Ölresan fortsätter, Tysk finöl mot svensk massproducerad

I första delen av min egna ölresa så smygtestade jag samma standardlager fast med olika färg på mina kamrater i ölsällskapet. Sedan lutade de sig tillbaka, trygga i förvissningen om att finölen skulle komma. Jag levererade en hiskeligt ihopljugen historia om en importör av tyska öl som hade ett nytt bryggeri på gång som ville satsa på svenska ölmarknaden och eftersom Falcon Raw såld så pass bra i Sverge så hade de gjort en Kellerbier som vi nu hade blivit ombedda att pröva mot varandra. Ett litet vattenbad för Falcon Raw och lite pillande på etiketterna och så på med den från internet mer eller mindre slumpmässigt utvalda Innstadt Neus Helles Premium etiketten och förberedelserna för testet av vad ”reklamen” kan göra. Jag hyped alltså ölen genom att beskriva dess exklusivitet, det unika i testet, att den var tysk, att den snart skulle komma till den svenska marknaden. Jag var också väldigt noga med att se till att alla visste att Falcon Raw var i det vänstra glaset och Innstadt var i det högra glaset. Detta var en noga planerad del i testet, genom att ”veta” att det var skillnader så hoppades jag att man skulle förstärka de skillnader man upplever spontant och samtidigt bortse från de uppenbara likheterna.

Resultatet blev slående med fem röster för ena glaset och fyra röster för det andra glaset. Sedvanligt prat kom snabbt igång, den här tyska har lite mera beska. Inte mera men aningen strävare… Jag upplever Falcon som aningen sötare, jasså? För mig är det helt tvärt om. Ni vet, så där som man brukar diskutera när man samspråkar om öl. Ingen föreslog att det var samma öl man hade fått i glasen och här vill jag mycket starkt påpeka att jag är inte förvånad. Jag hade troligen själv gått rakt i fällan också om man nu vill kalla det för fälla. Jag har massor med liknande exempel där jag för egen del inte alls har uppmärksammat att det var samma öl. Provar man sex veteöl så borde man ju kunna känna att glas 2 och 5 är samma öl kan man tycka men inte alltid. Om nu min ”reklam” hade fungerat så borde väl alla ha röstat på den tyska ölen, eller? Nä, så fungerar vi inte. Vissa gillar tysk öl och då är det en kvalitetsstämpel att ölen inte kommer där ifrån. Andra har tidigare blivit glatt överraskade av Falcon Raw och bar med sig det possitiva där ifrån. Vissa har rent av agg mot gluffs-gluffs Carlsberg. Ja, ni förstår, det gäller som öltillverkare att spela på rätt strängar hos rätt personer. Själv så har jag börjat min jakt efter en öl som kommer smaka fantastiskt den dag jag hittar den, framförallt om det är på fat. Nämligen den riktiga Innstadt Neus Helles Premium. Är det någon som har förslag på hur jag får tag på den?

Mera slimmat är det som gäller

Carlsberg kommer med nyheter men bara på förpackningssidan. Carlsberg har låtit undersöka svenska folkets dryckesvanor och 70% föredrar att få dricka sin öl ur flaska istället för burk. Själv föredrar jag glas men det fanns nog inte som alternativ. Burk väljer man ofta för att man upplever det som mera praktiskt men jag är knappast ensam om att känna att burken saknar lite av flaskans elegans. Man vill inte riktigt ställa fram en burk på middagsbordet bredvid de tända ljusen. För att tillgodose dessa konsumenter, de som gärna har sin öl i burk alltså, önskan om elegans så lanserar Carlsberg nu Carlsberg Export i en sleek can. Samma öl men ny burk, något smalare och något högre.

Den sticker visserligen ut men jag har svårt att se att den skulle upplevas som elegant och att den skulle ge något högre intryck av klass. Faktiskt är det mera troligt att jag inte skulle ha reagerat alls. Inget fel på själva burken men den ger mig inget extra fast så fort som ölen är upphälld i glas så spelar det ingen roll.

Liten parentes, Baileys går samma väg, högre och smalare. Deras tanke är att attrahera mera kvinnliga konsumenter.

 

Sexrättersmiddag

Eller för att vara mera riktig i mina ögon, en herrans massa smårätter men kocken envisades med att säga att det var en sexrätters måltid. I Falköping skryter vi gärna med våra megalitgravar, våra fina tågförbindelser, Falbyggdens Ost och att vi har flera kor per invånare räknat än någon annan kommun var av det sista troligen inte ens är sant. Det finns en anledning att vi inte försöker skryta med att ha ett rikigt mat och dryckutbud. Det finns nämligen inte så mycket att skryta med. Pizzeriaresturanger står inte så högt i kurs. Tendenser till undantag har vi i form av Kurorten och Rantens Hotell men riktigt i klass med Qvänum Mat&Malt, Bjärttorp slott, Forshems Gästskiveri når vi inte och absolut inte till Sjömagasinet, Resturang 28+ eller Thörnströms Kök. Inte heller har vi något i närheten av Ölrepubliken, Tre Små Rum eller ens ett Bishop’s.

För en kväll förändrades dock allt detta den 10 november. Då hade vi personalfest med mitt arbetslag och genom kontakter så hade vi fått erbjudandet att Josef Assio skulle laga mat. Josef driver resturang Dagny’s vanligen och det är en lunchresturang helt i linje med Falköpings övriga utbud om jag får säga så. Däremot har han ett starkt intresse för högklassig matlagning och har bland annat varit iväg till Barcelona och El Bulli och kurs med Ferran Adrià. Även Daniel Roos har han sammarbete med så nog kan killen laga mat. Vi hade träffats en gång tidigare och jag hade öppnat hans ögon för öl och alla de smaker drycken kan erbjuda, sedan hade vi haft lite kontakt men egentligen så visste jag inte alls vad maten skulle smakade. Det fick bli en hel del på känn och så lite öl i reserv. Dessutom måste man ha sällskapets preferenser i beräkning också. Till föröl hade jag Duvel och Sierra Nevade Torpedo och det blev mycket omtag på Duvelen men knappast på Torpeden, den var för besk helt enkelt. Som tilltugg hade vi tre olika snittar. Knäckebröd med en kräftsill, en potatisterrin med lufttorkad serrano samt blinier med löjrom från Vänern/ rödlök/cremefraiche /dill

Sedan satte vi oss till bords och började ölmässigt i all enkelhet med Paulaner Hefe till en Västerbottenostcheesecake med syltade svampar innan vi gick på mera tunggung i form av en fantastisk jordärtskockscappucino som serverades med krispig rulle på lagradost o timjanbakad svamp. Till den lite nötiga, släta soppan hade jag valt Chimay Blå 2007 vilket jag var väldigt nöjd med. Den mjuka, avrundade Chimayen omslöts av den slätmixade soppan. Något av kvällens höjdare blev sedan den eldade kallrökta laxen som rullats runt en avokadorröra. Det hela smaksattes med sesam, soja, citrus och koriander. Inte helt givet vad man skulle välja. Jag prövade två olika vägare, rökt och lax är vi vana med i Sverige och Nils Oscars Rökporter kunde vara en väg tyckte jag och det fungerade okej men bäst blev det med ett glas Highland Park Thor. Nästan lika många gillande blickar efteråt som förvånade ögonbryn innan när jag presenterade dryckerna blev det.

Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel

Efter en snabb palettrensare i form av en sorbet så gick vi in på ankkorven. Här var tillbehören minst lika mycket med i skapelsen som själva korven. Ankkorven hade Josef laborerat med tryffel från Gotland, riven mandel och pumpa och jag svarade upp med Sigtunas Equilibrium. En bra balans är nyckeln och här byggde balansen på mycket av allt på något vis. Lyckad kombination enligt mig även om det var aningen för avancerad öl för flertalet av gäästerna. En av de mera oväntade sakerna i menyn var de svampfyllda kroppkakaorna som kohydrater till huvudrätten. Rådjurssdeln var perfekt tillagad, mör, lätt blodig och saftig. Som sagt, kroppkakorna stod för överraskningen och köttet för elegansen. Till detta plockade jag fran Traquair House Ale från 2006 samt Rochefort 8. Att jag valde åttan handlar rätt och slätt om personlig preferens för den gentemot tian. Traquair House Ale och vilt passar enormt bra ihop och den finstämda legenden om de stängda portarna gör inte upplevelsen mindre.

Nu börjar vi närma oss slutet av middagen och man börjar bli lite mätt på smakupplevelser och varken ostterrinnen i sig eller kombinationen päron, brieost och saison upplevde jag som lyckad. Dessto bättre blev det med cheesecaken. Den hade komponerats med hjortron i många varianter och då valde jag whisky som dryck igen. Denna gången drog vi oss till whiskyns hemland och en äkta Potstill. Tolvårig Redbreast blev det. Det var flera som uppskattade drycken fast kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig. Skönt att det inte blev mera öl, det är så mycket att dricka och en whisky är bara några få centiliter. Klenisar!

Öl var vi tillbaka på till avslutningen så till kaffet och pralinerna, damsugarna, brownisen och macroneer hade jag offrat en av mina två sista Carnegie Porter Jubileum. Det var med mycken tvekan jag tog en sådan, väldigt nöjd var jag dock efteråt då den passar fint till pralinen och browniesen. S:t Eriks God Jul från förra året gick med sin stora maltkropp bättre med kakorna.

En mäktig middag med massor av goda kombinationer. Enormt tack till Josef för chansen att få grotta ner sig i mat och dryck kombinationer. Kul att få sprida lite ölintresse och ett stort tack till mina trevliga arbetskamrater som i alla fall i början på kvällen orkade lyssna.

Hur snabbt det kan ändra sig

Jag har haft lite funderingar och undringar om Carnegie Porter och dess försäljning. Några svar från Carlsberg om varför det har varit 2010 års bryggningar som vi har haft i butiken har jag inte fått men sedan gjorde Delreich mig uppmärksam på att det inte alls handlar om 2010 utan att det handlar om feltryck på etiketterna och att jag borde kolla bäst-före-datum. Det gjorde jag och visst var det så. De senaste 2010 jag hade visade sig vara bryggda 2012 till och med. Plötsligt handlade det alltså om en förlorad årgång bara för att jag inte hade varit uppmärksam. En koll i källaren avslöjade dock att jag har tio flaskor med 2010 på framsida och ytterligare 10 st med 2012 på flaskan för dessa har kommit även till Falköping. En noggrann kontroll av bäst-före-datumen visar att jag har regelbundet druckit och löpt nya Carngie Porter. Alltså har jag bara sex stycken som faktiskt är bryggda 2010, två är bryggda 2011 (så helt förlorat är inte det året för mig) och jag har alltså hela tolv av årets flaskor. Ja,ja så går det om man inte har full koll själv fast lite tycker jag Carlsberg borde skärpa sig. Man har knappast feltryck på etiketter i närmare ett och ett halvt år.

Fyra julöl från Carlsberg som kunde ha varit sex stycken

Jag har fått ett första kluckande paket av jultomten och snart är det dags att skaffa mig själv flera. Imorgon släpps hela julölssortimentet så vad kan vara mera passande än att pröva lite julöl. Jag ställde upp Pripps Julöl, Falcon Julöl, Eriksbergs Julöl samt Falcon Tipp Tapp mot varandra. Speciellt den senare kändes lite extra intressant, torrhumlad med simcoe som den är. En färganalys av ölen visade att Pripps blå var tunn i färgen och unset ljusare än de andra ihop med Tipp Tapp.
De tre första liknande varandra mycket i aromen medan Tipp Tapp luktar annorlunda. Om det är grankotte undrar jag men kanske, mera mot töre faktiskt skulle jag tro. Torrhumlad med simcoe är den men det är ingen massiv arom som sprider sig.
Till smaken: Pripps blå är riktigt tunn i aromen och känns mest tråkig. Jag avslutar inte den deciliter som jag har helt upp. Jag ger den 3 poäng. Inget fel på den, bara tråkig. Falcon visar på en uppskruvad smakbild med mera kropp, mera beska och inte minst mera eftersmak. Första Falcon Julöl bryggdes 1898 och än idag utgår man från orginalreceptet. Jag undrar hur långt man går? Aromen är maltig och med viss humlebalans. Mest av allt tycker jag att det smakar öl. Sötma, lätt brända toner, lätt brödig i smaken. Eriksberg är sötare och uppe i 5,6% men utan att bjuda på några arommattor. Inte heller paletten överraskar. Maltig och med en lätt metalisk smak. Bättre än jag trodde men inget jag jublar över. Jag ger 5 poäng till Eriksberg och 6 poäng till Falcon Julöl.

Tipptapp smakar definitivt något annat och det ska bli spännande att höra hur den tas emot. Själv bestämmer jag mig tillslut för att den mera smakar konstigt än den är rolig fast jag är inte helt färdig att döma ut den än. Hur matchar den julbordet med alla dess smaker? Jag tror att det kan vara värt att prova. Jag ger den 5 poäng.

Falcon Julöl – 6 poäng

Eriksberg Julöl – 5 poäng

Falcon Tipp Tapp – 5 poäng

Pripps Julöl – 3 poäng

Jag hade två flaskor till. Jacobsens Golden Naked Christmas Ale och Carnegie Porter. Det mest spännande med den senare är att det är 2012 års bryggning. Jag kan fortfarande bara köpa 2010 på bolaget i Falköping så det vete tusan om jag öppnar den ens nu. Carnegie vet jag ju var jag har. Den gode Dansken var för stor för att inte dela med någon och jag hoppas att den är för god för att hälla i slasken. Jag återkommer med dessa två senare.

Gräsklipparölet som ska räcka året runt

Det pratas en del i bloggosfären om mindre bra kvalitetskontroll hos våra nya bryggerier och vissa förespråkar att vi konsumenter ska ha ett visst tålamod med detta. Jag drar en liten parallell till detta när det gäller Carlsberg och deras Backyard Brewery. Var säkra på att även jag har åsikter om det men låt dem få lite tid och så ser vi var det landar innan vi dömmer ut det som ett marknadsföringsjippo. Jag fick varuprov på deras Lawnmover som jag provsmakade hemma samt att jag prövade Bomble Bee och The The Incredible Hopdini på mässan. De två senare har alltså en betydligt stökigare miljö som jag provade dem i och under kortare tid.

Lawnmover
En djupröd ton, litet skum som snart nog bara är en tunn strimma. Aromen är lite tillbrakadragen men har ett klassiskt anslag av humle. Detta luktar öl. Enligt Carlsberg själva ska detta vara en gräsklipparöl med lite mera karaktär och ett visst djup har den i aromen men inte mycket mer än så. Smaken är brödig som en dansk pilsner och är lätt i karaktären. ”Vi börjar snällt med vår första brygd” säger Daniel Eriksson i reklamfilmen som Carlsberg skickar ut och det får man nicka instämmande till att de har gjort. Som det mesta som kommer från de stora bryggerierna. Välbryggt men kanske lite för snällt och aningen slätstruket. Beskan är visserligen mera påtaglig än i de flesta mainstreamlager. 6 poäng

Bomble Bee 17
Lätt, enkel öl även denna. Ljusare färg, drag mot gyllene. Distinkt, lågt vitt skum. Maltighet, karamell och lite humle i aromen. Hittar ingen direkt citruston som tyder på större mängder C-humle. Lite blommig i aromen. Smaken är lika beskedlig som aromen, sötma, ganska bra balans, lätt fruktig (killen bakom pumpen berättade nöjt att folk kom tillbaka och bad om mera av den där alen). En tillbakadragen öl med kort eftersmak. 5 poäng.

The Incredible Hopdini
Namnet antyder stora mängder humle och det är Backyard Brews största brygd hittills, utan att för den sakens skull på något vis vara en enorm öl. Den känns renare än Bomble Bee 17, har lite mörkare färg, aningen brödigare i aromen, mera liv i smaken. Ett snäpp mera karaktär på hela taget. Eftersmaken ligger kvar på ett angenämt vis. Som de andra två, bra brygd men lite tråkig. 7 poäng.

Sammanfattningsvis, detta var knappast några extremöl men ge dem tid. Sedan är frågan om tid är vad de behöver. Backyard Brew är experimentbryggeriet på baksiddan av Carlsbergs anläggning, de producerar cirka 3-400 liter öl per batch och enligt Henric Byström på Carlsberg så är det bland annat bryggmästare Daniel Eriksson som har drivit på för att få öppna provbryggeriet igen. Där vill han kunna experimentera och testa nya saker. Det låter hedervärt och Bomble Bee 17 samt The Incredible Hopdini kom där ifrån medan Lawnmover brygdes i stora bryggeriet. Så frågan är om Carlsberg kommer tycka det värt att hälla ölen på fat, distribuera och få tillbaka öl. Jag hoppas det, jag hoppas de låter Backyard utvecklas till ett eget bryggeri i stil med Spendrups Gotlands Brygger. Jag var inte helimponerad över deeras Visby Pils första gången jag drack den och jag är det inte idag men när jag halkade in hos SHBFs och deras slutrunda för att utse festivalens bästa microöl så valde jag ut Gottlandsbryggeriet och deras Salmbic som bästa öl. Kanske kan Carlsberg svara om några år?

 

Carnegieprovning

Kanske hade ”Pärlor för svin” varit en bättre rubrik till dagens inlägg. Provningen skedde liksom inte under optimala förhållanden även om den samtidigt gjorde just detta. Det handlar om fjärde steget på tioårsjubileumet. Vi hade alltså testat tyska, ljusa lageröl med korv, druckit ale och haft snittar med Trappistöl i Klosterruinen och nu hade vi cyklat vidare till Wrågården och deras Hönshuset. Där skulle vi ha kaffe, fransk chokladkaka och inte minst Carnegie Porter i två årgångar plus specialupplagan från förra årets 175årsjubileum. Tanken var att pröva de tre olika versionerna av Carnegie mot den Franska Chokladkakan. Tyvärr var folk inte riktigt i form för att ta emot så pass enkla instruktioner och flera hade ätit upp innan jag ens hade hunnit med att hälla upp ölen. Istället blev det alltså mer av en ren test ölen emellan.

Carnegie Jubileum
Utgången kändes ganska given. Carnegie Jubileum är helt enkelt numret större än den vanliga Carnegie. Massor av smak, arom och kraft i den. Daniel Erikssons kommentar om en öl med ”Extra allt” känns bara helt rätt. Flaskan känns underbar och ger nästan rysningar när man ska öppna den. Storleken gör att man behöver vara några stycken för att tömma den men jag kan även tänka mig att ta en helt själv. Rödbruna nyanser i det svarta. Skummet lämnar en tunn kant. Mycket sötma, mjölkaktig choklad och vanilj kommer tidigt i aromen. Sedan blir det lite soja, bourbon, ek och massor av fruktiga aromer. Smaken är också söt med massor av karamell och choklad, torkade druvor och lite drag åt det syrliga. Kroppen är lite åt det större och lagom med kolsyra. Underbar öl. Jag ger den 9p

Carnegie 2010
Vi provade en vertikalCarnegie för två år sedan. Då var ’10an helt färsk men nu har den fått två år till i flaskan. Dessa två år har inte gjort någon enorm skillnad när jag jämför min anteckningar. Himay Blå har en betydligt större förändring över tid. Jag gissar att detta beror på… tja, ingen aning faktiskt. Svart i färgen fortfarande, skummar medium mycket. Aromen är svag men innehållsrik. Aningen vegitalisk brända toner, torkade frukter, russin o.s.v. Smaken bjuder på kaffe, svagt med choklad, fruktighet men det är verkligen en lättdrucken öl utan varken krussiduller eller svårigheter. Lite mera brändhet i eftersmaken och humlen känns nu helt frånvarande. 7 p får den av mig.

Carnegie 2006
‘06an är lite av en annan öl än ’10an. Mera tryfflar, mys och vintervärmare än sin yngre kollega. Kaffe, hjortron, madeira, torkad frukt, lite jordig. En mycket mera intressant aromen även om den fortfarande är svag. Den är mjuk och len i kontexten och smaken har mörk choklad, brändhet, apelsin, kolafudge. Eftersmaken är beskedligare vilket stark bidrar till att det blir en mysöl av den. Risken är stor att det åter igen blir en Carnegie ’06a när jag bakar julgodis. 8p till denna varianten.

Efter detta cyklade vi till startplatsen, d.v.s. Det Gröna Huset på Döbelnsgatan. Tanken om att vi kanske inte riktigt mäktade med mera seriöst ölprovande slank in i min skalle. Speciellt eftersom vissa cyklade fel när de skulle följa efter mig, imponerande. Hem kom vi ovh det var dags att skåla och officiellt fira tio år som ölsällskap. Vi öppnade då Saison Dupont Dry Hopping. Saison Dupont är en av mina absoluta favoriter och denna specialutgåva hade jag köpt enbart för detta tillfället. Däremot strök jag Stateside Saison, Rogue XS (Imperial stout), Gouden Carolus Cuvee Van De Keizer Blauw och lite andra smaksigheter. 1,5 litersflaskan med Chimay Blå från 2004 öppnades givetvis till bigosgrytan men jag är fortfarande lessen/förtvivlad över att folk gick hem innan vi hann med öl och ostprovningen som jag hade förberett. De flesta hävdade att de trodde jag skämtade men man skämtar inte om öl och ostprovningar.

 

Korv med bröd och tyska öl för att fira ölets dag

Idag är det ölets dag enligt sammanslutningen Sveriges Bryggerier. Det är första året som den arrangeras och en hel del bryggerier har haft öppet hus. Jälv firar jag dagen ihop med vänner, grillad korv och tyska ljusa öl. Jag åter kommer med dessa imorgon. I väntan på detta kan ni hålla tillgodo med mina funderingar utifrån tioårsjubileumet och den kokt korv och tyska öltyperprovning vi höll då.

Det är alltid roligt att sitta och djupannalysera en okänd öl, aningen själv eller ihop med vänner. Roligt, framförallt om alla som deltar är intresserade och gärna bidrar med sina egna reflektioner. En annan variant är att försöka placera in ölen i en kontext och göra en provning där ifrån. Givetvis måste ett tioårsjubileum knyta an till de tio årens förlopp och eftersom de flesta i Gröna Husets Ölsällskap var att kategoriesera som ljus lager drickare så skulle vi givetvis börja men en provning av ljusa lageröl. Efter några snabba klunkar Mariestad som inledning vid min garageport för att symbolisera våran ölstatus för tio år sedan så började vi efter hundra meters hårt cyklande med att komma fram till ett uppdukat bord i Mössebergsparken. Stort tack till dig, Klas för all hjälp. Klas hade kokat varmkorv och dukat fram inte mindre än fem sorters öl av tysk typ. Korvbröden var hembakade och korvspadet hade smaksats med bulljong, lagerblad och kryddpeppar. Hemgjord senap som smaksats med Glenmorangie, gurkmajonäs och rostad lök fanns som tillbehör. Bara att hugga in och prova sig fram genom saligheterna.

Ibland får vi ölintresserade mer eller mindre rättvisst höra att vi krånglar till saker genom att prata massa olika diffusa öltyper. Vill man göra det enkelt så kan man dela in tyska öl i följande fyra kategorier: Ljusa (lager)öl, dunkels, schwartzbier och veteöl. Då har man nog täckt in det mesta men indelningen lämnar en hel del att önska. Vi gav oss på att pröva DAB (Dortmunder), Falcon Raw (Keller Bier), Nils Oscar Ctrl Alt Delete (Alt bier), Jever (Pilsner), St Georgen Keller Bier (En keller bier alltså). Alla skulle hamna i kategorin ljusa öl om man följde den spartanska indelningen som jag angav ovan men nog är det skillnad på latsötman och rundheten hos en Dormunder jämfört med den humlearomatiska pilsnern, alten med sin fruktighet kontra kellerbieren med sin jästighet. Vilken man föredrar beror säkerligen på väder, vind och andra faktorer som t.ex. maten. Till lite lättare mat som kokt korv med bröd tycker jag att en Dortmunder verkligen kommer till sin rätt. Jag gillar Hjalmar Björlings beskrivning av den: ”Först känns den lite tam, nästan messig men framåt slutet av dagen när man börjar tröttna på allt annat så återvänder man alltid till den” Dormunder/Hellesöl är alltså eleganta, stillsamma och synnerligen välbalanserade öl när de är som bäst. St Georgen sitter också bra medan Falcon Raw kommer något kliv bakom, lite försiktigare men inte mesig. Lite faller valet på jäst eller inte jäst upplever jag det som. Även om jag gillar jästiga öl så är det ingen tvekan tycker jag utan att en filtrerad/klarnad öl är vackrare. När det gäller synintrycket så vinner Nyköpingsbryggarna. Nils Oscars Ctrl Alt Delet har en underbar färg och jag gillar sannerligen att ha den i glaset.

Falcon Raw

Först sorterade jag slentrianmässigt bort Falcon Raw från listan av öl jag skulle köpa för att prova. Sedan fick jag deras pressmeddelande och blev aningen nyfiken, en ofiltrerad variant av Falcon Export kunde vara roligt att testa. Jag mindes provningen av Pilsner Urquell i filtrerad och ofiltrerad variant på SB&WF i höstas. Jag fick smakprov av Carlsberg/Cohn&Wolf och gick och köpte mig en flaska Falcon Export som referens. Jag trodde initialt att det var samma öl fast i ofiltrerad version men så är det alltså inte. Blanda annat använder man sig av Perle som är tänkt att ge ölen en mera stram beska och därmed en friskare känsla. Falcon Raw har också en gnutta vetemalt i maltkompositionen för att göra den grumligare och friskare enligt Sebastian Tarkowsky, brandmanager för Falcon. Själva testet gjorde jag ihop med fem mera normala öldrickare, eller det kanske är att säga för mycket om dig Mia? Jag gissar att Falcon Raw mer riktar sig mot volymkonsumenterna än ölnördarna även om Carlsberg säkerligen gärna ser att båda två uppskattar produkten. Det är två saker jag uppskattar med att den kommer ut på marknaden. Dels visar Falcon Raw tillsammans med förra årets Carnegie Jubileum att Carlsberg Sverige börjar ta den förändrade ölmarknaden på alvar. Det andra är att Falcon Raw kommer sprida kunskapen om att öl inte behöver vara blank och att det finns en värld bortom masslagern. Det sista är enligt mig den största förtjänsten. Det är ingen färsköl för den är pastöriserad men så mycket mera om själva produktionen fick jag inte reda på men jag har inte rotat så djupt heller. Det skulle vara roligt med ett riktigt studiebesök på Falkenbergsbryggeriet. Volymerna hissnar, 230 000 liter öl i en jästank jämfört med Qvänums Mat&Malt och deras 400 liter.

Till det viktiga, hur är ölen?
Utseendet: Disig med ett frodigt skum.
Arom: Jodå, det märks en fräshet, lite gräsig, tydlig humlekaraktär på den som en kellerbier bör ha. (för det är väl nästan det som Falcon Raw blir?) Lite kemisk på något vis som drar ner helhetsintrycket. Jästen känns i aromen också och efter ett tag blir den mera brödig.
Smak: Mera karamellig än väntat, sötma, brödig, len i munen med medium kolsyra Inte över smakrik men absolut bättre än deras Falcons Export. Efterbeskan är aningen kärv på ett trevligt vis.
Slutsats: Carlsberg Sverige bjuder på en öl som inte hör till vanligheterna i Systembolagets butiker, jag hade säkerligen uppskattat den bättre om jag hade serverats den i en biergarten i Tyskland en solig sommardag. Enkel i karaktären, hög hinkabilitet och ett utmärkt vardagsöl och väl värt den extra kronan jämfört med Exportvarianten. Jag ger den 7 poäng och uppmanar er att se bortom märket.

Massproducerad öl

Under många år har jag hållit julölsprovninger i samband med julborden ute på Wrågråden. Så och i år, i år som andra år så kommer jag prata om klassiska svenska julöl. Ni vet dessa standardöl som inte har så mycket att erbjuda i jämförelse med sina storebröder till original än lite mera färg och sötma. Jag slog till och testade två som en förberedelse inför julölsprovningen på Wrågården imorgon. Mariestads Julebrygd och Falcon Julöl. Sedan sveptes Pistonhead Chimney Sweeper med av bara farten. Återigen får jag säga att jag tycker att Spendrups gör ett bra jobb med att erbjuda alternativ till de mest mainstreamade ölen. Chimney Sweeper är en trevlig öl även om jag inte förstår döskallen på etiketten till ett så pass ”normalöl”. Tuffa grabbar dricker väl Brewdog eller Sort Guld? Händer inte så väldans mycket, enkel, rakt på sak lager men med en bra, trevlig lättdrucken beska. (Vad skriver karl’n, inte dricker man väl beskan Men ni fattar vad jag menar) Tre luvor till den.
Falcon Julöl kan jag egentligen inte jämföra med vanlig Falcon för jag vet inte när jag drack en Falcon starköl. Vanlig 33 cl returglas känns nostalgiskt och lite småkonstigt på samma gång vilket egentligen bara visar på att de små svenska bryggerierna ratar dessa flaskor. Smakar helt okej men liksom utan att ge något extra till. Fylligare än en Falcon Bayersk 3,5% men det vete tusan om jag inte hellre hade haft det i glaset istället för Julölen. Den borde få lite högre än Mariestad men den når inte upp till 3 luvor.

Mariestads Julebrygd visar definitivt upp den klassiska julölsdefinitionen. Mörkar, sötare, något alkoholstarkare än Mariestad Export och sämre. Den har en liten arom som har tydlig karaktär av russin, medium kropp och så sötma genom hela ölen enda fram till eftersmaken som istället blir lite konstlat sträv. Inte helt otrevlig och inget jag skulle försöka smyga ner i blomkrukan om Faster Agata bjöd på den men inte mer än två luvor får den inte

Fem tomteluvor (Mycket goda, jag ska så fort jag hinner köpa på mig några flaskor)
Gouden Carolus Noël
S:t Eriks Barley Wine
St Peter’s Winter Ale
Grebbestads Julöl
Midvinterblod
Mysingen

Fyra tomteluvor (Har du inte smakat den ännu? Se till att göra det)
Jämtlands Julöl
Sigtuna Vinterlager
Oppigård Winter Ale
N’ice Chouffe
Anchor Our Special Ale
Longfellow Winter Ale
Ölvisholt Brugghús Jólabjór

Tre tomteluvor (Jag har inget emot att dricka flera av dem men jag kanske inte går till bolaget och köper en till nu när det finns annan öl hemma.)
Abita Christmas Ale
There Is No Santa
Pistonhead Chimney Sweeper
Falcon Julöl

Två tomteluvor (Låt den vara, det finns bättre)
Snowblind
Mariestads Julebrygd

En tomteluva (Varning, varning, inget att ha)