Chimay Blå

Chimay Blå Bild 1Chimay Blå Bild 2Klart att det är skrytigt men så är jag väldigt stolt över min samling. Är det någon nytta med den? Smakar det bättre? Svåra frågor, färsk Chimay Blå är god, det finns massor med goda färska öl och det finns massor med tillfällen jag inte vill ha en lagrad (läs oxiderad) Chimay Blå men jag har mycket glädje av dem under tiden. 2004:an tror jag har stått i min källare hela tiden medan ’99 och de nu urdruckna ’01orna som jag har haft har lagrats någon annan stans först. Det är en väldigt skön känsla att titta på kommande njutningar när man går ner i matkällaren för att hämta lite potatis, morötter eller vad det nu är.

Chimay Blå Bild 3

Mohawk Coffee Easter Edition

Humm, har denna ölen stått i min källaren sedan förra året. Dumt, tur att jag gör något åt detta nu då. Underbart roligt att prova öl utan förutfattade meningar… Häller upp den svarta drycken och sinnet drar iväg mot porter, stout och imperialvarianter av dylika. Detta är dock något helt annat, det känns vid första sniffen. Enormt fruktig, frisk arom. Inte humlestinn utan bara humlemassiv. Det ligger som ett härligt skönt täcke rakt över ölen och skvallrar om att Mohawk vet vad de gör när de brygger öl nere hos De Proef.

Denna svarta IPA har ganska avrundade inslag och kaffet är inte framträdande eller ens försiktig utan knappt skönjbar. Kan vara lagringstiden men den är stämplad till bäst före in på nästa år. Mjuk kolsyra, medel kropp och medel till ort eftersmak. Trevlig öl som får mig att bli sugen på att grilla marinerad fläskkarré, en skön sommaröl helt enkelt. Jag ger den 6 poäng, inte riktigt min kopp te så att säga men den har sin plats och sin tid. En BIPA som inte luktar svartavinbär känns bra.

Rester från en provning – Chimay Dorée Goud och Green’s Blond Ale

Ibland måste man välja här i livet och senast när Gröna Huset hade träff så fick jag välja bort ölen till förmån för gås och vin. Ibland har man tur vilket jag hade denna gången. Jag fick nämligen ett par flaskor som blev över och chansen att pröva några av ölen efteråt.

Chimay Doree Goud och Greens blond ale på diskbänkenChimay Dorée Goud
Jästig, kryddig, massvis med kryddor, fruktig. Lite lättare, angenämt friskare arom om man jämför med klassikern Chimay Blå. Tunn kropp och smak, mycket koriander, lite citrustoner, banan (jästiga) smaker och massor av kryddor i eftersmaken. Ganska vass kolsyra och försiktig eftersmak. Detta når inte upp till den blå men slår den röda. Det trevligaste är fräschheten, en vardagsöl som ger mycket men jag tycker den vilar för tungt på kryddigheten i början av smaken innen humlebeskan bygger upp balansen. 7 poäng

 

Green’s Original Blond Ale
Ett bryggeri fokucerat på glutenfri öl. Blank öl med lågt skum. Riktigt distinkt halmstråsgul färg. Kryddig, jästig öl med mycket fruktighet och lätt humlekaraktär. Även smaken är kryddig, känns mildare i alkoholen än t.ex. Westmalle Tripple. Mjuk kropp. Hög restsötma i eftersmaken efter en torr inledning. Inte någon heltokig öl men efter ett tag blir det liksom lite för mycket. För mycket sötma i eftersmaken, för mycket kryddighet och nja, 6 poäng landar den på tillslut efter en stark inledning.

Smakkombination av Guds nåde

Igår kväll höll jag ost och ölprovning på Osterian i Falköping. Fokus ligger på ostarna men även på kombinationerna ihop med tre sorters öl. Duvel, Rochefort 8 samt Nils Oscar Barley Wine dricker vi till de sex ostarna. Sedan brukar alltid Anders, butikschefen, plocka fram lite överraskningar. Igår var det Old Dutch Master, en mjuk och smakrik Gouda. Alltså cirka 20 stycken smakkombinationer men även lite tilltugg i form av fyra franska charkuterier o.s.v. Ni fattar, massor av smakupplevelser, så mycket att hjärnan tillslut tröttnar. Kungen av alla dessa kombinationer för mig var igår åter igen en klassiker. Duvel, ett gott knäckeFlaska, glas och kopia Duvelbröd typ Knäck och Bräcks älgknäcke, lite extrasaltat smör och så en vällagrad prästost, varför inte 1878 Reserva eller en bortglömd Biskopsost. Lägg undan snålskrapan och skär en kraftig bit. Oslagbart! Jag har ingen bild alls från provningen utan jag plockar fram en nostalgibild.

Maredsous 6

Maredsous 6 BlondIbland blir det konstigt i tankegången. Jag ska hålla en provning för ett företag på torsdag och de vill ha TEMA Belgisk öl. Det var länge sedan sist jag höll en provning rent på belgisk öl och det var ännu längre sedan jag skulle hålla en belgisk provning bara med Systembolagets ordinarie sortiment. Ganska snart hade jag bestämt mig för Oud Beersel och Hoegaarden Wit. Två olika öl med bra ”historia” bakom. Två skilda öltyper. Fyra sorter ska jag ha med och jag älskar Rochefort 8 så den ville jag ha. Då har vi en trappist med och då kanske man skulle ha en ljusare öl, gärna en klosteröl. Duvel är god men ingen klosteröl, Leffe Blond för vanlig… Jag funderade och slängde iväg ett meddelande till Sveriges ledande belgofantast, Jens Skrubbe, för att höra vad han tyckte. Duvel för smal som öltyp och han tyckte precis som jag att Leffe Blonde inte riktigt når upp utan föreslog Maredsous 6 Blonde. Just Maredsous 6 har jag en bild av som sträv, kantig och inte alls som en mjuk, följsam belgare. Jag var tveksam så jag köpte hem en flaska för att prova till en Fransk Bondsoppa. Det visade sig vara bra, jag kan avslöja att Maredsous 6 Blonde är en utomordentlig öl och att den med sin brödiga framtoning passar utmärkt till grönsakssoppa. Den har en krämig känsla och en torr eftersmak.
Så, slutsatsen blev då inte helt logiskt att inte ta med Maredsous 6 Blond utan att istället välja Maredsous 8. Warum? 8:an finns på stor flaska med naturkork och grimma. Eftersom jag gillade 6:an och jag kommer ihåg 8:an som godare så tror jag att det kommer fungera bra. Dessutom handlar Belgisk öl för mig ganska mycket om framförandet. Jag kommer att plocka med mig glas för att visa och då känns det helt rätt att ha en stor flaska med i provningen också. R8an byter jag istället mot Westmalle Tripple som representant för Trappisterna.

Februarisläppet, aningen sent kan man säga

FebruarisläppetVissa öl kostar mer än andra och då är det bra att vara flera som delar på kostnaden så man kan testa. Att det dessutom är väldigt mycket roligare att prova öl ihop med andra gör inte upplägget sämre. Ska man leta efter någon baksida så är det pysslet att få ihop ett tillfälle att träffas. Vi var denna gången fem stycken som bestämde oss för att träffas och prova utav nyheterna som släpptes 1 februari. Den initiala planen var att testa av det som släpptes i Skövde som är en av de fyrtiotalet butiker som får del av småpartierna. När vi sedan hade sammanfört våra önskelistor så blev det bestämt att vi skulle beställa och då får man vänta lite. Mera väntan blev det på grund av sjukdom och sportlov och nu hade mer än halva månaden gått innan vi kunde samlas men äntligen var det dags.

Uppställningen bestod av Nils Oscar Celbration, Vuur & Vlam, La Binchoise XO, George!, Bourbon County Brand Stout (2012) samt Paradox Isle of Arran. Låt det roliga börja.

Nils Oscar Celebration
Celebration är vackert bärnstensfärgad med medium skum. Tungt maltig, värmande alkohol, fruktig, knäckig arom, lite torkade russin, pumpernickel och vört. Mycket att sniffa på och njuta av.

Mastig och värmande i smaken. Viniös med oväntat lätt kropp med tanke på smak och arom. Lagom beska som många säkerligen skulle kalla medium men som tilltar i eftersmaken och bidrar att rensa upp bland smaklökarna. Jag gav den 8 poäng och tänkte att den säkerligen blir bättre av att vila lite, då läste vi på etiketten att den var buteljerad i maj 2011 så, tja jag vet inte. Den har ju blivit lagrad redan. Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Spara och pröva!

Vuur&Vlam
Inte så mycket eld i denna. Snarare lite slött eftersläckningsarbete. Detta var en enkelspårig öl. Jag har läst på nätet om att folk fått öl från två olika bryggbatcher och jag gissar att en från december hade varit bättre. Med så lite maltkropp som denna hade så lever den högt på sin humlefräschör men den hade just vår flaska tappat. 6 poäng med en reservation för att jag tror att det finns betydligt godare Vuur&Vlam där ute.

La Binchoise XO
Detta är en vacker och spännande flaska. Armangacfat hör knappast till vanligheterna för slutlagring heller. Disig, bärnstensfärgad öl stämmer inte med min förväntning på ölen med tanke på flaskans form och design. Jag hade velat haft en blank öl men… Redan i aromen få känner man att det inte är vilken öl som helst. Spännande, lite småkonstig och tunn. Allt på en gång. Smaken är fruktig och bjuder på oväntat mycket körsbär. Sötma och svagt av alkohol vilket inte är förvånande med tanke på de 12,0 volymprocenten. Väldigt tunn kropp, låg beska och inte självskriven som en favorit. Sötman avtar i eftersmaken. Jag ger den försiktiga 6 poäng men har liksom på känna att den inte riktigt kom till sin rätt här och nu. Eftersom det är en stor flaska föreslog jag att vi skulle spara av den och dricka efter de tunga sakerna

George by Mikkeller
Soja!!! Både på gott och ont helt enkelt så är soja det klart dominerande minnet av ölen. Detta som borde ha varit så bra, enligt Ratebeer t.ex. Nåväl så är det inte alltid. Kolsvart, seg vätska som har hög viskositet. Klibbar fast vid glaset. Sniffar på den och känner alkohol, ek, kaffe och så den alsmäktiga sojan som får mig att tänka på grillat. Len, mjuk, tjock munkänsla. Härlig öl att dricka. Smak av kaffe, trä, mörka torkade frukter. Väldigt söt inledningsvis men torrare mot slutet och mera spritig och med lite maltbeska. Åså, javvist lite sälta från sojan. Jag vet inte riktigt hur det gick till men 7 poäng hamnar den på. Detta även fast jag inte är helt nöjd med den. Kanske för att jag vet att andra godsaker väntar.

Cuba ser förvånad ut
Så här förvånad såg Cuba ut tills han kom på att det var fel vinkel på flaskan och att det var därför som det rann utanför.

Bourbon County Brand Stout (2012)
En legendarisk öl redan som jag faktiskt inte har smakat innan. Jag blir helt förvirrad bara jag tittade på Ratebeer efteråt. Jisses vad många varianter det fanns på den ölen. Jag vet knappt vilken det var vi drack.

Kolsvart sak med småbubbligt skum som inte överlever så länge. Stor, viniös, mäktig arom med tydliga bourbon influenser. Choklad, lite småaggresiv med sin läder och tobaksinriktning, vanilj och fruktig alekaraktär. Härlig eftersmak. Ihop med det andra som jag smakade så hamnade den på 8 poäng. Betydligt bättre än Mikkeller trots att jag bara gav en poängs skillnad. Jag har svårt att sätta fingret på vad det var som jag hakade upp mig på men kommer tillslut fram till att det var själva helheten på ölen. Med det utseendet och munkänslan så hade jag velat haft ännu mera att lukta på, mera russin i smaken och mera murrighet. Bra öl men inget underverk, inte denna kvällen.

Paradox Isle of Arran
Här har vi en drickvänlig öl på 15%. Det blir en paradox i sig att tycka att det är en av de bättre egenskaperna hos en så alkoholstark öl, framförallt när jag precis har dragit ned betyget hos en annan öl för att den inte hade tillräckligt med sniffarkaraktär. Det är alltså inte denna ölen heller utan denna ska njutas i klunkar. Doftar gör den visserligen, whisky, vanilj, choklad, spritighet men det är ingen komplexitetsbomb vi har att göra med. Smidig munkänsla, den är lite tunnare än jag kommer ihåg den fast det var flera år sedan och en annan batch. Distinkta smaker av torkad frukt, bröd, rostad malt, choklad. Distinkt, renodlat, drickvänligt och så kommer den lite bittra slutklämmen och städer upp i gommen. Underbart trevlig att dricka. Bra att den kom efter de andra ölen. 9 poäng till BrewDog och deras fingertoppskänsla för ekfatslagring.

Å så tillbaka till La Binchoise, skulle den falla som en sten till marken med sin tunna kropp. Nej, den bärs upp av sin fina fruktighet, den smygande körsbären och den tunna spritigheten bidrar bara till hinkabilitet utan att förstöra. Det känns som en riktigt bra öl att ha på efterfest, ja, inte själv då utan dela den mellan många. Jag höjer den till 8 poäng.

Svarta öl

 

Nästan februarisläppet

image

Det var tänkt att vi skulle pröva sex olika öl från februarisläppet men det kom förkylningar i vägen så två byttes ut och en kom till, personner alltså, å så satt vi där fyra ölsugna ölprovare och funderade vad som skulle drickas. Först ut blev Cantillion Blåbär som Broder Daniel hade inhandlat i Köpenhamn. En super-hajpad öl som jag aldrig ens har funderat på att försöka skaffa och eftersom jag gillar suröl och då inte minst Cantillons öl så var det lite extra spännande. Blåbär hör inte heller till vanligheterna bland ölkryddor. Den enda öl jag kommer på är Bourganel aux Myrtilles som jag har smakat. Hur var nu denna godsak, för en godsak måste det väl vara om det stämmer som det har skrivits att detta är en öl som man kan byta bort mot 10-11 andra toppenöl? Jovisst Cantillon levererar igen, underbara syrliga toner, den berömda hästfilten i aromen, kanske blåbär men definitivt en svag aning av bär men jag hade själv nog hellre sagt svartavinbär. Citronsyra, lite träfatskaraktär på den i form av taniner kanske, min känsla var sådan men det känns lite udda. Smaken stämmer väl överens med aromen även om mycket av hästfilten försvinner. Slutordet får bli, Syrligt och Gott! 9 poäng men det är för att det är en god lambik, inte för blåbären.

Där efter gick vi på två öl från Marbäcks Bryggeri i närheten av Ulricehamn. Ett bryggeri som jag tänker försöka besöka under mars månad. De har ingen gigantisk produktion som bryggeriet har och det lilla som kommer in till Systembolaget i Ulricehamn försvinner lika snabbt ut genom dörrarna. Vi prövade först Kapten Olle som är en helt okej lageröl med frisk karaktär. Maltig och med en humlekaraktär som får mig att gissa på tysk ädelhumle, ingen dms eller smörkola. Oväntat mycket sötma, brödig smak medium beska och halvlång eftersmak med försiktig beska. Den hade halt kunnat varit lite högre för att inte ge ölen en så tung gump. 6 poäng

Sméa Kalle är två snäpp bättre. Rökig islaymalt enligt flaskan men jag undrar jag. Port Ellenmalten går nog åt på ön tänker jag. Rökig malt har säkerligen använts och rököl blir det. Diskret bokkaraktär på röken snarare än torvmosse. Om jag fick råda över receptet så skulle man öka på kroppen. Själva röksmaken klingar av mot eftersmaken och bidrar till ökad drickvänlighet. 8 poäng gav jag den.

Som öl nummer fyra korkade vi upp Hornbeers Julehumle och humle finns det helt klart i den. Grapetoner, fläder, friskt och fräscht och Herr P. drog lätta suckar av förnöjsamhet. Smaken levererade dock inte mycket i humlebeska. Jag som gillar humlearom men inte allt för beska öl blev glatt överraskad men jag kan förstå om andra blir lite lätt missnöjda. Desto mera sötma och fruktighet i aromen och väl i eftersmaken kommer humlebeskan som en riddare på sin vita springare. Inte alls illa tycker jag och jag skulle gärna pröva den till mat, kanske en gryta med koriander och kokosmjölk. 8 poäng.

De Ranke Hop Harvest 2012 lovade mycket när man tittade på flaskan, etiketten och det vackra vita skumet. Aromen hade många bra tendenser med en frisk humledos, lite belgisk touch men sedan dog det hela. Det fanns inte tillräckligt som backade upp humlebeskan utan ölen blev allt för enformig och tråkig. 5 poäng gav jag den.

image

Tillbaka till Danmark och Hornbeer som börjar segla upp ett favoritbryggeri för min del. Detta sagt som en lite poängvarning från min sida eftersom det är lätt att vara lite överentusiastisk och generös med poäng till favoriter. Black Magic Woman är en underbar imperial stout. Kaffe, sötma, värmande alkohol och lite cacao. En skön inbjudande arom. Som vanligt är med imperial stout inbjuder aromen till att tillbringa en ansenlig tid sniffandes på ölen. Bränd malt i smaken, en sötma som tilltar och en relativt kort eftersmak. 9 poäng får den av mig, den skulle vara lite mera komplex i smaken får att ta det sista steget.

Efter detta ringde jag min fru och bad henne dröja 20 minuter med att hämta mig och så korkade vi upp en flaska Tokyo* Även denna var inköpt förra året i Köpenhamn av Broder Daniel. Vackert skum och en underbart viniös arom. Fruktig, melass, ektoner, mäktig öl utan att det blev hög viskositet på ölen. Jag älskar dessa tunga, alkoholstarka saker, jag bara önskar att de kom i nip-bottles. 18,9 cl räcker gott åt två, tre personer. 10 poäng får den av mig.

 

Jag trodde den skulle vara rödaktig – Pannepot Old Fishermans Ale

Pannepot Old Fishermans AleDet är ganska roligt med förväntningar ibland. Jag hade av någon anledning tottalt övertygat mig själv om att detta skulle vara en rödaktig öl och det är den om man håller upp den i ljuset. En riktigt djup, mörk röd färgton. Jag hade mera trott på en blandning mellan murrigt brun typ Leffe och en Timmermans Kriek Tradition än denna. Nåväl, till ölen

Brun färg med klang av rött, skummar mycket men skummet dör helt och lämnar bara en tunn strimma utmed glaskanten. Ser lite tråkig ut om jag tittar på den med mina preferenser.
Aromen är ljuvlig, maltig, alkoholmättad, kryddignötig, sherrytoner, rosstade toner/choklad. Väldigt kittlig på tungan för trots att den är från 2011 så har den mycket kolsyra. Sötman är mycket framträdande och det är en fyllig öl. Fyllig och diskret! Det är inte en öl som höjer rösten i första läget. Det syrliga i eftersmak gör att jag väljer att ta den till ostbrickan hellre än framför brasan. Där emot var det väl lagrad prästost som jag gillade bäst och inte grönmögel som jag hade trott. Mycket god öl som säkerligen kan bli ännu bättre. 9 poäng

 

Hoegaarden Rosée

Hoegaarden var en vanlig gäst i mitt kylskåp för bara tre, fyra år sedan. Jag vet inte riktigt varför det har blivit sparsammars med inköpen under senare tid. Jag tycker att det är en riktigt trevlig veteöl och jag använder den gärna i matlagningen. För bara någon vecka sedan slog jag till och gjorde en marinad som jag har gjort många gånger innan. Av den anledningen slank det ned en flaska Hoegaarden Rosé under Frankrikeresan. Jag hade ingen koll på ölen men hällde upp den med stora förväntningar till en rödavinbärspaj. Förhoppningarna kom på skam å det grövsta. Det var en tvålaktig, parfymerad och väldigt kemisk öl som inte alls var rolig. Disigheten fick den förväntade röda färgen att se sätt kvalmigt rosa ut istället för läckert röd. Hallon, jästig och lite syrligt i den rätt okej aromen men sedan tappar ölen allt när man kommer till smaken. En, köp inte öl. Det är sällan jag hittar sådana.

Liefmans Cuvée Brut

Jag tycker att det känns underbart med en öl som man får inslagen i papper. Synd bara att den har en ”riktig” etikett under blomsterpappret. Det borde räcka med det tycker jag. Säkerligen håller varken svenska staten eller EU med om detta. Det är viktigt med informationen om produkten, att ölen innehåller kornmalt t.ex. Utöver pappret så ger även champagnekorken och grimman lite av ett exklusivitet intryck. Varje flaska känns helt enkelt som ett helt hantverk. Sedan ska jag kanske påpeka att etiketten, när den nu sitter där, är riktigt snygg. Ölen är alltså ingen kriek i den meningen att det skulle vara en spontanjäst öl som har smaksats med körsbär. Istället har man en äldre Oud bruin som lagrats med körsbär för att sedan blandas med yngre öl. Allt för att skapa balans mellan smakerna och framförallt då det sura. Tillverkningstekniken må vara annorlunda men resultatet känns kriek för min del. Färgen är så där rödaktikgt härlig som övergår mot rosa om man låter ljuset spela igenom ölen. Sommar, trädgård, solen har en timme kvar, pratar med grannarna, dricker den välkyld…. åhh så gott det är. Aromen är klart dominerad av körsbär och syra. Mycket enkelriktad. Smaken är sötare än aromen anger men inte alls så söt som Timmermans men man behöver sannerligen inget strösocker. Syrligt, det drar aningen bak i gommen men når inte öronen. Lätt kropp med en speciell kolsyrakänsla. Kolsyran känns mera intensiv, som nästan frusen Duvel. Lätt sträv på tungan. Otroligt gott och något att rekomendera alla att bunkra inför sommaren. Speciellt eftersom de kommer i 37,5 cl flaskor. Jag själv har köpt så jag ska klara mig i sommar men har svårt att inte redan nu tulla på lagret.