Vi börjar med förutsättningarna

Sex olika öl alltså som jag har tänkt att dricka regelbundet och undersöka en tes. Kan man ha en favoritöl som är bäst i alla lägen? Är det inte bättre att ha av alla sex ölen hemma och dricka den man är sugen på för dagen? Är dessa öl så lika att de med lätthet kan ersätta varandra i vissa situationer medan variation snarast är behövlig om man tar in helt andra ölstilar i equationen?

Dis och dimma, Karlströms Malt
in i dimma, det är enda vägen att gå för att hitta sanningen

Jag tänkte att jag skulle börja med att redogöra för mina fördomar/förväntningar om ölen för sådana har jag givetvis. Om vi t.ex. tar Timothy Taylor´s Landlord så är den ju fantastisk. Fråga vilken ölnörd som helst som t.ex. Fredric Hallström, skapare av Fellowship of the Cask eller Peter M Eronson, författare med gott öga till brittiska öarna. Alla är vi dock överens, den är som bäst på cask. Ruddles Country är en öl med lång och sedvanligt tragisk historia. Anrikt bryggeri, uppköpt, i sin tur uppköpt, produktion flyttad och flyttad igen. Recept ändrat! Personligen lider jag inte av det eftersom jag inte drack den innan Watney köpte upp bryggeriet i Langham 1986 så vet jag inte vad det smakade då. Idag bryggs den i Suffolk av Greene King. Hur smaken eventuellt har ändrats påverkar inte mig. Kan inte påstå att jag gillar Greene Kings glupska aptit på bryggerier och av någon anledning så gillar jag flera av deras öl men sällan deras pubar. Undantag finns för de har många historiskt intressanta pubar med urmysig miljö.

Granny’s Red Ale har jag kallat för en Kilkennykopia med lite mera smak. Jag får inte riktigt grepp den ölen så det ska bli riktigt roligt att grotta ner sig i den. Både smakmässigt men även ur varumärkessynpunkt. McGargles är ett varumärke, bryggeriet heter Rye River och verkar ha haft storslagna planer som man backade ner ifrån. Granny’s är en av jojoölen hos bolaget. Åkte ur i juli förra året efter att ha funnits i två år för att sedan återlanseras i december. Kul och spännande att grotta ner sig i alltså.

Baksidan på öl, Fursty Ferret, flaska i naturen, Hall&Woodhouse, Karlströms MaltRidgeway Bitter och Fursty Ferret är öl som jag har druckigt någon gång, tror jag. I alla fall öl från respektive bryggeri och jag förväntar mig klassiska smaker. Hoppas de har kraft nog att svara upp till myten om den brittiska bittern. Hall & Woodhouse och Ridgeway är inte några hippa bryggerier, snarare stadiga arbetshästar med nästan småtråkiga öl. Ridgeway lär ha ett miljötänk som jag är nyfiken på.

Old Legover är sist ut i sällskapet och kanske mest udda stilmässigt. Dalessidebryggeriet är från Yorkshire vilket gör det lite extra intressant för egen del. Enligt mina egna förutfattade meningar kan detta vara startfältets dark horse.

Brew Britannia – The Strange Rebirth of British Beer

Ni som följer min blogg vet att jag hämtar en hel del information från en blogg som heter Boak & Bailey. Jessica Boak och Ray Bailey skriver även i andra format och jag har nyligen troklat mig igenom deras Brew Brittania. Jag vet inte hur man ska beskriva den med någon klatsig mening främst för att den är lite annorlunda än de övriga ölböcker jag har läst. Den fokuserar på händelseförlopp, försöker förklara saker som händer nu genom att se saker i backspegeln och jag tror inte att det fanns varken ölrecept eller egentliga ölrecensioner i den. Det finns ett kapitel om ölbeskrivningar men det handlar inte om någon specifik öl utan om hur man på 1980-talet övertog provningsmetodiken och språket från vinvärlden.

Brew Britannia, Karlströms Malt

Det har visserligen tagit mig ganska lång tid att komma igenom boken men det beror mycket på mig och mindre på boken. De, Boak & Bailey har, skrivit en bok som inte börjar med Sumererna, inte heller handlar den om bryggprocessen utan istället handlar den om Brittisk ölscen från typ 60-talet och fram till idag. De har ett riktigt roligt Apendix om Brittish Brewing Family Tree där man ser lite hur folk (läs bryggare) har flyttat runt mellan bryggerier och hur Thornbridge har spelat en större roll än vad jag visste. Det är inte bara BrewDogs Martin Dickie som har jobbat där.
De kastar även ljus över Society for the Preservation of Beers from the Wood och hur den startades av några bankkompisar och några till. Att de, i alla fall inte enligt B&B, var helt

seriösa med sina egna föresatser. Inte i början i alla fall. Även CAMRAs framväxt speglas och så plockar de fram flera viktiga personer ur den sentida brittiska ölhistorien.
En riktigt rolig detalj att höra om var Firkin-pubarna. 1991 följde jag med en kompis som var au pair i London till en av hennes favoritställen. ”Det är dyrt där men de har alltid en bra pianist och det är så god stämning.” Vad den hette kommer jag inte ihåg men man klev av vid Elephant & Castle.

Rekommenderar jag boken? Absolut! Om man har intresse av brittisk ölhistoria och främst då de senaste årtiondena. Finns det någon svaghet med boken? Absolut igen, ju närmare nutiden vi kommer så blir det lite tunnare. Kanske inte så konstigt, det är svårt att tolka sin samtidigt när man är mitt i den. Fast det har de å andra sidan rättat till lite på sin blogg där man kan läsa lite kompletterande texter.

Det hårda studentlivet

Rester från helgens åttaårskalas. Nerknölade i en plastburk, uppvärmt i micron och så ett glas Sharp’s Harvest Ale till detta. Så ser en kväll ut i Linköping. Får se om jag kan hitta in till Villevalla puben på vägen hem.

Sharp’s Harvest Ale är mörkt brun, nära svart. Litet skum som dör utan den minsta lilla rest och gör det fort. Aromen är medium intensiv och helt maltdominerad. Fruktig och utan den unkenhet som ale ibland har. Låg kolsyra bidrar till den släta munkänslan och smaken börjar försiktigt för att sedan blomma ut i all sin rostighet. Ljuvligt med en försiktigt humlad öl. Köp den!

St Peter’s Cream Stout och Dragonhead Stout

Två brittiska stout. Stout förknippas med Irland här i Sverige och med all rätt tycker jag men om jag inte har missuppfattat det hela så fanns stouten kvar hos flera bryggare sedan de hade slutat med sin porter, alternativt bara säsongsbryggde den. Även Guinness bryggde porter fram till 1974 men idag förknippar vi bryggeriet uteslutande med stout. En del människor utan att ens notera skillnaden mellan deras olika varianter. Till ölen!

dragonheadDragonhead Stout (OrkneyBreweries)

Helt svart med kraftigt ljus skum. Jag inbillar mig säkert, med Orkneyassosiationerna i huvudet, men jag uppfattar lite torvighet i aromen. En stout ska vara lätt i kroppen, torr i smaken, enkel i smaken och rätt fram… allt detta är Dragonhead. På flaskan står det följande – ”A black stout which is brimming over with roast malt flavours, balanced with a complex hop blend. Really smooth with roasted aftertaste” Var de hittar sin complexa humleblandning vet jag inte. Snarare tvärt omm även där. Enkelt och rakt på sak. Eftersmaken domineras av en rostad bitterhet. Detta är en puböl i min smak. Man kan dricka utan att anstränga sina sinnen allt för mycket. Ett sällskapsöl.

st_peters_cream_stout_detalSt Peter’s Cream Stout

Givetvis kan man dricka denna öl i sällskap men den har lite mera komplexitet. Aromen innehåller givetvis bränd malt men även mera humle, lite mörk syrlig bröd och aningen av rök. Smaken balanseras med kaffe, bitter choklad och lite, lite mandelmassa. Fortfarande svart, liten skumkrona, lätt kropp och hög hinkabilitet. Vilken är då bäst, tja. Båda är bra och vilken jag skulle välja hänger på humöret.

En trio Londoners….

Fuller’s är ett bryggeri med ett stort sortiment av öl. Allt från enkla, nära meningslösa Discovery till alkoholstarka, fulliga, mäktiga Golden Pride. Många av dom är fantastiska och deras ESB är ett av mina favoritöl. Jag har även tyckte om deras Vintage Ale och nu i höstas Brewer’s Reserve. Tillräckligt bra för att köpa mig ett par flaskor till hur som. En sådan flaska provades blint mot en ESB och en Vintage Ale. Vi luktade, smakade och njöt av alla tre och vi kunde i slutet summera att vi hade olika uppfattning om vilken vi tyckte var godast.

ESBn är en standardöl även om den är alkoholstark bitter med massor av karaktär. De andra två är klart över en bitter i alkoholstyrka och ligger på 7,7% respektive 8,5%. Vintage Alen var från 2007 så den var en aningen proteingrumlig men de båda andra var helt blanka. ESB är en härlig bitter med en bred arom och smakbild. Smörig, nötig, fruktig underbarig…. aromen är jordig, fruktig, smörkola och en hel del sötma både från alkoholen och från malten. Smaken är faktiskt något bättre än vad aromen skvallrar om. Balansen känns bättre, beskan känns mera påtaglig än humle aromen och varje klunk lämnar en stillsam längtan efter sig för ytterligare en klunk.

De andra två ölen påminner stark om varandra. Spritigare men långt ifrån den sötmatyngd som t.ex. en Barley Wine ska ha. Spritigtheten gör ölen lättare i kroppen och ökar på ett sätt hinkabiliteten hos ölen. Klart trevligast av de två var enlig mig Brewer’s Reserve som var ren, klar och elegant i aromen. När det gäller Barley Wines så brukar man nämna madeiratoner som en effekt, framförallt efter några års lagring men här var det frågan om calvados som liknelse. Mycket fruktigt och en tydlig ekton. Det betydligt högre priset gör att jag inte kommer dricka allt för många sådana per år men lite nu och då kommer jag troligen att kosta på mig om jag får chansen.

Att flytta kan vara kvalfyllt

För några år sedan skulle Gröna Husets Ölsällskap resa på sin första Göteborgsresa. Euforiska över att dricka öl tidigt på morgonen så tänkte vi oss att alla skulle ha med sig en öl på tåget. Själv hade jag inte ägnat allt för mycket tankemöda vid valet utan tänkte mig en av den månadens nyheter. Det visade sig vara ett mindre lyckat val. Gales Prize Old Ale är kanske lite väl stark att börja dagen med och framförallt behövde man skruvkork för att öppna den på den tiden.
2005 köpte Fuller upp Gale’s Bryggeri och trots protester från bland annat CAMRA så stängdes bryggeriet 2006 och flyttade bryggningen av ölen till bryggeriet i London.
Idag var det så dags att få pröva 2007 års Prize Old Ale. En stor skillnad märks direkt. Innan såldes den alltså i små flaskor, mindre än 20 cl om jag kommer ihåg rätt, med vinkork. Nu är det en 50 cl flaska med vanlig kapsyl. Färgen verkar stämma, klar öl, mörkt rödaktig.
Aromen domineras av en aningen syrligare ton än vad jag kan komma ihåg. Första flaskan jag öppnade var sur rakt igenom och jag vet inte om den upplevelsen häger kvar nu när jag testar ytterligare en flaska. Alkoholtoner kommer fram tydligt men det saknas massor av den komplexitet som jag kommer ihåg. Smaken är mera i linje med en Old Ale, som namnet antyder, än en barley wine som jag faktiskt räknade den till innan. Eftersmaken är väldigt kort och ännu mera enkel än smaken.

Vad tycker jag om ölen efter flytten? Tja, inte är den som förr och jag vet inte om jag gillar den färsk. Jag tänker spara ett par flaskor i källaren men jag har inget större hopp om den. Jag gillar definitivt inte flaskan och jag är glad över att jag har en 2004 i källaren. 50 cl är helt enkelt för mycket öl av denna styrka på en gång för mig.

Monkey Wrench

Monkey Wrench är en mörk rödaktig ale med ett kraftigt skum som dör snabbt. Doftar brödigt, lite bränt socker och den lite ukna tonen försvinner medan ölen värmer upp sig. Smaken är maltig, lätt balanserad av humlen. Medelfyllig, aningen söt och gräddig.

 

En mycket trevlig öl som jag hoppas blindtesta ihop med Postiljon, Belhaven Wee Heavy och kanske Usher Ruby Red. Jag ska def. köpa den igen.