Vi kör vidare med julöl – Fuller’s Old Winter Ale

St Peter’s Winter Ale fick symbolisera punkt 3 på min julöllista och nu rullar jag vidare med punkt 4. Det känns både logiskt och helt rätt. Logiskt för att 4 kommer efter 3 i talföljden och helt rätt att även Fuller’s Old Winter Ale får en egenpunkt från listan men det känns bäst att jag börjar med att klargöra att jag absolut inte har något emot nämnd öl. Det var bara så att de andra tre punkterna passade bättre till övriga öl och då blev det denna kvar

Punkt 4: Det är ingen kul julölslista på bolaget i år, heller……

Det känns mest som gamla favoriter. Vilket i sig inte är fel men jag saknar överraskningarna, de där ölen som piggar upp tillvaron. Jag gjorde en jämförelse mellan tre Fuller’söl för två år sedan och konstaterade då att det inte var så stor skillnad på dem. Det står jag för fortfarande. Det är så jag menar, julölslistan som förr kittlade mig gör inte så numera utan är mest fyll av gamla bekanta. Som att ha fest med grannarna alltså och det är ju kanon för någon som mig som har bra grannar men det kittlar inte riktigt. Vem gillar inte att Oppigårds Winter Ale är tillbaka eller att man åter igen kan köpa Jämtlands Julöl? N’ice Chouffe, Gouden Carolus, Anchor Christmas Ale eller Mysingen är hur trevliga som helst att se igen men där tar det liksom stopp för mig. Så klassikerlistan är inte så lång den heller.
Sedan kommer det lite vinter/julöl i de andra släppen och jag vet att Systembolaget har valt att tona ner själva julölsläppet. Kanske inte helt fel, speciellt inte eftersom de startar för tidigt med dem

Fuller’s Old Winter Ale då? Tja, god Fuller’s öl, standard bitter i den lite tyngre klassen. Skönt karamellton, fruktig och riktigt trevlig.. Oväntat mycket kolsyra i min flaska men bara att skvimpa runt lite så kändes det bättre. Lite skarp beska om jag ska nämna något minus med den. Skål på er

Gamla inlägg om Fuller’s Old Winter Ale

2016

2016

2018

2019

2020

Rätt glas är viktigt

Jag ser hur lurendrejeriaktig min bild är i det förra inlägget. Bilden med äpplet och ölglaset som är fyllt med en för läsaren svåridentifierad dryck. Det står Fuller’s på glaset så om man plockar bilden ur sitt sammanhang så skulle man definitivt tänka Fuller’s om ölen, kanske dra till med Honey Dew eller Fuller’s Frontier.
Nu finns det ett sammanhang men även då är glaset viktigt. Ibland skulle jag vilja säga. Rätt glas förhöjer inte smaken alls, det är ju formen på glaset. Med rätt glas menar jag alltså ett glas med loggen från bryggeriet på. Ett öl med klassiskt format pintglas med sina raka kanter får ingen annan smak om det står Fuller’s, Morland eller Young’s på glaset men det blir annan känsla. Ett bra kupglas, typ det som Linköping Beer Expo använde sig av något av åren jag var där är ett bra allroundglas i min samling. Behagligt att hålla i, neutralt vad det gäller loggan och det lyfter fram aromerna i ölen. Men ibland, som med Old Speckled Hen, så finns det andra orsaker till att jag rotar fram ”rätt” glas. Old Speckled Hen var en favorit förr men jag slutade köpa den för jag tyckte att smakerna blev mindre och mindre i den. Sedan försvann den från bolagets hylla i Falköping, kanske helt, jag har inte koll och glaset åkte ner i en flyttkartong ihop med många andra ovärderliga ölglas.

Enligt bolagets hemsida så hade den spräckliga hönan försäljningsstart 8 juli 2019 men om det bara var ny leverantör, ny flaska eller dylikt vet jag inte.

Hur det nu än är så beställde jag hem av den för den finns fortfarande inte på hyllan i Falköping och jag gjorde lite uppstekt potatis och en fuskvariant på Oxford sausage och piffade upp anrättningen med ägg. Valet av korv bygde på faktumet att Morland’s var ett bryggeri i Oxfordshire innan Greene King köpte upp dem. Bara tanken att då dricka min Old Speckled Hen i Fuller’sglas, ett mera neutralt Linköping Beer Expo eller ens i ett fint, ograverat pintglas var otänkbar. Det fick bli det tjocka, lite bastanta Old Speckled Henglaset. Sedan kan vi fortsätta att spekulera om det var glaset, ölen, kombinationen med maten eller minnena från en Oxfordresa för evigheter sedan som gjorde att det smakade så bra. Fyllig, distinkt karamellmaltig och så där lagom jordig i smaken som en bitter kan vara.

Rätt öl i rätt glas vid rätt tillfälle

Hawkshead Red Bitter

Kvällsmacka, en av mina favoriter när jag var lite. Typ från ett år eller så innan jag började skolan till något år in på högstadiet så var en kvällsmacka det bästa jag visste. Det var ett begrepp där hemma hos mina föräldrar. De arbetade ofta sent, jag hämtades inte förrän vid sju hos min dagmamma. Dagmamma för er som inte är bekanta med begreppet var en verksamhet inom barnomsorgen där en kvinna, jag känner helt enkelt inte till någon man men antar att man rent tekniskt skulle kunna vara man, tog emot barn över dagen i sitt egna hem. Detta är på slutet av sjutitalet och början av åttiotalet och oavsett hur långt vi tyckte då att vi hade kommit med jämlikheten så fanns det tydliga könsroller kan jag lova. Dagmamma var en sådan.

Med växande ålder så hände det oftare och oftare att jag fick gå hem själv efter kvällsmat hos dagmamman för att mamma och pappa var kvar på restaurangen. Senare på kvällen kunde jg då få frågan om jag ville ha en kvällsmacka. Det var inte bara lite mat utan innebar att jag fick sitta upp en stund till med mamma och pappa.

Varför passar då Hawkshead så bra till en kvällsmacka? Med sina klassiska brittiska influenser är detta en öl som gjord för stora klunkar, låta maltigheten fylla upp gommen och skölja ner maten. Detta är ingen mening att sitta och småsniffa på, möjligen en lång teatralisk sniff innan man klunkar i sig första decilitern. Sirapstoner, russin, lätt murrig, jordig beska som lätt överröstas av ketchupen och äggulan. Dessutom är 4,2% lagom starkt för min del.

Den här gången var det tjocka skivor av surdegslimpa, basturökt skinka, lagrad prästost samt ägg från höns som matas med drav. Gott ska det va!

Ölen som triggade nystarten

Battleaxe föll som en stridsklubba ner på mig. Det var bara perfekt, Venus hade precis gått in i Koltrastens tecken och månen låg i nedan och grannes katt hade släpat hem en trebent skogsmus. Eller så liksom något åt det hållet. Allt bara stämde helt enkelt och då kan det bli magiskt. Sedan får man inte glömma att öl är gott för det mesta men ibland är det helt enkelt otroligt, fantastiskt, enormt, suveränt gott. Det är som om kroppen bara längtar efter den gudomliga drycken.

Bärnstensfärgad med en gulaktig touch, kritvitt skum som lägger sig som en ring runt ölen efter någon minut. Maltig, karmell, knäckig, lätt söt arom. Hela glaset dryper av klassisk brittisk essens. Det här är en öl som har byggt Engländarnas otroliga förmåga att alltid tro att de kommer vinna VM i fotboll.

Maltig, mjuk, fruktig smak. Knäckiga smaker. Sötma och beska i mjuk balans. Min fru hittar någon slags bismak hon inte gillar men själv sitter jag kanonnöjd. En ”lugn” öl med moderata smaker. Gjord för stora klunkar snarare än små sippar.

Fuller’s Old Winter Ale

En klassiker? Kanske inte i nivå med St Peter’s Winter Ale ännu men på god väg. En otroligt bra grej att skriva om för då behöver man inte ta en ny bild, jag har ju redan massor med bilder eller faktiskt inte men en hade jag där det bara var Old Winter Ale med OCH i med nya etiketten. Kommer ni ihåg att den har bytts, inte omarbetats utan bytts? Det hade jag glömt.
I övrigt kan jag bara åter konstatera att jag har tappat lite av min vurm för Fuller’s. Det känns som om luften har gått ur detta anrika bryggeri. Undrar hur det kommer att kännas nästa gång jag är i London? Kommer jag att känna ett oemotståligt sug att sätta mig på The Dove och titta på roddarna medan jag sveper en London Pride. Kommer det vara en självklarhet att smita in för en London Porter på Lamb&Flag i Covent Garden eller att göra sig omaket att ta sig ut till The Flask i Highgate för att äta söndagsstek nersköljd med Fuller’s ESB?
Lite hittar jag tillbaka nu när jag dricker Old Winter Ale med sina brödiga smaker, fylld med russin, torkad frukt och riklig restdötma. Lagom balanserad beska som av många skulle kallas för mesig men som passar mig för då kommer de nötiga tonerna fram ordentligt. Det kan kasnke bli en till innan snön smälter i april.

Vi börjar med förutsättningarna

Sex olika öl alltså som jag har tänkt att dricka regelbundet och undersöka en tes. Kan man ha en favoritöl som är bäst i alla lägen? Är det inte bättre att ha av alla sex ölen hemma och dricka den man är sugen på för dagen? Är dessa öl så lika att de med lätthet kan ersätta varandra i vissa situationer medan variation snarast är behövlig om man tar in helt andra ölstilar i equationen?

Dis och dimma, Karlströms Malt
in i dimma, det är enda vägen att gå för att hitta sanningen

Jag tänkte att jag skulle börja med att redogöra för mina fördomar/förväntningar om ölen för sådana har jag givetvis. Om vi t.ex. tar Timothy Taylor´s Landlord så är den ju fantastisk. Fråga vilken ölnörd som helst som t.ex. Fredric Hallström, skapare av Fellowship of the Cask eller Peter M Eronson, författare med gott öga till brittiska öarna. Alla är vi dock överens, den är som bäst på cask. Ruddles Country är en öl med lång och sedvanligt tragisk historia. Anrikt bryggeri, uppköpt, i sin tur uppköpt, produktion flyttad och flyttad igen. Recept ändrat! Personligen lider jag inte av det eftersom jag inte drack den innan Watney köpte upp bryggeriet i Langham 1986 så vet jag inte vad det smakade då. Idag bryggs den i Suffolk av Greene King. Hur smaken eventuellt har ändrats påverkar inte mig. Kan inte påstå att jag gillar Greene Kings glupska aptit på bryggerier och av någon anledning så gillar jag flera av deras öl men sällan deras pubar. Undantag finns för de har många historiskt intressanta pubar med urmysig miljö.

Granny’s Red Ale har jag kallat för en Kilkennykopia med lite mera smak. Jag får inte riktigt grepp den ölen så det ska bli riktigt roligt att grotta ner sig i den. Både smakmässigt men även ur varumärkessynpunkt. McGargles är ett varumärke, bryggeriet heter Rye River och verkar ha haft storslagna planer som man backade ner ifrån. Granny’s är en av jojoölen hos bolaget. Åkte ur i juli förra året efter att ha funnits i två år för att sedan återlanseras i december. Kul och spännande att grotta ner sig i alltså.

Baksidan på öl, Fursty Ferret, flaska i naturen, Hall&Woodhouse, Karlströms MaltRidgeway Bitter och Fursty Ferret är öl som jag har druckigt någon gång, tror jag. I alla fall öl från respektive bryggeri och jag förväntar mig klassiska smaker. Hoppas de har kraft nog att svara upp till myten om den brittiska bittern. Hall & Woodhouse och Ridgeway är inte några hippa bryggerier, snarare stadiga arbetshästar med nästan småtråkiga öl. Ridgeway lär ha ett miljötänk som jag är nyfiken på.

Old Legover är sist ut i sällskapet och kanske mest udda stilmässigt. Dalessidebryggeriet är från Yorkshire vilket gör det lite extra intressant för egen del. Enligt mina egna förutfattade meningar kan detta vara startfältets dark horse.

Jag tröck på knappen

Bulköl, många flaskor, ale, Karlströms MaltOkej då, tryckte, men är man Östgöte så tröck man på knappen. Kanske gäller det inte bara Östergötland?
Hursom, vilken knapp är det jag har tröckt på? Den stora gröna beställningsknappen hos Systembolaget. Inte min första beställning och kanske inte den största heller men den första av så många kollin på en gång och den största när det gäller antalet flaskor på en gång som jag själv räknar med att dricka upp fast med lite hjälp av hustrun. Jag ska nämligen prova att dricka samma öl massa gånger, så där som en ”riktig” öldrickare gör. Lägg inte för mycket värdering i det hela, jag vill pröva detta om man kan lära känna en öl och i den processen lära sig uppskatta dess egenheter alternativ totalt tröttna på de samma. Många kommenterar på sociala medier i stil med ”den ölen drack jag mycket av i min ungdom” men jag har inga sådana öl. Varken i min ungdom eller senare har jag druckigt några större mängder av samma öl. Jag dricker gärna en Chimay Blå men det blir knappast så många fler än tio på ett år och då är de av varierande årgångar. London Pride eller 1845 brukar jag ibland lyfta fram som favoritöl när jag pressas till det men frågan är om jag ens kommer upp i dussinet på ett år, av de båda ihop alltså.
Vilka öl köpte jag?
Dels var det fyra stycken öl med kollikrav, Landlord, Fursty Ferret, Old Leg Over samt Ridgeway Bitter. Dessa kompletterades med Ruddles County för att ha med en burktappad öl med och Granny’s Red Ale för att få med något irländskt. Tanken från min sida är att prova dessa öl i olika situationer, med olika aspekter och till slut hamna i en öl som ”jag alltid ska ha hemma”. Vi får se om det verkligen blir så. Det tvivlar jag visserligen på men kul ska det bli. Dessutom har jag inte riktigt bestämt mig ännu utan funderar fortfarande på om jag ska peta in Fuller’s London Pride. Mest för att jag inte själv tror att jag kommer gilla den ölen medan den samtidigt höjs den både nu och då till skyarna av många personer, t.ex. ölgurun Magnus Bark.

Collab med Fuller’s fast inte…. Trad Jazz av Edge Brewing

Spansk öl dricker jag inte så ofta. Edge i Barcelona startades av två amerikaner och nu har de gjort en samarbetsbryggning med Fuller’s, eller kanske inte. Detta som jag skriver nu är lite rykten så ta det med en nypa salt. Jag tyckte dock det var en rolig historia.
Samarbetsbryggningen var planerad men tyvärr så han inte Mr Keeling av någon anledning inte riktigt med den vid sitt besök i Barcelona. Omändrade planer eller något fast han hade tid för ett kortare besök och tittade då igenom receptet och lämnade sitt godkännande. Som en fin gest ringde han bryggeriet i London och bad dem skicka ner en låda Vintage Ale till Barcelona.
Om ledningen i London gick i taket eller bara suckade djup vet jag inte men det fanns en stor hake i det hela. Mr Keeling hade redan avslutat sina uppdrag hos Fuller’s och kunde varken skicka öl eller initiera samarbeten.

Trad Jazz, Edge Brewing, Fuller's, Flaska, Glas, Karlströms Malt
Trad Jazz, vilket härligt ölnamn. Önskar jag hade kommit på det själv.

Vad ölen smakade, ingen aning, kommer inte ihåg längre. Inte det minsta lilla faktiskt. Jag minns bara historien runt ikring. Har skrivit sporadiska noteringar om maltig, marmelad, toffekola och ett väl beskrivande Jasså!

Titus, Saltaire Brewery

En helt vanlig, normal maltig brittisk bitter på 3,9% Det finns alltså både en tung brittisk traditionsfylld del i den här ölen med fruktighet i form av mogna äpplen, torkade aprikoser och lite knäck och brödlimpa. Inget överflöd av aromer men välbalanserat och enkelt. Medium beska och en söt eftersmak. Trevlig öl som fått sitt namn efter Titus Salt som byggde mönsterbyn Saltaire, vid floden Aire. Bryggeriet Saltaire ligger vid samma flod, bara några hundra meter ifrån Sir Titus textilfabriker.

Det här är en öl som passar riktigt bra om man gör traditionella trekantsmackor av vit formfranska. Ägg eller ost och skinka tror jag mest på. Kanske ska det vara engelsk cheddar.

Titus, Saltaire Brewery, flaska, ölglas, Karlströms Malt

Nya öl i sortimentet

Det finns alltså lite nya öl i ordinarie sortimentet sedan den andre september, av vilka två av dem är brittiska. Dels klassikern och axelryckningen Hobgoblin kompletterad av Brewdogs mäktiga pjäs King’s Shilling.

Hobgoblin kom till i början av 80-talet men jag gissar att jag inte ens såg den då. När jag började dricka öl i början av detta årtusendet så dök den upp hos Systembolaget som en frisk fläkt, både med sitt namn, sitt formspråk men även smak. Numera är det absolut inte någon av mina favoriter. Lite för tunn, lite för kärv i beskan men fina brödiga toner och en trevlig touch av aprikos. Absolut inget fel på ölen, hellre den än Newcastle Brown Ale eller Kilkenny t.ex. Favorite, nja.

28633
Hade ingen egen bra bild så jag länkade en bild från thelocal.de Det är Cameron som överlämnar en låda Hobgoblin till Obama så återgäldar gesten med en låda Goose Island av någon sort.

Kings Shilling å andra sidan var en trevlig överraskning. Nu provade jag den som öl nummer tolv, efter Kålpudding och ostbricka, samtidigt med Klings glasstårta och kaffe. Inte optimal förhållande för någon analytisk smakbeskrivning men vet ni vad. Det är precis där, vid halv elva på kvällen som den hör hemma. Choklad, karamell, värmande alkoholton, mandelmassa. Mjuk och sametslen utan störande beska.

En rolig detalj var när jag inte hittade den på hyllan i Skövde. Den fanns inte bland alen och lite fundersam så tittade jag bland porters och stouts men gav upp och frågade efter den. Jajamän sade tjejen och visade mig den i hyllan för syrliga öl. Jag gissar att de flyttar den om de inte redan har gjort det.