Bearded Nurse Barley Wine

Varför krångla till det hela? Jaga smakkombinationer, blandningar, nya kickar? Dumt, gör det enkelt att leva. Korka upp en underbar Barley Wine, plocka fram en ost, det behövs inte mera än en ost. Man behöver inte alltid ha en hel bricka. Den här gången blev det en Castello Matured Cheddar. Långt ifrån min idealfora när det gäller ostmärken. Castello, låter typiskt italienskt eller franskt i mina öron. Verkligheten är att det är Arla Danmarks varumärke. Ett fejkat sydeuropiskt ostmärke gör en god cheddar. Finns att köpa i bulk och jag har verkligen inga problem med priset normalt men tänker man på vad Arla pressar sina mjölkpriser gentemot bönderna till med sina danska kollegor som anledning så kanske man ska skämmas.

Nåväl, all romantik och etik över bord. Detta är öl och öl går före allt. Nu gäller det att få ölen att sjunga maximalt och då är ost en bra tonsättare. Bearded Nurse Barley Wine är en öl som bryggs av Electric Nurse i samarbete med Weird Beard Brew Company. Jag vet inte riktigt hur många gånger de har varit över och bryggt eller om de ens är över varje gång. Jag tror att det numera är Weird Beard som sköter det på egen hand, rätta mig gärna om någon annan vet bättre.

Den här flaskan har stått i källaren en stund så det är med viss nyfikenhet jag öppnar den.

Rödaktig, mörk färg och ett fräsigt skum tyder på att den inte är riktigt lika lagrad som jag trodde. Maltig, mentol, humlig, mycket kolsyra, hade kunnat legat längre. Maltig, lätt kropp för en Barley Wine. Inte min favoritbarley wine men god nog för en fredagskväll. Eller en tisdag med för den delen.

De väderbita få har åter samlats (Fast detta är såklart old news)

Hittade en liten lapp, troligen från 2012, 2013 eller 2014… vet att jag ofta skrev utkast till blogginlägg på papper då. Borde inte vara från 2014 för då skrev jag ett inlägg om Solstice d’Hiver. Vissa år blir det något skrivet, andra år inget men varje år sedan många år tillbaka har jag druckit en Solstice d’Hiver samma kväll som solen vänder och vi går mot ljusare tider. En otroligt trevlig tradition. I år delade flaskan med min fru, som tyckte att den var förföriskt god vilket hon hade helt rätt i. Lite synd att årgången med bästföredatum 31 december 2013 nu är slut. Jag har lager för de kommande åren men det börjar bli dags att se över tillgången.

De invigda i statyform

Högt upp, med utsikt över nejden samlas som sig bör de invigda. Med sina spetsiga mössor som kastar skuggor in mot skogsbrynet från ljusets sken, med sina allvarliga ögon samlas de i ring. Mumlande röster hörs från ringen när de urgamla texterna reciteras. De grå vadmalsdräkterna har gått i arv från bärare till bärare. Det är den här dagen som ljuset äntligen återvänder och den dagen ska givetvis firas med öl. Solstice d’Hiver från Montrealbryggeriet Dieu du Ciel är den gudomliga dryck som finns i deras bägare. Skål för solen

Mot bättre vetande

I mitt sökande efter den perfekta brittiska ölen (lugn, jag bara överdriver, det finns ingen sådan öl) så köpte jag ett antal öl för att ta igen lite förlorad mark här på bloggen. I den lådan fanns det två öl som jag absolut köpte mot bättre vetande. Det var Tiny Rebels Fizzy Bubbly och Sirens Maiden 2019. Det finns stor skillnad mellan dessa två ölen men gemensamt är att om jag hade varit logisk så hade jag inte köpt dessa två öl.
Vi börjar med Maiden från Siren Craft Brew och då i deras 2019 tappning av denna Barley Wine. Jag gillar Siren som bryggeri, snygga etiketter, bra öl, ofta otroligt goda men ibland allt för humliga för min smak. Detta är som sagt en Barley Wine så det borgar för att jag ska gilla den men det som gör att jag egentligen borde backa på den är priset. 115 kr för 37,5 cl är överdrivet hur snygg flaskan än är och vaxet gör inte mig gladare. Fast, köpte den gjorde jag så med facit i hand tror jag att Siren och Great Brands gjorde rätt. Jag gissar att det inte är en öl som man hoppas på hur mycket omköp som helst på.
Tiny Rebels är jag som bryggeri mera skeptisk till. Jag minns deras introduktion på Stockholmsmässan för evigheter sedan. Tunn kropp, inga karamelltoner och obskyra mängder humle. Fizzy Bubble är en lageröl med Key Lime i en burk som ser ut som om den innehåller läsk. Knappast en öl jag kommer tycka om men ibland måste man stödköpa.Hur ska vi annars få mera Walesisk öl på Bolaget? Varför vi vill ha mera sådan öl på Bolaget är en helt ovidkommande fråga!

Solstice d’Hiver – i år igen

Så sitter jag här med min vintersolståndsöl, Solstice d’Hiver. Jag tror att det är nionde året irad som jag firar vintersolståndet med denna kanadensiska läckerhet. Mentol och hostmedicintonerna fullkomligen brakar fram i denna synnerligen vällagrade flaska med ett bäst föredatum 2013. Hur god får en öl vara och hur mycket kan man längta efter en öl?

Den här ölen dricker jag bara en gång per år. Jag har redan förberett mig genom att köpa på mig några flaskor med BF-datum 2020 som kommer att ersätta mina ”1013”-flaskor 2021. Jag har alltså en sådan här magnefik flaska kvar.

Det här är en mångsidig öl, i alla fall lagrad som denna. De lite allertare tonerna i ölen trivs bra med ett massivt rågbröd som har beklätts med en senapsoströra för att toppas med kallrökt lax som har skurits i tunna, tunna skivor och rullats till rosor. Toppat med lite krispig ruccola. De viniösa tonerna som skapats under åren i källaren samarbetar likt två kanadensiska socialdemokrater med en bit chokladkaka och även en murrig och brötig lantost från det lokala mejeriet Påverås trivs den ihop med.
En otroligt trevlig öl som bär fram budskapet om solens återkomst på bästa möjliga vis. Skål på er, själv har jag 365 dagar att fundera ut om jag ska plocka den sista 2013-utgångsdatum-ölflaskan eller om jag ska ta en sju år yngre version nästa år.

Solstice d'Hiver, Dieu du ciel, flaska, ost, glad, Karlströms Malt

Vintage Ale 2018 – med ost

Fullers Vintage Ale 2013, ost, flaska, kängor, Karlströms MaltIbland ska man skämma bort sig själv. Bara njuta lite extra. Jag gör det ganska ofta, inte alltid med öl utan det kan vara med ett glas kaffe jag lagt lite extra energi på, något extra gott till kvällsteet men då skriver jag inte om det här. Ofta blir det inte av att jag skriver något här på bloggen även om det är öl bara för att jag har ju redan skrivit om den eller den ölen. Snetänkt av mig skulle jag tro. Ni som följer bloggen, jag tror att ni sitter i samma bubbla som jag mer eller mindre. Alltså gillar ni att se bilder på Fuller’s ESB, Granny MacGragle, London Porter eller någon annan öl som jag dricker regelbundet. Gärna i någon spännande kombination eller situation.

Fullers Vintage Ale 2013, glas, eld, Karlströms MaltFuller’s Vintage Ale är en sådan lyx att få öppna, speciellt med en bit ost till. Jag skulle smörja in läderkängorna här om kvällen, det måste göras på rätt sätt. Det kan hända att det finns många rätt sätt men det mest rätta är att göra det framför en sprakande brasa. Helst ska brasan vara i en strömlös stuga men i brist på sådan får min källare duga.
Just denna kvällen blev det en bit Morbier. Inget överflöd, bara en sorts ost och en sorts öl. Den mjuka, krämiga konsistensen förstärktes av värmen från brasan och det var inte alls svårt att dricka ur hela flaskan själv. Riktigt udda detta av Fuller’s att prångla ut sin London Pide i 33-cl flaskor medan Vintage Alen kommer i halvlitrar. Tvärt om hade varit bättre.

Fullers Vintage Ale 2013, ost, flaska, Karlströms Malt

Thomas Hardy’s Ale – formspråk

Thomas Hardy's Ale, flaskor, Meantime, O'Hanlons, Karlströms MaltFrån det vackra till det bulliga skulle rubriken ha kunnat varit också. Det hade varit mera mystik och spänning över den men eftersom jag inte har så mycket substans i inlägget så passade den enkla och informativa rubriken bra.

Jag älskar barley wines i allmänhet, även bullriga i amerikansk stil med massor av humlearom. I synnerhet håller jag Thomas Hardy’s Ale riktigt högt, aldra högst rent av. Ofta svarar jag lite glidande på frågan om världens godaste öl men ett möjligt svar skulle kunna var Thomas Hardy’s Ale. Det den har mest emot sig är att den liksom spontant kräver unika tillfällen för att drickas vilket är helt fel. Man kan öppna den en onsdag och dricka den till en enda ostsort, gärna en Gruyère eller en medellagrad Herrgårdsost.

Ölen har en brokig historia och brygdes först av Eldrgidge Pope i Dorset för att fira författaren 40 år efter hans död. Ölen producerades nu och då hos bryggeriet som 1999 slog igen för gott. 2003 – 2008 brygdes ölen av O’Hanlon’s Brewery men varumärket hörde inte till dem. 2012 köps varumärket av två italienska bröder och de buteljeringar vi ser idag bryggs hos Meantime, London.

Thomas Hardy's Ale, flaskor, Meantime, O'Hanlons, Karlströms Malt2Smakmässigt skiljer sig ölen åt, det är svårt att få kontinuitet i en dylik öl eftersom man brygger den för sällan. Där emot har man numera flera varianter, ekfatslagring bland annat. Personligen tycker jag att flaskorna har blivit betydligt sämre, de känns inte alls lika smäckra längre. Volymen är 33 cl men det ser mycket större ut. Mera förlåtande blir jag när jag ser äldre flaskor för dessa är liknande i formen. Kan det vara så enelt att jag gillar det som jag såg först? Sedan kläcker jag det, färgkombinationen på etiketten. Själva dispositionen är den samma på alla flaskorna men inte färgen och det är där som jag tycker att man går lite vilse, framförallt med den ljusa. Goda öl allihop hur som helst.

Bearded Nurse – Londontemat fortsätter

Jag är djup och innerligt förälskad i natur, glesbygd och småstäder. Jag tycker om att dricka gott kaffe men jag gör det hellre i en fransk lantby än i Paris, Marseille, Nice o.s.v. Jag uppskattar en underbar tallrik enkel pasta men jag äter den hellre i Trento, Norra Italien än inne i gyttret i Venedig. Trots detta så återkommer jag till London hela tiden. Stor-London har närmare nio miljoner invånare och även om den är relativt glest befolkad så är det mycket folk över allt. Man är sällan helt själv, även en tisdagmorgon i Hyde Park så ser man folk, Trafalgar Square har givetvis lite mindre med folk på natten men det krävs troligen 7-8 minusgrader och kraftig blåst för att du ska få stå där själv i mer än fem minuter.

London är så pass stort att det är dumt att prata om den som en stad och när vi gör våra resor dit är det mest inom Zone 1 och 2 vi håller oss. Mitt inne i smeten alltså. Weird Beard är ett av mina favoritbryggerier i London, tyvärr har jag aldrig tagit mig dit för att besöka dem. De finns lite längre ut, Zone 4 är knappast en helt annan del av världen men tillräckligt långt ut för att vara lite krångligt. Sådan tur då att Brewtrade hjälper till att ta dem till Sverige så jag i alla fall får dricka deras öl. Mest och bäst handlar det om mörka öl. Både alkoholstinna som Something, something Darkside eller helt i andra änden typ Black Perle, en fantastisk milkstout på 3,8%. De ligger inte alls toklångt ut, man kan kliva av Picadilly Line vid Boston Manor men sedan behövs lite bussåka och trixande så det har inte fallit sig ännu.

Nåväl, mycket svamlande för att komma fram till Bearded Nurse, en barley wine de har gjort i samarbete med Electric Nurse (som om jag har fattat rätt är mer eller mindre identiskt med Brewtrade) Jag har läst en del kommentarer om att den skulle vara lite sämre i år än tidigare upplagor men jag tycker absolut inte att det var något svårt att dricka ur den här flaskan.

Svagt skum som inte orkade stanna kvar. Djupt röd mörk färg.

Aromen är maltig, fyllig och komplement av toffé och kola

Fyllig munkänsla med mjuk och sparsam kolsyra. Lätt i känslan trots en tung kropp. Maltig, rostat bröd, toffe, en finstämd lakritston, värmande alkoholsötma som blir torrar mot slutet av klunken. Vegitativ humleton, endast lätt.

Riktigt trevlig öl även i år.

Weird Beard Bearded Nurse, Something something Darkside, Karlströms Malt, ölflaskor

Julen, en ständig källa till glädje

Barley Wine Tryfflar, Thomas Hardy's, Karlströms MaltNi vet, klappar ska köpas, köttbullar rullas, blommor delas ut, barn ska skjutsas och det är en hel del att städa. Att då mitt i allt detta få gå ut i köket, på uppmaning av sin fru, dricka en flaska Thomas Hardy´s är inte fel. Fast inte hela är klart. En knapp deciliter av den gyllene drycken ska ner i Barley Wine tryfflarna. En självklarhet på gottebordet som barnen strängt tilltalas att låta bli. Jag skyller på ölen i smeten men sanningen är att jag vill ha så mycket av tryfflarna själv som jag kan få.

Receptet hittar ni här, jag skrev om det för flera år sedan. Nu straxt efter ett å natten åker plastfolien på och smeten in i kylen. Imorgon tar jag en sväng förbi bryggeriet och hämtar två nävar karamellmalt som sedan mals och silas för att rulla tryfflarna i istället för klassisk kakao.

Fuller’s Imperial IPA

Ännu en öl från Fuller’s som är riktigt, riktigt god men som har ett något missvisande namn. En gång är ingen gång, två gånger är en vana men vad gör det? Och till skillnad från Fuller/Cloudwaters New England IPA är det definitivt diskutabelt denna gång om jag eller Fuller’s har rätt. Men, det ska vi inte gräva ner oss för mycket i.

Fuller's IIPA, Karlströms MaltHur som så är det en öl jag hoppas på att få tag på ett par flaskor extra för att ha i källaren för att dricka till ostbrickan under vinterhalvåret. Kanske kommer den att mogna och bli bättre med åren eller om sötman kommer att växa för mycket hos den. Det är inte imperial i beskan vill jag påstå.

Som sedvanligt hos Fuller’s så kommer ölen i en snygg pappkartong. Jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag tycker om det. Det blir givetvis lite exklusivare men det är onödigt, främst för miljön men också för priset samt att de blir fula med åren i min något för fuktiga källare.

Vackert mahoneyfärgad eller bara mörkt bärnstensfärgad. Välj själv hur skönmålande ni vill att beskrivningen ska vara. Svagt, krämigt, vitt skum.

Stor, mäktig arom som är fylld med sötma, madeiratoner. Jordiga humletoner, tydligt markerade men inte intensiv. Fikon och apelsinskal kompletterar aromen.

Medium till kraftig kropp. Maltiga smaker och medium till låg kolsyra. Karmelltoner, honungsötma, jordigt och lätt teaktigt. Engelskt te som dragit läng, länge. Fruktigt och värmande, om jag valde madeira som starkvinsreferens innan så drar det mera åt sherry nu. Lång, mustig, värmande eftersmak.

Riktigt nöjd med ölen och har bett personalen på mitt lokala bolag försöka få tag på några flera flaskor som jag kan ha hemma och köra parallellt med deras Vintage Ale eller någon barley wine till ostbrickan när man är några stycken att dela på godsakerna.

Fuller’s Golden Pride

Golden Pride, Fuller's, Karlströms MaltIkväll har vi haft lite träff med aktieägarna på Nya Victoria. Varit ute och druckit öl, ätit burgare och suttit och pratat en massa. Efter några rätt moderata öl var jag sugen på en bra avslutning men det fanns ingen imperial stout, barley wine eller knappt något strong ale alls i sortimentet så jag gick sonika hem. För i min källare finns resurser. Jag stod där och tittade lite på mina olika öl och så plötsligt föll blicken på en flaska Golden Pride. Detta är en öl som jag hade med på provningar för dryga tio år sedan men numera slinker den aldrig med. Oförtjänt? Kanske, bäst att ta reda på det.

Stort brusigt skum som snabbt dog undan. Vacker djupröd ton.

Inga stora aromer oavsett vad tillverkaren eller distributören skriver om. Nötigt, fruktigt och lätt viniöst men man måste långt ner i glaset med näsan för att känna aromerna. Vilket kan vara väl värt besväret för det luktar fint.

Om man nu hade tänkt sig lite barley wine över den här ölen så sänkte aromen förväntningarna och första klunkarna ändrar ambitionen ytterligare. Alkoholen finns klart närvarande men mera som sötma än som värmande, det är en öl med stor hinkabilitet, inte alls en sipparöl som man tänker sig barley wine. Det är en strong ale och man känner igen både ESB och London Pride i smaken på den. Detta är fylligare, sötare men inte så mycket mera komplext.

Att jag gillar Fuller’s har nog inte undgått någon men detta är inte någon av deras bästa öl enligt mig. Jag hoppas på mera komplexitet, större kraft och mera wow av en öl på 8,5% En sådan här öl ska man inte dricka pintvis av men det gör man lätt med denna. Jag prövade med lite ost till men är det en öl till osten man letar efter så är det bättre att välja en flaska Vintage. Vintageölen är förövrigt baserad på just Golden Pride. Dels flaskjäser den men den har dessutom varierat humlerecept så helt samma öl är det inte. Ibland är det samma humlesorter (vet inte om det är samma tider och mängder) men ibland kör man helt andra. Undrar om inte ordet vintage och den fina lådan gör sitt till smaken också. Maltbasen lär dock vara den samma varje år.

Vill man ha en fyllig öl med lagom alkohol så tar man ESB eller 1845. Vill man ha en bra barley wine så väljer man något annat bryggeri helt enkel. (OBS Fuller’s påstår ingen stans att detta är en barley wine, det är bara min uppfattning om att den borde vara det) I ärlighetens namn kanske man ska påpeka det faktum att jag redan har tömt flaskan. Lättdrucken var ordet sa Bull!