Svamlig fundering över pubarnas utveckling

Jag är inte helt på det klara över organisationen av Londons olika stadsdelar och har bara en vag bild av vad en borough har för inflytande men stadsplanering är ett av områdena de styr. Det är spännande att läsa att Waltham Forrest Councillors (ett London Bourough Council i norra utkanten) har beslutat att försöka få sina mest älskade pubar under ACV-status. Hur de bestämmer vilka pubar detta är vet jag inte men kanske går de runt och prövar dem alla. Hur som, vad det innebär är att pubarna klassas som tillgångar för allmänheten. (Assets of Community Value) Alltså kan ägarna inte sälja pubarna (själva husen menar jag då) till investerare eller byggföretag som vill bygga om till bostäder, affärer eller kontorslokaler. Bra, eller hur? Fast är det så britterna vill ha det, egentligen? Förra året var första året (jag behöver egentligen en trovärdig källa här för jag har mest sett påståendet i många kommentarsfält men jag har ingen anledning att betvivla det) som värdet av såld öl var högre i mataffärerna än på pubarna. Pubar som är en så rotad del av brittisk kultur läggs inte ner utan orsak. Folk dricker mindre och mindre med öl på pubarna totalt sett.

På 1950-60 talet började förändringarna komma. Folk skaffade TV, vissa fick större bostäder och det om inte monopol så inte långt där ifrån på underhållning som pubarna har haft minskar. Förr så var puben en samlingsplats, inte ett ställe man gick för att äta. Visst man kunde äta men det var för underhållning och sammanhållningen man gick dit. Sång, musik, goda historier, trevligt umgänge. Jag hittade följande beskrivning om hur söndagstiderna har skiftat genom åren. En del som jag fastnade för var beskrivningen av hur söndagsträngseln kunde vara.
Most people seemed to drink ale and, as the next round was often got in before all had finished, you would see the small round tables virtually covered with pint glasses in various stages of fullness. Nobody got drunk or visibly the worse for wear; they would have three, four or five pints and then head home at maybe around 2.30 for their Sunday lunch, a fairly relaxed view being taken of the statutory ten minutes’ drinking-up time. This was the epitome of a lively, buzzing pub with a strong feeling of camaraderie and community spirit.

Man samlades, drack några glas, skrattade, skvallrade, umgicks och sedan gick man hem och åt. Idag tror jag att man i större utsträckning träffas på andra ställen än puben. Typ hemma, fritidsaktiviteten eller icke-pubar. m.lawrenson drar resonemanget längre och framför åsikten att idag med TV, Skype, strömmad musik o.s.v. så är puben som ”mass institution” död. Kan så vara men åter igen då som jag skrev för en månad sedan. Det finns en sak som puben fortfarande har att erbjuda som är svårt att skapa annorstädes, nämligen cask ale. Fast, för att återknyta till inledningen. Visst är det bra om det planneras för att pubarna ska behållas. Kortsiktiga vinstintressen kan annars bli det som får hela vågskålen att tippa över. Få saker är så underbara som en lokal pub där det är lagom med folk, å andra sidan finns inget så deprimerande som en folktom pub. Det handlar om de bästa pubarna, troligen inte för många och valda med omsorg så kommer folk även i framtiden kunna välja det inte allt för inkomstbringade yrke Landlord på en lokal pub.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s