Olika whiskystilar

Whisk(e)y är ett rätt fram livsmedel. Precis som öl så är ingredienserna få men möjligheterna och variationerna många. För några veckor sedan hade vi provning med Malt Angels och prövade då fem olika sorters whisk(e)ys. För egen del så blev det en halvblind provning (tack för det Benny) och jag fick möjligheten att mera analytiskt titta på sorter. Följande sorter med min kortfattade och FÖRUTFATTADE mening hade vi. Jag skulle nu få chansen att pröva min tes i ett i alla fall halvblint test.
Sädeswhisky – The Ten (Profile 00) – Har aldrig provat denna men sädeswhisky har ofta tunn kropp, lätt aromer, godare än man tror och ganska spännande
Maltwhisky – Springbank Calvados – Himmelriket, smakrikt, ofta lite fylligare, maltig, fruktigt men med lite tyngd. Ska bli spännande att se vad Calvadosfatet bidrar med.
Pot Still – Powers John’s Lane – En av mina favoritwhisky. En irländsk potstill med sin fina textur, härliga oljighet.
Bourbon – Blanton’s Gold – min erfarenhet som är mycket ringa säger mig att jag lätt kommer plocka denna whiskey. Bouron smakar vanilj, trä och är inte god.
Rågwhisky – Templeton Rye – Rågwhiskey å andra sidan är god. Mitchell’s på Sable ‘n’ Sabre förra sommaren var fantastisk. Skillnaden, tja vet inte riktigt.

WhiskytyperVad blev nu mitt omdöme efteråt? Om jag börjar med att presentera min poängbedömning så måste jag först påminna om att jag känner mig väldigt svajig när det gäller att sätta poäng. Se dem som en anvisning om vad jag upplevde den här gången och ett sätt att visa vad jag tyckte om sorterna relativt varandra.

The Ten (Profile 00) – 61 poäng
Springbank Calvados – 88 poäng
Powers John’s Lane – 81 poäng
Blanton’s Gold – 77 poäng
Templeton Rye – 81 poäng

Humm, här blev det lite att fundera över. Att Springbanken vann var knappast överraskande. Lätt rökig, maltig arom med viss fruktighet men inte alls de äppeltoner som jag hoppades på. Aningen lakrits hittade jag. Detta är en whisky som del för del är något snäpp över det ordinära med eftersmaken som bästa del men framförallt är det en komplett whisky. Helhetsintrycket var det som imponerade mest på mig. Powers och Templeton på en delad andraplats var lite oväntat för mig. Irländaren hade inte alls den tydliga oljigheten i jämförelse med de andra som jag brukar uppleva hos den. Sherry, olja var fortfarande framträdande. Lite vanilj också vilket bidrog till att den blev mera lika rågwhiskyn än jag trodde. Alltså, de har tydliga släktskap men samtidigt är det ganska distinkt skillnad. Bourbonen gillade jag faktiskt mycket bättre än jag trodde men bourbondrickare vill jag absolut inte kalla mig ännu. Fina aromer hade den, vanilj, fudge, sötma, nötter och den smakade inte oangenämt men sedan kommer den spritiga, trista eftersmaken och sänker helhetsupplevelsen. 77 poäng och ett urdrucket glas skvallrar om att jag gillade den bättre än senast jag provade en Blanton’s. Klart sämst och jag menar då mindre bra också var sädeswhiskyn som vi hade med. Jag har ofta förundrats över hur bra jag har tyckt om sädeswhisky som t.ex. Greenore. Jag får se till att göra mig en sida vid sida jämförelse av dessa två. Lurar jag mig själv lite med att Greenore är en Cooleyprodukt? Jag lovar att återkomma.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s