Den stora ölresan

Det finns givetvis massor att tycka och säga om Jonas Magnussons tre, i mitt tycke, underbara program. På bra sändningstid så har han pratat öl från flera olika vinklar. Det handlade mycket att att skapa schyssta bilder men varför ska man göra TV om man inte tänker utnyttja mediet. Sedan kanske man som ölentusiast hoppades på att få gotta ner sig rejält i en ny version av M. Jacksons klassiska Beerhunter men att hoppas på 45 minuter intervjuer med intressanta bryggare känns som lite väl överoptimistiskt.

En hel del ölunderhållning blev det istället. Jag vet att sojamannen upprörde ganska många och att flera tyckte det var fjantigt med de mera provocerande inslagen som när Herr Magnusson sveper sitt rödvin i två stora klunkar eller när han halsar Westvleteren direkt ur flaskan men jag väljer att se det som lite provocerande och att han drar saker till sin spets för att få fram sin ståndpunkt. De olika ölkulturerna i Europa är varken uråldriga eller bestämda av ett folks kynne. Öl väljs inte sällan efter färg, bakgrund, hype o.s.v. än man väljer den för smaken skull. Genom att ödsla tid, mil och pengar för att få tag på en Westfleteren så tar man ståndpunkt för vem man är. Genom att ödsla tid, mil och pengar och nu menar jag verkligen ödsla för att skaffa sig några flak Norrlands Guld billigt vid tyska gränsen så ger man andra signaler. Man väljer på sätt och vis öl för att visa vem man är. I programmet illustrerades det flera gånger men Bayraren med sin sejdel välskummande tyska ljusa öl var fantastisk i sin självklara patriotism. Det finns även ofta krassa, politiska förankringar bakom valen istället. Som exempelvis engelsmännens förkärlek för alkoholsvaga öl. Lite trist budskap kanske, vi har inga äkta ölkulturer, vi är alla styrda av dolda krafter och samtidigt visar han upp just dessa underbara ölkulturer som där igenom har skapats.

Underbara scenerier han målade upp, träfaten i ölkällaren i Tjeckien, upphällningsproceduren, de gamla bryggarna, lokalpatriotismen när det gäller valet av öl i Bayern och så båda sidor av det underbara Belgiska ölmyntet. Visst, själv verkade han skeptisk till Baladins produkton men vilket vackert bryggeri och den genialiska övergången när han övergår från Le Soir i Belgien till att läsa svensk dagstidning fortfarande sippandes på Stella. Nja, Stella gör väl inte den förvandlingen för mig personligen men Westmalle Triplle fixar tricket.

Tyvärr kan man inte se programmen på SVT längre men en del klipp ligger kvar, både hos SVT och på YouTube. Varför skriver jag nu om detta program om det nu inte går att de längre? Många av er som läser min blogg har redan sett programmen och jag har några blogginlägg på gång som relaterar till programmet. En liten bild som övergång till nästa inlägg.