Ölmiddag på Wrågården

För en vecka sedan hade vi första ölmiddagen ute på Wrågården. En synnerligen lyckad tillställning som gav enorm mersmak. Nu ska vi låta det hela sjukna lite men sedan drar planerandet igång för nästa evenemang. KockHenrik hade gjort sitt yttersta och även om han lite nervöst kom springande med körsbär/Chimaysås på sked och hälsade mig med orden, ”är det så här det ska smaka?” så hade han full kontroll på det hela. Det var väldigt roligt att se att vi även i Falköping kan ta ett par kliv upp på den gastronomiska skalan. Ofta handlar det om mycket mat snarare än god mat, fint upplagd lagad med stor omsorg. Denna kväll fick gästerna Jag hade lyckats med en del bra kombinationer av öl och mat och vi fick även en hel del prat om vad som passade till vad och hur man skulle äta för att få ut maximal njutning. Förrätten var Veteölspocherad torskfilé. Till detta en mustig belgisk trippel från Alvinne och Wild Hare från Bath. Många tyckte att trippeln tog allt för mycket överhanden över fisken som inte var så smakstark och att Wild Hare smakade bättre så. Själv tyckte jag att smörkolatonerna var för mycket hos den ölen och att trippeln nog passade bäst. Som en av gästerna sade, man kan tugga färdigt fisken först och sedan dricka mellan tuggorna, man behöver inte skölja ner maten med ölen. Så sant, så sant. Till fisken fanns det även lite sparris och sparris ihop med trippeln var hur som helst en perfekt kombination. Huvudrätten med sin mäktiga sås var god nog och jag tyckte nog inte att jag hittade någon klockren smakkombination där. Bäst var Traquair House Ale men liksom ingen panggrej. Dugges heliga ko var mångas röst och min fru med andra som nära nog klassar den som odrickbar i vanliga fall uppskattade den betydligt mera till maten än utan mat. En rolig erfarenhet att få göra.

Osten var kvibille gräddädel eller dylikt och jag tycker ofta att det är för skarp smak på dessa men här hade vi dels en fantastisk Traquair House Ale/Carnegie Porter reduktion till och en del av osten var uppvispad (?) med grädde. Fantastiskt gott ihop med Chimay Blå. Fast det var knappast en överraskning utan mera ett säkert kort. Kul att höra vinmänniskornas uppskattning av öl till ost.

Efterrätten hade definitivt sina poänger. En mousse på vaniljyoughurt som var bara textur, luftighet och bakgrund till äppelkompotten som var kryddad med Williams Midnight Sun, en porter med ingefära. Till detta skulle vi ha Fraoch Heather Ale och så tänkte jag lyxa med något av det bästa jag vet. Gouden Carolus Cuvee Van De Keizer Blauw. Tji fick jag. Den blå är väl fortfarande det bästa men här passade den inte alls. Det behövs betydligt tyngre saker, en äppelpaj, glass med chokladsås eller en kladdkaka för att svara upp. Där emot klev Fraoch Heather Ale fram ur den skotska ljungen med alla sina smaker och kompletterade på ett utmärkt vis.

Avslutningen med tryffel och Skullsplitter var precis lagon, mera orkade inte jag då men nästa gång hoppas jag på att ha en bättre Barley Wine, Skullsplitter är god men knappast bäst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s