Vindpinade öar och skön whisky

Man kan bryta ner och beskriva whisky i väldefinerade smak analyser. Man kan se på whisky som enbart ett livsmedel. Man kan göra det men det är fel enligt mig. Whisky är ett koncentrat av Skottland i stort och produktionsplatsen i smått. Smakar man på en whisky så smakar den vindpinade öar, säckpipor, lite haggis i eftersmaken och lätt bakgrundston av regnblöta får och en blandning av rugby och fotboll i eftersmaken. En Old Pulteney smakar sill medan Laphroaig har en touch av tång. Min egna kärlek till Skottland började tidigt när jag läste om uppror och klankrig som tonåring. 1991 fick jag en första glimt av Shettlandsöarna en regntyngd morgon när färjan till Färöarna kort lade till vid Lerwicks kaj. Dit ska jag en dag, det bestämde jag då. Shetlandsöarna är knappast samma sak som Orkney, fråga bara någon av öborna men det finns minst en riktigt stor anledning till att ta vägen över Orkney när jag åker till Shetland. Highland Park är ett favoritdestilleri, inte bara för all dess runtomkring historia utan även för att de gör väldigt god whisky. Det finns de som anser den aningen högt prissatt men det måstte vara ett beslut för var och en. Lite gimickaktigt är deras senaste ”specialbuteljering” Thos med sin träställning och man undrar var gränsen för en special edition går när de gör 23 000 flaskor. Själv är jag väldigt nöjd med den.

Highland Park framhåller gärna sitt norska kulturarv även om det var drygt 300 år sedan öarna slutades styras av Norrmän när David Robertsson startade destilleriet 1798. Den berömde Magnus Eunson hade troligen använt platsen för illegal tillverkning innan dess. Det finns gott om smugglarhistorier kring Hr Eunson och han verkar ha varit en person som sällan ställdes svarslös. Klassiska historier som den gången han råkade ”försäga sig” om att han skulle smuggla mitt i natten och excisemännen stod och väntade på honom vid en bro. Mycket riktigt dök han upp mitt i natten men från fel håll, han hade redan varit och lämnat smuggelgodset någonstans och var på hemväg. Hur som helst blev han tillslut arresterad för att ha transporterat oskattade varor, fyra tunnor salt och en tunna whisky. Det blev ingen rättegång men Magnus Eunson förlorade rätten att vara slaktare. Den som arresterade honom var John Robertson som tillsammans med Robert Borwick sökte license och drev destilleriet under den för whisky i allmänhet så expansiva tiden som 1820-talet var.

1840 tar sonen George Borwick över men nu börjar en nedgångsperiod för destilleriet. 1869 när George dör får hans yngre bror James ärva. Han väljer dock att sälja vidare för han anser inte att det passar en kyrkans man att äga ett destilleri.

Destilleriet för sedan en något tillbakadragen tillvaro för att i slutet av 1800-talet ha nästa blomstringsperiod. 1876 köper Stewart&Mackay som säljer vidare efter två år. 1896 upplöses bolaget och tillgångarna köptes av William Stewart och James Grant som äger Miltonduff respektive The Glenlivet. Man börjar sälja på bred front nu och man påbörjar export till länder som Norge och Indien. Dessutom ingår den i blandningar som Ballentine’s, Haig och Dewar’s. Under århundrandets sista år utökades destilleriet med två pannor till fyra pannor. Den nya guldåldern varar inte för evigt och 1918 så stänger man på grund av minskad efterfrågan. 1935 köper The Highland Destilleries Company Limited destilleriet för 185 000 pund. Detta kan jämföras med de 450 pund som Stewart&Mackay betalade 70 år tidigare.

Fakta
Malt: Optic cirka 20 ppm
Mäskkar: Rostfri full-lauter (5,6 ton pär mäskning)
OG: 1058-1060
Jäskar: tio stycken av douglasgran samt två gjorda av lärk.
Jäst: Kerry M och Kerry MX
Jäsningstid:
Destillationspannor: Två par pannor, korta grova halsar och vågräta lynearmar
Alkoholhalt, new make: 70%
Kylare: Tubkondensatorer
Fatpolicy: All singelmalt är buteljerad i sherrycasks. 23 lagerhus vara av 19 är dunnage

En sak som definitivt är med och skapar Highland Parks kvalitet är det faktum att de golvmältar själva. Cirka 20% av malten de använder har de golvmältat medan resten kommer från Simpson’s i Berwick-upon-Tweed. Den egna mältningen bidrar inte bara med en emotionell dimension utan även ett objektivt smakbidrag. Den torv som de använder vid torkningen av grönmalten kommer från Hobbister Moor en dryg mil från destilleriet. Den torven påverkas av flera biologiska faktorer som t.ex. att det inte har växt träd på Orkney sedan stenåldern och ger med sin stora mängd ljung ett alldeles eget smakbidrag till whiskyn.

Tillägg: Jag vet att vi har ytterligare ett destilleri på Orkney men det får jag återkomma till. Shetland är fortfarande destillerifritt.

Annonser

En reaktion på ”Vindpinade öar och skön whisky

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s