St Andrews, en god öl från Belhaven

Peter M Eronsson beskrev klassiska brittiska öl som lite milt humlade, maltiga med drag mot det knäckiga. Den första ölen jag prövade efter hans föreläsning (då jag sparade lever och hjärna och bara lyssnade) var St Andrews och direkt tänkte jag på hans ord. Det här är som urtypen i den brittiska öltraditionen.

Old Speckled Hen och St Andrews Ale, Karlströms MaltLjust kopparfärgad, relativt tjockt skum. Mycket karamell i aromen, fruktiga toner men sedan finns det inte så mycket mer och det behövs inte så mycket mera. Det maltiga dominerar i smaken också, balans är viktigt ord för att beskriva ölen. Inte för mycket, inte för lite. Varken av karamelltonerna, fruktigheten, humlen eller något annat. Som jag skrev i rubriken, en god öl, inget som välter några kiosker utan en okej, standardbetonad skön öl. En öl för puben och cask men den funkar på flaska också. Tråkigt att den är i klar flaska.

Vi fortsätter med Belhaven – det odrickbara

Självklart, så illa var det inte utan att jag med ansträngning skulle kunna tvinga i mig en hel pint eller som minst en 330 ml burk. Fast gott kommer jag nog aldrig kalla det och då är det bra om man har i minnet att jag gillar Twisted Thistle. (Jag hittade inlägget) Jag pratar om Belhaven Twisted Grapefruit IPA från burk och dess motsvarighet med ananas från fat. Fruktjos med lite lkohol. Det är liksom inte gott, ni kan säga vad ni vill om humlefräscha öl, det är okej, smaken och baken som ni vet men detta otyget kan gott få upphöra så fort som möjligt. Det tror jag också att det kommer att göra. Jag återkommer med en god Belhavenöl vid ett senare tillfälle.

Det serveras Belhaven Twisted Grapefruit IPA, Karlströms MaltOm någon av er läsare gillar Belhaven Twisted Grapefruit IPA så ber jag om ursäkt om jag har uttryckt mig ohövligt, kommentera gärna

Belhaven Black Scottish Stout

En axelrykning och en fundering över vad en skotskt stout kan vara. Marknadsföring? Gissningsvis. Rent skotsk vatten, unik blandning av tre sorters skotsk malt. Jo, nog har Belhavens marknadsavdelning dragit på med det vanliga men personligen tycker jag nog att det mest liknar en torr, irländsk stout i klassisk skepnad.

Maltighet, rostade toner, choklad men inte överväldigande på något vis utan stillsamnt och inställsamt. Inte en l som man retar upp sig på. Inga ben i den, inget som sticker ut utan den slinker ned.

Belhaven Black Scottish Stout, pumpöl, Karlströms Malt

Kampen om uteblev

Tidigare i somras så skrev jag lite om grillöl. Det var mest ett teoretiskt resonemang men redan då tänkte jag att jag skulle pröva. Nu föll det sig så väl att 1) frun har vunnit en sprillans Webergrill, 2) vi hade gäster och 3) jag hade två lämpliga öl att prova som grillöl för att reda ut vilket som är bäst för grillen. Beska öl eller mera maltiga?

Fast, allt blir inte alltid som man har tänkt sig utan ibland blir det annorlunda. Det gick fort att grilla med den nya grillen och värmen var intesiv så det var mycket att vända. Vi hann helt enkelt inte med mer än Belhavenölen. Men det var en fin, mjuk öl som inte gjorde bort sig fast om den öjde upplevelsen vet jag inte. Mycket god, skön början på middagen och lite lagom.

Två kvällar senare så gav jag mig själv på Five Points XPA när vi åter igen körde grillen. Här har vi en mycket hårdare humlad öl. Tydlig beska som skär rakt igenom ölen. Tanken är att beskan ska väcka smaklökarna och reta hungern vilket gör att maten smakar bättre. Sedan får inte beskan ta över och dominera, hur mycket beska vi pratar om är väldigt individuellt.

Vilket tycker jag är bäst då? Nja, svårt att säga. Jag gillar en mjuk, enkel öl men även en öl med mycket beska kan vara väldigt rätt. Det viktiga är nog att man har en öl till grillen.

Magnus dricker Belhaven Intergalatic, Karlströms Malt

Belhaven/Oppigårds Skotsk öl – en öl värdig nationaldagen

Jag är ingen enorm anhängare av nationaldagen. Jag gillade bättre när vi hade Annandagpingst ledig. Skönt att veta att man hade en tredagarshelg. Fast man ska inte klaga, fint väder i år och en massa människor i Plantis. Dessutom hade jag klämmåndagen ledig också i år, så absolut inte klaga.

Istället gäller det att hitta en lämplig öl att dricka, nationaldagen till ära. Något som passar både nationaldagen och bloggens tema. Vilken tur att jag har sparat en öl för att ha till en provning som aldrig verkar bli av. Belhaven/Oppigårds Skotsk öl! Jag var lite orolig att den hade varit för länge nere i källaren men det skulle jag inte ha gjort. Bästföredatummet var visserligen september förra året men detta var en skön öl. Bättre än förra gången jag prövade den. Då upplevde jag den som överdrivet besk och utan riktigt maltig/brödighet. Nu hade den det, dessutom upplevde jag humligheten som mycket rundare, mjukare och inte så gräsig utan mera jordig. Dessutom gillade jag att den var helt blank, men det var den säkerligen förra gången också. Synd att man inte kan köpa den fortfarande.
BelhavenOppigårds Skotsk Öl, Karlströms Malt.jpg.JPG

Belhaven Intergalatic Lager – omtestning av Craft Beer glaset

Belhaven Intergalatic, skillnaden på två glas, Karlströms MaltJag tänkte att jag skulle ge Craft Lagerglasen en chans till. Kolla skummet som blev och då var det så att jag hällde upp i båda glasen samtidigt i princip. Först i det vänstra glaset faktiskt. Skummet byggdes upp bra men dog fullständigt å inget hängde kvar? Lätt att tro att det är glaset som gör det men det handlar givetvis om dålig diskning, kanske har något av barnen druckit mjölk i glaset också. Men jag har kollat en gång till och glaset är faktiskt bra för att bygga upp och behålla skum men det finns det flera som är. Glaset kändes inte lika vältbenäget denna gången så det kanske är en känsla som till slut går över men hur blir då glaset att använda för kompisar? Ska liksom hålla koll på vilka som har druckit ur det tidigare? Nja, ingen bra grej.

Över till ölen istället som är en bra lager öl å så skulle man kunna sluta beskrivningen där. Medium kolsyra, medium kropp, medium till låg beska, neutral arom med tydliga drag av malt och humle och ett rätt… högt pris, eller? 17,90 kr för en öl som känns lite mainstream. Det finns många liknande öl för både en och två eller fyra kronor billigare som känns jämbördiga fast det spelar kanske ingen större roll.

Så, lite mera utförligt. Ett schysst skum, gyllenegul i färgen. Maltiga aromer. Lite kåda kanske, snarare trä alltså än säd, lite spännande. Kakig. Citrus och maltighet i smaken. Inte någon större beska. Sötman kommer fram i smaken. Eftersmaken kommer inte med något nytt.
Summering: Okej öl, på gränsen mot tråkig.

Sjurätters fiskmiddag med Gröna Huset

En sjurätters middag kräver sin planering. Planering var det lite mindre av denna gången men det slank igenom till slut. Jag hade givetvis funderat under en hel del men jag hade liksom inte gjort så mycket mer än att skapa ett embryo till meny. Så med en vecka kvar satte jag fart och började fundera färdigt och på måndagskvällen med fem dagar kvar så går det upp för mig att jag inte har beställt öl. Ingen katastrof men urvalet begränsas till vad som finns i Falköping och vad de har i depån. Klantigt men så var det. Sedan rullade det på med bara hur mycket som helst att göra under veckan så det blev inte mycket gjort av det som var tänkt. Ingen egengravad lax, ingen egeninlagd sill och inte något surdegsbröd. Menyn kunde aalltså ha varit fantastiskt arbetad med massor av arbete men istället blev det en köp-en-hel-del-färdigt-meny. Det innebär att var och en som vill ge sig på det hela kan lätt kan genomföra middagen och man kan givetvis ta sig tid att göra mycket av det själv.

Middagen delade jag upp i två avdelningar. Först tre rätter och sedan lite paus men bildvisning från ölsällskapets resa till Gent 2006 för att fortsätta med tre rätter till och så kaffe och efterrätt. Här kommer de tre första rätterna.

Sill och Potatis

Abbas färdiga sillinläggningar. Skärgårdssill, löksill och senapssill.

Öl: Mariestads Prima Lager, Sierra Nevada Celebration Ale och Oud Berseel Geuze

Jag har druckit sur öl till midsommarbordet innan men denna gången, med bara sillsmaker, inte allt för fett så vann allt den relativa humlebomben smakkombinationspriset. Jag gillar Geuzen bäst fortfarande som öl betraktat, och om man undviker att lukta på den allt för mycket, fast sill är lite speciell mat. Ska man ha ett helt smörgåsbord så får det bli Geuzen men äter man mera rent av sill så blir det en humlebomb. Eller kanske så inverkar vädret.

Whiskykokta musslor

Receptet är från Akkurat via Jan Groth & Arne Adlers bok Whisky och mat. De tänker sig givetvis att man ska dricka whisky till men vi fortsatte att prova ytterligheter för att undersöka vilken typ av öl som passar bäst. Maredsous 8, Belhaven Wee Heavy och Schlösser Alt prövades. Tre öl med tre olika profiler som alla kanske skulle kunna passa in. Belgare har en lång tradition av att äta musslor och Maredsous 8 är en väldigt god öl. Jag borde kanske ha kostat på något finare men i detta svammelsurium av smaker passade den perfekt. Hög kolsyra, nötig, kryddig, medel beska och både maltsötma och alkoholsötma. Belhaven halkade in på det mindre humlade bananskalet. Min tanke var att den inte skulle ta över utan bara förstärka och så slutligen en altbiér som ett slags kompromissöl till lagerdrickarna. Renjästa smaker, hög hinkabilitet, maltiga smaker som precis som skotten skulle kunna passa ihop med havstouchen.

Avslutande rätt på första avdelningen var stekt fjällröding, potatismos, blomkålsmos samt kall sås. Till detta skulle vi dricka Jämtlands Postiljon och Dugges Holy Cow men efter en liten fadäs vid ölförrådet så hamnade även en flaska St Landelin Mystique på bordet. Grundtanken var alltså att bitter skulle smaka bra till fisken. Rödingen är fångad i Jämtlands/Härjedalens län och eftersom Postiljon är bland det godaste som finns så blev den ena valet. Sedan ville jag ha något karamelligt men med mera beska och då blev det Dugges Holy Cow. Fjällrödingen trivdes som fisken i vattnet ihop med Holy Cow. Postiljonen var visserligen god men inte riktigt superb. Mystique var också god. Alla tre var faktiskt goda och jag kan inte utse en vinnare, möjligen en förlorare i Postiljonen men den är ju så god som den är utan mat.

 

Det var länge sedan jag beställde några blommor… (öl skulle det visst ha varit)

Det är inte så stor aktivitet på bloggen som ni märker och anledningarna är flera. Jobbet och utbildningen suger en hel del kraft och jag ängnar inte lika mycket tid åt öl, whisky, choklad och de andra av livets nödtorft. Visst slinker det ned en och annan bira och jag tar ofta en bit choklad till kaffet. Jag har dock inte varit på hugget när det gäller bolagets släpp, varken de vanliga, de ovanliga mitt i månaden eller ens de öl som blir nya i standardsortimentet nu i oktober. Idag var det dock marken i Falköping och jag slank in med en beställning på öl och passade på att plocka till mig en oktoberöl (en måste man väl dricka, eller hur), en 1698 samt en vriden tistel från Belhaven. Belhaven gör den fantastiska 80/- och jag tror mig ha hört possitivt om deras IPA.

Twisted Thistle IPA hälls upp med ett stort skum som dämpar sig rätt så snart. Färgen är ljus kopparaktig och väldigt tunn. Humlearomig, lätt jordig och inte alls blommig. Aromen är inte särskilt intensiv utan snarare mera mäktig. Maltig bas med en stor humle smak. Inte särskilt besk utan de underligande fruktiga aromerna får utrymme. Eftersmaken är även den lågintensiv men stannar kvar länge.

Summerar jag ihop detta så kommer jag fram till att detta är en öl som jag borde cyklad ner och köpa flera av redan imorgon och ta den till maten framåt kvällen. God, mäktig i sin stillsamhet och säkerligen en bra matöl.

Belhaven Wee Heavy

Den egentliga anledningen med min sambeställning av skotska öl var att utröna om Belhaven Wee Heavy var så god som jag kommer ihåg den och det får jag säga att den levde up till sitt minne.

weeWee Heavy, liten tung, känns som ett motsägelsefullt namn men liten i detta fall syftar enligt vissa på klassiska storleken på flaskorna av de starkare skotska ölen. Nu landar denna på moderata 6,5 % så någon riktig Wee Heavy vill jag inte gå med på att det är. Något jag direkt skriver under på är att detta är en god öl. Maltig, brödig, tung arom. Härligt mörkt, riktigt mörkt, bärnstensfärgat med ett rejält skum. Smaken består av mycket söta intryck. Honung, farinsocker, russin… men även nötiga smaker och en lätt till medel beska för att balansera upp det hela. Eftersmaken är medellång och härligt maltig med en beska som klingar av snabbare.

Belhaven Wee Heavy var klart bäst av de fyra ölen som jag beställde hem från Systembolagets beställningssortiment. Dels för sin fyllighet men även för jag ville ha en skotts kale, en ale med mindre beska, mera maltighet, lätt karamelliserade toner och en god dos sötma. Det fick jag i bäst Wee Heavyn och inte så bra i de övriga. På andraplats kommer Black Cullin medan Blackfriar får dela sistaplatsen ihop med Blaven. Blackfriar var hur som helst en mycket god öl men mera av en bitter än av en skotte.

Belhaven Brewery

Först ut bland de skotska bryggerierna blir Belhaven Brewery. På systembolaget finns bara deras Wee Heavy i beställningssortimentet men de har ytterligare nio öl i sortimentet. Scottish Ale, St Andrews Ale, 80/- o.s.v. blandas med lite mera oväntade som Scottish Lager och Fruit beer.

Det finns en handfull destillerier som själva mältar sitt korn. Vad det gäller bryggerier känner jag bara till Nils Oscar som mältar eget korn. Belhaven har numera slutat mälta också men under en längre period i början av 1900-talet så var mälteriet företagets huvudnäring och det som höll verksamheten vid liv. Givetvis har man en betydligt längre historia en så. Den första dokumentationen anger 1719 som ett startår men det kan vara långt innan. Så långt tillbaka som till 1100-talet tycker jag är att ta i även om det fanns munkar i området då och vattenkällan finns nämnd.

 

1719 köpte John Johnstone området och startade kommersiell ölbryggning. I nära hundra år var det familjen Johnstone som drev företaget, både bryggeriet och mälteriet. Förändringen som sedan sker är att Ellis Dugeon gifter in sig i familjen 1815 och man säljer sin öl under namnet Dudgeon. Vad frun heter hittar jag ingen information om inte heller varör man inte räknar med att bryggeriet finns kvar i familjens ägo bara för att det är mödernet som för traditionen vidare. Hur som helst börjar man saluföra ölen och maltet under namnet Dudgeon & Co. Både Ellis Dugeon och senare även hans svärson Alexander Hunter producerar många olika sorters öl. Allt från svaga bordsöl till starka exportöl. Ölen namnges ofta efter sina skattesatser och bland annat har man 27/-, 36/-, 54/- upp till 80/-. Tecknet /- uttalas shilling och syftar på den skatt som betalades för en tunna (barrel) motsvarande 163 liter öl. Detta är ett språkbruk som finns kvar idag men då har man bara jämna tiotal.

 

1846 så kom järnvägen till Dunbar och med den stora förändringar. Givetvis öppnades nya marknader för bryggeriet men det utsattes även för mera konkurrens från andra skotska bryggare. Följden blev att man minskade ölbryggandet och satsade istället hårt på sitt mälteri. Man mältade och sålde malt till många av de bryggare som konkurrerade ut deras öl lokalt men även till bryggare i England och inte minst whiskyindustrin. Företaget överlevde på så sätt den våg av sammanslagningar och nedläggningar som drabbade många bryggare under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet. Man slutade dock inte att brygga och förse Dunbar och närmaste omgivningen med öl.

Efter andra världskriget börjar utvecklingen gå åt andra hållet. Sandy Dudgeon Hunter, den siste i familjen Dudgeon Hunter att brygga på Belhaven, klev in i företaget och ölsidan började utvecklas märkbart. Många nya sorter och i mitten på 50-talet kom en numera legendarisk marknadsförning igång med den sympatiske fiskaren Belhaven Bill som frontfigur.

På 70-talet står man inför ett nytt vägskäl. Antingen måste mälterianläggningen moderniseras rejält eller så ska man lägga ned mältningen. Man väljer att stänga den avdelningen av företaget som alltid har hållit företaget flytande under lågkonjunkturer. Lite synd men knappast unikt. Så istället för att sälja malt till whiskyindustrin så börjar man köpa malt där ifrån. 2005 tar man nästa steg i utvecklingen genom att bli uppköpta av Green King. Något som har visat sig lyckosamt hittills. Ölen verkar har klarat sig genom uppköpet och tillgängligheten, både i Skottland och på exportmarknader, har ökat rejält genom att man samarbetar med Green King