Beermaker’s Dinner med Mr John Keeling

ESB, 1845, VintageMr Fuller kan man ju inte prata om här efter som Michael Fuller är verksam inom företaget och kanske någon mera vid namn Fuller kan man tänka sig. Hur som så är han en man som förknippas med Fuller’s rejält efter sina 30 år på bryggeriet. Att vara många år på bryggeriet är inget unikt för honom, Fuller, Smtih & Turner tar väl hand om sina anställda och många stannar länge, så väl bryggare som ölutkörare. Kvällen började lite diffust vilket jag till viss del känner mig lite skyldig till. Jag hade fått löfte om en pratstund innan provningen och eftersom jag hade massvis med frågor så hann folk att sätta sig och det började hällas upp öl utan att vi hade samlats riktigt och vissa var inne på öl nummer två innan den officiella presentationen hade avklarats. Jag är väl kanske inte riktigt trovärdig som trivselfaktormätare och referator över huvudtaget på ett Fuller’sevenemang FF (Fuller’s Frälst) som jag är och jag ska snabbt riva av de tre saker som jag tycker att man måste göra bättre vid en sådan här kväll innan jag går in på berömmet. 1. Ölen: Frontier, London Pride, ESB, 1845 är verkligen inga unika öl. Black Cab och Winter Ale är inte lika allmängiltiga men inte exklusiva öl. Visserligen hade man med Vintage Ale 2015 på cask och det var ju kul men nog trodde jag på en 2009 Vintage åtminstone, eller en Past Master, eller något annat kul ur gömmorna 2. God mat och god öl blir inte givet en bra kombination. Kök och ölleverantör måste givetvis prata ihop sig. En London Pride som dödas mer eller mindre av pepparroten i en underbart gryta peparrotskött, sås och potatis. Speciellt eftersom man inte hade någon sötma från en vinbärsgele att brygga med. Eller en chokladefterrätt så kraftig att Black Cab blev rejält plattare än den behöver vara. 3 Presentation av maten, om inte i förväg för man inte ville bestämma över våra smaklökar så i alla fall i efterhand. Presentationen är nog så viktig även när det gäller goda anrättningar som dessa.

Nog med önskemålen för totalt sätt så var det en riktigt bra kväll även om inte John Keeling riktigt har Garret Olivers karisma (vem har det) eller rockstjärnestatus som Steve Grossman från Sierra Nevada så levererar han sitt tal med en viss pondus, några standardskämt och mycket engagemang. Vi hade en relativt hög medelålder bland deltagarna och detta en vanlig sketen måndagskväll så är det inte hur lätt som helst att dra igång något party utan det tuffar på i behagligt tempo. Riktigt trevligt att det inte bara var Stockholm som fick en provning nu när han var på besök i landet utan även andra delar av landet. Annars hade jag knappast kunnat åka.

Vad det gäller provningen så började vi med en laxröra på en botten av kavring. Ett spännande bränt/rostat saltcrisp förhöjde anrättningen. Till förrätten var det tänkte Fuller’s Frontier. Frontierölen som Fuller’s visserligen frontar som craft lager men som smakar så tydligt av Fuller’s huskaraktär att man absolut tänker Golden Ale. Inte riktigt min grej får jag säga. John Keeling pratade om den tydliga citrustonen som skulle gå så bra med laxen. Flera gånger återkom vår brittiske gentleman till skillnaden mellan brittiska och amerikanska bryggare, att de föregående brygger subtilare öl. Just Frontier är inte subtil utan mest bara låg i arom och smak. Jag missförstod dessutom upplägget och prövade London Pride till förrätten eftersom den också var upphälld men den orkade inte med sältan i den rostade flinggrejen. Del ett höjde sig alltså inte till skyarna. Trevligt med London Pride, knappt godkänt på Frontier, fin läxmacka men ingen bra kombination. Den tidigt upphälda London Pride visade sig vara ölen till huvudrätten så jag fick försöka slinka till mig ett smakprov till men mest för att konstatera att den inte matchade här heller för pepparroten tog överhanden. London Pride är en god öl men en puböl, Mr Keeling hade sin tes klar. Om man tar två, tre sippar London Pride så ska den signalera att det är en London Pride men det är först efter två pint man märker dess storhet och kanske halvvägs ner på nummer tre för då sitter man och funderar på att beställa en fjärde. (Varför serverar de då bara en dryg deciliter?) Inte oväntat så framför Mr Keeling tankar om att öl ska ha hög hinkabilitet, vara väl balanserade och med massiv smakintensitet utan att bli överväldigande. Själv vill jag gärna hylla karamelltonerna, fruktigheten, den djupa, tunga fruktiga tonerna som jäsningen bidrar med istället för humlens Mr John Keelinglättare fruktighet. Några tre pint fick vi inte utan snart nog halkade vi in på efterrätten och här fick vi två öl. Dels Black Cab med sin chokladmättade arom och så en alldeles underbart trevlig Winter Ale. Jag vet inte om jag har druckit den på något år eller så men jag mindes en syrlig ton som inte fans där idag. Istället hade vi en fyllig öl, alla dessa värmande aromer som man vill ha, russin, dadlar, fikon men även en go, värmande alkoholtouch trots sin moderata 5,3%. Chokladmoussen gjorde processen relativt kort med Black Cab, jag gillar verkligen den ölens arom men den saknar kropp. Inte ens Johns antydningar om att bären uppepå chokladmussen skulle gå väl ihop med den lilla fruktighet som finns i Black Cab kunde vinna över mer än några enstaka till att tycka att den var den bättre kombinationen. Frukten överlag på desserten var vacker att se på men smakmässigt mest i vägen.

Avslutningsvis så fick vi alltså Fuller’s ESB och en liten historisk tillbakablick över den, 1845 och så då årets version av Vintage Alen fast i caskversion. Tydligen görs bara 20 fat iordning varje år och nio av dessa hamnar i Sverige. Säger kanske lite om hur viktig den Svenska marknaden är för Fuller’s. Det som slog mig mest här är att jag aldrig mig veterligen har suttit med ESB och 1845 i samma flight. Och att jag nog faktiskt gillar 1845 lite bättre, den är ju dessutom 500 ml flaska så sittandes här på tåget så beställde jag några flaskor. Kände liksom att det var dags att byta standardöl i det Karlströmska hemmet. Nästa gång jag har bjudit på allt för mycket ”jobbig öl” och Ulrika vill ha ”något gott” så blir det 1845 istället. Trevlig kväll som summeras med att årets Vintage är som vanligt god men jag är glad över att få den i flaska, Winter Alen är bättre än på många år och jag föredrar 1845 före ESB (iallafall ikväll)

En reaktion till “Beermaker’s Dinner med Mr John Keeling

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s