chokladaktiga toner. Kort eftersmak med fin beska som dör lite för snabbt. Lättdrucken öl som snarare ska sparas till en fin, solig höstdag istället för en regnig som ikväll. Ingen dålig öl men, nja inte i kväll. (7 p)

Sjurätters fiskmiddag med Gröna Huset

En sjurätters middag kräver sin planering. Planering var det lite mindre av denna gången men det slank igenom till slut. Jag hade givetvis funderat under en hel del men jag hade liksom inte gjort så mycket mer än att skapa ett embryo till meny. Så med en vecka kvar satte jag fart och började fundera färdigt och på måndagskvällen med fem dagar kvar så går det upp för mig att jag inte har beställt öl. Ingen katastrof men urvalet begränsas till vad som finns i Falköping och vad de har i depån. Klantigt men så var det. Sedan rullade det på med bara hur mycket som helst att göra under veckan så det blev inte mycket gjort av det som var tänkt. Ingen egengravad lax, ingen egeninlagd sill och inte något surdegsbröd. Menyn kunde aalltså ha varit fantastiskt arbetad med massor av arbete men istället blev det en köp-en-hel-del-färdigt-meny. Det innebär att var och en som vill ge sig på det hela kan lätt kan genomföra middagen och man kan givetvis ta sig tid att göra mycket av det själv.

Middagen delade jag upp i två avdelningar. Först tre rätter och sedan lite paus men bildvisning från ölsällskapets resa till Gent 2006 för att fortsätta med tre rätter till och så kaffe och efterrätt. Här kommer de tre första rätterna.

Sill och Potatis

Abbas färdiga sillinläggningar. Skärgårdssill, löksill och senapssill.

Öl: Mariestads Prima Lager, Sierra Nevada Celebration Ale och Oud Berseel Geuze

Jag har druckit sur öl till midsommarbordet innan men denna gången, med bara sillsmaker, inte allt för fett så vann allt den relativa humlebomben smakkombinationspriset. Jag gillar Geuzen bäst fortfarande som öl betraktat, och om man undviker att lukta på den allt för mycket, fast sill är lite speciell mat. Ska man ha ett helt smörgåsbord så får det bli Geuzen men äter man mera rent av sill så blir det en humlebomb. Eller kanske så inverkar vädret.

Whiskykokta musslor

Receptet är från Akkurat via Jan Groth & Arne Adlers bok Whisky och mat. De tänker sig givetvis att man ska dricka whisky till men vi fortsatte att prova ytterligheter för att undersöka vilken typ av öl som passar bäst. Maredsous 8, Belhaven Wee Heavy och Schlösser Alt prövades. Tre öl med tre olika profiler som alla kanske skulle kunna passa in. Belgare har en lång tradition av att äta musslor och Maredsous 8 är en väldigt god öl. Jag borde kanske ha kostat på något finare men i detta svammelsurium av smaker passade den perfekt. Hög kolsyra, nötig, kryddig, medel beska och både maltsötma och alkoholsötma. Belhaven halkade in på det mindre humlade bananskalet. Min tanke var att den inte skulle ta över utan bara förstärka och så slutligen en altbiér som ett slags kompromissöl till lagerdrickarna. Renjästa smaker, hög hinkabilitet, maltiga smaker som precis som skotten skulle kunna passa ihop med havstouchen.

Avslutande rätt på första avdelningen var stekt fjällröding, potatismos, blomkålsmos samt kall sås. Till detta skulle vi dricka Jämtlands Postiljon och Dugges Holy Cow men efter en liten fadäs vid ölförrådet så hamnade även en flaska St Landelin Mystique på bordet. Grundtanken var alltså att bitter skulle smaka bra till fisken. Rödingen är fångad i Jämtlands/Härjedalens län och eftersom Postiljon är bland det godaste som finns så blev den ena valet. Sedan ville jag ha något karamelligt men med mera beska och då blev det Dugges Holy Cow. Fjällrödingen trivdes som fisken i vattnet ihop med Holy Cow. Postiljonen var visserligen god men inte riktigt superb. Mystique var också god. Alla tre var faktiskt goda och jag kan inte utse en vinnare, möjligen en förlorare i Postiljonen men den är ju så god som den är utan mat.

 

Årets Tio Bästa Öl

Årets tio godaste öl

Jag har lagt in en ny flik på sidan, Årets Tio Godast Öl. Det handlar inte nödvändigtvis om de tio lukt och smakmässigt bästa ölen utan om de tio ölen som har smakat absolut bäst. Listan består i dagsläget av följande öl

Plats nummer 1: Ocean Arbetarporter som jag drack på Bishop (Järntorget) när jag var på shoppingrunda med frun, Drutten, hans fru och Steves fru. (Ulrika, Pernilla och Maria är fruarnas namn i nämnd ordning)

#2 Får bli den Duvel som Cuba bjöd på hemma hos sig. Efter att han hade bjudit på öl nummer tre som var en Maredsous 8

#4 Midnight Sun från bröderna Williams. En rest från i fjol som stod i källaren.

#5 Är lite oväntat för mig själv St Peter’s Winter Ale. Se gärna äldre inlägg för anledningen till min förvåning.

#6 dracks också på JärnBiskopen, Aecht Schlenkerla Eiche Doppelbock var den öl som fick försöka matcha Arbetarportern vilken den gjorde ganska bra. Jag gillar rököl.

#7, 8, 9 och 10 Nu hamnar vi bland öl som mest finns med för att jag inte har druckit så många öl ännu i år. Chimay Blå och Fullers IPA fanns lite oväntat till hans när vi vuxna skulle få ett glas vin hemma hos Rickard. K-9 Cruiser har jag nästan glömt hur den smakade så det kan inte vara så mycket med den och så släpar Kals aldra sist.

Kals Stout

Ibland när jag dricker av min hemmabrygda öl hittar jag en smak som jag brukar kalla för den oidentifierade felsmaken. Det var den som en gång i tiden fick mig i kontakt med Hjalmar Björling och det var den smaken som fick mig att hälla ut 13 liter av, enligt Tricoloren, prima öl. Det är inte alltid som jag har den smaken i mina egna öl men allt för ofta. Detroliga är att det mest är jag som anser den som felsmak. Det är en slags syrlighet som jag inte riktigt förstår mig på. Tyvärr hittar jag den i Kals Stout som är en oatmeal stout och nu kanske man är något på spåren. Havre, kan det vara detta jag känner? Kanske, men inte troligt eftersom jag inte brukar brygga med havre.

Till Kals Stout, en synnerligen plain stout. Inga krusiduller, bara rakt på. Luktar öl, smakar lite syrligt. Synnerligen kort eftersmak för att inte säga noll. Inte någon öl för mig faktiskt. Jag gillar stout i vanliga fall men detta var bara för platt och tråkigt. Jag ger den en femma av tio poäng. Äcklig sade frun. Men vad är det för fel då? Tjärig smak utan beska. Där har vi det, den saknar faktiskt beska. Nåväl, ingen skugga över Dugges. Jag tänker dricka mera av hans öl och jag är övertygad om att minnet av Kals Stout bleknar bort när jag dricker Arbetarporten nästa gång.

Tillägg, den smakar bättre i stor klunkar, hur kan det komma sig?