Calvadosyra

Fotot tillhör signaturen dr_tr på flickr
Fotot tillhör signaturen dr_tr på flickr

calva6484Calvados är ingen storsäljande produkt i Sverige, inte än i alla fall. Likt ciderns position som inte riktigt öl och icke-öldrickarnas val så hamnar calvadosen i en liknande ställning till whisky och konjak. Det är väldigt synd tycker jag eftersom calvados kan ha ett enormt djup i sina smaker och gäller det halvbra calvados jämfört med halvbra konjak så tar jag mycket hellre äppelbrännvinet.
Två semesterresor ner till södra Frankrike de senaste åren har resulterat i kort sagt inget av kvalitativ calvados i skåpen. Några roliga flaskor, en 40-årig calvados bland annat, har kommit med hem men inte så mycket mera. Nu har jag dessutom druckit ur Coeur de Lion Hors d’Age (SB 80060) så jag behöver unna mig en fin flaska. Antingen ska det bli ytterligare en Hors d’Age eller så ska jag kliva upp lite i pris och unna mig någon av de fyra lyxbuteljeringarna som kommer 1 april. Den från 1994 finns inom räckhåll ekonomiskt med sina 1095 kr, sedan ökar det dramatiskt med 1984, 1974 och slutligen 1964 års butelj som landar på 3499 kronor. Jag undrar hur många sådana som kommer säljas. Maltwhisky från Ardbeg i den klassen hade bara swischat iväg och då troligen till ett betydligt högre pris. Lite oförtjänt lågt intresse för calvados kan jag tycka, njut av lite buteljerat solsken.

La Ribaude Hors d’Age 8 år – Calvados

Ganska djup guldaktig färg. Formar rellativt snabbt droppar som sedan segar sig ner för glasets kant. Aromen är avrundad, intensiv och dämpat spritig. Mycket len och mild med hög nivå av trä utan att få allt för mycket taniner. Härlig äppelarom, verkligen sommaren buteljerad. Kort eftersmak med vaniljinfluenser. Avrundad, mjuk, följsam, inget besvärlig, en calvados jag kommer att njuta av många gånger.

Ett bra köp?

Jag letade alltså med ljus och lykta efter Calvdos i Frankrike. Nja, ljus och lykta är att överdriva men så fort jag fick chansen i alla fall. I staden Frejus hittade jag en mysig vinkällare med ett trevligt ägarpar. De hade massor av vin, en hel del likörer, många olika spritsorter, ett schysst utbud maltwhisky och hela tre olika calvados. Två lite lagom lågbudgett och så något som såg ut att vara lite intressant. Det var en 35-årig calvados från Fournier Fernand. Inte så att jag hade någon aning om vad det skulle vara för en calvados men spännande såg den ut att vara. 40 euro ungefär skulle den kosta men sigillet var skadat, korken såg konstigt tärd ut och det var låg fyllning på den. Tydliga varningssignaler på den alltså. Jag försökte fråga lite på min knaggliga franska men det gick så där. Mannen for där emot iväg ner i källaren men kom aldrig tillbaka. Jag visste att familjen väntade ute på torget och ursäktade mig men lovade att komma tillbaka när vi hade gått ett varv på marknaden.

Väl tillbaka presenterades jag för en 40-årig calvados till det facila prisert 129 euro. Efter flera vändor och visst prutande så enades vi om 60 euro. Glad men ändå frågande gick jag där ifrån, hade jag gjort ett bra köp eller inte? Efter en hel del sökande på nätet så kan jag konstatera att calvados sannerligen inte är någon stor produkt och att jag faktiskt inte hittar något alls om ”min” calvados mer än att den 35-åriga varianten går att hitta för 65-70 euro och att de ligger så långt söderut att de faktiskt inte ligger i Normandie. Det finns alltså bara ett sätt att få reda på om jag har gjort ett bra köp eller inte. Öppna flaskan och smaka.

 

Mode i dryckesvärden

Under min resa i Frankrike har jag sökt, nästan med ljus och lykta, efter Calvados. En i det närmaste smärtsam avsaknad av sådan dryck fick mig att fundera över modenycker hos drycker. Mode och trender finns inom det mesta även om kläder bär upp själva sinnevärlden för begreppen. Möjligheten till snabba skiften gör givetvis sitt till. Man byter trots allt oftare byxor än man bygger nytt hus, köper ny soffa eller byter bil. Dryck är något som man snabbt kan ändra sina vanor om. Vissa drycker känns fräscha och trendiga medan andra blir mera stoffilerade. Ibland kan det vara i princip samma sak fast nyansskillnaden mellan en Bacardi Breeezer och farmors grogg på Famous Grouse och Päronsoda är ganska tydlig för mig. När det gäller starksprit som ekfatslagrats så har knappast någon missat det uppsving som skotsk maltwhisky har haft de senaste två-tre decenierna och det byggs flera gigantiska maltdestillerier som kommer att spotta ut miljontals liter sprit varje år. Sett från utbudet i en normalstor fransk matbutik så kommer den behövas. Knappt ens om man slog ihop calvados, armagnac, konjak och pastis så nådde man upp i antalet maltwhiskysorter. Det som jag antar att producenterna sliter sitt hår med är den enorma fördröjning mellan kapacitetsökning och färdig produkt. I slutet på 80-talet var detinga större problem, flertalet destillerier kunde öka sin produktion genom att ge från en skift till två/tre skift och kanske även produktion sju dagar i veckan men tillslut når man taket. Dieago ansökte om bygglov 2006 förr sin storkoloss Roseisle, det börjades byggas 2007, var färdig 2009 och börjar ge färdig whisky i år och då pratar vi treårig sådan som bas i standardblender. Skulle man vilja få fram ett nytt maltwhiskymärke så skulle man behöva ytterligare 10-12 år. Främst sker ökningen av scotch på nya marknader som Sydamerika och inte minst Asien. Marknader där man överger gamla dryckesvanor och sorter för den modernare whiskyn. Vad händer när modet skiftar där igen? Vad händer med whiskybranschen om ryssarna börjar dricka calvados istället? Skulle det bli en ny whiskykrasch som den i slutet av 1800-talet som bröderna Pattison till stor del bar skuld för. En rejäl överproduktion fanns vilket ledde till minskade priser, dåligt rykte p.g.a. brödernas skrupelfria metoder och en vikande världsmarknad. Vips hade man en destilleridöd som kanske bäst kan beskrivas med Benriachs öde. Det startades 1897 och lades i malpåse redan efter ett par års drift. Sedan återstartades det inte förrän 1965. Närmare 80 destillerier slog igen de första två årtiondena av nittonhundratalet. Låt oss hoppas av vi slipper något sådant men kanske ändå en något lugnare utveckling av whiskymarknaden, kanske skulle några flera kunna tänka sig att dricka calvados så jag inte behöver leta så förtvivlat när jag är på semester.

Chateau de Breuil

Lite calvados i allt annat. Jag dricker mer än gärna ett glas calvados till min caffelatte. Nu är det sällan det passar, allt som oftast dricker jag nämnda kaffedryck på fredag förmiddag och då är det inte alltid man vill ”ställa” bilen för dagen redan. Men det finns fler lämpliga tillfällen för dessa fruktiga, bärnstensfärgade koncentrat av om inte franskhet så i alla fall Normandisk kultur och miljö. Nu senast blev det en flaska Chateau du Breuil och deras 20åriga variant. Den har en elegant flaska med söre och vaxsigill för att säkerställa innehållets äkthet. Det kändes lite lyxigt att dra i sigillet men nästa gång ska jag försöka värma med stearinljus först som jag har lässt att man behöver. Jag är dock lite osäker för sigillet kändes väldigt plastigt.

Till drycken

Mörkt bärnstensfärgad och ganska simmig i glaset. Aromen är mäktig, massor av frukt som alltid med calvados men mycket vanilj, lite mandelmassa och lite citruskaraktär. Smaken är komplex och balanserad men känns lite träig. Jag hade nog förväntat mig något annat. Jag saknar de yngre calvadosernas eldighet och är inte helt övertygad. Det fruktiga finns kvar, vaniljen tonas ner och istället kommer mera kärvhet och örter. Eftersmaken är kort och intensiv. Fin flaska, fint utseende på drycken, fin arom men bara okej smak gör att jag gärna väljer en annan sort vid nästa inköp.

 

Calvadossill

Det är inte någon klockren silltid nu men det kanske är en eller annan som laddar inför gaammaldags lill-jul. Lilljul för mig är en liten sammankomst straxt innan jul med bara det viktigaste från julbordet med vänner eller inte sällan släktingar som av en eller annan anledning inte skulle vara med vid riktiga julafton. Det finns en helt annan tradition förknippad med begreppet och det är Kyndelsmäss som hålls den 2 februari. Denna dagen ska då vara avslutet på julen om man inte redan har gjort det och varför inte göra lite sill då. Jag har ett underbart sillrecept med calvados. Använd gärna ung, riktigt fruktig calvados. Själv snålade jag och använde Boulards billigaste.

Calvadossill
Lag till ”en burk” Abbas. (Inte deras 5-minuters utan den avvattnade)
Gör en 1-2-3 lag
D.v.s 1 del ättika (12%), 2 delar socker och 3 delar vatten. Jag tycker om att ha rejält med lag så jag körde ¾ dl ättika, 1½ dl socker drygt 2 dl vatten. Koka upp med 15 nejlikor, 2 lagerblar (krossade), 0,5 tsk krossad vitpeppar, 2 tsk kryddpeppar och låt svalna. Rör i 6-7 msk calvados när det svalna och skiva en rödlöl och ett äpple i lagom bitar. Varva sill, lök och äpple och slå på lagen. Låt stå och dra i tre dagar innan du äter.

Christian Drouin, Mr Coeur de Lion

Christian Drouin, smaka på namnet. Vad smakar det? Vet ni inte vem han är? Inte så konstigt kanske eftersom han tillverkar calvados. Calvados är inte någon högvolymdryck men inte desto mindre intressant. Enkelt brukar man säga att calvados är äppelbrännvin men det är mera rätt att säga destillerad cider som lagras på ekfat. Första steget är alltså att plantera äppelträd om man inte hör till regionen Domfrontais för då blandar man in päron i cidern också. Hos Coeur de Lion använder man sig av egenodlade äpplen samt äpplen som kontraktsodlas av bönder åt dem. Så att vi har full kontroll hela vägen säger Christian Drouin. I år började skörden tidigt, redan sista veckan i september och kommer troligen att vara klar innan december. Frukten handplockas och får sedan mogna, de flesta sorterna inomhus men några av de cirka 20 sorterna mår bäst av att ligga ute men under tak. 70% bittra, 20% söta och 10% syrliga äpplen använder de sig av men eftersom skörden varierar varje år varierar även fördelningen. I år med varmt väder kommer musten att bli sötare en vanligt spådde M. Drouin. Han om någon borde veta för hans Coeur de Lion har vunnit flera utmärkelser än någon annan i branschen. Efter lagring tvättas äpplena och pressas sedan försiktigt. Ju mera man pressar desto mindre karaktär på musten. Sedan exponeras musten för luft och både oxidation och jäsning tar fart. Sex veckor till tre månader tar jäsningen och sedan lagras cidern på glasflaskor innan den dubbeldestilleras och sedan lagras på ekfat. Minst två år krävs för att det ska kallas calvados men ofta väljer man betydligt längre tid. Ibland drar man om spriten till nya fat och fatfinnish är något som man testar även inom denna bransch. Under min intervju med Christian så svvarade han enkelt på min fråga om vad han tyckte om sådan genom att bjuda på Coeur de Lion XO Rum Finish som hade slutlagrats på romfat för att Systembolaget ville det. Ung calvados är ofta eldig och vass, men i takt med att destillatet mognar försvinner den råa smaken och ekfaten delar med sig av sin elegans och rondör. Inte helt okomplicerat för calvados bygger mycket på sin livlighet. Romfatet var lite yngre men denna vackert bärnstensfärgade Hors d’Age uppvisar all den komplexitet och elegans som gör calvados värt att utforska. Föreskrifterna kräver minst sex år för att få kallas Hors d’Age men Christian Drouin lagrar sin betydligt mer än så. Det mesta i flaskan är runt 15 år och en del uppåt 25 år. Smak och arom har under lagringen djupnat och anammat en torr, kvardröjande karaktär. Eldigheten är borta och detta dricker man gärna utan kaffe. Sitt gäärna länge och sniffa och upptäck hur drycken ändrar på sig i glaset under kanske så länge som en halvtimme.
Coeur de Lion Fine A.O.C är eldigare och trivs bäst i sällskap med kaffe. Massor av ungdomlighet, enorma mängder äpple och lite färg, vanilj, ekfatston.

 

Stockholm Beer&Whisky Festival

Så har jag nu äntligen varit där på plats. Av flera skäl har jag aldrig kommit iväg innan men nu lagom till 20års jubileumet blev det av. Hur roligt som helst och tre dagar fyllt av upplevelser och smaker. Det är knappt man vet i vilken ände manska ska börja så jag drar det hela någorlunda kronologiskt. Jag återkommer sedan lite mera speciferat om delar av upplevelserna. Jag åkte alltså upp med en bild av en öl&whiskymässa med mycket folk och mera party än öl/whiskyintresserade mäniskor. Jag kom i god tid med tåget, krånglade mig ut till Järla station för att dumpa mina väskor hos släktingar till min fru som bor ytterst lägligt till för mig som ska besöka mässan. Sedan slängde jag mig på bussen ut till Nacka Strand och blev direkt vilse i pannkakan. Jag fattade liksom inte var mässområdet fanns. Jag gick lite på måfå men såg några komma gående med Jamesonpåsar och gick och deras håll och plötsligt dök det upp bilar vars lackering skvallrade om att jag var rätt. In, lite pappersarbete och så stod jag där med ett ölglas, ett whiskyglas samt en namnbricka där det stod Press med stora feta bokstäver. Och kände jag mig vilsen rent fysiskt några minuter innan så var det inget om hur det kändes mentalt nu. Det var fortfarande en dryg timme kvar innan ölbloggarna skulle träffas så jag drog mig bort till Symposions monter och blev kvar där, talandes med Christian Drouin. Det hela utvecklades snart till en privat Masterclass där Monsieur Drouin blev bombarderad av mig med frågor och där han inte sällan svarade med ett stort, hjärtligt skratt eller ett nytt smakprov av hans fantastiska calvadoser. Det slutade med att vi hade kommit överens om att jag ska passera med familjen nästa år när vi bilsemestrar i Frankrike. Jag hoppas familjen vill bilsemestra i Frankrike?

Ölbloggarträffen var roligt. Kul att få ett ansikte till flera av bloggarna, som jag allt för ofta missar att läsa, kul att få träffa en levande legend som Jan-Erik ”Janko”Svensson och alltid lika roligt samt lärorikt att ha blindprovning men det var lite för pressad tid för att det skulle bli riktigt bra. Efter provningen hade Václav Berka ett kortare föredrag om Pilsner Urqurell. Där efter diskuterade vi ölbloggare hur vi skulle kunna gå vidare och skapa något slags samarbetsorgan för oss. Jag vet inte om vi kom någon stans men det finns en hel del tankar kring det hela. Mötet avslutades med att det bestämdes att vi skulle träffas igen vid sjutiden för mera mingel.

Jag struttade nu runt i, mestadels, ölmontrarna och smakade en hel hög med goda öl och hade många trevliga samtal med bryggare, branchfolk, festivaldeltagare med flera. Hög klass på ölen givetvis, trevlig stämning och det tål att sägas igen, hög kunskapsnivå bland besökarna. Det ända man skulle kunna anmärka något på var den ibland låga kunskapen hos dem som stod bakom disken. Står man i en bryggares monter så är det trevligt om man inte blandar ihop begreppen. Nej, ris är inte traditionellt en råvara i engelska öl, nej! Färsköl har inte något med de tyska renhetslagarna att göra…

Fredagen så jobbade jag för Symposion större delen av dagen. Det var roligt för jag fick tid att stå och tjôta med Andrew Crook från The Vintage Malt Whisky Co men på det hela så var det ganska händelsefattigt för det var ganska lite folk på mässan. Folk jag frågade sade att det brukar vara bättre tryck än så fast det är klart, lika ensamma som Coronakillen var vi ju inte. Klockan 20.00 var det provning med Martin Markvardsen från Highland Park. Min första upplevelse av att vara på provning med någon Brand Ambassadeur. Jag återkommer definitivt till den. Avslutningen på kvällen blev ytterst trevlig eftersom Elixir Wine kom med några öppnade ölflaskor. Jag formligen slängde mig över Hornbeers Romfatslagrade imperial stout. En bra avslutning på en inte riktigt lika bra dag som dagen innan.

Lördagen var egentligen resahem dag för mig men ett par timmar blev det. Först stod jag och pratade Guinness, upphällning, kombinera mat o.s.v. med Johan Thor. Jag råkade komma samtidigt som han lärde upp barpersonalen hur man ska hälla upp en Guinnesspint. Sedan blev det ett låångt samtal med Stephen Teeling från Cooley destilleriet. De har verkligen kommit långt med sitt sortiment om man tänker tillbaka på tiden med bara standardblenden Kilbeggan och Tyrconnel som noage malt. Kul värre!!! Det hela slutade med att vi bestämde att jag ska försöka ta mig över och han lovade att försöka ordna ett besök på deras graindestilleri.

Ett kortare samtal med Tanya Fraser från Old Pultney som mera handlade om mitt besök hos Bobby Anderson på Speyburn för två år sedan än Old Pultney men jag tror inte att hon misstyckte, hon var allt för trevlig för det. Sedan avslutade jag det hela med lite dystra nyheter från Slottskälllan och lite japansk whisky från Symposions monter. Slainte! Och sedan den långa resan hem till Falköping. Vad tycker jag själv om Stockholmsmässan då? ÅK! Är man insnöad på öl, whisky och liknande drycker så är det ett underbart tillfälle att få prova sådant man inte har testat innan, tycker man sig ha råd kan man t.ex. göra en Milleniumprovning på Springbank eller så ställer man sig hos ?? och dricker alkoholstarka vansinnesbryggnningar från BrewDog. En och annan öl har sin värdspremiär på mässan. Danska Djaevlebryg hade Dark Beast med sig som de har bryggt för Green Lion och Åbros övriga pubar. Givetvis, det är en bit till Stockholm men det kanske går att kombinera mässan med andra nöjen.

Franska destillat

I den stilla, ljumma sommarkvällen kom dagens kaffe latte. Det hade inte tajmat sig innan men nu satt den bara hur bra som helst. Till detta kan man tänka sig en maltwhisky men idag blev det några droppar franska destillat istället.

Calvados – Daron XO (Inköpt på en tysklandsfärja för många år sedan)

Armagnac – Domaine de Bertruc (Nyligen inhandlad)

Konjak – Napoleon VSOP (Äldre än kriget och gör sig knappast rättvisa längre)

Calvadosen görs på cider som i sin tur har en blandning av äpplen och päron som bas. Det blir en fruktig sprit som smakar mycket av råvaran.

armagnacArmagnac har mer skillnad från konjak än bara tillverkningsplatsen. Sydost om distriktet Cognac ligger Armagnac och där har man en annorlunda typ av destilationsutrustning. Den ger ett lägre destillat och Armagnacen ligger ofta runt 55% när det tappas på fat. Detta ger ett druvigare och jordigare slutresultat vilket tydligt kändes i mina två smakprover. Tveksamt dock om konjaken verkligen fick en ärlig chans med tanke på hur länge den har stått öppen. Kanske så länge som nio år. Själv måste jag säga att både Armagnac och Calvados lockar mig betydligt mera än konjaken. Jag skulle gärna resa runt och få provsmaka de olika destillaten olagrade, titta på pannorna och prata med bönderna som tillverkar. Dels är det smaken på det lilla jag har testat som får mig att välja men även småskaligheten. Calvados och Armagnac är pyttesmå i jmfr med konjak. På bolaget finns det ett tiotalet calvados samt hälften så många armangac så det skulle faktiskt vara möjligt att provsmaka sig igenom hela sortimentet.

Att resa med mat och dryck

2658811-etretat_from_the_west-etretat

Jag är inte hemma. Jag sitter på en resturang i Étretat, Normandie. Med hjälp av Internet vet jag att vädret är gråmulet men 8 grader varmt. Vore det bara för mig så satt jag troligen utomhus med min kaffe och mitt glas calvados. Internet??? Jo jag drömmer bara. Jag har aldrig varit i Étretat och hittade stället på kartan. 3069396-etretat_falaise_daval-haute_normandieVerkligheten är den att jag sitter vid mitt köksbord efter avslutad middag och drömmer mig iväg igen. Till min hjälp tar jag mat och dryck. En köttfärspaj med vitlök, örtkryddor och färska tomater för mig till Frankrike men mitt glas calvados specificerar resmålet betydligt till Normandie. Givetvis kan man dricka Calvados på andra ställen men ni förstår säkert.

Calvados dricker jag inte så ofta och nästan uteslutande på sommaren. Jag har sällan mer än en flaska hemma och aldrig mer än en öppna och ändå skulle jag vilja kalla mig för Calvadosdrickare. Jag tycker om att dricka calvados helt enkelt. Flaskan jag har öppnad nu är en Daron XO från producenten Cognac Ferrand. Enligt dom så har äppleträden växt på de kalkrika lerjordarna i norra Normandie, i Pays d’Auge. appelDe har, för att få fram en balanserad och harmonisk calvados använt sig av flera olika äppelsorter. Äpplena pressas, jäses och sedan dubbeldestilleras det i en alambic-panna innan slutlagring i ekfat. Där efter blandas olika Calvados till perfektion. Det sista åter igen enligt producenten.

calvadosDe calvados som jag har druckit är ofta lite råa och kantiga. Spritiga med en väldigt tydlig äppelkaraktär. Färgen lurar mig alltid eftersom de är så pass mörka men det finns ingen sherry och inte mycket sötma. Jag vet inget om lagringen men det kan inte vara allt för många år i ekfat eller så är faten av sämre kvalitet. En objektivt omdömme skulle säkerligen skära ner betyget men nu är det semester jag är ute på så den smakar gudomligt och det enda jag längtar hem till är vårens bouletävling på jobbet.