Thomas Hardy’s Ale 2016

Thomas Hardy's Ale, Karlströms Malt, med ostEtt spännande ögonblick, att få öppna en flaska Thomas Hardy’s Ale i ny tappning. Jag missade ju förra årets släpp. Inget jag grämer mig över längre, det finns så många årgångar jag har missat och förhoppningsvis ännu flera årgångar som jag inte kommer missa.

Njuter fullt ut när jag häller upp ölen. Underbar färg, djupt mahognyfärgad, knappt en tillstymmelse till skum men det är ju inte den typen av öl. Jag ångrar mig lite att jag inte har tagit fram mina stora whiskeyglas. Ja, de kallades så när de köptes in men jag har nog aldrig druckit whisky i dem utan bara öl. Barley Wines och imperial stouts med flera.

Aromen är fylld av russin, torkade aprikoser, sherry och rostad malt. Viniös grundton som lockar och pockar. Man skulle lätt kunna njuta denna öl genom att bara lukta på den men fast det är klart. Det vore närmast helgerån. Å andra sidan är detta en öl som jag tror att man skulle kunna korka igen och spara till dagen efter. Tror, för jag har inte prövat, det kan jag lova. Jag har provat med andra barley wine men Thomas Hardy’s Ale har alltid blivit urdruckna.

Kroppen är fyllig, relativt tidigare årgångar torrare och väldigt lättdrucken. Ingen enorm smakexplosion utan mera som en efterrättskaka. Sötman är framträdande och beskan skönt tillbakadragen. Torkad frukt och karamelltoner är framträdande. Alkoholsötman kommer i eftersmaken och skär igenom sötman. Jag var orolig innan över vad ”nya” Hardy’s skulle ha att

Tvekan, tvekan och tvekan – då tar man fram en Fuller’s Vintage Ale 2013

Hur ska jag göra. Jag har allt för mycket öl i källaren redan som jag aldrig verkar dricka ur. Jag sitter här och funderar på om jag ska beställa Buxton/Omnipollo och deras två glassöl. Ruggit dyra, lite varierat omdöme och så frågan om jag verkligen behöver dem med tanke på källaren. Fast de är ju brittiska. Sedan var det detta med BrewDog Semi Skimmed Occulist som bara försvann från hyllorna. Jag har inte grävt ner mig mera i vad som hände men antingen får man tag i ölen eller så får man inte. Jag gissar att det var något med märkningen för de skule visst komma igen nästa vecka.

 

Fuller's Vintage
Jag hade ingen annan bild i arkivet på Vintage Alen än denna

Istället för att fundera för mycket gick jag ner och tittade på alla mina för många öl och plockade fram en Fuller’s Vintage Ale 2013. Bästa sättet att minska lagret är ju att dricka en god öl.
Lite disig, nästan apelsinfärgad och med ett vackert krämigt skum. Aromen var fylld av maltsötma, jordiga humletoner och hur mycket frukt som helst. Smaken är fylld av fruktigheten fast en rejäl dos tydlig alkohol som både värmer och irriterar. Lite tunn kropp som på något vis kompenseras av de rostade tonerna från malten. Inte rostat som i stout utan fudge, karamell och kakighet. Mjuk, softad kolsyra och underbart lång eftersmak. Precis vad jag behövde för att bestämma mig för att …. tänka lite till på glassölen. Jag får kolla runt lite vad andra har tyckt. Om ni har prövat dem, var de goda?

En omdanad tradition – nu med Thomas Hardy’s Ale

När efterrätten är uppäten, tallrikarna instuvad i diskmaskinen alternativ handdiskade beroende på vilken kvalitet vi har kostat på dukningen så brukar det vara någon timme kvar eller så till tolvslaget hemma hos oss. Om jag då har möjliget, inte alltid alltså, så brukar jag smyga mig undan för mig själv. Inte utav egoism utan mera av behov att få tänka igenom och avsluta mitt år innan man går ”all in” i sitt jublande ihop med gäster och släkt. Skålar i Herrljungas cider ller liknande ihop med barnen och förundrat tittar på alla fyrverkerierna. Både prakten och den samlade ekonomiska ansträngning som raketerna symboliserar är fascinerande.

thomas-hardys-ale-ohanlons-karlstroms-maltI år var vi inte så många, vi själva och min frus syster med familj och nog trodde jag att jag skulle kunna upprepa proceduren. Kanske tillsammans med min svåger men han kan konsten att konversera utan ord så det hade gått bra. De bästa gångerna så har brasan varit tänd i källaren och jag har t.o.m. hunnit läsa några rader ur Jack Londons ”Varg-Larsen” Den ger liksom en fin inramning till mitt traditionella glas Old Foghorn från Anchor Brewing.
” – Hallå! Någon kommer åt det här hållet, sade han. Hör ni? Hon kommer fort. Rakt på oss. Hon måtte inte höra oss. Vinden går i fel riktning”

Inledningen på boken beskriver hur Humphrey van Weyden blir en av de olyckliga som hamnar i San Franciscobuktens kalla vatten när passagerarfärjan Martinez går under efter att ha kolliderat med ett annat fartyg i dimman. Trots att de använde sitt foghorn.

I år hade jag tänkt mig ett glas Thomas Hardy’s Ale istället för Foghorn. Det är ju en ölblogg med fokus på brittisk öl trots allt och Thomas Hardy’s Ale är fantastisk god. Fast två sovande systrar och barn som ville spela spel gjorde att stunden av lugn och ro inte riktigt infann sig så ölen blev faktisk drucken både 2016 och 2017. Ganska häftigt när man tänker öl att en flaska på 25 cl kan räcka till två personer och dessutom vara en öl man gärna smakar på en sipp i taget under flera timmars tid. Det blev en Thomas Hardy’s Ale från 2005 och jag var lite orolig att det skulle ha passerat sitt bäst före datum och frågan är om den inte har det. Ingen kolsyra alls och då menar jag ingen. Kan varit så att korken satt lite dåligt men jag tror nog att jag ska se till att mina flaskor inte blir så mycket mer än tio år nere i källaren. Däremot så hade den underbart mustig arom. Mycket torkade frukter, russin, melass, nötig, sherrytoner och inte minst sköna maltiga fudgetoner. Eftermaken verkar vara det som har tagit mest stryk av åren i flaskan. Den är lite fadd och känns mest söt men anstrykning av sötsliskig.

medaljongen-thomas-hardys-ale-ohanlons-karlstroms-maltDenna upplevelse innebär helt kort att jag måste dricka flera Thomas Hardy’s Ale i år, stackars mig.

Inte helt objektivt kanske…

Att sitta klockan två på natten och dricka Barley Wine i stort, tjockt pintglas med formen av en caskhandle snarare än optimal ölprovarglasform är väl inte helt okej ur ett konsumentperpektiv kanske. Å andra sidan så är det väl en och annan barley wine som åker ned för mer berusad sterupe en vad min är. Den är ju trotts allt mest trött! S:t Eriks Barley Wine är precis vad jag vill ha, det jag saknar är en riktigt bra bok. Istället får jag nöja mig mer eller mindre obskyra artiklar i en tidning jag hittade på gatan på väg hem från Örebromässan. (Detta skrivet som en pik till Herr J. Lindahl) Jag har jobbat hela dagen i Cooleys monter och sedan avrundades det hela med pyttipanna och sedan Bishop Arms där vi satt i samspråk till sent på kvällen.

S:t Eriks Barely wine: Mörkröd/brun, inte mycket till skum, tungt maltig fylld med massor av sromer, jag faktiskt knappt vad den inte är fylld med. Alkoholstin och lätt humlekaraktär och en jädrigt bra Barley Wine, klart i klass med det övriga jag smakat. Torkade frukter och trevligt viniös trots att den inte har sparats. Jag ska köpa mig några flaskor till och blindprova mot Thomas Hardy’s Ale, en att bara dricka en stilla kväl och en hel drös att ha i källaren till lämpliga tillfällen samt en att avsmaka vid lämpligare tillfälle. Jag ändrar mig där till annat tillfälle, jag vet inte om det kan bli lämpligare än så här.

 

En låda öl

Det händer ju inte allt för sällan att jag kliver ut från Systembolaget här i stan med en hel låda öl i famnen. Det annorlunda denna gången var att jag hade plockat alla femton flaskorna direkt från hyllan. Med andra ord så är julöl här igen. Det var de redan i måndags men jag har inte kommit från jobbet varken måndag eller tisdag innan Systembolaget har stängt. Nu blev det in och bottanisera men jag hade lite för bråttom. Jag missade faktiskt en öl, The Shipyard Longfelloww Winter Ale. Men vad blev det med hem då? Först var det en sextett öl som man nära nog kan kalla klassiska numera. N’ice Chouffe med sin sötma och fyllighet, Mysingen med sin nejlikaton som gör den värd att sparas fram mot midsommar, Grebbestads Julöl som i all sin anspråkslöshet är ett fantastiskt öl samt de lite mera massiva Oppigårds Winter Ale och Sigtunas Snowblind. Den sjätte ölen bland klassikerna är den största klassikern av de alla, Jämtlands Julöl, sjöodjuret är tillbaka. Vad vore julen utan den?

Det blev sex stycken utmanare också i form av Brewdogs There Is No Santa. Jag gillar inte Brewdogs grejor så där mycket i vanliga fall men jag var nyfiken på vad de hade gjort av konceptet julöl. Från USA hittade jag Abita Christmas Ale som jag vet nada om och den ständigt återkommande och ständigt varierade Anchor Christmas Ale. Enligt flaskan är det 37:e upplagan av den. Normalt brukar den variera mellan kryddad till massivt kryddad. Barley Wines är alltid spännande och följaktligen släpade jag hem S:t Eriks God Jul. En lager till blev det och det är Sigtuna som levererar denna. Å så årets förväntning, Gouden Carolus Christmas Ale. Denna öl som jag har hyllat flera gånger innan men bara på minnet av den. Ska bli myccket spännande att se om den smakar så bra som jag hoppas.

Dessutom blev det tre utmanare. Sigtunas inte helt ofarligt Midvinterblot, sitta framförbrassan ölen Hibernation från Great Divide å så den med det konstiga namnet Underlig Jul. En inte helt lättillgänglig med sin kryddning.

Det som är kvar då, är det inget bra? Tja, vad ska man säga om Sofiero, Pripps, Mariestad, Åbro? En sak är säker, jag behöver inte göra reklam för dem. Nils Oscars julölar, Nisse, Fuller’s Winter Ale m.fl gick bort av utrymmesskäl, tomrumsskäl och fyllnadsskäl. Man kan inte dricka hur mycket öl som helst och plånboken blir lätt tom i juletid i alla fall.

Alla omdömena är alltså avgivna utan att jag har smakat årets versioner.

Det är ju så här det ska var

Thomas Hardy's Ale är en av de sorter jag försöker spara systematiskt.

Nyheter, provsmakningar, vilken trappist är bäst, vilken pub är bäst, vertikal provningar, humleprovningar… Allt är spännande att läsa men ibland blir det för mycket. Igår satt jag och min fru med varsitt glas barley wine och lite ost&kex. Ett tänt ljus, Sophie Zelmani på Spotify. Underbart gott! En Roquefort som var lite krämigare än vanligt, den kan vara lite skarp ibland. Mildare smaker i form av Vacherol och så lite färskost med vitlök och gräslök. Först hade vi Bötet Barley Wine och sedan korkade vi upp en Thomas Hardy’s Ale 2005. Bötet är med lätthet Sveriges bästa barley wine och Thomas Hardy’s Ale tar första platsen i världen. Kan vara så att den tar förstaplatsen all öl räknat över huvud taget, japp så är det allt. Jag kan inte fult ut uttrycka den sorg jag känner över att den inte bryggs längre. Min fru där emot tyckte nog att Bötet var snäppet godare, och visst det kan nog så vara.

Mohawk Barley Wine

Med ett fräsande häller jag upp ölen. Skummet formligen hoppar omkring i glaset men orken tryter snabbt. Aromen har något intressant i sig. Inte malt, humle eller alkohol som brukar kunna vara dominanten i dylika öl. Något annat, jag undrar vad det är. Namnet på någon okänd spritsort dansar runt i hjärnan. Kan det möjligen vara en trevlig oxidation även om ölen inte är lagrad. Lagras bör den dock kunna göras. Jag bestämmer mig redan här för att köpa några flaskor. Jag börjar läsa på flaskan och finner att ölen inte alls är någon ”amerikansk” barleywine som jag hade misstänkt innan med tanke på Mohawks övriga öl. Orginalet lär istället gå att finna i Skottland men så Skottig upplever jag inte ölen. Dags för en första klunk. Hur kan en öl vara lätt och fyllig samtidigt? Svaret stavas kolsyra och det har denna flaska gott om. Sötma, mera av det där jag inte känner igen och massor av alkohol. Detta är sannerligen inte en öl att leka med. Lite för sötsliskig men jag har lite ost att rädda situationen med. Ihop med brödet och osten tonas kantigheten ned något men detta är nog en öl som bör väntas in. Köp ett par flaskor extra och stoppa undan till jul, 2012

Tappning idag igen

Barley Wine är troligen den ölsort jag gillar bäst. Givetvis är det så att olika sorter är bäst vid olika tillfällen. T.ex. dricker de flesta ljus lager helst vid varmare väder medan nämnda barley wine kommer mest till sin rätt efter maten under det mörkare halvåret. Själv gillar jag mörker, regn, kyla, dis, november och tända brasor så alltså är barley wine min melodi.

Ikväll var det dags att tappa upp mitt första seriösa försök till en av dessa starka ales. Den 29 april bryggde jag och fick fram ett OG på 1084 och beräknade IBU till 66 BU. Vid omtappningen var SG nere i 1012 och jag tyckte då att beskan saknades i ölen. Nu idag vid tappning hade FG sjunkit ner till 1009 och jag är definitivt säker på att jag borde haft något mera beska men jag är väldigt nöjd med detta första försök. En full back blev det till slut och jag tror redan nu att jag kommer att tycka att det är för lite. Som Jamil Zainasheff brukar säga. Small beers, brew small. Big beers, brew big! Alltså öl som bitters, stouts, pilsner o.s.v. Dessa ska man brygga små mängder av och dricka upp fort. Starka öl som barley wine, imperial stout eller dubbelbockar bör man brygga massor av, spara i källaren och långsamt uppleva hur ölen utvecklas. 20 flaskor, en flaska var tredje månad… då räker ölen i knappt sju år. Troligen har infektionerna ätit upp den tidigare så jag kan nog öka dricktakten något.

 

Har någon ett bra förslag på namn så får ni gärna lämna förslag.