Det föll sig så att det blev tre olika svarta öl på en kväll. Jag och min fru skulle avrunda kvällen med lite smörgåsar. Jag frågade om hon ville dela en öl med mig och det ville hon. Då startade mina bryderi. Vad skulle jag välja. Hon brukar inte gilla Imperial Stouts och andra alkoholtäta saker, jag hade ingen stout kvar att välja på. Plötsligt föll blicken på BrewDogs variant av Schwarzbier som de har gett namnet Zeitgeist. Schwarzbier ska vara milda, lättdruckna lager öl trots sin svarta färg. Det passade väldigt illa ihop med min bild av BrewDogs övriga öl. Därför tog jag med mig Ølfabrikkens Porter upp också. Det känns fortfarande spännande att dricka kvalitetsöl i burk även om jag personligen fortfarande föredrar flaska.
Mackorna var bredda, ljusen tända i biblioteket och vi satt oss ned för att lukta och smaka på ölen. Vilken förvåning, detta var verkligen en schwarzbier. Det skummade frodigt med en aningen smutsig färg. Kanske kan man återanvända Bengt Grives färgbeskrivning mörkvitt. Färgen på ölen är inte svart utan mera mörkbrun. Maltig, tung doft med humlen tydligt närvarande utan att dominera. Försiktigt rostade toner kompletterar. Det luktar distinkt och rakt på sak. Det är verkligen inte ett långt steg till en münchner dunkel. Mjuka rostade toner, mjuk beska, lite chokladaktig, lätt kropp, sammetslen öl och en medium efterbeska. Absolut ingen stor öl i bemärkelsen övermäktig och överlastad med smakkomplexitet och aromer. Nej, en enkel, god öl som låter smörgåsarna komma till tals.
En sådan här god öl tog snabbt slut och vi öppnade Ølfabrikkens Porter men här blev det tvärstopp för min fru och hon åt upp smörgåsarna under försiktigt smuttande. I ett försök att räta upp det hela gick jag ner i källaren och hämtade upp Willemoes Porter. Denna flaska, precis som Ølfabrikkens Porter hade köpts in under sommarens resa till Bornholm. Willemoes är underjäst så den ska säkerligen kallas för en Baltisk Porter. Den är stark med hela 9,8% som domineras av sötma. Massor av sötma. Den är helsvart och skummet är mörkt, nära nog brunt. I aromen finns det rostade toner, nära nog ingen humle och inga estrar, lite chokladtoner kunde anas. Allt dränks i sötman. Det är en rejält fyllig öl. Trögflytande rent av, oljig. På slutet kommer det lite smaker av kaffe, lakrits, och sötman får viss balans av humlebeskan. Eftersmaken är medellång och utan större sensationer. Vi plockade fram lita starka och några smakrika ostar. Det behövdes för att möta upp en dylik öl.
Varför ratade min fru Ølfabrikkens Porter då? Humlen! Det var nära nog som att dricka grönöl när det gäller humlesmaken. Mycket markerad vegitativ humlekaraktär. Jag undrar hur de hade lyckats med den. Det var en mäktig öl och jag sparade undan av den till senare på kvällen när jag smög ner till kontoret och pysslade lite. En riktig smuttaröl som jag faktiskt inte har några noteringar om. Jag bara njöt av den. Den var sannerligen en smakexplosion utan dess like. Tar man sedan med priset i beräkningen så är det en otroligt prisvärd öl.
