Ölstilar, på ont och på gott

Om man har Michael Jacksons böcker som ingång till ölvärlden så faller det sig detta med ölstilar som begrepp ganska naturligt. Han pratar om Berliner Weisse, Kölsch, mild, imperial stout o.s.v. som väldefinerade skönheter. Jämfört med bolagets ljuslager, mörklager, veteöl, ale, porter/stout, spontanjäst och specialöl så kändes det väldigt uppfriskande och spännande att läsa om Old Ale respektive Barley Wine, exotiska saker som kölch, dortmunder m.m.. Så i grunden är jag positiv och har uppfattat ölstilar som en självklarhet. Frågan är om dessa är självklara. Ett sätt att se på ölstilar handlar om att dessa har utvecklats under lång tid, i en speciell region med regionens speciella förutsättningar. Detta gäller inte riktigt numera. Vattenkvaliten går att justera, humlen kan transporteras, tekniker har spridits över världen o.s.v. Kvar av regionen blir dock alltid lokala smaker och trender. Jag tänker på skillnader mellan olika områden. De flesta är överens om att en IPA ska ha ett visst mått av humlearom medan hur mycket det ska vara kan skifta från region till region. West Coast IPA och en East Coast IPA t.ex.

Första gången jag hörde någon uttala sig negativt om ölstilar var Peter Bouckaert, bryggmästare på New Belgium i en intervju som James Spencer på Basic Brewing Radio gjorde. Mr Spencer inleder med att säga att de ska prata om hur hembryggare kan få ut som mest av dessa belgiska (öl)stilar. Peter Bouckaert svarar med en grimasch och ber honom att inte prata om stilar. Stilar är för folk med små hjärnor som behöver dessa för att veta om ölen är god eller inte enligt Bouckaert. Själv vill ha se sig som konstnär som skapar tio minuter av tillfredsställelse (pleasure). Man känner till sina ingredienser och där ifrån skapar man ett konstverk som inte går att stoppa in i ett fack. Han drar paralleller med konst och arkitektur. Jag tycker dessa två liknelser haltar rejält, visst har båda dessa massor av stilar och inriktningar. Vidare i intervjun så refererar han dock till IPA, Stout och andra stilar, använder dem som referenser helt enkelt. Så helt utan värde har knappast ölstilar för honom. Jag tror inte att kunna sina kubister, modernismen, engelska landskapsmålare o.s.v. gör någon till sämre konstnär men det behöver inte betyda att man blir en bättre målare hellre. Jag tror att det han menar är att man inte ska stirra sig blind på siffror och värden som t.ex. BJCP eller SHBF använder. Vill man brygga en Stoutliknande sak men drar ner på svartmalten så den blir mörkbrun istället så är det okej.

Ölstilar skulle alltså hämma bryggaren, helt fel säger jag, ölstilar är till för oss konsumenter. Gudskelov har inte EU eller någon annan pillat allt för mycket på definitioner av dessa. Ölstilar ska beskriva ett öl så man vet vad man beställer. Redan innan jag köper en Johannas Bästa eller en Dugges Lager så vet jag något om ölen och kan välja efter vad jag vill ha den kvällen. Om jag återvänder till systembolagets indelning och en händelse på midsommar för något år sedan. En vän till en vän, låt oss kalla honom Peter i brist på annat. Peter är inte ölnörd på något vis men gillar lite nya smaker ibland. Därför hade han plockat en ny sorts ale som han hittade på Systembolaget, dessutom var den bara 33a så det kunde passa bra som att ha under dagen öl tänkte han men jag fick glädjen att dricka ur hans Fuller’s Golden Pride. Dels tyckte han inte den passade att dricka direkt ur flaskan och dessutom ville han inte börja dricka 9% öl redan på förmiddagen. Om den hade stått på hyllan för Barley Wines, starka ale eller någon annan slags definition som är något mera informatv än bara ALE så hade han förmodlingen inte gjort felvalet.

Vi går över till en annan vinkel. Jag hävdar ju att ölstilar hjälper oss konsumenter, vad säger då en ölbloggare, ölboksförfattare och konsument som Pete Brown? I två blogginlägg (Länk 1 och Länk 2) förklarar han varför öltyper är skräp. Detta från en man som har skrivit en hel bok om IPA, inte utan att man undrar lite. Hans springande punkt är att det inte finns någon genuin, traditionell typ av IPA. Hur en IPA ska smaka har varierat under årens lopp. Givetvis, har någon sagt något annat? Den som hävdar att öltyperna är statiska har fel. Punkt! Det ingår i själva begreppet att man tänjer på gränserna och ibland bildas en ny ölstil och ibland förändras en ölstil. Oftast sker detta obemärkt. Bara när man tittar bakåt kan man märka skillnaden och då är man inte riktigt säker. Var inte IPA lite fylligare när jag var ung? Typ så menar jag att skillnaderna kommer smygande. Om många bryggare plötslig börjar dra ner sin OG på IPAn till, enligt SHBF riktlinjer, 1047/1048 så kommer stilen att ändra sig och så även SHBF riktlinjer. OBS SHBF har inget emot att man är kreativ, tvärt om.

En annan aspekt som Pete Brown tog upp var att man behöver inte alla dessa stilar. Han hävdar att man bara kan hålla isär 7-8 stycken. Jag tvivlar på att han har rätt. Hans resonemang bygger på att man bara har 7-8 favoritrecept som man kör runt på till vardagsmatlagningen, recept som man känner sig bekväm med. Hittar man ett nytt åker ett gammalt ut. Här håller jag med honom för det känner jag igen mig i men hur man kan dra parallellen med ölstilar fattar jag inte. Fast det är klart, alla bärmare 100 ölstilar eller vad det kan bli när man räknar upp och sorterar behöver man väl inte. Dry Stout, Extra Stout, Porter, Brown Porter, Modern stout och porter, Oatmeal stout (varför heter det inte havrestout?), Milk stout, Imperial Stout, Imperial Porter, Foreign Stout för att inte glöma Baltisk Porter. Nja, inte upplever jag stora distinkta skillnader mellan dessa öltyper. Porter, Stout, Imperial Stout skulle nog räcka bra för mig. Fast det är klart, då kanske Left hands Milk Stout hamna i porter träsket, huua så hemskt.

Dags för en summering. Jag tycker att ölstilar är bra som referenser.

– Vad dricker du?

– Öl.

– Jaha, vad är det för en öl?

– En god öl!

Nja, det är nog aningen mera givande med lite öltyper att referera till. Däremot tycker jag inte att man ska se slaviskt på det hela och jag tror inte att man gör det heller. En stout är en porter för vissa och kanske en Swartzbier för andra.

6 reaktioner till “Ölstilar, på ont och på gott

  1. Håller med dig, det skulle räcka med ett lite mindre utbud på typer/klasser. Nu blir det ju så att det är stor skillnad mellan olika tex Baltisk Porter så man vet ändå inte vad man har att förvänta sig. Nä jag skulle hälldre se att man fick höra detta.
    – Vad dricker du?
    – Porter.
    – Vad smakar den?
    – Den har en liten tuch av honung lite brända toner.
    – Intressant vad heter den då?
    – Samuel Adams Honey Porter.

    Så man får lite samtal och filosoferande om ölen.

  2. Filosofi och öl är en klart underskattad kombination. Eller öl och konst?
    – vad dricker du?
    – En öl
    – Vilken typ
    – En Stout, fyllig och kurvig som Zorns Dalkulla, eller tunn men ändå karaktärsfull som en Giacometti (eller vad han heter.)

  3. Det var det jag menade men inte kunde uttrycka. En Ölens Ranelid skulle behövas men kanske i lite ödmjukare tappning. Tack för en bra och intressant blogg. Mvh David

  4. Intressant läsning! Lite av detta berörde jag på ”Allt om Öl” då jag ställde frågan ”Är det skillnad på en god öl och en bra öl”…vilket ingen hade något att säga om. Jag förstår precis vad du säger och håller med, Visst är det bra med ölstilar! men ibland är det skönt att bara referera till att det var en god öl….oavsett vad bryggaren hade tänkt sig att det skulle vara…
    Kolla gärna in detta och tyck till:
    http://alltomol.blogspot.com/2011/01/vad-ar-en-bra-ol.html

    Hälsningar
    Pelle
    Allt om Öl

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s