Ett lyckat uppköp?

I efterkrigstidens Sverige var uppköpen av bryggerier inget ovanligt alls och på 70-talet exploderade det. Imploderade kanske är ett bättre uttryck. Lite över 150 stycken innan kriget, ner till 100 i mitten av 1970-talet och sedan ännu djupare ner till under tjoget när det var som sämst. Det där vet ni säkerligen en hel del om och ännu mera så känner ni till hur det nu har exploderat och vi snart har ett bryggeri lite var som helst.

Pendeln har börjat svänga tillbaka och uppköpen börjar bli vanligare. Lagnuita köptes av Heineken, Camden Town gick till AB InBev, Meantime köptes av Miller’s och nu senast Birra del Borgo och åter igen är det AB InBev som står för det glupska. För det är lite så det har låtit hos en del av oss ölbloggare men inte minst hos de (tidigare) lojala konsumenterna. Alla uppköpen har nämligen det gemensamma att de har följts av en hel del negativa reaktioner. Om detta är rätt eller fel tänkte jag inte diskutera här utan istället skriva om ett uppköp som inte har rönt riktigt samma intresse och som skiljer sig på ytterligare ett sätt nämligen genom att jag tror att båda parterna kommer att tjäna på affären. Det finns i alla fall potential för detta.

bron-till-black-isleDet är Innis & Gunns uppköp av Inveralmond. I&G är mycket välkända i sverige för sina ekfatslagrade öl men det är inte alls lika välkänt att de inte har haft ett eget bryggeri. Själv har jag inte grävt så mycket djupare i det hela så med viss reservation så tror jag att snabbversionen av deras historia är följande. Caledonian, där Dougal Sharp var bryggmästare, bryggde en öl som var tänkt att bara finnas till för att smaksätta whiskyfat åt ett av de större destillerierna. Givetvis prövade man smaken av ölet efter de 30 dagar i fatet som destilleriet villa ha. Plötsligt hade man en nischad produkt som snart nog skulle göra viss succe, inte minst i Sverige. Detta var 2002, året efter bildas Innis & Gunn som alltså ”bara” är ett ölföretag, inte ett eget bryggeri. År 2008 var efterfrågan så pass stor att ekfatslagringen hade skapat problem och man började använda Oakeratorn. En stor behållare som man lägger in ekbitar i och sedan pumpar runt ölen igenom. Detta ger jämnare smak av eken, mera volym på mindre yta och säkrare produktion. Ett enstaka fat kunde annars gå helt fel och det slipper man nu. Sedan 2003 har familjen Sharp köpt ut William Grant & Sons, man har utvecklat flera nya produkter dels med samma öl som bas fast olika fat för lagringen och dels helt nya öl som lagrats i ekfat.

2015 gick Innis & Gunn ut med att man tänkte starta en process för att samla kapital till att bygga ett nytt bryggeri på ännu obestämd plats. Jag vet inte om målet var tre miljoner pund eller om det var summan man lyckades dra ihop men hur som helst är det dessa pengar som man i år använder för att köpa ett befintligt bryggeri istället. Fördelarna för Innis & Gunn är tydliga. Att befintligt bryggeri med fungerande bryggverk, det kan ju vara så att Inveralmond redan har bryggt åt I & G. Bryggarkunskapen finns redan på plats. Dessutom ligger Inveralmond relativt bra till geografiskt, lätta transporter men ändå med möjligheten att hävda att man numera brygger sin öl i hjärtat av Skottland. Det låter givetvis ett par snäpp bättre än: ”Vi har vårt huvudkontor i Edinburgh och ölen bryggs på olika bryggerier”

fyra-skotska-ol
Blackfriar till vänster, en av fyra skotska öl jag hade i en omgång öl för vad som verkar vara en evighet sedan

Inveralmond då, vad finns det i affären för dem? Det brukar heta att varumärket får en möjlighet att växa med en större samarbetspartner. Så blir det definitivt i Sverige kan jag gissa. De öl som Inveralmond i dag har haft lite svårt av olika anledningar att nå ut med i Sverige kommer att få en extra skjuts om man förenar märkena. Jag tror att det är meningen. Innis & Gunn började för något år sedan att sälja sina öl på fat, tidigare var ju allt flasktappat och man kan nästan hoppas på att få den oekade versionen tillgänglig. Riktigt bra öl faktiskt. Med Inveralmond under sina vingar, innut i sin mage eller vid sina fat så får Innis & Gunn plötsligt inte bara fatkapacitet utan även cask-kunskap och möjligheter. Båda företagens produkter passar väl in i varandra så när som på en ljus lager men jag vet inte om Sunburst Pilsner är någon större produkt för Inveralmond.

Hur det blir i Sverige återstår säkert att se. Att TOMP skulle mista Innis & Gunn känns inte troligt, frågan är väl snarare om Inveralmond blir kvar hos Brewery International. Kanske kan vi hoppas på att få se mera av Skottarna, deras Blackfriar och Lia Fail är bra saker och de har en hel del sorter till som jag gärna skulle vilja pröva.

Annonser

En reaktion på ”Ett lyckat uppköp?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s