Chimay Blå

Chimay Blå Bild 1Chimay Blå Bild 2Klart att det är skrytigt men så är jag väldigt stolt över min samling. Är det någon nytta med den? Smakar det bättre? Svåra frågor, färsk Chimay Blå är god, det finns massor med goda färska öl och det finns massor med tillfällen jag inte vill ha en lagrad (läs oxiderad) Chimay Blå men jag har mycket glädje av dem under tiden. 2004:an tror jag har stått i min källare hela tiden medan ’99 och de nu urdruckna ’01orna som jag har haft har lagrats någon annan stans först. Det är en väldigt skön känsla att titta på kommande njutningar när man går ner i matkällaren för att hämta lite potatis, morötter eller vad det nu är.

Chimay Blå Bild 3

Rester från en provning – Chimay Dorée Goud och Green’s Blond Ale

Ibland måste man välja här i livet och senast när Gröna Huset hade träff så fick jag välja bort ölen till förmån för gås och vin. Ibland har man tur vilket jag hade denna gången. Jag fick nämligen ett par flaskor som blev över och chansen att pröva några av ölen efteråt.

Chimay Doree Goud och Greens blond ale på diskbänkenChimay Dorée Goud
Jästig, kryddig, massvis med kryddor, fruktig. Lite lättare, angenämt friskare arom om man jämför med klassikern Chimay Blå. Tunn kropp och smak, mycket koriander, lite citrustoner, banan (jästiga) smaker och massor av kryddor i eftersmaken. Ganska vass kolsyra och försiktig eftersmak. Detta når inte upp till den blå men slår den röda. Det trevligaste är fräschheten, en vardagsöl som ger mycket men jag tycker den vilar för tungt på kryddigheten i början av smaken innen humlebeskan bygger upp balansen. 7 poäng

 

Green’s Original Blond Ale
Ett bryggeri fokucerat på glutenfri öl. Blank öl med lågt skum. Riktigt distinkt halmstråsgul färg. Kryddig, jästig öl med mycket fruktighet och lätt humlekaraktär. Även smaken är kryddig, känns mildare i alkoholen än t.ex. Westmalle Tripple. Mjuk kropp. Hög restsötma i eftersmaken efter en torr inledning. Inte någon heltokig öl men efter ett tag blir det liksom lite för mycket. För mycket sötma i eftersmaken, för mycket kryddighet och nja, 6 poäng landar den på tillslut efter en stark inledning.

Sexrättersmiddag

Eller för att vara mera riktig i mina ögon, en herrans massa smårätter men kocken envisades med att säga att det var en sexrätters måltid. I Falköping skryter vi gärna med våra megalitgravar, våra fina tågförbindelser, Falbyggdens Ost och att vi har flera kor per invånare räknat än någon annan kommun var av det sista troligen inte ens är sant. Det finns en anledning att vi inte försöker skryta med att ha ett rikigt mat och dryckutbud. Det finns nämligen inte så mycket att skryta med. Pizzeriaresturanger står inte så högt i kurs. Tendenser till undantag har vi i form av Kurorten och Rantens Hotell men riktigt i klass med Qvänum Mat&Malt, Bjärttorp slott, Forshems Gästskiveri når vi inte och absolut inte till Sjömagasinet, Resturang 28+ eller Thörnströms Kök. Inte heller har vi något i närheten av Ölrepubliken, Tre Små Rum eller ens ett Bishop’s.

Välkomstsnittar med folkFör en kväll förändrades dock allt detta den 10 november. Då hade vi personalfest med mitt arbetslag och genom kontakter så hade vi fått erbjudandet att Josef Assio skulle laga mat. Josef driver resturang Dagny’s vanligen och det är en lunchresturang helt i linje med Falköpings övriga utbud om jag får säga så. Däremot har han ett starkt intresse för högklassig matlagning och har bland annat varit iväg till Barcelona och El Bulli och kurs med Ferran Adrià. Även Daniel Roos har han sammarbete med så nog kan killen laga mat. Vi hade träffats en gång tidigare och jag hade öppnat hans ögon för öl och alla de smaker drycken kan erbjuda, sedan hade vi haft lite kontakt men egentligen så visste jag inte alls vad maten skulle smakade. Det fick bli en hel del på känn och så lite öl i reserv. Dessutom måste man ha sällskapets preferenser i beräkning också. Till föröl hade jag Duvel och Sierra Nevade Torpedo och det blev mycket omtag på Duvelen men knappast på Torpeden, den var för besk helt enkelt. VälkomstsnittarSom tilltugg hade vi tre olika snittar. Knäckebröd med en kräftsill, en potatisterrin med lufttorkad serrano samt blinier med löjrom från Vänern/ rödlök/cremefraiche /dill

Sedan satte vi oss till bords och började ölmässigt i all enkelhet med Paulaner Hefe till en Västerbottenostcheesecake med syltade svampar innan vi gick på mera tunggung i form av en fantastisk jordärtskockscappucino som serverades med krispig rulle på lagradost o timjanbakad svamp. Till den lite nötiga, släta soppan hade jag valt Chimay Blå 2007 vilket jag var väldigt nöjd med. Den mjuka, avrundade Chimayen omslöts av den slätmixade soppan. Något av kvällens höjdare blev sedan den eldade kallrökta laxen som rullats runt en avokadorröra. Det hela smaksattes med sesam, soja, citrus och koriander. Inte helt givet vad man skulle välja. Jag prövade två olika vägare, rökt och lax är vi vana med i Sverige och Nils Oscars Rökporter kunde vara en väg tyckte jag och det fungerade okej men bäst blev det med ett glas Highland Park Thor. Nästan lika många gillande blickar efteråt som förvånade ögonbryn innan när jag presenterade dryckerna blev det.

Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel
Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel

Efter en snabb palettrensare i form av en sorbet så gick vi in på ankkorven. Här var tillbehören minst lika mycket med i skapelsen som själva korven. Ankkorven hade Josef laborerat med tryffel från Gotland, riven mandel och pumpa och jag svarade upp med Sigtunas Equilibrium. En bra balans är nyckeln och här byggde balansen på mycket av allt på något vis. Lyckad kombination enligt mig även om det var aningen för avancerad öl för flertalet av gäästerna. En av de mera oväntade sakerna i menyn var de svampfyllda kroppkakaorna som kohydrater till huvudrätten. Rådjurssdeln var perfekt tillagad, mör, lätt blodig och saftig. Som sagt, kroppkakorna stod för överraskningen och köttet för elegansen. Till detta plockade jag fran Traquair House Ale från 2006 samt Rochefort 8. Att jag valde åttan handlar rätt och slätt om personlig preferens för den gentemot tian. Traquair House Ale och vilt passar enormt bra ihop och den finstämda legenden om de stängda portarna gör inte upplevelsen mindre.

Nu börjar vi närma oss slutet av middagen och man börjar bli lite mätt på smakupplevelser och varken ostterrinnen i sig eller kombinationen päron, brieost och saison upplevde jag som lyckad. Dessto bättre blev det med cheesecaken. Den hade komponerats med hjortron i många varianter och då valde jag whisky som dryck igen. Denna gången drog vi oss till whiskyns hemland och en äkta Potstill. Tolvårig Redbreast blev det. Det var flera som uppskattade drycken fast kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig. Skönt att det inte blev mera öl, det är så mycket att dricka och en whisky är bara några få centiliter. Klenisar!

Öl var vi tillbaka på till avslutningen så till kaffet och pralinerna, damsugarna, brownisen och macroneer hade jag offrat en av mina två sista Carnegie Porter Jubileum. Det var med mycken tvekan jag tog en sådan, väldigt nöjd var jag dock efteråt då den passar fint till pralinen och browniesen. S:t Eriks God Jul från förra året gick med sin stora maltkropp bättre med kakorna.

En mäktig middag med massor av goda kombinationer. Enormt tack till Josef för chansen att få grotta ner sig i mat och dryck kombinationer. Kul att få sprida lite ölintresse och ett stort tack till mina trevliga arbetskamrater som i alla fall i början på kvällen orkade lyssna.
Hela dryckesmenyn

Öl och Ost

I förra veckan höll jag en öl och ostprovning. Det var inte första gången men det speciella med denna gången var att detta var ostmänniskor som jag höll den för. I Falköping ligger Falbygdens Ost, ett företag som köper ost från mejerier, lagrar och förädlar den, bland annat genom att smaksätta med t.ex. maltwhisky. För 25 år sedan startades Falbygdens Ostakademi, ett sällskap med 18 medlemmar precis som sin namne Svenska Akademin. Numera är akademin bara löst knyten till Falbygdens Ost men sex gånger per år träffas dessa män i ostens namn. Träffarna sker givetivis i Osterians lokaler och det äts ost varje gång. Kvällen började med snabba och smidiga mötesförhandlingar men sedan fick jag kliva in. Sivan på Osterian hade ordnat så vi hade fem smakbitar av fem olika ostar. Skam att säga så tog jag inte reda på vad det hette alla. 1878 (prästost-lagrad 18 mån), Saint Agur (blåmögelost) och Vacherol (Kittad ost) är jag säker på men så hade jag beställt en ätmogen brie och en getost av det syrligare slaget. Jag gissar att det var Grand Pére och Soignon som serverades. Till detta testades sedan i tur och ordning fem olik ölsorter. Var och en utvald för ett speciellt syfte… Det är ganska självklart att man inte kan räkna med att alla är överens men det var mer spridning på kombinationspreferenserna denna kväll än vad jag är van vid. Därför försöker jag inte sammanfatta allas åsikt utan återger bara min egna. Franziskaner Hefe: Med sin lite syrliga ton, milda framtoning var förhoppningen att en riktigt krämig brie skulle komma till sin rätt, eller getosten. Getosten var bäst men en ganska tam kombination. Westmalle Trippel: Det blev lite bättre betyg på ölen nu vilket gladde mig. Min förhoppning här var ställd till Vacherolen som har en skärpa i smaken som påminner om Westmalle Trippel. Lite förvånad konstaterade jag att Saint Agur var det bästa alternativet med brieosten som god tvåa. Duvel: Här har vi en klassiker för min del. Duvel, knäckebröd och vällagrad prästost. 1878 gjorde mig inte besviken denna gången heller men även getosten var en trevlig bekantskap. Chimay Blå: Vid en snabb tanke så kanske man tänker blåmögel ost här men jag hade snarast de mildare ostarna i åtanke. Saint Aguren var dock klart bästa kombinationen. Av de övriga föll getosten lite ur ramen men alla var ganska goda. Chimay Blå är en bra ost-öl vilket vi faktiskt var ganska överens om. Slottskällans Imperial Stout: Saint Agur säger jjag bara. Maffigt, mäktigt och inte helt lättillgängligt. Någon sparade lite till kaffet istället. Någon avstod efter en första sipp medan några fick sina ögon öppnade. Efter detta lätt mastiga utbud blev det sedan mera klassisk ostbuffe, man måste kanske ha en sådan oavsett när man är en ostakademi. Slutligen, stort tack Agne som bjöd in mig. Hör av dig igen så kommer jag tillbaka, jag har flera öl och ostidéer.

Chimayprovning 2011

Den 27 december var vi åter samlade runt godsakerna. Ny för året var Daniel Thörnqvist men annars var det gamla bekanta. Fem totalt var vi och jag funderade lite innan jag bestämde mig för att snåla med de äldsta ölen. Av ’01 och ’05 fick det räcka med en flaska och det gör det nästan även om man delar på fem personer. Det gäller att hålla en stadig hand för det är mycket grums i botten på flaskorna efter så här många år i källaren. Vis av tidigare år så hade jag inte med ’09 utan satsade på att ha flera, något äldre årgångar ”bredvid” varandra. Startfältet blev då

’01       ’05        ’06         ’07         ’11

Jag tillåter mig att börja i fel ände och sammanfattar med att jag var ensam om att inte tycka att en färsk Chimay Blå är bäst. Jag själv tyckte att Chimay Blå 2006 var godast och att den årsfärska bara hamnar på andra plats. Egentligen borde väl detta vara svar nog och en uppmaning att sluta lagra ölen å istället dricka ur allt så fort det går. Så enkelt är det dock inte. Öl är en komplex historia och förväntningar är inte att underskatta. Alla var överens om att det är kul med de gamla ölen och att aromen hos t.ex. ’01 är mycket intressant och spännande. Viniös är bara förstavelsen och man kan sitta och lukta länge på den. Den börjar dock bli lite väl nedtyngd av oxideringen över åren. Det kliade lite i fingrarna efter att öppna en ’99 för att se om de har passerat sitt bäst före. Det börjar nästan kännas så. ’05 har mera komplexitet kvar och man hittar lite choklad, grönmögel, nötter, lite kryddighet o.s.v. mera Chimay Blå alltså. En färsk Chimay Blå är en öl i dess vanligaste form medan en ’01 är en upplevelse som närmar sig starkviner och avecer. Den ska absolut inte drickas fort utan snurrandes i sin kupa.. Någon kväll framöver, när jag har gjort något bra, så ska jag sätta mig nere vid brasan, öppna en ’99 och bara sitta där luktandes och tittandes.

Vill man märka utvecklingen så redan efter tre, fyra år har ölen börjat tyngas ner. Kolsyran, kryddigheten och beskan är klart avmattad och den har börjat utveckla en del maderialiknande viniösa toner. Det viniösa kompletterar utan att ta över ölen fullständigt. Sedan var gränsen går innan den rasar över kanten är upp till var och en.

Årets Tio Bästa Öl

Årets tio godaste öl

Jag har lagt in en ny flik på sidan, Årets Tio Godast Öl. Det handlar inte nödvändigtvis om de tio lukt och smakmässigt bästa ölen utan om de tio ölen som har smakat absolut bäst. Listan består i dagsläget av följande öl

Plats nummer 1: Ocean Arbetarporter som jag drack på Bishop (Järntorget) när jag var på shoppingrunda med frun, Drutten, hans fru och Steves fru. (Ulrika, Pernilla och Maria är fruarnas namn i nämnd ordning)

#2 Får bli den Duvel som Cuba bjöd på hemma hos sig. Efter att han hade bjudit på öl nummer tre som var en Maredsous 8

#4 Midnight Sun från bröderna Williams. En rest från i fjol som stod i källaren.

#5 Är lite oväntat för mig själv St Peter’s Winter Ale. Se gärna äldre inlägg för anledningen till min förvåning.

#6 dracks också på JärnBiskopen, Aecht Schlenkerla Eiche Doppelbock var den öl som fick försöka matcha Arbetarportern vilken den gjorde ganska bra. Jag gillar rököl.

#7, 8, 9 och 10 Nu hamnar vi bland öl som mest finns med för att jag inte har druckit så många öl ännu i år. Chimay Blå och Fullers IPA fanns lite oväntat till hans när vi vuxna skulle få ett glas vin hemma hos Rickard. K-9 Cruiser har jag nästan glömt hur den smakade så det kan inte vara så mycket med den och så släpar Kals aldra sist.

Ölmiddag på Wrågården

För en vecka sedan hade vi första ölmiddagen ute på Wrågården. En synnerligen lyckad tillställning som gav enorm mersmak. Nu ska vi låta det hela sjukna lite men sedan drar planerandet igång för nästa evenemang. KockHenrik hade gjort sitt yttersta och även om han lite nervöst kom springande med körsbär/Chimaysås på sked och hälsade mig med orden, ”är det så här det ska smaka?” så hade han full kontroll på det hela. Det var väldigt roligt att se att vi även i Falköping kan ta ett par kliv upp på den gastronomiska skalan. Ofta handlar det om mycket mat snarare än god mat, fint upplagd lagad med stor omsorg. Denna kväll fick gästerna Jag hade lyckats med en del bra kombinationer av öl och mat och vi fick även en hel del prat om vad som passade till vad och hur man skulle äta för att få ut maximal njutning. Förrätten var Veteölspocherad torskfilé. Till detta en mustig belgisk trippel från Alvinne och Wild Hare från Bath. Många tyckte att trippeln tog allt för mycket överhanden över fisken som inte var så smakstark och att Wild Hare smakade bättre så. Själv tyckte jag att smörkolatonerna var för mycket hos den ölen och att trippeln nog passade bäst. Som en av gästerna sade, man kan tugga färdigt fisken först och sedan dricka mellan tuggorna, man behöver inte skölja ner maten med ölen. Så sant, så sant. Till fisken fanns det även lite sparris och sparris ihop med trippeln var hur som helst en perfekt kombination. Huvudrätten med sin mäktiga sås var god nog och jag tyckte nog inte att jag hittade någon klockren smakkombination där. Bäst var Traquair House Ale men liksom ingen panggrej. Dugges heliga ko var mångas röst och min fru med andra som nära nog klassar den som odrickbar i vanliga fall uppskattade den betydligt mera till maten än utan mat. En rolig erfarenhet att få göra.

Osten var kvibille gräddädel eller dylikt och jag tycker ofta att det är för skarp smak på dessa men här hade vi dels en fantastisk Traquair House Ale/Carnegie Porter reduktion till och en del av osten var uppvispad (?) med grädde. Fantastiskt gott ihop med Chimay Blå. Fast det var knappast en överraskning utan mera ett säkert kort. Kul att höra vinmänniskornas uppskattning av öl till ost.

Efterrätten hade definitivt sina poänger. En mousse på vaniljyoughurt som var bara textur, luftighet och bakgrund till äppelkompotten som var kryddad med Williams Midnight Sun, en porter med ingefära. Till detta skulle vi ha Fraoch Heather Ale och så tänkte jag lyxa med något av det bästa jag vet. Gouden Carolus Cuvee Van De Keizer Blauw. Tji fick jag. Den blå är väl fortfarande det bästa men här passade den inte alls. Det behövs betydligt tyngre saker, en äppelpaj, glass med chokladsås eller en kladdkaka för att svara upp. Där emot klev Fraoch Heather Ale fram ur den skotska ljungen med alla sina smaker och kompletterade på ett utmärkt vis.

Avslutningen med tryffel och Skullsplitter var precis lagon, mera orkade inte jag då men nästa gång hoppas jag på att ha en bättre Barley Wine, Skullsplitter är god men knappast bäst.

Ölkällaren

Det kändes självklart att anmäla sig till bloggarstaffeten men ju flera inlägg som kom desto mera började jag funder på vad jag har gett mig in på. Vad kommer jag få för ämne? Har jag något att komma med? Så får jag nog vad man kan kalla ett favoritämne. Lagring av öl! Det finns ju hur mycket som helst att prata om och jag ska försöka reda ut några begrepp. Låt oss börja med vad Peter på Fat&Flaska skrev för att skicka över stafettpinnen. Och slutligen var det den där pinnen som skulle lämnas över. Jag drar ner på farten och sträcker över pinnen till… Uffe på Karlströms Malt. På din blogg har du en flik där skriver om att du håller på att bygga upp en ölkällare. Detta fick mig att tänka på lagrade öl och jag skulle vilja att skrev lite om just att lagra ölsorter. Varför ska man göra det? Varför inte? Vilka ölsorter ska lagras och vilka inte? Vad händer under processens gång (maderiseringen) på respektive ölsort? Berätta gärna också om dina egna erfarenheter vid lagring av olika ölsorter. Och kanske även en bild på din egen ölkällare. Låt fantasin flöda och lycka till! Tänk er en tegelvalvskällare, stearinljus är ljuskällan, långa rader av flaskor som är täckta av damm och spindelväv. På ett lagom stort bord ligger en liggare där man bokför allt som kommer in och allt som dricks ur. Chateau d`Yquem ´93 eller Château Mouton-Rothschild ´53, vilken ska vi ta? Ni greppar bilden eller hur. Att lagra öl handlar om en känsla, ett uttryck för behovet av att snöa in sig, behovet av att stickaa ut. Jag menar, vem har en ölkällare. För min del började med några få rader av Michael Jackson om att han hade druckit 25 år gammal Chimay Blå och just Chimay Blå var det bästa jag visste i ölväg då. Jag kunde inte ens tänka mig att det skulle finnas liknande eller bättre öl. Och om den då skulle kunna bli ännu bättre efter några år i källaren så varför inte testa. Jag köpte in två flaskor Chimay Blå och gjorde fina etiketter till dessa. Jag satte två års väntetid på den ena och fem år på den andra. Sedan var det bara att vänta… ni hör ju själva hur dumt det låter? Kan detta vara något vettigt? Två år senare satt vi några stycken och konstaterade glatt att den årsfärska var bäst medan den två år gamla bara var platt, tråkig och inte alls rolig. Jag kom kom då att prata med Marc Eyserman som numera arbetar på Galatea. Han höll med mig, Chimay Blå tappar rejält de första två-tre åren men sedan kommer den och når kanske en topp efter åtta till tio år. Han tyckte att jag skulle fortsätta spara öl i källaren. 2006 fick jag chansen att dricka något äldre Chimay Blå och upptäckte att jag gillade det som hände med ölen. Jag drack även lite äldre imperial stout och gillade vad jag smakade. Jag bestämde mig för att börja bygga upp en ölkällare.

Vad händer med ölen?
När man lagrar öl sker ett par saker. Jag önskar att jag kunde mera kemi så man visste mera vad estrar, aldehyder, ketoner med mera. Lite cellbiologi och mera kunskaper om jäst vore inte heller fel. Om nu någon som kan mer vill rätt, förtydliga eller bara komplettera så är ni hjärtligt välkomna. Ett par mycket uppenbara saker händer med en öl som man lagrar. Till att börja med så minskar humlebeskan. Min tro är att maltbeskan från den rostade malten finns kvar. Jag har inga direkta bevis för detta men jag upplever i mina hembryggda stout att det är så. Humlekaraktären förändras i stort det vet inte minst humlefantasterna hur en välhumla amerikansk IPA tappar på bara ett år. Jag tror att det är så att humlearomerna inte tycker om att vara lösta i ölen utan diffunderar ut ur flaskan med tiden. Varken kronkapsyler eller kork är helt täta. Absolut inte korkar. Utan humlekaraktären blir de fadda, tråkiga och riktigt urusla. Detta beror på att dessa öl bygger så mycket på humlekaraktären. Allt handlar om balans, en öl som tappar i humlebeska upplevs oftast som sötare istället för mindre besk. Detta för att beskan finns med komplemment till den naturligt söta drycken öl. Fast när det gäller sötman så har vi flera komponenter att ta hänsyn till. Finns det aktiv jäst kvar i ölen? I så fall kan den faktiska sötman minska. Det beror på vilka typer av socker som finns kvar i ölen. Socker är i basen en druvsockermonekyl men dessa molekyler kan även sitta ihop två, tre, fyra stycken eller i tusentals men då kallar vi det inte socker längre utan stärkelse/fibrer. Vanlig jäst äter gärna en och två värda sockerarter och om ölen har jäst ut ordentligt så brukar det inte finnas allt för många sådana kvar. Där emot kan jäsningen ibland avstanna innan, främst då för att jästsvamparna inte orkar med den alkoholstinna miljön. Hur bra de orkar detta beror på vilken jäststam och graden av utjäsning beror också på hur mycket jäst som tillsattes. Den jäst som finns kvar är inte helt död. Får jästen tid på sig så kan jästen börja knapra på de flervärda sockret och skapar nya aromer. Dessa uppstår genom att det bildas andra syror nu när jästen arbetar under ännu sämre förhållande än vad den gjorde i jästanken.

Thomas Hardy's Ale är en av de sorter jag försöker spara systematiskt.

Det viktigast, vilka öl ska man lagra
Det ska vara mörka öl, öl med hög alkoholhalt och öl som har jäst kvar. Som alla andra sanningar så finns det undantag, åt båda hållen. Det finns alkoholstarka mörka öl med jäst som inte vinner på lagring och det finns troligen ljusa öl som vinner på lagring. Det hela beror givetvis till viss del på tycke och smak. Själv skiljer jag gärna på öl som behöver få ett tag på sig att lugna ner sig och de som behöver tid för att lagras. Till den första kategorin hör t.ex. North Coast Old Rasputin, Nils Oscar Barley Wine och Westmalle Dubbel som enligt mig alla tre blir bättre cirka 12-15 månader efter buteljeringen. NO Barley Wine kan vara smått fantastisk men faller isär med för lång lagring. Kanske skulle den vara bättre om det var jäst kvar i den. När det gäller öl för längre lagring så står de mörka belgarna i särklass tycker jag. Jag har några Imperial Stout på lut också som jag tror massor på. Slottskällans Imperial Stout och Yeti Oak Aged t.ex. Även barley wine har jag några stycken. Ett annat sätt att välja att lagra öl är att köpa en sex, åtta öl och sedan dricka någon då och då. Jag köpte Solstice för några år sedan och passar på att dricka en flaska vid vintersolståndet varje år. Jag jämför inte, funderar inte, jag bara njuter… Jag hoppas att jag har gett några svar på vad du frågade efter Peter.

En del öl hamnar i hylllan mest av en slump. Alla är det mörka och alkoholstarka.

Nu gäller det att skicka vidare och jag tänkte be MankerBeerBlog att sätta ihop en tänkt ölresa till Nordamerika. Tänk följande, jag ska åka till nordamerika under tre veckor, nordamerika är stort. Vi pratar ofta om USA som en enhet men det är stort. Vart skulle ni åka, vilka bryggerier skulle ni vilja besöka. Vilka pubar? Vilka ölaffärer? Jag tänker att på en treveckorsresa med familjen så behöver man lägga in saker som Disneyland (eller DisneyWorld), New York, kanske Boston, lite spårvagn i San Francisco och annat dravel. Kvar blir kanske en veckas kvalitativ öltid. Var väljer ni att spendera den? Räds inga kostnader eftersom resan är fiktiv. Eller för att formulera det annorlunda. En Belgienresa behöver jag knappast hjälp med men om jag skulle till USA/Kanada så är jag lost. Guida mig genom kontinenten, var ligger Stone? Passar det att lägga ihop ett besök hos dem med ett besök hos Avery. NorthCoast får man väl inte missa?

P.s. Peter. Tack för ämnet. Det fick mig att äntligen ta tag i ölkällaren igen. Jag har beställt mera SIS och jag köpte lite Carnegie Porter. Tänk att man i November, i Falköping, fortfarande inte har sålt slut 2009:orna utan jag fick leta längst bak i hyllan.

Munkmat

I dagarna mellan jul och nyår har vi Chimay Blå provning. Jag har skrivit om dessa provningar förrut. 2009 skulle vi träffas som vanligt och jag fick för mig att det inte bara skulle bli en eftermiddagsprovning utan att vi skulle äta mat efteråt. Egentligen var det nog maten innan som drog igång det hel. Jag gillar att baka munkar och munkar och Chimay hör visserligen ihop men knappast smakmässigt. Å planen var kaffe och munkar, Chimayprovning och sedan knytismat efteråt. TEMAt på maten skulle då givetvis vara munkmat. Jag hävde mest ur mig idén utan att ha något klart för mig vad jag själv skulle bjuda på. Munkarna var ju min huvudidé. Jag sökte lite på nätet och fick upp träffar om buddistmunkar i Laos och ris eller länkar till olika resturanger med ordet munk i namnet. En intressant länk handlar om den grekiska ön Athos där munkar lever hälsosamt och undviker där igenom cancer i högre grad än vi övriga. Men bönor, andra baljväxter och fisk var inget jag riktigt kunde skapa någon tradition till Chimay med. Det bästa jag kom på till sllut var en god bönsallad. Min svåger och svägerska hade med sig patê, inte en utan två patêr (Pater=fader=>munkar) mycket fyndigt tyckte jag. Vi hade även en underbar köttgryta som kryddades med Chimay Blå. Provningen? Tja, det börjar bli lite rutin över det men jag kan säga att en tioårig Chimay Blå är en fröjd att dricka. Till krämig ost, till sallad, till ingenting. Köp ett par flaskor och börja spara.

Tre olika årgångar Chimay Blå. Dock en gammal bild och inte från senaste provningen.

Bäst bland de ljusa

Tre ljusa trappisterDet ÄR roligt med blindprovningar men ibland faktiskt ännu roligare med halvblinda provningar eftersom man tydligare kan se sina egna fördomar/förutfattade meningar om öl. La Trapp, lite sämre, kan vara filtrerad öl, alltså är den ölen klar. Westmalle, lite kantigare, inte så god som jag skulle vilja, för kärv… och Chimay Vit, ljusaste ölen av de tre, borde smaka tydligt Chimay. Nu visade sig inte allt stämma och han som hälde upp kände sig lite osäker så jag är faktiskt inte helt säker på att det blev korrekt med ölen. Kul, va, alltså ”måste” jag köpa ytterligare en omgång ljusa trappister och avsmaka igen. Till dagens, eller snarare gårdagens eftersom tiden har dragit iväg. Staffan ska gifta sig, giftermål innebär Svensexa men  har man passerat 40-sträcket så kan man faktiskt kosta på sig att hålla en stillsam sådan. Vi överrsakade Staffan själv hemma med barnen och lät honom natta de nämnda och startade sedan grillen. Medan vi grillade så provades Chimay Vit, Westmalle Trippel och La Trapp Trippel. Klart saknad var Achel Blond men kollikravet fick mig att avstå. Vi var fyra som avsmakade och roligast var Urbans kommentarer. Urban går undret namnet Löddret eftersom han vid en provning i förtvivlan utropade – ”Ska ni titta länge på löddret eller får man smaka på ölen?” Löddret är en lagerkille och hade med sig en egen burk Slotts Guld i fickan. Han tyckte att alla tre ölen luktade mycket mer än vanliga öl, fyllde ut mera i munen, stannade kvar längre samt var liksom bra för aptiten.

Om ölen

När jag tittade på ölen så hade jag två mörka (för att vara ljusa alltså) och en ljus öl. En mörk, klar öl som nummer ett, den ljusa som tvåan och trean var alltså mörk även den. Redan här trodde jag mig veta att den i mitten borde vara Chimay Vit men när jag smakade så fick jag för mig att den ljusa var Westmalle för den var lite kantigare. Jag erkänner att jag gärna hade viljat få den till den bästa men segrade gjorde den klara ölen i glas nummer 1. Det visade sig vara Westmalle enligt Urban som hällde upp men jag hade fått första slatten, där av klarheten. Två var La Trappen och sämst tyckte jag om Chimay Vit. Se där.