Varför tycker medelsvensson att Mariestad Export är så god?

Frågan är egentligen inte min utan signaturen Helsinge på Svenska Ölfrämjandets forum. Enligt honom så ligger Mariestad Export (han skriver egentligen inte Export men jag utgår ifrån att det är den som han menar.) nästan alltid på topp 3 i försäljning hos bolaget. Hur det är med den saken låter jag vara osagt men nog säljer den bra, inte bara här i Mariestadöknen Skaraborg. Hursom helst, hela tråden har ni här (http://www.svenskaolframjandet.se/node/3616) men jag tycker/tyckte att den innehöll några klart tveksamma påståenden. Bland annat att Mariestad och Norrlands skulle vara samma öl egentligen eller att även om de bryggs olika så är de så lika att man inte kan sära på dem. Jag bestämde mig för att göra en liten provning ihop med mina grannar. Stjärnan och Grannen är med i Gröna Husets Ölsällskap så de fick representera ölnördar ihop med mig även om båda, och speciellt den ene, ”tvingas” dricka menlös billig lager ibland för sällskaps skull. Rickard och Ulf känner båda till namnet på några svenska microbryggerier och väljer dessa ibland men dricker oftas standardlager. Samling kompletterades med min fru som jag har använjt från Carlsbergsdrickande och Anna som hellre dricker rosévin i bersån. Där har ni panelen i sammandrag. Deras uppdrag var att testa fyra olika ljusa lager och besvara följande frågor:

  • Är det skillnad på dem?
  • Vilken är Mariestad Export?
  • Vilken smakar bäst?

Vilka var då ölen? Givetvis Mariestad Export annars hade ju själva grundkonceptet med provningen fallit. Sedan hade jag med Norrlands Guld av flera anledningar. En av dem är att det är samma bryggare, en annan att det är en öl som jag räknar som enklare (och sämre) än Mariestad. Dessutom refererar Bark i ovan nämnda diskussion till någon slags provning där citat ”flera kunniga och erfarna ölbloggare för något år sedan försökte, och ansträngde sig hårt, för att hitta några skillnader mellan Mariestads och Norrlands Guld. Utan att lyckas.” slut citat. Min tanke var att detta är nog en skröna för nog är det väl skillnad mellan dessa. Som tredjeöl hade jag valt en ljus lager som jag inte gärna dricker, Kung. Den säljer dock bra och detta utan någon större reklamkampanj. Från början hade jag bara tänkt mig dessa tre öl men när jag stod på bolaget så föll ögonen på Dugges Lager No 1 och jag tänkte att vi måste testa vad panelen tycker om den. Är det så att kvalitetsöl alltid slår standardlager?

Vad blev utfallet då? Förutom att jag lyckades spilla ut en massa öl vid serverandet? Jo, alla utom Anna var rörande överens om att Dugges öl stack ut väldigt mycket. Anna ville först hävda att det inte var någon skillnad alls. Det kan ha att göra med att vi inte alls provade under tystnad, vita dukar som bakgrund o.s.v. När vi andra påpekade vissa skillnader så höll hon med att Dugges skiljde sig kraftigt. Och i hennes åsikt till det sämre. Övriga var överens om att det fanns många tillfällen då de hellre skulle dricka en Dugges än de övriga. Men det fanns även tillfällen då de ville ha en enklare öl. Ska man ha några stycken spelar det dyrare priset inget roll men om man köper hem en hel platta/back så faller den bort. Bland annat för att den inte står i back som man bara kan ta med sig.

Att Dugges skulle sticka ut var ingen nyhet givetvis men hur var det med de tre andra ölen? Kunde panelen sära på dem. Tvärt emot bröderna Lindström och ev. erfarna ölfrämjare så tyckte min testpanel att Mariestad höjde sig ett klart snäpp över de andra två. Den smakade som vanlig öl medan två andra var tråkigare, plattare och bara lättdruckna utan större karaktär. Det var lite olika gissningar på vilken sort det var som stack ut. Panelen hade fått hjälpen att det var svenska öl och att två kom från samma bryggeri. Någon gissade på att det borde ha varit Mariestadsölen som smakade lite bättre medan någon annan trodde att de två lika ölen var Mariestad och något mer från Spendrups. Vi gjorde lite improviserade tester genom att be personen blunda och så gav vi slumpvis glas och testpersonen skulle säga vilken av de tre ölen det var. Och varje gång man fick smaka Mariestad och något mera plockade man ut ”finölen”. Mariestad är fylligare, lite karamellig, aningen mera karaktärsfull. Smakar och luktar mera och har en fylligare eftersmak.

Vad gör skillnaden i ölen då. Alla tre ölen har ungefär samma vörtstyrka och jäser ut lika mycket. Båda Kung och Norrlands Guld använder enbart pilsnermalt och både humleextrakt och pellets. Norrlands dock bara två givor och sorterna Magnum och Perle. Kung har alltså tre givor och tre sorter Hallertau. Mariestad har en relativt stor (jag fick inte veta hur stor del), aningen mera humle totalt sett jämfört med Norrlands Guld och man använder extrakt samt pellets av Magnum, Perle och Spalter Select.

Summerar man det hela så visst finns det likheter och visst kan man blanda ihop öl men Mariestad skiljer sig från Kung och Norrlands Guld i alla fall. Inte tror jag att några ölfrämjare har satt sig ner utan att kunna känna skillnaden. Finns det tillfällen då den är bättre än t.ex. Dugges Lager? Säkerligen, Mariestad är välbrygd och en öl som håller sin kvalitet. Skulle man sedan väga in priset så finns det säkerligen gånger jag hellre bjuder på en Mariestad för 30 kr/litern än en Dugges på 50 kr/liter medan Kung/Norrland allt får stå kvar i backen oavsett pris. När det gäller att dricka själv så är det inte alltid som jag vill ha munnen full med beska men oftast väljer jag nog en ale, av ren slentrian troligen för Mariestad håller.

Ölfakta: Richard Bengtsson (Bryggmästare, Spendrups) och Carina Johansson (Åbro konsumentkontakt)

I år blev det julöl på julaftonen

Jag hoppas att julen har varit skön med många fina, kluckande klappar. Själv har jag haft en fin julhelg med mat, klappar, glada barn, lite eftertanke allt i en salig blandning. Till skillnad mot tidigare år så blev det lite starköl till julmaten mitt på julaftonen. Tre olika öl avsmakades, den lena, lättsam Åbro Sigil, den kantiga och lite beska Tomte samt den helt perfekta Julens Budbärare. Nu hade jag fördelen att kunna dricka lite av varje hela tiden och konstaterar snabbt att den mjuka Åbron passar bra överallt på julbordet men den känns mest som ett säkert kort inte som något revolutionerande. Tomte var första smakningen på två år och jag upplevde den som allt för kolsyrig vilket man delvis löser genom att skvimpa runt i glaset med drycken och bitvis lite väl besk. Beskan tycker jag gör sig himmelskt till den traditionellt inlagda sillen med syrlig lag. Passar även bra ihop med de rökta godsakerna. Däremot blev den för mycket till Janzon, köttbullarna och det andra småvarma. Sedan är jag ju tokpartisk vad det gäller Julens Budbärare eftersom jag har varit med och bryggt den men porter är och förblir en favorittyp av öl. Min provsmakning visar att julbordet faktiskt inte behöver en öl (om man inte nöjer sig) utan gärna ska ha flera olika öl till olika delar. Senare på kvällen, när barnen hade somnat in var planen att smutta på en Thomas Hardy’s Ale eller en Stone Imperial Stout men båda finns kvar nere i källaren.

julens-budbarare

Julölsprovning

Vi träffades för att prova lite julöl här om kvällen. Jag inledde med en Wisby Julbrygd till maten innan de övriga dök upp och sedan provade vi sorterna två och två.

Wisby Julbrygd

Mörka röda toner och ett litet skum som dog relativt snabbt. En ganska liten arom men ack så delikat. Knäckig, maltig, lite kryddig och en svag citruston. Smaken når inte riktigt upp till samma höjd som aromen. Beska, brända toner men inte så mycket mera. Tre tomteluvor får man allt ge den trotts allt.

Mariestads Julbrygd vs Nils Oscar Kalasjulöl

Mariestad

Gisses vad mörk den var. Det hade jag inte riktigt väntat mig. Nästan svart. Välbalanserad öl med mera kraft än jag kommer ihåg den. Ingen dålig öl vilket jag inte anser att den vanliga är heller. Aromen är fruktig underjäsningen till trotts och kryddig. Aningen brödig och helt ren. Smaken är brödig, aningen söt men det balanseras bra av humle och framför allt brända toner.

Nils Oscar

Betydlig ljusare än Mariestad och med en helt arom. Tyvärr känns den aningen ”grön”i doften. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men gräsig, vegetabil och grön helt enkelt. Systembolaget föreslår jasminris och det brukar jag rynka på näsan åt så det kanske kan stämma. Smaken är något bättre men på det hela är det en för besk och närmast obalanserad öl.

Vinnaren är glasklart Mariestad!

Mysingen Midvinterbrygd vs Midvinternattens Mörker Winter Ale

Mysingen

Nära nog svart i färgen. Aromen är mäktig med kryddighet, medicinala toner, färskriven apelsinskal och lite belgisk på det stora hela. Smaken samstämmer men den är inte helt lättillgänglig. Detta är en öl man ska se till att smaka innan man köper hem en back. Njut den gärna långsamt ihop med julklappsboken eller till valda delar av julmaten. Kan kanske behöva en Åbro Sigill eller Grebbestad Julöl att skölja ned med.

Midvinternatten

En arom som lovar gott och som känns trevlig om än lite väl oortodox. Överslag av nejlikor i smaken gör att det skulle vara svårt att orka med en hel sådan här öl, absolut inte två. Kan dock passa bättre ihop med julmat än för sig själv.

Vinnaren är Mysingen

Åbro Sigill vs Rudolf Ren Ale

Åbro

Jag har sedan länge utvecklat en viss respekt för Åbro. Inte så att jag tycker bra om dom nej helt tvärt om faktiskt men man måste ändå respektera någon som klarar av att brygga många öl men med en huskänsla. Det varmed stor skeptisk jag tog mig ann ölen och den hade alltså inte varit med om inte Hjalmar hade önskat detta.

Ölen hälls upp med ett vitt skum medan färgen är rejält mörk. Aromen är aningen matt med sin maltighet och sin sötma. Smaken känns en aningen tråkig och jag förvånas över systembolagets 7-9 på smakklockan för beskan. 5-6 hade passat bättre. Extremt kort efterbeska och lättdrucken öl. Aningen för hög nivå av smörkolasmak tycker jag. Synd att dom inte har jästen något renare. Men det är en öl som vinner i lite i längden och jag tror att den kan passa bra på julbordet. Får nog lov att ge den tre tomteluvor trots allt.

Rudolf

Rudolf är när nog svart och doftar betydligt mera. Nötter, kaffe, brända toner, lite fruktighet (citrus). Smaken är kryddig, fruktig och jag anar lite rök i den. Kanske lite lakrits i bakgrunden också. Som vanligt känner jag att Dugges tar i för mycket av det beska och jag tycker att detta slår över lite nu när jag dricker den ensam. Kan tänka mig att den blir väldigt bra till silldelen och det kallskurna på julbordet. Själv kommer jag kanske handla på mig ett par flaskor extra att spara till nästa jul. Den är nära men jag vill inte riktigt ge den en fyra. Klar vinnare är den över Åbro Sigill och detta efter en värdig kamp. Åbro Sigill var bättre än väntat alltså.

St Peter’s Winter Ale vs Fuller’s Old Winter Ale

Så var det dags för två vinteröl. Dessa öl ger mig ingen ölkänsla alls och borde kanske därmed diskvalificeras men dom finns med i julölssläppet. St Peters är riktigt mörk medan Fuller´s är mera bärnstensfärgad. Mera fest hos Fuller’s men mera tyngd hos St Peter’s med andra ord. Detta är två relativt lika öl med liknande aromer. Båda två vilar tungt på traditionella engelska dofter men St Peter’s känns fräsch rakt igenom medan Fuller’s har en något typisk unkenhet över sig. Humlen är inte helt frånvarande men tillåts inte dominera utan får spela en bakgrunds roll. Det är enkla, okomplicerade öl som utan att jag skulle reagera väl skulle kunnas serveras i mars, april med våren i full blom i East Anglia. Smaken är fruktig, lite dragning åt choklad (där av vinter antar jag) och med ett visst mått sötma. Lättdruckna med en härligt lång eftersmak.

Lika eller inte. St Peter’s framträder efter ett tag som en tydlig vinnare genom sina renare smaker.

N’ice Chouffe vs Corsendonk Christmas Ale

Nu börjar det bli en aningen jobbigt för huvudet och smaklökarna.Istället för att skriva något som jag inte riktigt har koll på så konstaterar jag att detta är frågan om två ganska typiska mörka belgare där N’ice Chouffen vinner knappt före Corsendonken men om man tittar på priset så vinner N’ice Chouffe överlägset. 50 kronor för en 75 cl flaska är bra pris. En rolig detalj var att jag trodde att jag förra året tyckte bäst om Corsendonken men när jag hittade gamla anteckningar så visade det sig att jag inte tyckte detta.

Om jag från detta skulle plocka ut tre öl jag köper igen så får det nog bli N’ice Chouffe för jag gillar belgare, St Peter’s av samma skäl men byt ut Belgien mot England och Mysingen för den rätta julkänslan. Till nästa jul sparar jag Rudolf Ren Ale om jag inte dricker den på den årliga majgrillningen med Gröna Huset.

Nyheter på systembolaget den 1 oktober

1 oktober medger nya lanseringar av öl och whisky som ska få finnas kvar i ordinarie sortimentet. Det är alltså inte fråga om tillfälliga nyheter utan godsaker som ska finna tillgängliga ett helt år. Detta brukar i sin tur medföra att det är tunnsått med riktigt heta nyheter.

 

Vi kastar oss direkt in på ölen. Mest av allt gläder jag mig åt att Westmalle Trippel kommer att finnas. Under lång tid har Systembolaget behandlat Tripplarna styvmoderligt men nu finns både Chimay Vit och Westmalle Trippel. Trevligt, trevligt.

De mörka ölen av belgiskt snitt får sitt med en amerikansk tolkning från North Coast Brewing vid namn Broder Thelonious. Jag har druckit den vid en provning av just Amerikanska varianter på belgiska öl men tyvärr är jag inte alltid välorganiserad och har därför inga konkreta anteckningar att stödja mig mot men om inte minnet sviker mig så smakade den bra.

 

Efter förra höstens bocköl från Slottskällan kommer nu ytterligare en tysköltyp som vi inte ser mycket av på Systembolaget. Det är en Alt-bier från Krombacher Brauerei. Dom är annars mera kända för sina lagertolkningar men Rhenania Alt är alltså en överjäst tysk öl. Det betyder inte att man ska vänta sig en typisk brittisk fruktighet för det är fortfarande en typisk tysk öl. Ytterligare en tysk ölsort som inte brukar rosa marknaden är mörka veteöl. Nu kommer dock Andechser Dunkel. Deras Hefe håller mycket hög klass men den mörka har jag inte testat ännu men har höga förhoppningar på den.

 

Vi som gillar svarta öl får en uppgradering av sortimentet. Oppigårds Starkporter, Samuel Adams Honeyporter och Nils Oscar Rökporter. Mest intressant tycker jag att oppigårdaren verkar vara. Den vann nyligen guld på SWBF i kategorin stout och porter på fat. NO Rökporter kunde man testa förra året och det gjorde jag. Jag kommer ihåg att jag tyckte att den var något för alkoholstark för sitt innehåll. Sedan dessa har den tävlat i World Beer Cup där den vann pris i klassen Smoke-Flavored Beer. Jag kommer definitivt ge den en rejäl chans till. Men hur det blir med Samuel Adams Honey Porter vet jag inte. Den kan allt kvitta. Visst borde det finnas bättre stouts från amerika eller någon roligare ale. Tja, så är det.

 

I det ordinarie sortimentet har det uner en längre tid funnits två varianter av spontanjäst öl. Timmermans Kriek Tradition och Timmermans Kriek. Som tillfälliga nyheter har man regelbundet petat in öl både från Lindemans och Cantillon men nu tar man in en Geuze från Brouwerij Oud Beersel. Detta måste ses som oväntat. Dels valet av bryggeri och att det inte är fråga om en kriek (körsbär) eller framboise (hallon). Fruktölen är betydligt ”lättare” öl. En Geuze är något som man måste närma sig med öppna ögon och ge sig själv tid att lära känna. Tycker ni inte om det första gången så pröva igen.

Alla tre varianterna, Geuze, Kriek och Framboise, bygger på något som kallas Lambic. Bryggandet av Lambic är ett rejäl kliv bakåt i historien. Det är att brygga öl som man gjorde på 11-1200 talet och metoden har bara överlevt i Belgien. Man använder förutom malt även en rejäl dos omältat vete och gammal oxiderar humle. Det helt unika med ölen är att man inte tillsätter jäst utan att ölen får börja jäsa spontant med hjälp av den microflora som finns i luften, väggarna och i jäskärlen på bryggeriet. Resultatet blir rejält surt och här skiljer sig det tre nämna sorterna åt. Kriek och framboise får en andra jäsning när man tillsätter frukten medan en Geuze består av blandningar av gammal och ung lambic. Oud Beersel består av lambic som är mellan ett och tre år gammal. Syrlighet är bara förnamnet och på systembolagets hemsida så talas det om bokna äpplen. Bokna betyder övermogna om någon undrar. (enligt http://g3.spraakdata.gu.se/saob/)

 

Två öl som jag kommer att testa även om jag inte förväntar mig stor dåd är Krusovice Cerne som är en mörk lager och Slottskällan Slottslager som är ljus. I övrigt finns det en lista på öl jag troligen inte kommer testa, någonsin.

 

Bintang Pilsner, miljötänk, ge kunderna vad de vill ha pratar systembolaget om. Vem vill ha Bintang? Hur miljömässigt är det med en blek lager från Indonesien?

Brok Export, när det finns så mycket annat spännande från Polen.

Coors Light, dom måste skämta, när Budweiser börjar göra Ale

Spotlight, tror nog aldrig jag kommer dricka den…fy mig att döma på förhand

Åbro Lejon – Jasså

 

Där emot kommer det ytterligare två produkter som inte klassa som öl men som är värda att nämnas här. Green Goblin är en engelsk cider från Wychwood Brewery. Ska bli spännande att smaka med tanke på deras öl. Weihenstephaner Hefeweissbier Alkoholfrei, en alkoholfri veteöl? Tja, den kan inte vara sämre än den jag prövade för 3-4 år sedan i Tyskland. Hoppas att det inte är samma, tusan att jag inte gör bättre anteckningar.