Portertorsdag – den godaste ölen, någonsin!

Flaskan, By The Horns, Imperial Stout, Ekfat, Karlströms MaltJag är tillbaka i porterprovningen som jag vi körde här hemma på Skärtorsdagen. I grund och botten så handlade om de sju brittiska ölen som återfinns i ordinarie sortimentet. Vi lade till två öl som jokrar för att skoja till det hela och ge oss tre omgångar med tre öl i varje. När vi hade tagit oss igenom det startfältet så hade jag tänkt att vi skulle avsluta med BrewDogs Rip Tide men väl framme så frågade jag de andra tre om de ville ha en garanterat god öl (Rip Tide) eller en unik och spännande öl som troligen skulle vara mindre god?

Vi valde den unika ölen och hör och häpna, den var inte riktigt i toppform. Det var en stor, bullig, vacker flaska som jag hade fått av By The Horns. Det var deras första ekfatslagrade imperial stout. När vi besökte dem så hade de precis buteljerat dessa godingar, det var i oktober 2013. Flaskan har sedan stått i källaren och jag har nog mest hela tiden känt att det kanske inte skulle vara den absolut bästa ölen.

Ekfat hos By The Horns, Karlströms Malt

Nu var den inte helt veck, bara lite väl syrlig, lite tunn i smakerna, lite avsaknad av kolsyra om jag underdriver lite. Samtidigt var det en underbar öl för den rörde upp massor av trevliga minnen. Jag längtar tillbaka den stora staden med de små byarna. Därför blir det den bästa ölen någonsin eller åtminstonde en av dem. Skål på er!

Utsidan av By The Horns, Karlströms Malt

Lambeth Walk – By The Horns

Vilka minnen den här ölen ger mig. Vi kan direkt konstatera att den har passerat sitt bäst föredatum. Lite låg kolsyra, lite platt, en smula småtråkig faktiskt. Detta är inte alls som Carnegie porter att det blir bättre med åren. Mjukheten som fanns i den som färsk är du lika rolig som en heltäckningsmatta som har suttit i ett badrum i 23 år. Nötigheten är utkonkurrerad av bäriga toner. Lite trevligt i sig men jag saknar choklad och viniösa toner. Bäst-före-datumet var februari 2014. Många öl klarar av detta men inte denna alltså.

Jag hittade flaskan i källaren när jag rensade upp lite, flyttad runt på flaskor. Jag har en till öl från By The Horns, en som troligen inte är bättre men som jag inte har smakat alls. En underbar flaska som jag fick på bryggeriet. De hade precis buteljerat upp sin, vad jag tror var deras första bryggning av imperial stout. Det är en stor och bullig flaska så bara flaskan är en upplevelse. Den är en av dessa öl jag har som sorgligt nog har förfelat sin uppgift, d.v.s. den är inte urdrucken. (Länk till bryggeriet)
Om jag återgår till Lambeth Walk så gled den ner i alla fall. Visserligen något av en skugga från sitt forna jag men fortfarande okej öl. Enligt Systembolagets hemsida så finns ölen att beställa och det är ett företag som heter Veritabel Vin AB som står som leverantör. En googling på det namnet ger ingen större ledning. Synd att det är 24 öl i ett kolli. Lite väl många för att få ihop ens till ett samköp. Spendrup har/har haft bryggeriet i sin London Callingsatsning men jag vet inte om det bara är rester kvar för det är bara två sorter, Samba King och Sour to the People, som finns i deras portfölj. Fast de har kanske ”fördelat” öltyperna på sina tre Londonbryggerier. Fourpure har IPA och Pale Ale, Crate bidrar med stout och By The Horns med lite uddare stilar i en Berline Weisse och Råg Blonde Ale.

By The Horns, Imperial Stout, Ölflaskor, London, Karlströms Malt

Lambeth Walk! En sång, en dans och en öl som passar bra till pubspel

Om ni ska till London en tisdagskväll och vill uppleva något unikt så ta er upp till The Freemasons Arms (inte den puben där FA bildades) i Hampstead. Där spelar man ostvarianten på Skittles. Man kastar alltså en ostformad träskiva som ska slå ner de nio käglorna. Klicka på filmen så ser ni vad jag menar. Musiken ni hör inledningsvis är Lambeth Walk från musikalen Me and My Girl som hade premier 1937. Lambeth Walk är en gatstump som ansluter till Lambeth Road i Lambeth. Själv har jag varken gått på gatan eller utfört dansen om man nu kan kalla det dans men jag har spelat sången i ungdomsorkestern i Åby på det avlägsna 80-talet. Kolla här så har ni bakgrunden till By The Horns namn på sin utmärkta porter. Om The Freemasons Arms har den på pump är tveksamt eftersom det är fel enda av stan men de har alltid bra Real Ale på pumparna. Och Skittles precis som alla andra pubspel uppleves bäst med ett par pint Real Ale, å så en cider på slutet.

St Patricks Day

Gift of the GabSicket skönt sätt att fira den helige Patriks dag på. En Irish Coffe Stout och så en ny flaska Pot Still. Bättre än grönfärgad Harp och Jameson alla dagar i veckan. Annars är det fortfarande så i min hjärna att S:t Patrick’s Day är en religös högtid och det är mest partysugna amerikanska östkustbor som drar på för fullt. Inte minst i Bostonområdet då. HP lär ha varit en sjusärdles karl som inte bara kristnade Irland, grundade kyrkor, jagade iväg ormar och förklarade oförklarbara saker med enkla ting som treklöver. Trinity, treenigheten är inte lätt att ta till sig men det är irish coffe. Blanda inte ihop saker här nu för irish coffe har liksom inget med Patricius att göra utan är ett verk av Joe Sheridan. Där emot för det mina tankar över till den öl jag drack ikväll. Jag vet att det haltar rejält i jämförelsen men, vad tusen. Irländare är inte logiska, bara långsinta. Det är en öl som jag fick med mig hem från London och som By The Horns lanserar lagom till 17 mars, jag undrar varför? Eller vad sägs om en öl som är en stout i grunden, bryggd med lite kaffebönor (tydligt rostade toner), mjölksocker är tillsatt i brist på grädde, två i ett alltså och sedan lagrad på irländska ekfat för whiskeytouchen. Kan det bli annat än bra, definitivt. Jag hade mina tvivel som alltid med ekfatslagrade öl. Jag återkommer om kontakttiden men jag tror inte att den är särskilt lång. En mycket god öl, väldigt fin balans mellan sötman och kafferostningen. Inte för tunn men ändå hittar jag ekfatskaraktären, troligen för att jag visste att leta efter den.

Writers tears installationOm jag nu fuskade lite med ölen så var whiskeyn mera äkta. Varför författaren gråter vet jag inte. Kanske är det den gemensamma själen hos Heaney, Beckett, Yeats och de övriga som gråter över att jag läser Roddy Doyle ikväll. Eller så är det glädjetårar för i all den misär han beskriver finns värmen, glädjen, tryggheten som jag så gärna vill koppla samman med irländare. Lite grand som folk från Dalsland. En större fråga är vilken typ av bok jag ska skriva när jag dricker den pot still? Inte någon guidbok för whisky i alla fall. Så bra är den inte men om man gillar Redbreast-karaktären så finns här en vardagsvariant till ungefär samma pris som 12-åringen. Sláinte till er alla.

Okej då, lite jobb blev det

Torsdagskvällen var det stor debut för mig. Efter dryga tio år av ölpratande i Sverige och inte sällan då om Brittisk öl och ölkultur så var det dags mig att prata svensk öl i England. Föreläsningen skedde hos By The Horns i deras mysiga, okej mysig kanske inte är ordet men genuint icke överarbetade bryggeritapp. Stort tack till Chris och Alex eftersom det var de som skötte det verkliga arbetet med kvällen, disken. Ett tjugotal ölskribenter och bryggare hade tackat JA till evenemanget men lite svinn får man räkna med så tillsammans med mig och mitt resesällskap så var vi 18 personer där och drack öl under rubriken Taste of Gothenburgh. Öl från fyra bryggerier, åtta sorter och två liter av varje. Sexton liter öl i resväskorna till London, det kändes lite kul bara det. Kul men samtidigt otroligt nervöst. Tänk om min väska (som innehöll ett par byxor och sedan öl) kom bort? Det är inte lätt att ha ölprovning om man inte har ölen med sig :-) Givetvis är man nervös över ölen när man åker hem men…

Poppels ESBHur som helst, ölen ade vi med oss och det var riktigt roligt att stå framför den här gruppen. Några av skribenterna har jag följt en längre tid som t.ex. Josh och Per på The Evening Brews medan andra var helt nya bekantskaper som t.ex. Melissa Cole. Trots sina 11000 följare på twitter, utnämnd av Channel 4 till ”one of the Most Powerful Women in the Drinks Industry ” o.s.v. så hade jag missat henne innan men det kan bero på att hennes fokus är betydligt bredare än London och öl där.

Roligt att ha bryggare där också för även om jag respekterar många ölskribenters kunnande så ger det liksom en extra dimension och vikt till orden. När Ben Turley (Beavertown) klämmer ut sig ett ”de har nog jäst den för varmt” så lyssnar jag gärna lite extra. (Vi som ska på Öl och Whiskymässan i Göteborg får chansen att dricka lite av deras öl samt att Bloody ‘Ell kommer på bolaget i maj)

Över till ölen

Jag delade upp provningen i tre flighter samt lite mellansnack likt en självgod rockmusiker. Vissa likheter mellan pausen mellan ölflighterna och den paus som uppstod när man byte band på scenen på Druvan i Norrköping fanns. Stökiga likheter men då ryckte By The Hornsgrabbarna in och servade folk med lite mera öl så det löste sig.

Först ut var Dugges Avenyn Ale, Poppels Brown Ale samt deras Extra Special Bitter. Det är ingen mening med att hymla att jag kände mig lite vilsen när Avenyn Ale inte fick det beröm jag tycker den är värd. Inte någon sågning vid fotknölarna och enstaka positiva röster men i generella drag en allt för snäll öl. Hoppsan, så tycker inte jag och jag är glad att den numera är ordinarie på Bolaget. Poppels ESB rönte ett liknande öde men mera välförtjänt medan mina åhörare var mera överens med mig om att Poppels Brown Ale är en riktigt bra öl och sedan gled prat in på vad en Brown Ale är egentligen. Våra erfarenheter i Sverige är ju inte så stora ännu.

Per, Josh, Nat och Ben i nakgrundenAndra flighten var Dugges High Five, Beerbliotekets DIPA Nelson Sauvion samt Poppels APA med den senare som klar favorit. Renjäst, trevligt bett utan att bli för mycket käftsmäll, välbalanserad, fin arom. Lovorden, om inte haglade så duggade i alla fall tätt för att använda för staden lämpliga liknelser.
Avslutningen blev svart givetvis med Ocean Arbetarporter och Beerbliotekets BIPA. BIPA är inte en helt övertygande ölstil men denna var vi överens om höll bra kvalitet. Lätt, fräsch som ipor ska vara men ändå det tunga. Själv gillar jag svartavinbärsaromen hur bra som helst. Oceans Arbetarporter har jag druckit många gånger på Järntorget och då från fat. Jag är inte helt säker men jag tror att det var första gången på flaska men den var sig lik. Många med mig höll den högt även om några tyckte att den hade lite för mycket tunga alkoholer.

Summerar jag ihop det så var det riktigt roligt att få vara ambassadör för svensk öl för en kväll. Jag hoppas att få göra om det flera gånger i framtiden. Om nu någon från något bryggeri läser detta så hör gärna av er om ni vill att jag ska presentera eran öl i England.

 

By The Horns

By the Horns Hop RocketDet börjar väl bli dags att presentera lite Londonbryggerier i min egentecknade serie brittiska ölinlägg. Valet föll på By The Horns, ett av alla dessa bryggerier som har ett, max två år på nacken som numera finns i London innanför M25an. Vid hornen har knappt funnits i ett halvår . Alex Ball och Chris Mills grundade bryggeriet i augusti och började bryggning i september 2011. Precis som Julio Moncada har Alex Ball deltagit i en bryggerikurs på Brew Lab i Sunderland. Innan dessa höll han på och bryggde öl hemma och kursen gav mod till att starta kommersiellt. Han slog sig ihop med Chris Mills, skaffade kapital och vips hade London ytterligare ett bryggeri. För att klara sig i den mördande konkurrensen satsade man stort på barer med real ale/craft beer… vänta här, gör inte alla det? Inte riktigt för några riktar in sig på off-license och resturanger men craft beer pubarna måste vara ett av de tuffare områdena att slå sig in i. Men det är ett tvåvägs system för på samma sett som utbudet ökar inom craft beer med ideligen nya bryggerier i London så ökar efterfrågan. Det kommer nya pubar med Craft Beer tema mest hela tiden. Craft Beer Co öppnade 2011 år sedan och Eustan Tap precis innan dess och flera kommer till hela tiden. Ett 30-tal pubar i södra London har hyfsat regelbundet deras öl. Vi passerade The Leather Bottle, en Young’spub som i princip alltid har ett fat igång och så har de en egen bryggeripub. En aningen ruffig och oborstad men med schysst atmosfär som hjälps upp av att det finns bryggeripersonal bakom baren som gärna pratar öl samt att de alltid har två, tre öl med en twist på som sticker ut från ordinarie sortimentet. En stadig variant är att köra någon av sina ”Core range” öl genom en humleraket. En behållare som man fyller med humle som ölen sedan passerar för att ge den en extra dos frisk, fräsch arom. När jag var där så hade man en blandning mellan deras ekfatlagrade Lambeth Walk och den vanliga på ett av faten t.ex.

Niklas och Chris vid baren på By The HornsBryggeriet ligger i en industrilänga där man började med vad som i princip är ett väldigt stort garage. Hela området är väldigt oglamoröst och det gråmulna Londonvädret hjälpte inte upp upplevelsen. Man har precis som de flesta andra bryggerier växt ur sin kostym. Expansionen har bestått i flera jästankar och för att få plats hyrde de ett ”garage” till men tyvärr var inget av de grannliggande lediga så den färdiga, kylda vörten pumpas genom snickeriet och in i nästa lokal där de fem lagringstankarna finns. Man säljer cask, kegs och flaskor medan själva buteljeringen gör de inte själva utan skickar iväg ölen till Cumbria. Tyvärr måste ölen skicks iväg långt för det finns inte allt för många buteljerare som tar emot de volymer som det handlar om. Med ett 5,5 Barrel bryggverk så kommer inte upp i så mycket mer än 1600 liter öl per buteljering. Regelbundet så brygger man en klar krispig session beer på 3,8 % med kraftigt markerad beska som heter Stiff Upper Lip. Diamond Geezer är mera balanserad genom sin karamellmalt och sötman från den något högra alkoholhalten. The Mayor of Gratton har jag inte smakat och sedan har de sin underbara porter Lambeth Walk. Mycket av influenserna ölmässigt hämtas från USA och Chris nämnde ex. Dogfish och Odell som bryggerier de inspireras av. Detta markeras i Hopslinger American IPA och Wolfie Smith där Hopslinger föl mig mera i smaken. Man tittar även åt andra hållet och har haft tillfälliga lageröl och brygger ofta en veteöl, Bobby on the Wheat. Chris och Alex skruvar fortfarande en hel del på recepten för att få till den där sista knorren. Då kommer deras öl gå från bra till väldigt bra öl. Fast Lambeth Walk behöver de inte skruva på, den är riktigt, riktigt bra redan idag.