Gudomliga öl

En av mina absolut bästa provningar gjorde vi vid tio-årsjubileumet. Inte den mest överraskande bra ölen utan något av den bästa provningen som helhet. Öl är och förblir en helhetsupplevelse enligt mig och sådan hade vi. Låt mig snabbt dra bakgrunden igen. Gröna Husets Ölsällskap hade alltså samlats klockan 12.00. Efter närmare fyra timmar och efter en skön tysklandsprovning under i lövträdens skugga i Mössebergsparken och ett par brittiska ale medan vi spelas Toad in the Hole hade vi kommit fram till Gudhems klosterruin. Det krävdes knappast några större tankeansträngningar för att gissa att vi skulle pröva trappistöl. Trappistöl var det också som skulle avnjutas snarare än provas. Jag menar, hur många gånger har man inte prövat dem? Det känns som om man kan dem utan och innan. Eller, kanske inte? Hur länge sedan var det som jag drack en Orval? Vilken färg har den? Hur mycket brettanomyces smakar den? Kommer jag att plocka Westmalle Tripple? När drack jag en La Trappe senast? Det skulle faktiskt ha kunnat varit så länge sedan som 2009. Själva upplägget var att vi hade fyra ljus öl i första flighten och sedan fyra mörka öl i nästa. I varje flight var det tre trappister och en katt bland hermelinerna. Bland de ljusa var det Orval, La Trappe Wit samt min personliga favorit Westmalle Tripple som skulle stå upp mot Duvel medan Westmalle Dubbel, Chimay Blå och inte minst Rochefort 8 skulle ställas mot Slottskällan Kloster, eller kanske tvärt om. Fast i detta fallet spelade inte ölen självt förstafiolen utan det var själva helheten. Att trampa de dryga sex kilometerna ut till ruinen i hård blåst, komma fram, söka skydd i vinden mot bland de gamla murarna, njuta av solen och sedan se ölen hällas upp, ta för sig av de olika sandwicharna (tre olika varianter, en med rostbiff, en med ost och skinka och en med lax och räkröra) och bara njuta i solskenet. Att sista där med goda vänner, luta sig tillbaka som en fet munk och bara njuta av de gudomliga gåvorna. Att jag sedan lyckades pricka rätt på alla åtta ölen gjo… nej det var bara ljug. Jag känner inte mina trappister tillräckligt bra eller så har Grannen helt rätt i att allt luktar annorlunda om man provar öl ute i det fria.

Vi tog en tur runt bland ruinerna medan Cuba och Hjalmar hällde upp ölen. Fyra ljusa öl slogs i glasen. Lättast att identifiera var La Trappe Wit som den veteöl den är. Flera av oss missade Duvel som inte var lika distinkt när man satt ute i det fria. Betydligt mera avrundad. Jag kunde glatt konstatera att jag hyllade Westmalle Tripple men att hävda att jag prickade den med säkerhet, nja. Jag upptäckte att Orval inte alls var så ljus som jag trodde och betydligt mera lik de andra belgarna i smaken än jag kom ihåg och inte alls otrevlig/säregen. Westmalle etta, Duvel och Orval på andra plats medan La Trappe Wit kommer lite på efterkälken.

Där efter var vi några som tog en runda bland ruinerna igen men alla orkade inte utan några lade sig på mage medan de mörka ljusa hälldes upp.

Bland de mörka ölen så ramlade R8 in på första plats men inte lika klart som jag trodde innan provningen. Chimay Blå kommer inte långt efter alltså. Även Westmalle Dubbel håller hög klass. Jag gillar som alla vet Slottskällan Kloster men i detta sammanhanget känns den lite tunn i kroppen. I övrigt håller den måttet fast blev klart fyra blev den när vi summerade ihop våra intryck. Fyra verkligt högklassiga öl. En underbar ölupplevelse och ursäkta klyschan, Gudomliga öl!!!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s