Äntligen tillbaka (Bödeln)

Det tog tid men nu fungerar det trådlösa nätverket på Döbelnsgatan igen. Inte är det enbart därför som det inte har hänt något på bloggen på länge nu, nejdå men en starkt bidragande orsak är det allt. Hur som helst fick jag det hela att rulla idag igen och det firade jag med att rätta matteböcker och för att motivera mig halvvägs igenom högen så tog jag en Bödeln från Hantverksbryggeriet. Normalt brukar jag säga att balans är enormt viktigt i en öl men detta undantag bekräftar regeln. Den är inte alls lika besk som sina koloniala kusiner från andra sidan atlanten men den har en tydligt markerad beska. Hela ölen känns fridfullt kantig och i all sin obalans tilltalar den mig rejält som en icke-matöl i syfte att jag vill inte ha denn till mat helt enkelt. I trädgården medan man grillar, som belöning på kvällen, när favoritlaget vunnit eller bara tillsammans med goda vänner men inte till mat. Mycket fruktig, karamellig mitt i humlearomerna. Kantigt besk men inte alls överdrivet besk. God öl som jag gärna skaffar mig ett par till av.

Medan jag nu skrev detta fyllde jag på med kraftfull balans i form av Laphraoig. Tioårig rökig lycka med massor av tunga aromer och smaker. Tjära, tång, lite sälta och en lenhet som för en vidare mot frid i sitt inre.

Nu saknas det bara en ny kork

Efter mycket dötid så har det äntligen hänt lite på whiskybilsfronten. MossAnders har gjort rent tanken med någon slags tankrengöringsvätska. Jag slog på lite billig whisky (för att inte göra om förra misstaget då jag slog på fin whisky) och den har nu stått i drygt en vecka. Jag hällde upp och den ser fin ut i färgen. Jag får återkomma med bilder för jag har kamerasladden på jobbet. Nu hoppas jag att lastbilen äntligen ska börja rulla mellan oss resenärer.

Tyvärr har korken blivit grön av missfärgning precis som den första whiskyn blev när vi slog i tanken. Felet var att det inte användes någon invändig skyddsgas vid svetsningen av tanken. Jag hoppas att kunna skaffa en liten kork å det snaraste för att få bilen helt klar.

Jefferson Bruin Brown Ale

Detta är en öl med stort skum, aningen disig, rödbrun öl. En helt igenom maltig öl som balanserar på gränsen mot det sötsliskiga. Till fet mat tycker jag att det håller bra (jag åt fläskstek, gräddsås och klyftpotatis) medan jag är tveksamare till att ha den till en ceasarsallad. Aromen har en tydlig prägel av karamellmalt och är ganska enehanda. Smaken når högre höjder och är inte riktigt så tung som aromen talade om. Snarare oväntat lätt i kroppen, d.v.s. i detta fallet någon stans mellan medelfyllig och fyllig kropp. Jag gissar att det är den höga halten kolsyra som lättar upp kroppen. Väl framme vid eftersmaken får man en uppfattning av humlen och efterbeskan skapar en perfekt balans i munnen och lämnar ett stort välbehag efter sig.

Bouquet/arom: 8p
Utseende: 3p
Smak: 15 p
Fysisk känsla i munnen: 2p
Drickbarhet och allmänt omdöme: 8p
Totalpoäng: 37 poäng

Återbesök hos De Klomp

Jag kom iväg som jag skulle från Universitetet och det blev även en stund över så jag passade på att smita in på De Klomp en stund. Där var det betydligt lugnare idag och jag fick en liten trevlig pratstund med Peter som jobbade bakom baren om lite ditten och datten men mest om öl givetvis. Jag smuttade på Narren från Västerås. Jag sålde den ute på Wrågården under Wrågårdskalaset fast då i flaska och nu var det från fat.

Narren är en öl med lite svagig karaktär. Svag arom vilket passar ganska bra med öltypen även om det är en Extra Special Bitter. Smaken är karamellig och lite lustigt maltig för att maltigheten sedan bara ska försvinna ut i intet och ersättas med en raspig beska. Nästa klunk tyckte jag inte alls var lika söt utan snarare nötig. Jag blev aldrig riktigt klok på den men det säger kanske mera om mig än om ölen. Den var inte sämre än att jag tänker pröva den någon mera gång.

Fast i stoutträsket

Egentligen hade jag bestämt mig för att äta nere på De Klomp men eftersom det är lite av en nostalgitripp att vara tillbaka i Linköping och studera så blev det en pizza på Shalom istället. På Shalom var det folktomt och jag fick äta min pizza i stillhet. På De Klomp var det bättre med folk. De hade musselfrossa, en veteöl och så mycket musslor man kunde äta för 295 kronor och det var många som sörplade i sig.

Vad det gäller öl så var siktet inställt på något spännande och kanske belgiskt men istället fastnade jag i stoutträsket. Nils Oscar Coffee Stout blev förstavalet. Jag såg den redan igår men tyckte att jag skulle borde hålla mig till nya öl. Den åsikten hade jag kvar ända till jag kände doften av kaffestouten när de hällde upp till en annan kund medan jag stod och velade. Vilken underbar arom, valet underlättades betydligt och blev faktiskt direkt självklart.

Jag satt och njöt under en timmes litteraturläsning och sedan var det dags att lägga bort boken och ha ytterligare en öl. Den här gången blev det lite provsmakande. La Chouffe Houblon var visserligen intressant men det har jag en flaska av hemma, Amsterdam var en superstark lager på 8,5% som jag inte ens vågade pröva, Cupucijn var för syrlig och Floris Appel var helt obskyrt lik en dålig svensk cider. Så fick jag se Ridgeway Foreign Export Stout. Aromen är det inte så mycket med. Sötma, lite sliskig nästan, inge kaffe, inga nötter, inte mycket till fruktighet men smaken passade mig bra. Sammetslen, värmande, lite portliknande och skulle säkert må bra i källaren där hemma.

De Klomp ber en L-formad bar med ett 40-talet pumpar igång. Jag uppskattar att det är 25 sorter att välja mellan plus 50-talet flasköl. De har, givetvis, rätt glas till de flesta av ölen, mycket kunnig personal som gärna hjälper till och guidar i ölträsket. Ett mycket trevlig tillskott i min lilla mapp över favoritställen. Kanske en aningen för högljutt för min smak men det varierar givetvis kraftigt med antalet besökare.

På utbildning i Linköping

Givetvis passar man på när man är iväg. Pizzan smakar säkerligen inte annorlunda här i Linköping än vad den gör hemma men det gör definitivt ölen. Läser man bloggen ofiltrerat (vilket jag vet att ni gör också) så vet man att De Klomp är det bästa alternativet i Linköping. Jag brukar även gilla Bishop’s Arms och deras fish ‘n’ chips så dessa två ställen fick det bli.

Jag började hos biskopen och det var ganska fullsatt inne så jag hamnade på uteserveringen. Helt okej i sensommaren även om vädret inte var perfekt. Eftersom man satt ute var det några som rökte och jag kan bara konstatera att jag älskar rökförbudet. Det kan inte vara många som vill tillbaka till tiden innan rökförbudet infördes. Jag fick provsmaka lite från kranarna men nobbade LPA, Linköping Pale Ale, från Ölandsbryggeriet och Canterbury Jack’s från Shepeards Neame till förmån för Ocean Black. En enkel, rak stout utan krusiduller. Det passade mig utmärkt till en tallrik fish ‘n’ chips. Ett tecken på att jag inte går ut så ofta var väl chocken över priset. 152 kr för en tallrik potatis och lite fisk!!!!???? Nja, knappast prisvärt. Dessutom var både potatisen och fisken överfritterade så jag bad om en ny tallrik men det hjälpte förga. Färgen minskade något men det gyllenegula stadiet var klart passerat båda gångerna. Ocean Black var där emot god även om 72 kr är 10-15 kronor för mycket för att jag ska ta ett glas till. Som sagt, jag är inte ute så ofta. Bishop’s är alltid en Bishop och för att inte skapa några missförstånde, jag skulle bli glad om det dök upp en sådan pub i Falköping. Däremot är dom inte riktigt spännande. Om man bortser från den något mindre bra tillagade maten var personalen trevlig men den där varma stämningen ville inte riktigt infinna sig. Betyg: 3 hus av 5.

Det blev betydligt bättre när jag kom till De Klomp men mera om De Klomp i morgon för det blir troligen där jag äter ikväll.

Bark? Kommer du att vara där vid åtta ikväll? I så fall ses vi troligen.

Dalmore

Eftersom jag håller på att tömma flaskan kunde det väl passa sig att skriva lite om destilleriet.

En av de pittoreska byarna på halvön Black Isle

Alexander Matheson beslutade sig 1839 för att starta ett destilleri vid havsviken Cromarty Firth. Där ifrån har man utsikt över Black Isle som trots namnet inte är någon ö utan bara en halvö. (Högskotska använder samma ord för öar och halvöar.) The Black Isle är ett av Skottlands viktigaste jordbruksområden och ett väldigt vackert område. Säkerligen var den nära tillgången till korn en av anledningarna till att Matheson valde Alness som plats för sitt nya destilleri. De första åren drevs destilleriet av en parant dam vid namn Margaret Sutherland. Man vet inte mycket mer om henne men jag gissar att hon var någon av Alexander Mathesons tjänstefolk.1867 fick familjen Mackenzie, även dom var tjänstefolk hos Mathesons, ta över driften av destilleriet. Detta gjorde dom med stor framgång och 1870 började dom som första destilleri att exportera whisky till Australien.

1886 köpte familjen Mackenzie ut sin forne godsherre och drev destilleriet i egen regi de kommande 74 åren. Det synligaste arvet av tiden med Mackenzies vid rodret är hjorthuvudet som pryder flaskorna som kommer från familjen Mackenzies släktvapen.

Under första världskriget låg produktionen nere och hela whiskylagret hade flyttats och tur var kanske det. US Navy använde nämligen destilleriet som minfabrik och det ville sig inte bättre än att destilleriet brann ned till grunden. Efter kriget byggdes destilleriet upp igen men inte förrän 1922 återstartade man sin produktion.

1960 är det dags för familjen Mackenzies att avveckla sina intressen i destilleriet. En fusion genomförs med whiskybolaget Whyte & MacKay. Whyte & MacKay inleder ganska snart förändringar på destillerieområdet. Pannorna utökas från fyra till åttan stycken. Pannorna har raka halsarna med en lynearm som inte sitter i toppen utan den sitter på sidan. Topparna på halsen slits inte lika mycket som övriga delar av pannorna och man har idag en topp som är från 1874.

Sedan 1982 köper man maltet som sedan krossas med en Porteus Mill. För övrigt samma märke som Mackmyra använder sig av. Malten mäskas sedan i det nya mäskhuset som stod klart 1991 innan man jäser i åtta stora jäskar. Enligt Elsberg är det Californian pine medan andra källor uppger den sedvanliga Oregonfurun. Trä är det helt klart. Det äldsta jäskaret är från 1953 och man får fram en 7-8 procentig stillbeer som sedan destilleras i de åtta pannorna. Slutligen samlas spriten upp, närmare 3 miljoner liter per år, i fat. 1/5 är sherryfat och resten amerikanska. Det äldsta fatet dom har i lager destillerades redan 1939. Den vore allt lite spännande att smaka.

De har en läcker hemsida

Koka dina kräftor i veteöl

Är du trött på traditionella kräftkok? Nyfiken på lite andra smaker och då givetvis smaker av öl? Pröva att koka dina kräftor i veteöl. Följande recept är långt ifrån färdigutprövat men det visade sig ganska lovande enligt mig. Jag tycker inte att man behöver ersätta det traditionella kokandet med salt och dill som de dominerande smakgivarna utan se det hela som ett komplement och ett område att utforska.

Jag gjorde som följer

3 dl veteöl
1 liter vatten
En halv gul lök
två vitlöksklyftor

Löken hackades och frästes i olja i grytan som jag senare skulle använda för kokandet. När den gula löken började bli lite glansig tillsattes cirka 1 dl av veteölen som fick reduceras in i löken till halva volymen. Där efter tillsattes resten av veteölen och vattnet. När allt kokade igen lade jag i kräftorna. Koka cirka 7 minuter och låt kräftorna kallna i spadet.

Att hävda att de veteölskokta kräftorna gjorde succé vid kräftskivan vore att överdriva men det smakade definitivt inte otrevligt. Lite tama smaker som behöver kompletteras. När jag kokar nästa gång kommer jag använda mera veteöl eller ev. någon annan typ av öl. Kanske en brown ale, alt eller stout. Dessutom kan jag tänka mig att använda mera kryddor än bara lök. Kanske lägga i en hel lök med kryddnejlikor instuckna, cayennepeppar, ingefära eller något annat som faller mig in.

Kräftfiske

Vilka drycker dessa kräftor kräva får jag be att återkomma till. Ikväll har vi lagt ut burarna. Tjejerna, Sölve  och farfar i ena båten medan jag, frun och lilleman tog hand om den andra. Regnigt väder gör att vi nu sitter på altan och grillar korven. Vi tittar inte i burarna förrän imorgon och alltså kan man unna sig en hembrygd öl. Dessa korvar kräva detta. Swartzbier, dunkel och en rökporter står på menyn till hotdogs men även riktiga korvar.

En öppen flaska för mycket

En billig förvrängning av frasen ”En bro för mycket…” men faktum var att när jag nu av någon anledning började gå igenom mina whiskyflaskor så upptäckte jag att jag har inte mindre än 23 öppnade flaskor. En del av dem är klart i farozonen att passera ettårsdatumet. Jag brukar hävda på mina föreläsningar lite förenklat att man bör tömma en flaska inom ett år, kanske snabbare om det är en tung, rökig, torvig typ av whisky. Hur har det kunnat gå så ”illa” som 23 öppna flaskor då? Tja, förklaringarna är givetvis flera men en är att jag är mera intresserad av att testa nya sorter än att dricka samma sort hela tiden. När det då är en eller två deciliter kvar så brukar jag tappa intresset för just den tappningen och går över på något annat. En annan anledning kan vara att jag gärna vill ha den whiskyn hemma men jag vill inte köpa en ny flaska. Bowmore är ett sådant märke som ofta blir stående därför. En tredje anledning till att vissa blir stående är att jag tror att jag vill blindtesta just den flaskan ihop med något annat.

Lösningen är givetvis att bjuda hit ett lagom gäng och ha lite flasktömning men det finns inte riktigt plats för detta i mitt liv de närmaste dagarna så jag får försöka att tömma någon flaska lite nu och då på egen hand. En lösning för att skapa plats är givetvis att tappa över på 5 cl flaskor men kvaliteten hos innehållet kan ju som sagt vara något varierande. Dock får man säga att det kan finnas vissa sorter som mår bra av oxideringen som således faktiskt smakar bättre nu än när flaskan var nyöppnad.

Valet av första flaska att tömma föll på en tolvårig Dalmore av den enkla anledningen att jag trodde mig kunna tömma den idag efter som det bara var några centilitrar kvar.

Färg: Mörk gyllene honung
Arom: Sötma, lite fruktig, sherrytung
Smak: Fyllig, mustig whisky med tyngd snarare än komplexitet. En bra, gedigen, enkel whisky. Sherry dominerar smakbilden, aningen citrus snarare än fruktighet.
Lång eftersmak som är väl värd att smutta på.

Inga problem, den har överlevt att stå öppen men jag ska se till att tömma den snart. Den är allt för god för att sparas sönder.