Den nya omgången av bloggarstafetten är igång men jag väljer att fortsätta att haka på lite från den förra omgången. Mankers Beer Blogg skrev en liten hyllning till amerikansk microöl. Han anger EHA’s hemsida samt Beer Advocates historiebeskrivning.som källor och jag kompletterar med en utmärkt intervju med Maureen Ogle från slutet av 2006. Hon är en historieforskare som inte riktigt förmedlear den klassiska myten om amerikansk öl. Den som börjar med de tidigaste, brittiska, aledrickande emigranterna. 
Nybyggare som med Jefferson och Washington i spetsen bryggde en hel del smakrika, trevliga öl. Så pågick det i frid och lugn fram till förbudstiden då bara de största överlevde och dessa i sin profithunger förstörde amerikansk öl med majs och ris. Nja, ska man tro M. Ogel så har vägen fram till dagens Miller, Budweiser, Avery, Sierra Nevada, Stones m.fl öl-USA varit en annan historia.
Om vi börjar med pilgrimmerna och de tidigast nybyggarna så var troligen inte öl deras förstaval. Öl var krångligt att brygga även om man tidigt prövade att jäsa på majs. Istället var det cider eller rom mixad med fruktjos/mjölk som var förstaalternativet. Inte så att nybyggarna inte hade en öltradition i bagaget, men det var för mycket jobb att brygga öl. Kornet växte dåligt och import var inte att tala om. Försökte man sig på att importera malt från t.ex. England så åt råttorna sannolikt upp en tredjedel, en tredjedel blev förstört av vatten så i bästafall fick man en tredjedel så mycket malt för pengarna. Fruktträd å andra kräver inte mycket jobb och cider är inte konstigare än öl att jäsa. Kanske lättare eftersom man slipper vörtkoket? Melass fick från västindien och konsten att destillera hade de med sig från hemländerna. Visst brygdes det öl men mestadels utmed kusten och för fartygens räkning. Från början och ända fram till inbördeskriget i princip så var arbetskraft en begränsande faktor i nordamerika till skillnad mot europa med sitt befolkningsöverskott. Öl brygdes det och både George Washington och Thomas Jefferson brukar man härföra bland bryggarna. Deras bryggande var mera av hembryggarkaraktär och man bryggde på många gårdar sitt egna smallbeer. Maureen Ogle börjar därför sin amerikanska ölhistoria på 1840-talet. Tiden innan fanns det öl men den spelade ingen viktigare roll, varken ekonomiskt eller kulturellt. Som exempel pekar hon på att det fanns 14000 destillerier i USA 1820 men bara 200 bryggerier. Vid mitten av 1800-talet ökade mängden tysktalande emigranter. Många av dessa bosatte sig i norra delarna och klimatet där öppnar möjligheter att brygga lageröl. Säkerligen valde de inte att bosätta sig där för möjligheten att brygga öl men brygde gjorde man. Bland dessa emigranter kom det även bryggare som bland annat Pabst, Miller och Anheuser. På bara 40 år ökar antalet bryggerier från blygsamma 200 till knappa 1300 bryggerier. Noterbart är att fortfarande produceras 85% av den amerikanska ölen i New York och Pennsylvania.
Tyskar brygger för tyskar, men var kommer den amerikanska blasklagern ifrån?
Med sin tyska Bayerska tradition bakom sig så bryggde man maltiga, fylliga öl som var en viktig del av energiintaget i det dagliga matintaget, inte något att skölja ner maten med. Gör man det enkelt för sig så kan man prata om att Tyskarna bryggde öl för tyskar men i sann amerikansk tradition siktade man snart på att få sälja öl till alla! Skandinavier, Irländare, Italienare, Kineser m.fl. Ölen man då försökte sig på att brygga var en bömisk lager som man hade sett snabbt öka i popularitet på kort tid sedan den skapades i Pilzen. Den är lättare i kroppen och man ser möjligheten att den ska kunna passa alla amerikaner. Problemet man ställdes inför var att amerikansk malt inte lämpar sig för att brygga lätta, crispiga lageröl på. Att försöka importera malt är fortfarande inte helt enkelt eller ekonomiskt försvarbart utan snarast en säker väg till konkurs. Istället använde dessa bryggare tidigt av ny bryggteknik. Anthem Swartz (om jag uppfattar namnet rätt) kom till USA 1868 och började relativt omgående att arbeta för en av USAs tidigast bryggarfacktidning I Böhmen hade Swartz lärt sig att använda majs och ris av en professor Carl Balling. Balling hade experimenterat med råfrukt som ett försök att göra ölen billigare. Amerikanska bryggare tog dock till sig majsen för att råfruktens förtjänst är samma som sockret hos en belgare, 
att tunna ut ölen, få den lite lättare i kroppen. Ölen behöver givetvis varken vara blaskig eller närmast totalt neutral i kroppen för det men lite roligt är det att detta skälsord, råfrukt, är teknik som togs i bruk på mitten av 1800-talet för att brygga bättre öl, inte billigare öl. Sedan finns det enligt Maureen Ogle en anledning att amerikaner inte gillar fylliga maltiga öl. USA är ett förhållandevis matrikt land. Befolkningen äter mycket och mycket av kött. Detta göra att ölen inte kommer att ses som det flytande brödet. Alltså vill de ha lättare öl som komplement till till maten snarare än öl som mat.
Knappast billigt substitut
Majs som tillsattes gjorde alltså knappast ölen billigare. Amerikanerna äter som sagt mycket kött och köttdjur gillar majs. Majs användes i hög grad som djurfoder och med en ökande befolkning ökade majsbehovet. Ris hade på 1860-talet blivit en stor exportvara och var också dyrare än inhemsk malt att använda men råfrukten gav alltså en mera lättkonsumerad öl. 1866 när Budweiser skapas kostar den drygt 2 dollar mer per ”Barrel” i råvaror än en St Louis Lager och en flaska kostar motsvarande 17 dollar (2006). Den såldes förövrigt redan från början i glasflaska och såldes som en exklusivare produkt.
Förbudstiden sänker de oflexsibla
Vad gör man som företagare när hela sin produktionsnish försvinner? Hur och varför förbudstiden införs i USA är värd sitt eget inlägg och vi har en del att lära oss av detta av vissa kallade för ett gigantiskt socialt experiment men vi kan konstatera att det infördes och att det ändrade situationen radikalt för bryggerierna. Flera av dem övergick till glasstillverkning, några renodlar sina fastighetsinnehav (bryggerierna ägde nämligen en mängd salooner) medan många lade ner själva och en hel del fortsatte brygga alkoholfria drycker som rootbeer och läsk. Efter förbudstiden hade bryggerierna en tuff tid att återta sina positioner. Innan förbudstiden såldes 90-95% av ölen från fat vid bryggeriernas egna saloons. Från att själva vara ägare till sina salooner och ha en marknad direkt gick de nu till att försöka få hemmafruar att köpa hem deras flaskor med öl. Många gick under men ännu flera köptes upp, inget konstigt. Det har skett samma utveckling i alla länder och i alla branscher skulle jag tro.
Men när kommer det spännande amerikanska öl?
På 1960-talet kommer hembryggandet igång i USA. Visserligen är det olagligt men man inte riktigt jagad som hembryggare om man inte säljer sin öl. En liten klick som brygger egna öl, människor som i 50-talets ekonomiska boom efter kriget får möjlighet att resa och upptäcka annan öl. Man jobbar utomlands både för militären, regeringen och privata företag och man tar med sig en smak för annan öl hem. En del har varit stationerade i muslimska länder och lär sig där av praktiska skäl att brygga eget öl. Det smygs och pysslas fram till 1978 då ölbryggandet blir lagligt i USA och man får en bättre spridning eftersom man kan prata öppet om bryggandet. (Även om Michael Lewis hade haft brewing schools på US Davies långt innan.) Där ifrån kommer det sedan många, innovativa, bra bryggare som skapar den nya typen av öl som vi idag kallar amerikansk öl. Ofta handlar det om klassiska öltyper som bryggs relativt troget till originalet, exempelvis Bert Grant som dessutom samlade upp gamla (nästan) utdöda öltyper. Men ofta menar vi öl som har en tydligare humleprofil en originalet. En humleprofil som jag tror inte alls är typisk om man slår ut all öl som 
produceras i USA men som definitivt är det man tänker på när man pratar USA. Dessutom har de under de senaste 30 åren fått fram nya sorter humle vilket har gett en viss profil åt deras öl. Många ölintresserade hyllar dessa öl högt och mycket. Mankers pratar om enformigheten hos tysk veteöl, belgare, brittiska britter o.s.v. men det är med öl som med allt annat tror jag. USA är gigantiskt och ska man jämföra får man nog dra in hela europa. Sedan får jag nog dra min käpphäst, visst, en bra Sierra Nevada innan maten kan vara en höjdare till aptitretare men ofta är det för mycket humle, för mycket alkohol och ganska enformiga öl. Jag kommer ihåg en provning från 2008 med 13 amerikanska öl på en kväll och det blev allt en aningen enformigt enligt flera av de som var med .(Länk) Notera gärna min förvirring över ölstilar i slutet och jmfr med Victors inlägg om DIPA.Jag står nog fortfarande för förvirringen och hävdar bestämt att valet av jäst inte ger oss lager eller ale-smaker utan bryggarens skicklighet att utnyttja jästenoch övriga råvaror rätt.
