Connemara 12y

Trevligt med lite rökig whiskey, det finns för lite sådan från irland. Över lag är det lite för lite variation i de irländska sorterna. Vilket i sig inte är så konstigt eftersom de flesta sorterna är mer eller mindre från samma ställe. Rättare sagt från ett fåtal destillerier. Vi backar storyn lite, eller en hel del. Närmare bestämt nästan hela min livstid, way back alltså.
1976 så fanns det bara två destillerier kvar på den gröna öl. Dels den stora spritfabriken nere i Middleton, Cork som gjorde grain och potstill samt maltdestilleriet i norr, Bushmill. De olika sorterna som producerades användes till att blanda ett stort antal sorter. Hur många vet jag inte men Paddys, Jameson, Powers för att nämna några.

Sample Connemara 12y, Karlströms MaltSedan dök Cooley upp på banan i slutet av 80-talet och den irländska whiskeyindustrins uppvaknande rullade igång. När det på 2000-talet accelererade som mest så fanns det ett stort problem. Det tar tid att göra whiskey, minst tre år men oftast betydligt längre. Istället köpte man whiskey av de som redan hade och det är därför som flera ”märken” som innehåller samma smaker fast i olika proportioner. Viss variation får man givetvis av olika fat men det går inte att trolla fram hur mycket som helst med faten. Det är svårt att veta ibland vad som kommer ut. Bröderna Teeling köpte loss hundratals fat när familjen sålde Cooley till Beam

Tillbaka till Connemara. Namnet har Cooley hämtat från den landsända nordväst om Galway som är berömd för sin karghet och sina vackra hästar. Torvhedar finns det gott om också och jag minns på 90-talet att folk bröt torv med spade för att elda med. Passade namn på den dubbeldestillerade gyllenegula drycken. Blommigt och lätt rökigt, inte alls tung och medicinal. Kan bero på att det här var ett sample med många år i skåpet. Lite kryddigt i smaken och sedan klassiskt irländskt sädigt och gräsigt. Inte illa alls även om allt för mycket av rökigheten hade försvunnit. Jag tror inte att det bara är mitt minne som lurar mig, läs min förra recension här.

En fem, sex eller kanske åtta ur gammal Connemara 12y

Jag har ett problem, typiskt i-lands problem, som kan skyllas på dåligt engagemang och taskig planeringsförmåga. Jag har för mycket whiskey hemma, framförallt småsamples. Det är väldigt lätt att köpa på sig för mycket whiskey. Man vil gärna prova, man tror sig kunna prova rätt snart och plötsligt bygger det på. Jag har inte köpt ett sample på 21 månader nu så lite börjar det ta på lagret. Ett bekymmer på sitt sätt är att jag inte riktigt litar på kvalitén hos samplen. Dagens Connemara 12y som ett bra exemple. En whisky med tydlig, intensiv rökighet fast lite tunnare kropp, var den så från början eller har det blivit av förvaringen av flaskan? En väl rengjord snapsflaska där jag har fyllt på relativt orörd Connemara men för hur länge sedan? Gissningsvis 5-6 år sedan, kanske så mycket som åtta år sedan. Att då ge sig till att recensera den verkar osmart tycker jag. Dessutom är Connemara 12y en så pass liten produkt gissar jag att den faktiskt varierar i smak rätt mycket och att man från destilleriet (Cooley) sida skruvar på smakerna lite mest hela tiden.

Tunn färg har den hur som och färgen ändras inte så mycket så länge whiskeyn förvaras mörk och svalt och det har den gjorts.

Rökigheten är alltså tydligt framträdande. En torr och ren rökighet. Liten kropp och tunna, lätta smaker. Lite hostmedecintoner som försiktigt kryper fram med eftersmaken för att sedan hänga kvar i gommen. Inte klibbig som en del Islaywhisky.

Gott och trevligt att irländarna har lite rökig whiskey och inte bara blommig, fjäderlätta skapelser eller jobbigt spritiga heller för den delen. Prisvärd? Kanske inte smakmässigt värd 300 kronor mer än en vanlig Bowmore men det är inte långt ifrån. Det finns ett känslomässigt värde i att dricka irländsk whiskey

Sample Connemara 12y, Karlströms Malt

Connemaraprovning

De flesta maltwhiskysorterna från Skottland bär namn efter sina destillerier och dessa i sin tur har namn efter någon geografisk närhet. Givetvis finns det undantag men de är inte många. Ofta är det frågan om ”nyare” skapelser som Octomore eller Port Charlotte. Båda två skapelser som kompletterar Bruichladdichs ursprungliga orökiga variant med mera rökkraft. Den senare hämtar sitt namn från ett nedlagt destilleri som Bruichladdichs köpt för att använda lagerhusen. Cooley Destillery på Irlands östkust har ingen whiskysort som de uppkallat efter destilleriet men väl efter en kapplöpningshäst/familj/pärsvärdighet (Tyrconnell) och inte minst efter ett mycket vackert område på västkusten som heter Connemara. Ett kuperat, vildvuxet landskap där jag i slutet på 1980-talet såg hur man bröt torv för att ha som bränsle. Just rökighet är en av de egenskaper som särskiljer Connemarawhiskyn från Tyrconnell. I starten fanns bara en No Age variant men numera finns både, Cask Strength, woodfinnish samt specialvarianter som den extra rökiga Turf Mór eller Bog Oak. Bog Oak är whisky som har slutlagrats i ekfat vars gavlar är byggda av ek som har legat i en mossa under långtid och utvecklats till svartek. Tre fat fylldes och man använde mestadels den extra rökta Turf Mór men även av äldre Connemarasorter. 6, 8 och 12 år nämns på lite olika icke-officiella källor. Priset lades på ”blygsamma” 250 euro så nog finns det speciella buteljeringar nu för tiden. Jag satte mig med fyra olika varianter och Ulrika assisterade så det var halvblind provsmakning.
Connemara 12y
Connemara ”Bog Oak” 57,5% Batch v11/07, Buteljerad 31/10/11, flaska 12/1000
Connemara SC 4082 56,4%
Connemara Turf Mór 58,2% 58 ppm
Tydliga Connemarawhisky alla fyra även om Turf och Bog ska ha en väsentligt högre ppm-halt från början. Tydliga Connemaradrag som sagt med lätt höfärgat utseende. Ganska tunn kant. Fascinerande hur lite rök det luktar och initialt smakar. Sötma, blommighet men jag hittar inte denna gräsighet som vissa säger utmärker all irländsk whisky. När man sedan sväljer kommer hela röksmaken med en gång för att sedan blandas samman med lite vanilj och ektoner.Turf Mór är fetare i aromen och snarare fruktig än blommig. 12 åringen har liksom en helt annan rökighet med mera lakrisdrag än medicinal medan Singel Casken verkligen drar nytta av lite vatten i glaset. Jag spädde långt mer än vanligt på den. Bog Oak smakade riktigt bra till eftersmaken kom, där drogs den ned något och jag kunde ibland finna 12 åringen lite väl ekig men båda dessa saker var detaljer som knappast störde helheten.
Trevliga whisky alla fyra men jag utsåg till slut tolvåringen som bäst.

Stockholm Beer&Whisky Festival

Så har jag nu äntligen varit där på plats. Av flera skäl har jag aldrig kommit iväg innan men nu lagom till 20års jubileumet blev det av. Hur roligt som helst och tre dagar fyllt av upplevelser och smaker. Det är knappt man vet i vilken ände manska ska börja så jag drar det hela någorlunda kronologiskt. Jag återkommer sedan lite mera speciferat om delar av upplevelserna. Jag åkte alltså upp med en bild av en öl&whiskymässa med mycket folk och mera party än öl/whiskyintresserade mäniskor. Jag kom i god tid med tåget, krånglade mig ut till Järla station för att dumpa mina väskor hos släktingar till min fru som bor ytterst lägligt till för mig som ska besöka mässan. Sedan slängde jag mig på bussen ut till Nacka Strand och blev direkt vilse i pannkakan. Jag fattade liksom inte var mässområdet fanns. Jag gick lite på måfå men såg några komma gående med Jamesonpåsar och gick och deras håll och plötsligt dök det upp bilar vars lackering skvallrade om att jag var rätt. In, lite pappersarbete och så stod jag där med ett ölglas, ett whiskyglas samt en namnbricka där det stod Press med stora feta bokstäver. Och kände jag mig vilsen rent fysiskt några minuter innan så var det inget om hur det kändes mentalt nu. Det var fortfarande en dryg timme kvar innan ölbloggarna skulle träffas så jag drog mig bort till Symposions monter och blev kvar där, talandes med Christian Drouin. Det hela utvecklades snart till en privat Masterclass där Monsieur Drouin blev bombarderad av mig med frågor och där han inte sällan svarade med ett stort, hjärtligt skratt eller ett nytt smakprov av hans fantastiska calvadoser. Det slutade med att vi hade kommit överens om att jag ska passera med familjen nästa år när vi bilsemestrar i Frankrike. Jag hoppas familjen vill bilsemestra i Frankrike?

Ölbloggarträffen var roligt. Kul att få ett ansikte till flera av bloggarna, som jag allt för ofta missar att läsa, kul att få träffa en levande legend som Jan-Erik ”Janko”Svensson och alltid lika roligt samt lärorikt att ha blindprovning men det var lite för pressad tid för att det skulle bli riktigt bra. Efter provningen hade Václav Berka ett kortare föredrag om Pilsner Urqurell. Där efter diskuterade vi ölbloggare hur vi skulle kunna gå vidare och skapa något slags samarbetsorgan för oss. Jag vet inte om vi kom någon stans men det finns en hel del tankar kring det hela. Mötet avslutades med att det bestämdes att vi skulle träffas igen vid sjutiden för mera mingel.

Jag struttade nu runt i, mestadels, ölmontrarna och smakade en hel hög med goda öl och hade många trevliga samtal med bryggare, branchfolk, festivaldeltagare med flera. Hög klass på ölen givetvis, trevlig stämning och det tål att sägas igen, hög kunskapsnivå bland besökarna. Det ända man skulle kunna anmärka något på var den ibland låga kunskapen hos dem som stod bakom disken. Står man i en bryggares monter så är det trevligt om man inte blandar ihop begreppen. Nej, ris är inte traditionellt en råvara i engelska öl, nej! Färsköl har inte något med de tyska renhetslagarna att göra…

Fredagen så jobbade jag för Symposion större delen av dagen. Det var roligt för jag fick tid att stå och tjôta med Andrew Crook från The Vintage Malt Whisky Co men på det hela så var det ganska händelsefattigt för det var ganska lite folk på mässan. Folk jag frågade sade att det brukar vara bättre tryck än så fast det är klart, lika ensamma som Coronakillen var vi ju inte. Klockan 20.00 var det provning med Martin Markvardsen från Highland Park. Min första upplevelse av att vara på provning med någon Brand Ambassadeur. Jag återkommer definitivt till den. Avslutningen på kvällen blev ytterst trevlig eftersom Elixir Wine kom med några öppnade ölflaskor. Jag formligen slängde mig över Hornbeers Romfatslagrade imperial stout. En bra avslutning på en inte riktigt lika bra dag som dagen innan.

Lördagen var egentligen resahem dag för mig men ett par timmar blev det. Först stod jag och pratade Guinness, upphällning, kombinera mat o.s.v. med Johan Thor. Jag råkade komma samtidigt som han lärde upp barpersonalen hur man ska hälla upp en Guinnesspint. Sedan blev det ett låångt samtal med Stephen Teeling från Cooley destilleriet. De har verkligen kommit långt med sitt sortiment om man tänker tillbaka på tiden med bara standardblenden Kilbeggan och Tyrconnel som noage malt. Kul värre!!! Det hela slutade med att vi bestämde att jag ska försöka ta mig över och han lovade att försöka ordna ett besök på deras graindestilleri.

Ett kortare samtal med Tanya Fraser från Old Pultney som mera handlade om mitt besök hos Bobby Anderson på Speyburn för två år sedan än Old Pultney men jag tror inte att hon misstyckte, hon var allt för trevlig för det. Sedan avslutade jag det hela med lite dystra nyheter från Slottskälllan och lite japansk whisky från Symposions monter. Slainte! Och sedan den långa resan hem till Falköping. Vad tycker jag själv om Stockholmsmässan då? ÅK! Är man insnöad på öl, whisky och liknande drycker så är det ett underbart tillfälle att få prova sådant man inte har testat innan, tycker man sig ha råd kan man t.ex. göra en Milleniumprovning på Springbank eller så ställer man sig hos ?? och dricker alkoholstarka vansinnesbryggnningar från BrewDog. En och annan öl har sin värdspremiär på mässan. Danska Djaevlebryg hade Dark Beast med sig som de har bryggt för Green Lion och Åbros övriga pubar. Givetvis, det är en bit till Stockholm men det kanske går att kombinera mässan med andra nöjen.